Tidigare i kapitel 38:

Ut ur matsalens stora svängdörr for snabbt en tjej ut med rasande steg. Hennes mörkbruna lockar studsade mjukt mot hennes axlar samtidigt som hennes ansikte visade stora tecken på ilska och sorg. Direkt när jag fick syn på henne kände jag igen hennes arga sätt och temperamentet var helt klart hennes stil.

April, helt klart.

Jag skrattade lite för mig själv åt henne medan jag skakade på huvudet och väntade in hennes steg riktade åt mitt håll. Man såg helt klart att hon skulle gå förbi mig, jag kände henne inte väl, men något jag hade märkt var att hon hatade att gråta framför folk - alltså hade hon inte lust att prata då tårarna var på väg. Hennes ögon var glansiga och hon böjde lätt ner huvudet och försökte dölja det med handen medan hon småsprang i korridoren.

När hon senare höll på att springa förbi mig försvann mitt leende och jag ryckte oroligt med munnen. Jag sträckte ut min hand mot henne och stannade henne i farten genom att ta tag i hennes handled.

”April, what’s wrong?” frågade jag allvarligt och försökte leta mig in i hennes ögon.

Hon skakade lätt på huvudet med en snyftning och försökte rycka åt sig sin hand, men jag höll kvar den i ett stadigt grepp. Mina fingrar trummade på hennes handled samtidigt som jag fortsatte att hålla kvar min blick i hennes ögon.

”It’s…” Hennes mun gav ifrån sig en djup suck samtidigt som hennes huvud skakades.

Hon ville inte berätta.

Hela min koncentration var fast på henne och inget annat fanns i mitt synfält, men ljudet från när svängdörren öppnades fick både mig och April att rycka till. Hennes huvud flyttades genast mot den riktningen och rädslan i hennes ögon fick henne att bita sig i läppen. I dörröppningen såg jag Louis.

Han skakade lätt på huvudet med blicken nedåt samtidigt som han pressade samma sina läppar. Jag kunde höra hur April gav ifrån sig ett flämt och hur hennes hand ännu en gång försökte slita sig loss från mitt grepp.

”Please, Harry.” bad hon desperat och vände sin blick åt mig.

Hennes ögon utstrålade oro och sorg samtidigt som hon bet sig i läppen.

”I… He… He can't see me, Harry. I don’t want him to see me.” viskade hon svagt innan hon svalde hårt.

Min blick vilade på hennes hals och tittade på när klumpen åkte ner innan jag snabbt tittade upp på henne igen. Sekunden senare släppte jag hennes handled. Hon såg lättat på mig innan vi hörde ett rop bakom oss som uttalade hennes namn. Hennes blick blev ännu mer förvirrad och hon pressade samman läpparna för att hålla inne de tårar som var så nära på att falla, sedan började hon springa.

Snabbt fyllde ljudet av skor som pressades mot golvet mina öron, men sedan kom även desperata rop efter som närmade sig mig mer och mer.

”Harry!” Det var en av alla rop som Louis slängde ut sig till mig, men detta var en av dem få jag lyckades uppfatta.

Jag tittade snabbt åt hans håll och kom på mig själv med att ha vidöppen mun, så jag stängde den snabbt igen. Louis höll frågande ut sina armar i luften och tittade bekymrat på mig. Hans panna hade skapat en rynka som visades tydligt på långa vägar, och han började snabbt gå mot mig när han släppte ner armarna till sidorna.

”I didn’t do anything, I swear!” utbrast jag snabbt och i rädsla på att Louis var arg, och tog upp händerna framför mig som försvar.

Mina ögon stängdes av sig själva medan smärtan från att ha hårt stängda ögonlock började kännas av. När ingen smäll eller annan smärta än från ögonlocken kändes öppnade jag långsamt ögonen och fick se Louis stelt stå framför mig. Hans ansikte visade tecken på sorg och han tittade på mig med en blick som fick mig att tro att jag hade gjort något fel, även fast jag inte kunde komma på något.

