Tidigare i kapitel 24:

På bara några sekunder ökade folkmängden i korridoren och elever gick tätt ihop medan de försökte komma till sina skåp eller andra klassrum. Paniken växte inom mig och jag var fruktansvärt rädd att jag inte skulle kunna hitta Liam. Mina händer pressades mot elevers ryggar samtidigt som mina ben sprang så gott det gick genom den fullsmockade korridoren. Folk gav mig sura blickar och väste saker till mig när jag pressade mig mellan personer och försökte hålla blicken fast på Liam som smidigare än jag gled förbi eleverna med en lätt geografibok hängandes i vänsterhanden. 
Jag ville inte mista honom på grund av en sådan här korkad grej, jag var tvungen att följa efter honom till varje pris. Hårt pressade jag samman läpparna när jag tryckte mig förbi ännu fler personer och kände lättnaden när mängden elever hade minskat en aning. Jag suckade tyst samtidigt som jag stannade för en sekund och ställde mig på tå i ett försök att titta över eleverna. Tyvärr, så är jag ganska kort av mig och tonårskillarna är några huvuden längre, vilket får mig att känna mig liten, maktlös och utan en ända syn av, Liam.  En stor klump började bildas i min hals och jag svalde hårt för att hålla tårarna borta. Även fast allt kändes hopplöst och utan mening så sprang jag förbi den folkmängden som fanns kvar och sökte efter Liam i farten. Eleverna hade lämnat området jag befann mig i och bara några enstaka elever fanns kvar.
”Liam? Please, just… I need to talk to you, I can’t lose you.” Jag stammade fram orden och ögonen sved som tusan när jag med små steg fortsatte att gå i korridoren.
Folket som stod där tittade upp från sina böcker eller ut från sina skåp och gav mig blickar som jag i vanliga fall hade irriterat mig på och räckt fuck you till dem, men nu brydde jag mig inte. Huvudsaken var att hitta, Liam och be om förlåtelse eller vad jag nu skulle göra, inget annat.
Egentligen var jag blandad av känslor och förstod inte riktigt varför Liam var arg, det var väl ändå mitt liv? Mina känslor, mina tankar och mina beslut. Han ska för fan inte lägga sig i även om han bara vill mitt bästa, jag klarar det bra ändå. Eller det var i alla fall vad jag försökte övertala mig själv med.
”Liam, seriously. We have to talk about this.” viskade jag och försökte ta djupa andetag samtidigt som jag sökte med blicken över den tomma korridoren.
När jag fick syn på honom stannade jag och slickade mig lite om läpparna. Han satt lutad mot väggen med stängda ögon och armarna lutade mot knäskålarna. Med små steg och så tyst som möjligt gick jag fram till honom och betraktade hans läge när han satt där, sorgsen och övergiven.
Jag suckade ljudlöst och stängde ögonen samtidigt som jag gled ner längs väggen och satt mig i samma ställning som han.
”Hey, buddy.” sa jag tyst med ett gömt leende till honom.
”Go away, April.” suckade han samtidigt som han öppnade ögonen och tittade på mig.
Hans ögon var fulla med besvikelse och han gav mig en sorgsen blick som fick mig att vilja krama om honom och aldrig släppa taget. Jag suckade samtidigt som jag rätade på huvudet och stirrade rakt ut i det tomma intet.
”I’m sorry.” mumlade jag och ryckte på axlarna. ”I don’t know my feelings for, Louis. But in that moment it felt right. I don’t know why.”
Ännu en gång suckade Liam och tittade upp mot de hängande lamporna i taket.
”I was there for you, April. Every moment when you felt sad and cried, I was there. And the only thing I didn’t want you to do, just for your own good, you did. And that makes me sad, make me feel abandoned.” förklarade han och ryckte lite på munnen.
Skuldkänslor dök upp inuti mig och fick mig att bita mig i läppen för att bli av med dem. 
”I know that may not have been there for you, and I feel like shit now for make you feel this way, but If my feelings for, Louis is bigger than I thought I can’t just ignore it. I just can’t, sorry.” mumlade jag och rykte på axlarna.
Liam skakade på sitt huvud och vände det mot mig.
”April, It’s not that I don’t want you to be happy, but… I just don’t think Louis is the right guy for you. I’m afraid that he’s gonna hurt your feelings.”
Jag suckade samtidigt som jag drog en hand igenom mitt långa lockiga hår och bet mig i läppen.
”He’s not going to. But if he do, fuck that bitch.” Min blick mötte hans och jag försökte le lite.
Liam skrattade tyst samtidigt som han skakade på huvudet.
“I think I like him Liam. You know, like, like.” log jag och tittade ner i marken. ”But if he don’t like me back I don’t know what I’m going to do. Maybe I’m just a one night stand for him.”
Liam tog ett djupt andetag och släppte tungt ut det samtidigt som han la armen om mig och drog handen upp och ner. 
”If he don’t like you back he don’t know what he’s missing.” sa han tyst, vilket fick mig att le.Han fick mig alltid att le och bli på bra humör. Den tjejen som fick honom hade turen att få en kille som alltid behandlar dig rätt. Så som alla tjejer vill bli behandlade, som en prinsessa.
”So, go and find him now.” Han tog bort sin arm från mig och puttade mig lite i sidan.
”Are you sure?” frågade jag honom osäkert och han log lätt tillbaks till mig.
”Yeah. If he makes you happy, I’m happy.” sa han samtidigt som han la sina händer på knäskålarna igen.
Jag log mjukt mot honom samtidigt som jag böjde mig fram och planterade en mjuk kyss på hans kind innan jag lutade mig tillbaks igen och reste mig upp. 
”Thanks, Leejum.” log jag och bet mig i läppen samtidigt som jag lutade huvudet mot väggen.
Han nickade innan han stängde ögonen och suckade lätt.
”Go and get him, tiger.” skrattade han och jag gjorde likadant samtidigt som jag skakade på huvudet.
Sedan vände jag snabbt på klacken och började springa bort till korridoren Louis förmodligen skulle finnas i. Jag skulle berätta vad jag kände.

