Tidigare i kapitel 40:

Jag hade precis lämnat Louis hus och var på väg mot mitt egna, och som tur är var det inte långt.

All den värmen han hade skyddat och tröstat mig med var borta och snabbt började jag känna mig lika ensam och sorgsen som förut. Min kropp kändes frusen och jag kunde fortfarande inte tänka klart, allt stod still i huvudet.

Jag slängde mina armar runt kroppen när jag slängde igen dörren efter mig och gick mot den stora svarta ytterdörren som ledde in till mitt hus. På de få meterna jag hade gått hade kylan redan hunnit svala ner mina redan frusna armar och fått min underläpp att skaka.

Jag tvingade mina ben att fortsätta gå trots kylan och satte sedan en av händerna på dörrhandtaget och tryckte ner det.

Värmen inifrån huset mötte mig direkt och omfamnade mig i något som en mysig kram när jag utan tvekan steg in i det. Jag slängde av mig de slitna Conversen och lät värmen tina upp min kropp. Inne i köket kunde jag höra hur koppar skramlades och hur kaffebryggaren gav ifrån sig ljud.

Mina steg förde mig utan tanke dit när min nyfikenhet tog över. Visserligen skulle det bara vara mamma, men att hon ens lämnade arbetsrummet gjorde mig förvånad och fick mig att vilja få reda på mer.

När jag fick fram huvudet tillräckligt långt fram för att se vem det var, fick jag syn på mamma som i sina vanliga prydliga kläder stod och hällde upp kaffe i en av porslinskopparna hon och pappa fick av farmor när de gifte sig.

Jag stod och betraktade hennes steg ett tag. Bara stod med händerna och huvudet lutat mot väggen och tittade med trötta och söndergråtna ögon på den mamman som skulle kallas min.

Hon som förändrats och inte kunnat slita sig ur jobbet sedan min far dog, antagligen för att hon inte kunde få väck smärtan.

Den smärtan som hemsökte mig varje dag, varje natt, men som säkert var dubbelt så stor för henne än vad den var för mig. Han var trots allt hennes man, han hon älskade mer än allt annat.

Efter ett tag vände hon sig om, knackade lite på porslinet, snyftade lätt och började sedan gå mot bordet några meter bort från henne. Hon hade fortfarande inte märkt mig när hon satt ner koppen på bordet och sedan sig själv på stolen bredvid.

Hennes andetag verkade en aning ostadiga och jag visste inte vad jag skulle göra. Huvudet var tomt på idéer och chansen på att jag skulle lyckas smyga förbi henne och sedan vidare till mitt rum utan att bli upptäckt var minimal.

Alltså var jag tvungen att på något sätt prata med henne.

Byta några ord och låtsas som att allt var okej när det inte var det. Egentligen var jag arg på henne, det hade jag varit ända sedan hon anklagade pappa för att tagit självmord.

Orden hade liksom inte gått ur min hjärna än och jag antog att de aldrig heller skulle göra det.

Jag ruskade på huvudet för att väckas ur mina tankar och tryckte sedan bort min kropp från väggen. Min balans förlorades i en kort sekund och rummet började snurra, sedan när jag hade fått kontroll igen började jag styra stegen mot bordet.

”Hey, mom?” sa jag osäkert och tveksamt.

När hon hörde min röst hoppade hennes kropp till en aning, och hon vände sitt huvud till vänster i ett försök att skydda det ifrån mig. Hon drog några fingrar under ögonen och näsan innan hon nickade, gav ifrån sig ett ljud och vände huvudet mot mig.

Hennes mun försökte se positiv ut, le och bete sig som att allt var bra medan hennes ögon visade stark sorg och ensamhet.

Ilskan jag plötsligt haft mot henne försvann på en kort sekund och alla de elaka saker jag någonsin sagt till henne fick min mage att knyta sig och skuldkänslorna att växa.

”Yes, sweetie?” svarade hon mig med en trött och ranglig röst.

”Uhm… I have this fr…” Jag suckade och kliade mig i håret. ”I have a boyfriend and he really wants to meet you.” slängde jag snabbt ur mig samtidigt som jag lät mina händer flätas ihop med varandra.