”Why didn't you? ?” frågade han ledsamt.

Jag kom i ett chocktillstånd. Orden blev som bortkastade och jag kom inte på något vettigt alls att säga, allt som for ur mig var små ord som munnen stammade fram.

”I… I… Just thought, or I didn’t thought. But wait, what? What should I’ve done?” svamlade jag förvirrat med ett skakande huvud och blicken tveksamt vilandes i Louis ögon.

Han bytade direkt samtalsämne och struntade i vad jag precis hade sagt. Som att om jag inte själv förstod det var det inte lönt att ta upp det, kanske var det sant.

”Did she cry?” frågade han mig tyst och jag nickade tveksamt.

Han gav ifrån sig en suck och böjde ner huvudet mot golvet. Hans hand letade sig upp mot huvudet och snabbt stängde han ögonen samtidigt som hans högra hand började massera hans tinning.

”This is my fault. Fuck, I need to fix this.” suckade han och skakade på huvudet.

”I’m sorry, Harry. I’ve to go and find her.” ursäktade han sig innan han återigen öppnade ögonen och gav mig ett försök till ett leende innan han började springa iväg.  

Jag kände hur tårarna fortsatte att envisa sig med att tränga igenom samtidigt som jag vände bort huvudet och började springa. Springa bort, bort så långt det gick utan tankar på vart. Tyvärr var jag ju i en skola och när som helst skulle det komma en återvändsgränd som tvingade mig att vända, så det gick ju sådär.

Ändå fortsatte jag att springa med gråten i halsen och ögon som ständigt stängdes i ett försök att blinka bort de tårar som gömdes bakom ögonlocken.

Jag fortsatte att tvinga mina ben att bära upp kroppen och fortsätta springa, även fast de var utmattade och att min puls var hög. Min bröstkorg for snabbt upp och mina ben kändes som spaghetti, ändå stod det som självklart för mig att jag skulle fortsätta springa. Jag kunde höra mina snabba andetag i mina öron blandat med skor som trycktes mot golvet, och på något sätt så kändes mina andetag så mycket högre än vad skornas läte kändes.

Jag fortsatte att springa. Genom alla korridorer, bort från Harry, bort från Niall, bort från Louis. Tillslut orkade mina ben inte bära mig längre och långsamt saktade jag in.

När jag hade stannat helt föll jag pladask ner på golvet utan förvarning och kippade efter luften som kändes svår att ta in. Jag stängde mina ögon i ett försök att lugna ner mig och andas, men fick mig bara att inse alla misstag som jag gjort och snart letade en tår sig fram ur mitt öga. Den var kall och rann långsamt längs min vänsterkind. Jag kunde känna att det var en sådan tår med många känslor, en sådan som gav folk en anledning att gråta, och en liten stund senare kunde jag känna hur fler likadana tårar började lämna blöta märken på mina kinder.

Varför ska livet vara så jävla svårt? Varför kunde det inte vara utan bekymmer och låta alla vara lyckliga? Ojuste, Gud ville jävlas med mig. Han hade nog inte tyckt om mig från första början, jag var nog en sådan där grej som bara blev ihop slängd med saker som var över. Typ sopor.

 Jag ville inte känna mig svag, visa känslor och få mitt hjärta krossat. Det var nog fan det värsta som fanns. Fast besluten på att låta muren som gång på gång byggdes upp inom mig hållas uppe, drog jag mig upp från golvet och drog händerna under ögonen. Torkade bort alla tecken på tårar och känslor. Sedan tog jag några djupa andetag innan jag började gå igen.

Jag skulle inte låta han få mig att gråta igen, aldrig mer. Han var inte värd det.

Jag lät mina ben bära mig runt på skolan, jag hade ingen koll på vart jag gick, men det var skönt att äntligen få vara ensam och få tänka.

