Tidigare i kapitel 32:

Jag gick längs skolans fullproppade korridorer och försökte bete mig som vanligt. Vara den killen som tjejerna ville ha och killarna ville vara vän med, men helst av allt ville jag egentligen sjunka genom jorden och inte komma upp igen. Frestelsen av att gå hem och gömma mig under täcket var stort, men jag visste att om jag skulle göra det skulle Harry komma och hämta mig igen på direkten.

Mina ben rörde sig av sig själva förbi eleverna och då och då fick jag en klapp på axeln och mummel av folk som senare gick förbi mig och fortsatte med sitt. Egentligen ville jag inte vara den här killen, den killen som grät över att en tjej lämnade mig, det var löjligt. Jag hade ju gjort likadant mot tjejerna hur länge som helst och aldrig bry mig, så varför skulle jag bry mig nu? Hon var en tjej, en enkel jävla tjej som jag egentligen inte borde bry mig om alls, allt det här var löjligt.

Frågan inom mig över varför jag inte släppte det var stor och blev bara större för varje sekund som gick. Jag ville inte ha det såhär. Plötsligt kände jag ännu en hård klapp på min axel och en kort sekund tittade jag upp för att se vem det var. När jag fick syn på Harry log jag ett snett leende mot honom innan han slöt upp vid min sida och gjorde mig sällskap.

”So, how’s everything today?” frågade han försiktigt samtidigt som han drog en hand längs luggen och försökte få bort den från ögonen.

”Same. This shit can’t go out of my head.” suckade jag och pressade upp dörren till engelskalektionen.  

Harry nickade förståligt samtidigt som vi gick mot bakredelen av klassrummet för att hitta lediga platser. När vi sedan hittade ett bord och satte oss ner så böjde sig Harry med en suck framåt och la armarna på den ljusa träbänken.

”Don’t worry, man. I promised you to fix it, and I’ll .” viskade han tyst och tittade oroligt in i mina ögon.

Jag suckade tyst och vände bort mitt huvud från hans och ägnade min uppmärksamhet åt läraren som i den stunden gick in genom den gråa dörren.

”I hope so.” mumlade jag tyst för mig själv innan läraren la ner en bunt böcker på bänken och suckade djupt.

Antalet elev i korridoren hade på bara någon sekund minskat och hade nu ändrats till halvfull. Dem som hade lämnat korridoren hade möjligtvis lämnat skolan eller gått in på lektion, men då allas scheman inte var likadana var tiderna för lektioner olika och alla började huller om buller för varje dag. Jag gick i mitten av smeten och tryckte mig då och då förbi elever som skulle till motsatta håll. Bredvid mig gick Olivia tystlåtet som inte sagt ett knyst på hela dagen, utan som bara har knipit ihop sin mun och undvikt min blick.

Varför förstod jag inte riktigt men hade inte heller lust att prata om det, så jag lät det vara och pratade som ingenting. När vi sedan skulle skiljas åt när hon skulle gå in i kemisalen blev vi stående utanför klassrumsdörren i tystnad. Ingen sa någonting och det ända vi gjorde var att titta ner i golvet och undvika varandras blickar.

Jag kunde slå vad om att inuti våra huvuden snurrade det runt en miljon olika tankar som vi egentligen inte vågade visa eller göra, även fast vi så gärna ville.

”So…” började jag tyst och gungade på tårna en gång innan jag ställde mig rätt igen med händerna i fickorna.

”Hm...” mumlade Olivia samtidigt som hon tittade ner på sin bok hon hade tryckt mot bröstet.

Min blick fastnade på det lila överplastet som täckte boken som var fullt med klottrade ord och meningar. Jag granskade orden som jag snabbt läste av och började sedan på ett nytt innan jag hittade något som mina ögon fastnade för och fick min panna att rynka sig. På den slitna plasten fanns där nerklottrat ett ord som egentligen var svårt att se då det var väl ifyllt och hade fastnat djupt i pappret, men också var utsuddat så hårt att färgen på just den platsen hade gått väck. Ordet hade kanske varit svårt att se för andra, men för mig stod det som klart och fick mig att le en aning. När Olivia märkte mitt leende täckte hon snabbt över ordet med handen samtidigt som hennes kinder ändrades till en svag rosa nyans. Hon gav ifrån sig en liten harkling med ansiktet vänt bort från mig, vilket fick mig att skaka av mitt leende och lyfta upp blicken.

”So… Where do we stand?” frågade hon och flyttade osäkert tillbaks huvudet så hennes fantastiska ögon mötte mina.

Jag ryckte lätt på axlarna och hon suckade djupt.

”Because that kiss yesterday, I just don’t understand what it meant…” fortsatte hon samtidigt som hon skakade på huvudet och tittade mig djupt in i ögonen.

Med en kort suck bet jag mig i läppen och tittade bort. Elever som passerade mig med böcker i famnen och ansiktet nere i mobilerna fångade min uppmärksamhet och kändes helt plötsligt väldigt intressant. Mina känslor för Olivia kändes så sanna samtidigt som jag var rädd för att sabba det, jag var rädd att jag någonsin skulle såra hennes känslor.

”Zayn.” suckade Olivia bekymrat och jag vände tveksamt tillbaks huvudet. ”We have to do something. We can’t just go around and act like there’s nothing if there’s.” sa hon och jag kände hur ett leende smög upp på mina läppar.

”So you think there it’s something?” log jag mot henne och hon öppnade stumt munnen.

Orden var som bortblåsta på hennes mun och när hon kom på att den var vidöppen stängde hon den bestämt igen och tittade bort.

