Tidigare i kapitel 22

”Why didn’t you give me the chance?” avbröt han mig samtidigt som han fick sitt ansikte att se oskyldigt ut. "I just have to know."I en halv sekund tyckte jag till och med nästan synd om honom. Hårt bet jag mig i läppen och tittade ner på mina slitna skor.”It wouldn’t work, Louis. And besides, I don’t trust you. You’ve hurt to many girls.” mumlade jag snabbt innan jag blinkade några gånger och skakade sedan på huvudet. ”I’m sorry.” slängde jag snabbt ur mig innan jag vände på klacken och gick därifrån. Någonstans i Louis ansikte doldes det sorg som klart och tydligt hade visats. Han hade till och med fått mig att få skuldkänslor. Kort stängde jag ögonen och skakade på huvudet. Ett försökt till att skratta for ur mig och jag flyttade snabbt upp min blick. Varför hade jag skuldkänslor? Det var Louis egna fel. Han hade sårat för många tjejer, och jag skulle säkert bara vara en av dem.

Lite längre bort i korridoren kunde jag höra röster, röster som lät upprivna och lite ledsamma. Med tysta steg drog jag fram huvudet så gott jag kunde och granskade de två personerna framför mig.

”Why didn’t you give me the chance?” avbröt plötsligt killrösten tjejen som hade tummen pekad mot korridorsdelen bakom henne. "I just have to know."

Flickan med de långa bruna lockarna särade långsamt på de fylliga läpparna och tittade ner i det hårda golvet. Hennes övertänder letade sig reda på underläppen och bet hårt i den samtidigt som hon fortsatte att titta ner på golvet.

”It wouldn’t work, Louis. And besides, I don’t trust you. You’ve hurt to many girls.” mumlade hon plötsligt samtidigt som hon skakade på huvudet och blinkade snabbt med ögonen. ”I’m sorry.” fortsatte hon sedan innan hon vände på klacken och gick sin väg.

Killen, som i detta fallet var, Louis stod som förstelnat kvar och rörde inte en min. Med försiktiga steg flyttade jag mina fötter över golvet och gick fram till honom.

”Hey, are you okay?” frågade jag samtidigt som jag satt en hand på hans axel.

Min ilska och besvikelse hade lagt sig en aning, men var fortfarande stor och ibland ville jag slå till honom mitt i ansiktet. Louis suckade tyst samtidigt som han vände sig mot mig och ryckte på axlarna.

”Yeah, It’s just that I’ve never got a no before.” mumlade han samtidigt som han bet sig i läppen och satt händerna i hans mörkblåa byxor.

Jag skrattade högt och skakade på huvudet medan jag hårt klappade han på ryggen.

”You’re sick, man.” sa jag med ett leende och vände mig om. ”But hey, I gotta go, see you later?”

Louis nickade svagt samtidigt som han stod kvar på samma plats som innan med blicken fast i golvet. Mina steg tyngdes ner och jag hasade fötterna mot golvet samtidigt som jag bet mig i läppen. Min mask hade lyckats hålla sig så länge jag pratade med, Louis men nu höll den på att brista och besvikelsen sköljde över mig. Varför kunde inte bara, Olivia säga ja? Då hade, Louis gått efter henne istället och inte tråna efter, April.

Det var någonting med den där tjejen, något som fick min lust att bli stor som aldrig förr. Den där bittra tjejen med dåligt humör och dödar blickarna fick mig bli galen och allt jag ville var att pressa upp henne mot väggen och röra dem där perfekta läpparna. Lågt suckade jag och tittade ner på mina fötter. Jag hade inte en aning om att det var bara för att jag ville ha ett engångsligg eller om det faktiskt var något mer. Att jag faktiskt ville ha någon att hålla om och kyssa. Något som håller mer än en natt, att ha den vackra ängeln i min famn var det jag ville, jag skulle få det att hända.

Jag stod kvar lika förstelnad som innan Niall och Olivia hade gått. Hon hade sagt nej, hon hade faktiskt sagt nej. Det var ingenting jag var van vid.

Med en suck slickade jag på mina torra läppar och stängde ögonen. De kalla vattendropparna fortsatte att rinna längs mitt ansikte samtidigt som jag började gå längs korridorens tysta golv. Mina ögon fortsatte att vara slutna och mina tummar vilade innanför mina mörkblåa byxor. Mina tankar om vad jag gillade och hur snurrade runt i huvudet och fick mig att bli yr. Jag visste inte ens varför jag försökte få, Olivia på fall. Kanske var det för att göra, April svartsjuk även fast jag inte vet vad hon känner för mig eller vad jag egentligen känner för henne? Eller så gillar jag bara helt enkelt, Olivia.

Jag stönade högt och tog väck tummarna från byfickorna och lät händerna dras längs mitt ansikte. Ögonen töjdes ut och öppnades medan munnen drogs neråt när händerna gled förbi. När mina ögon hade öppnats kände jag hur torra dem var och blinkade desperat för att blöta ner dem igen. Ett högt smällande i en dörr ekade över korridoren och fick mig att tveksamt öppna ögonen för att se vem det var.

