Tidigare i kapitel 42:

Försiktigt placerade jag min högerhand på den gråa, stora stenfiguren och lät dens kalla yttre kyla ner mina fingrar och handflata. Kylan som snabbt letade sig in i min kropp fick mig att huttra innan jag lät mina ögon stängas och tankarna att yra runt.

Jag tog ett stort andetag och tänkte efter på alla ord och meningar jag alltid velat ha sagt medan jag långsamt backade ett steg. Mina ögon granskade den stora stenfiguren med inristade bokstäver och små figurer. Lät blicken glida runt och försöka få in allt, alla känslor och funderingar.

Tillslut gav mina ben vika och långsamt föll jag till marken med den sista styrkan jag hade kvar. Den kylan som markens yta var fylld med fuktade snabbt ner mina mörkblåa jeans och gav ifrån sig blöta märken när jag lät min kropp sjunka ner i det jordblandade gräset.

Den blandade bukett jag hade lyckats få min vänstra hand att hålla fast i, släppte jag löst ner framför stenen och bredvid de få gamla blommor som fanns kvar.

Krampen som hade uppstått i min hand blev tydligare när jag släppte blommorna och att bara öppna den några centimeter försvårades och fyllde mig med smärta. Jag lät sedan en hand dras löst under min näsa och torka bort det som fick sorgen att visas innan jag la händerna på låren och försökte le mot den sten som inte visade något annat än kyla.

"Hi dad. I'm sorry that I haven't been here lately, I should’ve been. I know that. It's just..."

Jag höll inne mina tankar och ord medan jag skakade på huvudet. Skuldkänslor fyllde min kropp och att jag inte ens har sett min egen pappas gravsten en enda gång fick mig att skämmas.

"How are you?" frågade jag och flyttade bort de jag precis hade påbörjat.

Det var något jag inte skulle klara av att berätta. Om han fick reda på att jag hade sjunkit så här mycket på grund av hans död skulle allting bli mycket värre och han skulle klandra sig själv för att han inte var här.

"Is it as good as they say it is? You know, that place called heaven. Does all the pain go away and are you enjoying that life you get up there? My mind is full of all this questions. All this questions I never got the chance to ask you about, but it's okay. I know that you couldn’t help it. This isn't your fault, never been and never going to be."

Mina läppar log ett mjukt, osäkert och försiktigt leende samtidigt som jag tittade ner på mina händer som låg placerade på låren i ett försök att lyckas hålls värmen.

"Everything's fine down here, though. And guess what? I've got a boyfriend, just as you always wanted. His name is Louis and he's a really good guy even though we didn't get along in the beginning. I think you'd like him. He's truly amazing and I... I love him."

Jag tog ett djupt andetag och försökte få läpparna att fortsätta le ett leende som fick tårarna att hållas inne, men smärtan inne i bröstet blev större för var sekund och tårarna hotade med att rinna.

”He’s actually here with me. Or not here here, but here in Harrogate. Not mum, though. She’s in London, working a lot and doesn’t have time for me anymore. I think it’s because of your dead, dad. It’s killing her… She’s not the same anymore, none of us is.”

Jag andades in och skakade på huvudet. Tårarna skulle aldrig få börja rinna, aldrig.

”Did I tell you that we moved to London? No? Well, we did. That’s killing me too, even if I got to know Lou. Mom thought that it was too many memories here and all that kind of stuff, but she didn’t think about my opinion. I never wanted to move, I liked it here. After your death she took away the only thing that meant something for me, my home. I’m not saying that I don’t like London, it’s nice and all that, but it isn’t Harrogate. It’s not my home. “

Helt plötsligt kändes hela jag tom på känslor och orden kändes utan betydelse. De orden som hade tyngt ner mig försvann ur mitt bröst och gjorde det lättare att andas.

Orden som jag hade varit rädd för att säga, berätta, var äntligen ute ur min kropp, sinne och gnagde inte längre på mig.

”Enough about me. I see that grandma bought you a stone, it’s really nice. Maybe not your style, but it’s nice anyway. And here’s not many flowers, but it’s not because of you, dad. I think that it hurts to go here, that grandma can’t handle it, so that’s why. She loves you, you know. But she’s old and I can imagine that it hurts to lose your own child. I mean, I lost my dad. That’s pretty much the same thing.”

Jag harklade mig tyst i ett försök att få bort den stora smärtan som uppstod i min hals.

Klumpen som fanns i min hals växte för varje sekund och gjorde att mina lungor fick det svårare att ta in luft och paniken från allt möjligt började leta sig in i min kropp.

 ”Daddy, I lied.” kastade jag hest ur mig och skakade på huvudet.

Jag kunde känna hur en kall tår full med känslor och en hel del smärta rann längs min kind och fick mina ögon att släppa ifrån sig fler. En hel flock med rinnande tårar började lämna blöta avtryck på min hud och fick smärtan i bröstet att hugga efter något att luta mig mot.

Något som kunde trösta mig, ta hand om mig och framför allt – älska mig.

”I’m not fine, I haven’t been since you died. How can I be? You were my life, my hero. You spent every minute you could with me, and now… Now you’re gone. You disappeared from my life in just one second and I didn’t even got a chance to say goodbye. I should’ve said that I loved you and that I didn’t want you to leave. That no matter what you’d be my hero and that I always would be your little girl. You left me, just like that. And I miss you so freaking much, dad. This pain in my chest that’s bothering me every damn second won’t go away. I have to live with it every single day of my entire life.” sa jag upphetsatt medan tårarna rann längs mina kinder och fick min kropp att skaka.

Snyftningarna började så småningom komma och i ett försök att få allt att sluta placerade jag mina händer över ansiktet och försökte gömma mig själv.

”I can’t do this, daddy, I can’t. I need you, please come back.” snyftade jag våldsamt och skakade på huvudet.

Jag kände mig helt tom samtidigt som jag var blandad med känslor.

Smärtan inuti mig gjorde ondare nu än vad den hade gjort på veckor och jag var för ledsen för att kunna tänka klart på vad jag skulle göra.

Bakom mig kunde jag höra hur skosulor trycktes mot kvistar och gräset bakom mig innan de plötsligt stannade. Sekunden senare var jag i Louis armar som skyddade mig mot allt det onda.

Han drog mig hårt intill sin kropp och viskade små tröstande ord samtidigt som han gungade mig fram och tillbaka. Hans mun gav mig några kyssar på hjässan då och då innan han återgick till att trösta och hålla om mig.

Det kändes som jag satt där i evigheter. Bara satt där i hans famn och lät hans varma kropp skydda mig från allt det onda och det som kunde såra mig. Som att han var den superhjälten i filmerna som alltid räddade mig, han var den superhjälten min pappa en gång hade varit.

Så där ja! Där kom det. Om det är rörigt så ber jag om ursäkt, men jag orkar verkligen inte läsa igenom, hehe...

Jag hoppas på att nästa kapitel kommer idag då jag har lovat er ett till, men vi får se vart fantasin leder mig. Men bara så att ni vet; Det är större chans att ni får ett kapitel till idag om ni berättar hur ni vill att denna novell ska avslutas.
Mina idéer är ju, som sagt, ganska få på denna novell och jag har ingen aning om hur jag vill att den ska sluta. Så tipsa gärna.
Och om ni undrar varför jag inte lägger ut bilder är det för att jag för tillfället inte har något virusskydd, då vill jag inte ta bilder från internet då det kan ta med sig virus. Dock ska min pappa fixa snart, så så småningom kommer det bilder igen. Och om du som ska fixa min design ser det här; titta gärna i din mail där jag har skrivit till dig. Tack :) xx