Jag var förvirrad. Förvirrad över vad April hade gjort, men även över mina egna känslor. Frågor över varför hon gjorde som hon gjorde och sen lämnade mig snurrade runt i mitt huvud och gjorde mig en aning irriterad. Om hon hade menat vad hon gjorde så hade hon väl inte sprungit iväg, eller gjorde hon det bara för att slippa berätta? Ilskan bubblade inuti mig och jag bet mig i läppen samtidigt som jag sparkade i marken. Fan vad allt  ska vara komplicerat. 
Foten sved och med en suck lutade jag huvudet mot skåpet och stängde ögonen. Jag var irriterad, irriterad på April. Det ända jag ville var att hon skulle berätta vad hon kände, om hon nog kände något. Men samtidigt fanns där så många frågor som var tvungna att bli besvarade, annars skulle jag bli galen och rycka av allt hår på huvudet tills jag blev flintskallig.
Skor som pressades mot golvet hördes tydligt bakom mig men skåp som smälldes igen dämpade stegen. Flämtningar och stegen blev tydligare och något som skulle likna ett rop for ur kroppen på den som skrek.
”Louis!” flämtade rösten och fick mig att komma tillbaka till verkligheten där alla frågor fanns i mitt huvud.
Kort himlade jag med ögonen samtidigt som jag tog bort huvudet från skåpet och tittade dit rösten hördes. Min panna kändes fuktig efter kylan på skåpet och fick mig att le, men när jag såg vem som kom springandes ändrades leendet till en förvirrad min. Mina ögonbryn rynkades och min mun blev vidöppen.
Frågorna blev tydligare och ilskan blev större, jag var tvungen att veta svaren. Hennes steg kom närmare och hennes fluffiga hår hoppade mot hennes axlar samtidigt som fötterna pressades mot golvet.
”April, I just have to know, and tell me the truth. Is this a fucking lie or do you really fe-” jag spottade ut orden så fort jag kunde men blev ännu en gång avbruten av att två läppar pressades mot mina.
Hennes läppar var hårt pressade mot mina och likaså var hennes näsa. Hon hade hårt stängda ögon och ännu en gång tog förvåningen över min kropp, men så småningom släppte jag den och kysste henne mjukt tillbaka samtidigt som jag la händerna runt hennes rygg. Kyssen varade ett tag och hennes läppar kändes som perfekta placerade mot mina samtidigt som hennes tunga dansade med min. Hon släppte tillslut och tog ett djupt andetag innan hon placerade sin panna mot min och tittade in i mina ögon. 
Hennes ögon utstrålade självsäkerhet och hade en effekt som fick mig att bli knäsvag.
”It wasn’t a lie, Louis. I think I really like you. Like for real.” viskade hon andfått samtidigt som hon log ett litet leende mot mig, vilket fick mig att le själv.
Hennes leende fick mig i detta tillfälle att smälta och jag placerade löst mina läppar mot hennes ännu en gång. Hon struntade i att folk runt omkring oss stod och tittade, i detta tillfället var jag det ända i hennes ögon och hon det ända i mina.

Jag tror jag gillar henne. Gillar gillar .

Woop, woop. 
Ledsen för bildlöst, men jag orkar inte leta bilder för nu ska jag gå och äta glass. c:
Lägger upp nästa kapitel när jag känner att jag har fått många kommentarer, så kommentera babes och hoppas att ni gillar vad ni läser! :) xx