Irriterat drog jag mig så långt bort ifrån Harry som möjligt, medveten om att hans blick vilade på min kropp medan jag vandrade iväg. Egentligen ville jag vända mig om och smälla till honom, men det var något i min kropp som hindrade mig och höll mig undan den aggression som pumpade inom mig. Jag visste att jag i så fall skulle ångra mig, även om lusten i min kropp var enorm för stunden. Ändå kunde tankarna i mitt huvud inte låta bli att undra, försöka förstå varför han betedde sig som han gjorde. Vem trodde han att han var? Sedan när var jag hans, och ingen annans? Det var absurt och minst sagt löjligt.
Lågt fnös jag för mig själv och skakade mitt huvud i ett desperat försök att få bort honom från mina tankar. Han förtjänade inte ens att vara där och därför försökte jag få bort honom så snabbt som möjligt. Min kropp var allt för fylld med ilska och irritation för att ens märka att jag tagit mig in i den stora salen där människorna rörde sig mot varandra och pratade i grupper. Mina ben tog mig vidare över golvet utan en så lite som tankeställare på att jag kanske skulle se mig för. I mitt huvud såg jag bara ilska, och jag var allt för blind från allt annat för att ens märka vart jag satte mina fötter.
Plötsligt kände jag hur jag stötte in i en hård, muskulös kropp som fick mina ben att försvagat vackla till. Förvirrat tittade jag upp samtidigt som smärtan dunkade i min högra axel och bevarade besviset på att jag var tvungen att få något annat att tänka på, annars skulle jag väl tillslut hamna på sjukhuset. Det var då jag mötte dem, de där ögonen.
Chockat kände jag hur min mun stumt öppnades, inte beredd på den syn som mötte mina ögon. Ett leende klädde hans läppar så fort hans blick fångade min och ett generat skratt släpptes ur hans mun.
“Jamie Johnson, a pleasure to meet you”, hälsade han charmigt, sträckte sig efter min hand och placerade en försiktig, blöt kyss på den.
Panikartat svalde jag; orolig över om min röst skulle hålla eller inte ifall jag öppnade den.
“Luke...”, trävade jag förvirrat samtidigt som frågorna snurrade omkring i mitt huvud.
Skulle jag tro att han var så Harry sa, eller skulle jag inte tro det? Skulle jag tro på pojken framför mig som praktiskt taget precis kysst min handrygg? Tankarna åkte yrt runt i mitt sinne och orsakade obalans vid mina fötter. Hans varma leende drog mig tillbaka till verkligheten då hans ögon trängde sig in i mina. Den stora handen som lätt omfamnade min klämde hårt om ett hårdare grepp och lät ord ramla ur hans kropp.
“May I have this dance?” När han såg chocken som intog mitt ansikte skrockade han generat till och lät ögonen falla till marken i någon sekund, sedan mötte han självsäkert min blick igen. “Please, that’s the least I can do for what I made you do last time we met”
Hans ursäktande förklaring och charmande leende fick känslorna i min kropp att hett bubbla till och orsaka förvirring, men fick även mitt huvud att förstå att jag var tvungen att göra ett val. Osäkert sneglade jag bak med blicken; sökande efter den grönögda pojken. När jag såg honom stående vid ena hörnet tillsammans med några av hans vänner, granskade jag hastigt hans hårdnade ansikte och ihopklämda nävar. Jag kunde se att hans ögon smalnade av Lukes beröring samtidigt som han gjorde det klart för mig att han skulle skada Luke ifall något hände eller om han så lite som lade ett finger på mig. Jag tog det som en utmaning då mina nerver var uppjagade att göra allt som någonsin krävdes för att få Harry att bli svarsjuk.
Ett stort, retligt flin letade sig roat upp på mina läppar innan jag vände tillbaks huvudet till Luke och rörde det upp och ned i takt till den överröstade musiken.
“Sure, let’s dance”
Hans händer lades försiktigt vid min rygg samtidigt som ett leende spreds över hans läppar. Ljudet av musiken hade nu lätt ökat och tonerna av det klassiska spelandet fyllde min hörsel. Osäkert placerade jag mina armar runt hans nacke och flätade samman mina fingrar för att inte tappa greppet. Våra fötter rörde oss i takt till musiken samtidigt hans varma leende flyttades över min kropp. Tveksamt bröt jag vår ögonkontakt och vred huvudet en aning medan mina ögon skannade genom den stora avskådarsumman. Jag försökte finna honom återigen i hopp om att se hans oroade ansikte, men hans närvaro tycktes inte synas hur mycket jag än letade.
Förvirrat kände jag hur mina ögonbryn rynkades. Varför var han inte här?
“Okay, who’s the guy?”, hörde jag plötsligt Lukes mjuka stämma fråga.
Hans röst fick mig att väckas upp från mitt djupa sökande och mitt huvud att oförstående riktas mot honom. Mina ögon tittade förvirrat in i hans; undrade vad han menade. Ett generat skratt for ur hans mun innan han skakade sitt huvud och log mot mig.
“I can see it, Jamie. You can barely keep your eyes off him”
Jag kände hur mina kinder hastigt började hetta, något som fick mig att snabbt bryta ögonkontakten i min rodnad. Mina ögon fann den hårda stenmarken och höll sig fastklistrade där medan mitt huvud sökte igenom alla mina frågor och svar. Jag visste inte vad jag skulle svara honom och bet nervöst på insidan av min kind för att försöka snabba på processen inom mig.