Plötsligt hörde jag hur någon ropade mitt namn på kort avstånd. Direkt kände jag igen rösten och jag skakade bestämt på huvudet och bet mig i läppen. Tårarna började ännu en gång bränna och jag kämpade hårt för att hålla inne dem.

När jag hade tagit mig samman vände jag mig med stängda ögon om och öppnade dem sedan för att bevittna det jag hade framför mig. Louis stod stelt framför mig och granskade mitt ansikte, antagligen såg han spår från tårar.

”April, I-”

”No, Louis, please. I can’t handle this.” började jag tyst och skakade på huvudet.

”April...” fortsatte han och tog försiktigt ett steg närmare.

”No, Louis! Don’t you see these tears on my face? It’s all because of you!” utbrast jag och kände hur en tår började rinna ner längs kinden. ”It’s all because of you.”

Jag skakade ännu en gång på huvudet och drog ett finger under mitt öga. Fingret fångade upp ett antal tårar och jag hörde hur ett skratt plötsligt for ur min kropp. Jag tittade ännu en gång upp på Louis, in i hans ögon och försökte få han att förstå.

”You’re not worth it, Louis. You’re not worth my tears.” sa jag snabbt innan jag vände på mig.

Försökte lämna allt, få mig själv att glömma honom och förstå att det var bäst att låta honom vara, låta det här vara. Vi skulle aldrig kunna fixa det ändå.

Jag hörde honom sedan skrika. Det var ett desperat skrik på mig som ville få mig att ändra mig, sedan var det en hand som greppade tag i min handled. Den tog mig i ett hårt, stadigt grepp och snurrade mig sedan om ett halvt varv. Och innan jag han protestera kände jag hur ett par läppar mjuk träffade mina.

Förvirrat stängde jag ögonen, kysste tillbaka och njöt av de få sekunderna. Men en kyss kunde inte fixa allt, det visste jag. När hans läppar lämnade mina kände jag direkt hur kallt det blev, och jag kunde inte låta bli att backa förskräckt.

”Why, why did you do it?” frågade jag förvirrat och skakade huvudet.

Hans ögon letade sig in i mina och utstrålade självsäkerhet och någon sorts glädje, som att han till motsatsen från mig trodde att allt löste sig nu.

”Because I wanted to.” svarade han mig ärligt med en stark och troende röst.

Jag skakade chockat på huvudet och lät alla tankar gå igenom mig. Fick mig att nästan överlägga att ge honom en chans, men sedan tog min hjärna över igen. Jag ville inte bli sårad igen, jag ville inte att han skulle få mig att gråta.

Ändå tog mitt hjärta över och innan jag visste ordet av det så hade jag lutat mig fram och tryckt mina läppar mot hans ännu en gång. Jag kan inte säga att det var rätt, men det kändes bra. Det kändes som att hans läppar äntligen var hemma igen – hemma på mina läppar.

Det kändes att allt nu skulle lösas, att han inte skulle slösa mina tårar, att han var mannen som kunde få mig på fall. Att han ännu en gång hade fått mig att tappa kontroll, låta hjärtat gå före hjärnan och låta hans läppar röra mina, var vansinne.

Kanske var det såhär det skulle vara? Hans leende som fick mig att bli lugn, trygg. Våra tjafs som fick oss att hata varandra, hans läppar på mina som fick mig att bli helt varm inombords och med pirrande mage. Kanske var det så vårt förhållande skulle se ut. Så länge vi älskade varandra och stod ut med varandras tjafsande, kanske det skulle fungera? Djupt, djupt inne i mitt hjärta ville jag inget hellre än det. Få ha han i min famn i all evighet och aldrig släppa taget.

Bildlöst kapitel igen..... Förlåt! :(

Men har inte tid, och som sagt - lite internet. Här har ni i alla fall! Jag hoppas att det duger och att ni kommenterar, ni är bäst. :)

Dock tror jag att det inte är så långt av denna nu, hur mycket vet jag inte, men den kan vara slut när som helst, tänkte bara förvarna er. ;)