Jag såg att mamma höjde ögonbrynen mot mig innan hon riktade sitt huvud mot kaffekoppen och förde den mot munnen.

”I didn’t know that you had a boyfriend.” sa hon innan hon la koppen mot hennes läppar och lät den heta, svarta sörjan glida ner genom hennes strupe.

Jag blev förvånad av hennes svar och jag kände hur min panna besvärat rynkade sig. ”Uhm, well, I have. Is that a problem?”

”No. I just thought that you didn’t want a boyfriend after all drama with your dad and me.” sa hon med en ryckning på axlarna och tog ännu en klunk av kaffet.

”Drama with you and dad?” upprepade jag surt och tittade på henne.

Ilskan som för någon sekund sedan hade försvunnit och ersatts med ånger kom snabbt tillbaks och fick mig att bli argare än någonsin. ”You mean when you told your daugher that her dad took suicide? Oh, well. First of all, he didn’t. And second of all, I can’t believe that you actually told me that!”

Mamma gav ifrån sig en suck och ställde ner koppen på träbordet. Hennes hand for upp till pannan samtidigt som hon stängde ögonen och började massera tinningen.

”Honey, I just told you the truth.” försvarade hon sig med himlande ögon och en menande blick på mig.

”No, mom, you didn’t! That’s not the truth. How can you even think that? Dad would never do that to us, never. And why do you involve him into this? We were talking about my boyfriend. My boyfriend that I’ll keep even if you don’t like him! God, you’re such a bitch!” skrek jag hektiskt och svängde med armarna.

Och sedan, innan hon hann protestera, drog jag mina ben över golvet och asade in mig på mitt rum. Ilskan bubblade i min kropp och jag drämde snabbt igen dörren och började rota i garderoben. Där drog jag fram en stor sportväska och började sedan ösa ner kläder på golvet.

Min kropp slängde mig ner på golvet och började panikartat med många sura och arga känslor inom mig rota bland kläderna. Jag tog fram det jag trodde jag skulle ha användning av och ställde mig sedan upp och slängde ner det i väskan.

Kläderna ramlade med en duns ner i väskan och lite utanför innan jag gick fram till skrivbordet och tog fram min mobil och plånbok.

”Where are you going?!” hörde jag plötsligt en arg och förtvivlad röst ryta.

”Away from here. I can’t stand this mom, I can’t stand you.” svarade jag henne surt medan jag lätt mina darriga händer dras över skärmen.

To: Loueeh <3 – 19:03

I gotta get out of here. My mom is a psycho and she keeps blaming dad on his dead. You want to come with me? 

Jag snyftade lätt när jag väntade på svar och min blick var nervöst spänd på skärmen.

Mina darriga händer försökte så gott som möjligt hålla mobilen still, men med så skakiga händer som jag hade så var det praktiskt taget omöjligt.

From: Loueeh <3 – 19:04

Sure, where? x

När svaret anlände gav mobilen ifrån sig ett pipande läte och en våldsam vibration som fick mina händer att skaka mer än vad de redan gjorde.

Jag var spänd över svaret, tänk så ville han inte? Men när jag sedan fick mig själv att läsa det sköljdes min kropp med lättnad och jag knappade snabbt in ett svar.

Sedan greppade jag tag i plånboken och la ner mobilen i fickan innan jag styrde mina steg mot den stora väskan mitt på golvet. Jag slängde ner plånboken och la ner alla kläder och andra saker som låg bredvid, sedan pressade jag ner dem och stängde den med hjälp av den stora dragkedjan.

Väskan drog jag med all min kraft upp och hängde över axeln, sedan gick jag mot dörren och tryckte mig förbi mamma som stod där i dörröppningen.

To: Loueeh <3 – 19:06

Harrogate.

Tråkigt, uselt, bildlöst och kort kapitel. Sorry for that. Men det är i alla fall något! :)

Kommentarerna har varit ganska dåliga på sista tiden... 15-20+ kommentarer till nästa? Hade betytt guld. :)

Förresten, nästa kapitel kommer nog ut imorgon eller på torsdag. Jag hoppas i alla fall på det!