“Did he hurt you?” Hans plötsliga fråga fick mig att rycka till och chockat lyfta min blick.
Hans oroliga blick mötte min och försökte söka igenom mig, men lyckades inte när jag sköt undan mitt huvud återigen. Tveksamt ryckte jag på mina axlar och fortsatte mitt sökande över alla människor.
“He did some really bad things and... I just don’t know what to do about it”
Jag skakade lätt mitt huvud och försökte desperat hålla undan de tårar som försökte falla ur mina ögon och skymma min sikt. Jag ville inte gråta, han skulle aldrig vara den som fick mig att gråta.
“Do you want to make him jealous?”, frågade han nyfiket i en försiktig ton, frågande om det var okej. Följdfrågan gjorde mig chockad och fick min mun att stumt öppnas på glänt, även om jag redan själv visste svaret. “You know, I can do this”
Hans händer som innan befunnit sig vid toppen av min rygg sjönk frågande ner och placerade mjukt sig själva precis vid min svank. Jag förvånades av beröringen, men bestämde mig för att låta det vara.
“This”, fortsatte han viskande; tryckte min kropp en liten bit tätare mot hans.
Avståndet mellan våra kroppar var nu ytterst litet och fick luften mellan oss att hastigt pressas ur. Värmen steg samtidigt som närheten tvingade upp mitt huvud, även om jag helst ville ha det i backen.
“A little like this”
Avståndet mellan oss ökade plötsligt, men hans hand greppade försiktigt ett stadigt tag om min. Beröringen mellan min och hans hand höll oss fast vid varandra medan han chockerande satte en snurr på min kropp. Mitt hår lyftes från axlarna och mina höga skor trycktes mot det hårda golvet samtidigt som mina ögon klämdes samman. Jag hörde hur ett avlägset skratt for ur hans mun och hur hans huvud skakades när han ännu en gång drog mig tätt intill sig och fortsatte dansen.
“And finally, I can do this”, viskade han försiktigt medan hans ögon lätt glimrade till.
Ett lekfullt leende letade sig upp på hans läppar innan han lät min kropp falla bakåt med hans händer lindade om den i ett säkert grepp. Ännu en gång blev jag chockad av hans rörelser, men jag bestämde mig för att låta det vara. Hur trovärdigt skulle det annars vara?
Jag kände hur mitt blonda, lockiga hår lämnade min kropp och hängde ner mot marken medan han höll mig i sitt grepp. Tveksamt tittade jag upp på honom och såg in i de mörka ögonen som jag visste försökte hjälpa mig. Tanken fick mig att le och när han äntligen drog upp mig till rak position klistrade jag på ett smil. Han placerade sina händer där de innan befunnit sig och drog mig intill hans kropp med ögonen fästa i mina. Jag besvarade hans blick, men kunde ändå inte undgå att tänka på allt det Harry sagt.
Hade han ljugit om Luke? Och i så fall, till vilken anledning? Allting verkade så himla ihopkladdat och fångade mig återigen i min egna lilla bubbla där jag inte kunde göra något annat än fokusera på mina tankar.
“Jamie?”, viskades plötsligt en låg röst medan vi fortsatte att försiktigt röra oss till musiken.
Jag hummade tyst som svar och ruskade mentalt om hela min kropp för att återkomma till verkligheten. Mina ögon gled ännu en gång ut bland folkmassan.
“Did it work?”
Lätt lät jag min blick söka efter den innan så frustrerade pojken, men tillskillnad från då så fick jag denna gången syn på honom. Hans innan aggressiva uttryck var inget i jämförelse med nu och de i vanliga fall så mjuka käkarna var nu hårt sammanpressade av ilska. Hans blick var fylld av hat och jag kunde se hur han kämpade för att hålla sig själv kvar och inte slå av huvudet på Luke.
Jag lätt mitt huvud frånvarande nickas samtidigt som jag tvingade mig själv att rikta min uppmärksamhet på något annat.
“Yes, he looks really angry...”
Ett skratt lämnade plötsligt Lukes mun samtidigt som skakningar av hans huvud fick det bruna hår att kittlas mot min hud. Ännu en gång närmade han sig mitt ansikte och lät den varma andedräkten slå mot mitt öra.
“Come on, you know we can do better than this”
Plötsligt ökade han avståndet mellan oss och tog trävande tag i min lilla, tveksamma hand. “Come with me, I know something that can make him really jealous”
Han började vandra med sin hand tryckt mot min, men mina fötter var som fastklistrade och hjärtat hade stannat uppe i halsen. Rädslan hade börjat inta min kropp och jag visste inte riktigt vad han menade med de orden. Han kunde se mitt tvekande, för snart därefter suckade han och log försiktigt.
“You do not have to be afraid, Jamie. I’m not going to hurt you, we’re just going to make him drool a little”, förklarade han försiktigt och ryckte på sina tunga axlar.
Pressen inom mig försvann en aning, men jag kände fortfarande av paniken som bubblade i mitt bröst. Återigen suckade han; hoppades på mitt förtroende.
“Do you trust me? Then walk with me. This guy is going to be so jealous, I can’t even explain”
Med ett leende på läpparna samtidigt som han yttrade orden lättade han på alla mina svåra känslor. Kämpande drog jag på ett leende och vandrade med honom; undrandes över vad som skulle hända här näst. Men djupt inne i mitt bröst så insåg jag att han bara hjälpte mig, allt för att vara en god vän. Hur kunde jag ens tro på vad Harry sa? Han var skitstöveln, inte Luke. Det var något jag borde insett för länge sedan.
