Tidigare i kapitel 37:

Med nervösa steg styrde jag mig själv över golvet och genom den snart fyllda matsalen. Nästan alla eleverna hade lunch nu och vid den här tiden var det nästan alltid fullt, men lunchrasten var kort och man hade inte tid att klaga och skoja runt - utan du var tvungen att hälla i dig maten för att hinna hämta böcker och annat till lektionen efter. Ibland hade du tur, och då var matsalen ovanligt tom och man behövde inte trängas och vänta på bord, då kunde man för en gångs skull ta det lugnt.

Men idag var ju tyvärr inte en sådan dag.

Hjärtat började med tiden slå högre slag och ju närmre jag kom Niall desto nervösare blev jag. Han stod ensam vid korsningen med ryggen vänd mot mig och ena handen i byxfickan samtidigt som han pillade på mobilen med den andra. Tur att han inte var med någon i alla fall, det hade blivit extra pinsamt och fått mig att balla ur.

Mina steg förde mig närmre och närmre honom samtidigt som de små ljuden från klickande på en skärm fyllde mina öron tillsammans med babbel från elever. Tillslut kom jag fram till honom och granskade hans rygg i den röda polotröjan utan att säga ett ord, jag var tom på ord och allt jag förut velat säga var som bortblåst. Att tappa bort orden fick mig att tveka på varför jag stod här samtidigt som nervositeten började gå mig på nerverna.  Och det lilla modet som smugit sig in i min kropp försvann lika snabbt som det kom och fick mig att vilja vända mig om och springa ifrån honom.

Undvika sanningen och alla lögner, låta allt vara och skita i folket. Yolo, typ.

Jag var till och med på väg att göra det, springa iväg till Liam och undvika Niall, men direkt när jag skulle vända mig om gjorde Niall samma sak och gick in i mig.

Ett stön for ur mig samtidigt som jag satt handen på pannan och märkte att Niall gjorde samma sak, bara det att han knappt kunde hålla sig för skratt. Hans leende gömdes i mungiporna och han skakade lätt av skrattet han försökte hålla inne.

Jag suckade åt honom innan jag tittade upp i hans ögon och snabbt drog han ner leendet och försökte vara så seriös som möjligt.

”I’m sorry.” skrattade han och skakade på huvudet samtidigt som han stoppade ner den svarta mobilen i fickan.

Jag mumlade något tyst åt honom och tog ner handen från den smärtfyllda pannan. Niall granskade varje steg jag gjorde med ett dolt leende och tittade sedan snett på mig när jag lyfte min blick mot hans igen.

”What did you want?” frågade han tyst med en mjuk röst.

Jag ryckte förvirrat på axlarna och kände hur mitt ansikte ändrades till en chockad min samtidigt som Niall tittade gravallvarligt på mig. Tillslut lyckades jag stamma ur några få ord och försökte visa vad jag menade med hjälp av armarna, men Niall bara skrattade åt mig och skakade på huvudet.

”I’m just kidding.” började han snabbt och jag nickade diskret. ”Actually shouldn’t you talk with me now. I mean, it was my fault and everything. It should be me who apoligize to you.”

Ännu en gång nickade jag och försökte få hjärnan att mata in orden som for hur hans mun, men när han såg hur förvirrad jag kände mig började han snabbt le igen.

”So… I’m sorry April, for everything. This with Lou is my fault and I never meant to hurt you, guys.” berättade han med blicken i min innan han nervöst sänkte den och la händerna över varandra. ”But still it feels good, you know. Because if I hadn’t done it I would never get to know you, and that would suck.” rodnade han lätt med rosa kinder och med ett leende på läpparna.

Ett litet skratt for ur min kropp samtidigt som jag nickade och drog undan en hårslinga från ansiktet. Plötsligt var talförmågan tillbaka.

”It would suck to not get to know you too.” erkände jag med ett leende och Niall sken upp som en sol medan han snabbt lyfte upp huvudet och mötte min blick. ”It’s okay, Niall. I know that if you had knew me then, you’d never do it. So it’s okay.”