”Maybe.” sa hon nonchalant och ryckte på axlarna.

Jag skrattade åt hennes fånighet samtidigt som jag skakade på huvudet och la en mjuk hand på hennes axel.

”Because if there’s…” började jag och försökte fånga hennes uppmärksamhet.

Långsamt vände hon på huvudet innan hon tittade in i mina ögon med en viss osäkerhet i blicken.

”I just want to stop it.” fortsatte jag och såg hur hennes ögon plötsligt blev djupt besvikna och sorgsna. ”I don’t wanna ruin our friendship.” ljög jag och kände hur ett leende började irritera sig vid mina mungipor.

”Oh…” mumlade hon tyst samtidigt som hon panikartat flyttade ner sin blick mot sina skor och lät dem vila där.

Min mask jag så väl hade hållt på ansiktet för att få det att låta trovärdigt bröts och ett litet skratt for ur min kropp. Förvirrat tittade Olivia upp på mig medan hennes blick flaxade runt i korridoren och fick mig att le av hur vilsen hon såg ut att vara. Mjukt la jag mina händer på hennes kinder och fångade upp den panikartade blicken som flaxade omkring.

”I mean, why would I date a beautiful girl like you when I have myself?” frågade jag henne med ett leende på läpparna och hoppet hon hade fått i ögonen släcktes med ett fnysande.

Jag skrattade åt henne när hon vände bort huvudet så mina händer föll ner längs kroppen på mig och slog mot sidorna.

”No, I’m just kidding.” sa jag och tog tag i hennes lediga hand som hängde längs kroppen och kramade den i mina.

Långsamt böjde jag mig ner och kysste den mjuk innan jag tittade in i hennes ögon samtidigt som jag smekte den med mina tummar.

”It’s you, Olivia. You’re the girl I want, no one else.” berättade jag för henne med ett mjukt leende på läpparna som sedan smittade av sig på hennes.

Hon skrattade lite generat innan jag drog hennes kropp närmare min och släppte hennes hand. Mina händer placerades istället på hennes bakre hals och masserade mjukt på hennes bakhuvud samtidigt som jag bet mig i läppen och långsamt böjde mig fram mot hennes läppar. Hennes läppar träffade mjukt mina och kysste mig lätt innan jag tog bort mina läppar mot hennes och log.

”I think you’ve to go to class now, bye.” viskade jag mjukt innan jag placerade en mjuk kyss på hennes kind.

Hon log smått mot mig innan hon vände sig om och gick in igenom den stora gråa dörren. När hon hade stängt dörren efter sig stängde jag nöjt mina ögon och kände hur leendet på mina läppar växte.

 

”And then he said that you were trying to take me away from him and that it was obvious, so I got pissed off at him and said something about that you just tried to be nice and that he should try it, and…”

Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag hörde ett skratt fara ur Nialls kropp och jag tittade förvirrat på honom.

Hans huvud var nerböjt när han roat skakade på det med ett underbart leende på läpparna som smittade av sig på mig.

”What?” frågade jag förvirrat och han skrattade ännu en gång åt mig.

Han ryckte på axlarna samtidigt som han lutade sig mot den stora dörren med ett leende på läpparna.

”It’s kind of funny that he thought that I was trying to take his girlfriend when him and I’ve been best friends like, forever.” sa han och tittade ner på sina skor som löst sparkades mot det hårda korridorsgolvet.

Jag suckade högt och himlade med ögonen samtidigt som jag skakade på huvuvdet.

”He’s acting like a dick.” klagade jag och Niall skrattade igen. ”It’s not your fault that we’re fighting, Niall. Don’t forget that.” sa jag allvarligt åt honom och försökte få tag i de blåa ögonen som vilade nere på de sparkande skorna.

Han ryckte på axlarna och tittade upp på mig med ett sorgset ansikte.

”I don’t know. It seems like he’s thinking that and I just don’t want to fight with him, not when we’ve been friends this long.” sa han och ryckte lite på munnen.

Jag nickade också innan jag försökte le mot honom.

“Hey, it’ll be okay. It’s not your fault, Niall.” sa jag ännu en gång samtidigt som jag la handen på hans axel och tittade allvarligt in i hans ögon.

Han nickade med djup suck innan han pressade upp den stora dörren till engelskasalen och släppte in mig. Niall gick sedan in och dörren gav ifrån sig ett högt läte samtidigt som han gick därifrån tillsammans med mig mot bordet i mitten. Dörrens läte gav ifrån sig några elevers uppmärksamhet som lyfte blicken och tittade på oss samtidigt som Niall slöt upp vid min sida för att sätta sig vid bordet.

På vägen dit flög min blick över klassrummet och fastnade på de ögonen som jag så väl kände igen, de ögonen som hade sårat mig något oerhört. Hans blick försökte säga mig något samtidigt som hans beteende sa något annat, vilket fick mig att skakade på huvudet åt honom och sucka tyst.

När han någon sekund senare släppte min blick för att söka vidare fick jag i ögonvrån se hur de träffade Niall och hans ansikte ändrades till ett hårt läge. Käkarna blev ihop pressade och hans ögon visade ilska. När vi sedan hade satt oss ner böjde jag fram mitt huvud och tittade in i Nialls ögon som visade tecken på sorg när han dystert tittade upp på mig.

”It’s not your fault.” upprepade jag igen innan jag lyfte upp blicken och fokuserade på läraren som började ta tag i lärarboken och bläddra.

---

Så, äntligen fick jag tid för att skriva! :)