Niall skrattade lättat och pustade ut.

 “Well, that’s good.” sa han glatt, men ändrades snabbt till allvarlig och tittade mig i ögonen. ”Now I just have to make you and Lou friends.”

Direkt när han hade slängt ur orden ur sin mun kände jag hur mitt leende försvann och hur mitt huvud snabbt skakades.

”No, no, no, no. That’s not necessary, not at all.” slängde jag snabbt ur mig samtidigt som jag protesterade med hjälp av mina armar.

Niall skrattade åt hur dum han tyckte jag var innan han böjde bak huvudet och tittade mot den stora svängdörren som släppte in folk i matsalen.

”Well, look what a good timing! Here he comes.” berättade han med ett nöjt leende på läpparna samtidigt som han försökte hålla kvar balansen så han kunde titta på dörren. ”Ey, Lou!”

På ett långt avstånd kunde jag höra hur Louis snabbt mumlade något till svars innan skor trycktes mot golvet och gjorde att min puls ökade. Jag placerade nervöst mina händer ovanför varandra och lät fingrarna brottas med varandra. Det kändes som att hjärtat satt i halsen samtidigt som funderingarna över vad jag ville dansade runt i min hjärna.

Som att min fula, dumma hjärna njöt av att se mig lida.

Med en suck över mina egna tankar lyfte jag blicken och fortsatte titta på när Niall äntligen tog tag i någon och drog honom mot sig.

”What about lunch with me and April?” frågade han Louis med ett leende medan Louis besvärat kliade sig i håret. ”You actually don’t have a choice.” sa Niall snabbt innan Louis hade svarat och vände sig om mot mig.

Hans glada, förväntansfulla ögon fastnade i mina och fick mina tankar om vad jag skulle göra ändra sig. Det där leendet och ögon, faktiskt hela han, kunde man inte säga nej till.

Han var för söt för det.

Fuck you, Horan.

Snabbt gjorde Niall samma sak på mig som han hade gjort på Louis och la sina lediga arm över min axel, sedan styrde han oss med ett leende mot matdisken samtidigt som jag och Louis obekvämt följde med.

Zayns hand låg varmt och tryggt i min samtidigt som jag med ett leende hjälpte han att trycka upp svängdörren med min lediga hand. Han hade klagat ända sedan vi var i korridoren av att han var hungrig, och jag orkade inte med hans tjat, så vi gick så snabbt det gick mot matsalen.

Zayns leende på läpparna försvann snabbt när dörren till matsalen öppnades och de dagliga rätterna började stinka över hela rummet. Jag slängde upp en blick mot hans ansikte och fick syn på hans rynkande näsa samtidigt som jag höjde min fria hand och skakade den framför min egna.

”Is it the food who smells so bad?” frågade jag skrattandes och skakade på huvudet.

Zayn mumlade ett svar mot mig innan han drog med mig mot matdisken och tog mat, sedan var våra brickor fyllda och vi stod och letade efter ett ledigt bord.

Maten luktade obeskrivligt äckligt, ännu äckligare när man höll brickan precis under näsan, och jag fick svälja små kräkningar som smög sig upp i min hals av lukten.

”Ey, Zayn! Olivia!” hörde vi plötsligt ropningar över matsalen och förvirrat försökte våra ögon leta upp vad som ropade på oss.

När jag hittade den höga handen som viftade i luften suckade jag lätt och vände bak huvudet. Jag bet mig i läppen och tittade ner i marken. Det var inte det att jag hade något emot personerna som satt vid bordet, dem var ju trots allt mina vänner, men oj vad de kunde ställa till det. Här kunde man inte ha en enkel jävla dag utan bråk.

”Do we have to sit with them?” frågade jag trött och sedan kunde jag känna hur Zayns axlar lätt rycktes.

”Over here!” skrek han igen, denna gången lite mer desperatare, och sedan hörde jag hur även Zayn suckade. ”I don’t think we have a choice.” skrattade han. ”Come.” mumlade han sedan och pressade sina läppar mot min hjässa innan jag med motvilliga steg gick mot bordet tjugo meter framför oss.

När Niall såg att vi började gå mot honom dök hans hand snabbt ner igen och han började ägna sin uppmärksamhet mot de tre andra personerna som satt bredvid honom.

”Wait, what? April and Louis?” förvånat rynkade jag näsan och tittade upp på Zayn som lika förvånat ryckte på axlarna som svar. ”This won’t end good.”

Sedan han vi inte säga något mer innan vi kom tillräckligt nära så någon annan kunde höra, så vi satt ner brickorna på det fulla bordet framför oss och satt oss sedan ner. April och Liam satt på en sida medan Louis och Niall satt på den andra.

De verkade inte visa något intresse med varandra och Niall var den ända som hade ett leende på läpparna. Liam såg mest uttråkad ut och Louis och April försökte stå ut med den plågande stund de hade framför sig, med varandra.

”Hi guys.” log jag smått samtidigt som jag drog tillbaka några hårstrån på plats och alla mumlade ett hej tillbaks.

”So, how’s everything going?” frågade Zayn i ett försök att få igång en konversation, men det ända som hördes var små mumlande ord.

Plötsligt bröt April tystnaden av en suck och en sked som släpptes ner på tallriken. Hennes ansikte var hårt och man såg på lång väg att hennes ord skulle menas till Louis.

”It would be good if this pig wouldn’t be here.” sa hon med en hård röst och spände käkarna när hon tittade på Louis.

Louis gjorde likadant som henne och drämde ner skeden i tallriken innan han snabbt lyfte blicken och tittade på April.

”You’re the one who’s a pig, moron!” fräste han mot henne och lågorna i hans ögon blev större för var sekund. ”I’ve tried to talk to you, I’ve tried! But if you don’t want to talk with me or forgive me, fine, I don’t bother anymore!” 

“You can’t call me a moron if you first said that I was a pig, idiot!” skrek hon hysteriskt tillbaks med uppspärrade ögon.

“Ass.” mumlade Louis surt.

“Wretch.”

“Sod.”

Vi andra satt och tittade maktlöst på när det gamla paret satt och kastade glåpord till varandra. Ingen visste vad man skulle säga och man kände sig stum, tom på ord. Orden var som borttagna ur våra munnar och vi visste inte vad man kunde göra.

Vad man än sa skulle dem inte sluta förrän någon av dem vann.

“Okay, that’s it! I knew that you were a liar, but that you were a moron was a new thing. I’m out of here.” fräste hon irriterat innan hon kastade sig ur stolen och rusade ut genom matsalen.

”Yeah, I’m out too. Fuck this!” skrek Louis innan han slog näven hårt i bordet.

Smällen ekade i våra öron och tallrikarna och glasen på brickorna hoppade upp från bordet. Sedan reste sig Louis upp och gick med lika snabba steg som April bort från matsalen.

Vi andra satt som förstelnade kvar vid bordet i tystnad och försökte få in orden som hade slängts över bordet till varandra. Alla var chockade över händelsen och Niall som verkade ha fixat allt, satt lika förvånad som alla oss andra och tittade ner i bordet.

”Wow, that was… Something new.” mumlade jag sedan tyst med en chockad ton på rösten och skakade sedan på huvudet.

Att det skulle gå illa hade jag förstås förstått, men att de skulle kasta orden så mot varandra och anklaga varandra förvånade mig. Visst var det synd om April, men det här började bli löjligt.

Båda två var tvungna att ge sig och fixa det här, de var barnsliga så det stank om det.

Så , äntligen är kapitlet ute! Har ingen internetuppkoppling då jag är mitt ute i mingenstans, men här är det! Dock bildlöst och med en irriterad Annie, men ja. Man kan väl säga att blogg.se jävlas med mig. Mycket.

Jag hoppas i alla fall, efter mycket krångel och väntan, att ni gillar det! Enjoy och kommentera gärna, ni vet att jag älskar det. :)