Jag kände hur mina ögon på en sekund förstorades lika mycket som innan och jag var tvungen att blinka igen ett flertal gånger för att förstå att det var hon som stod framför mig, April.

Paniken inom mig steg och jag började bli desperat på att hitta ett ställde där jag kunde gömma mig. Om hon skulle se mig skulle hon bara ställa men massa frågor om varför jag var hos kuratorn, vilket hade fått mig att rodna som en idiot och inse hur pinsam anledningen var. Men folk förstod inte hur hårt det hade tagit mig, det hade verkligen fått min värld att rasa.

Egentligen skulle jag inte ens varit här nu eftersom min pappa bönade och bad om att jag skulle följa med honom till Doncaster där jag föddes, men att lämna allt och alla jag älskade här i London hade fått mig att brista ännu mer. Så jag valde att stanna kvar här med min mamma och fyra systrar. Så tyst jag kunde tog jag ett andetag samtidigt som jag vände mig om igen och började gå bort från henne.

Otur som jag hade, så började mina vita toms gnissla av vattnet på sulorna som jag hade fått när jag satt ute i trädgården. Gnisslet var högt och inte svårt att missa, ändå fortsatte jag gå som ingenting och hoppades på att hon inte skull se att det var jag.

”Louis?” hörde jag en misstänksam röst fråga och jag knep hårt ihop ögonen samtidigt som jag fortsatte att gå.

Även fast hon hade sett mig så hoppades jag på att hon inte var säker på att det var jag, så mina ben fortsatte att röra sig. Jag hörde en hög suck bakom mig samtidigt som ett par andra skor började tryckas mot korridorsgolvet i en mycket högre takt än mina egna.

Paniken steg och gnisslet blev högre och fortare när även jag ökade takten. Det var som en tafatt eller en jakt, för min puls steg ju närmare jag hörde hennes steg komma. Plötsligt kände jag en varm hand på min axel och snurrade runt mig ett varv mot henne. Hårt fortsatte jag att knipa ihop ögonen och vågade inte öppna dem förens en stund senare, och då öppnade jag bara det högra ögat mer än försiktigt.

April stirrade otåligt på mig med hennes egen blick och med höjda ögonbryn. Hennes hand vilade kvar på min axel och jag gav den en liten blick i ett försök att visa att hon skulle ta väck den, men hon var självsäker och höll var den.

”Louis, why do you go to the counselor?” frågade hon förvirrad samtidigt som hennes panna rynkade sig.

Jag suckade högt och stände ögonen samtidigt som jag tog ett djupt andetag och öppnade munnen.

Skäms nästan över hur kort och dåligt det är det är, haha. ._.

Ursäkta stavfel m.m i detta kapitlet, är lat nog och inte läsa igenom det.Nej men sen fick jag ju inte så mycket kommentarer på förra heller... Kanske 30+ till nästa? c: 

xx

Tidigare i kapitel 21:

Med ett skakande huvud och en svordom på gång höjde jag huvudet, men bet mig själv i läppen när jag såg vem som satt i den lila soffan bredvid dörren. Min haka föll till golvet och när han fick se att jag satt där blev hans ögon stora som golfbollar innan han nervöst reste sig upp och stormade ut genom dörren jag precis hade blivit tvingad igenom. Chocken satt kvar i halsen medan dörren till kuratorns dörr öppnades. Kvinnan som stod där hade glasögonen på nästippen och tittade med ett mycket litet leende ut genom väntrummet. ”Where did, Louis go?” frågade hon förvirrat samtidigt som hon fortsatte att söka genom rummet. ”I don’t know.” mumlade jag tyst samtidigt som jag bet mig i innerkinden och tittade ner i golvet. ”Well, then it’s your turn.” log hon mjukt samtidigt som hon öppnade rummet för mig. Jag stirrade fortfarande förvånat ner i golvet och hade munnen vid öppen. Louis, vad gjorde han här? ”Honey?” kvinnans röst fyllde mina öron och utan att röra en min flyttade jag mina fötter bit för bit in i det vitfyllda rummet.

Nervöst satt jag och fumlade med mina tummar mot varandra. Dem snurrade runt och runt samtidigt som de andra fingrarna var fast flätade i varandra.  Min blick flyttades upp för en kort sekund och jag tittade snabbt på den lilla metallklockan och sedan ner igen, tiden jag hade fått hos kuratorn skulle börja om någon enstaka minut. Mina ögon himlades kort och irritationen inom mig steg. Jag ville inte vara hos någon jävla kurator, jag klarade mig bra ändå. Det var tyst i rummet, bara mina andetag och klockans slag hördes. Men plötsligt kom ett flämtande in i tystnaden och bröt min ensamhet. Förvånad lyfte jag mitt huvud och tittade mot personen som hade stört mig i ensamheten. Jag kände hur mina ögon för var sekund blev större och snart var jag uppe ur den lila soffan och rusade förbi henne.

April, vad gjorde hon där? Paniken över att hon skulle få reda på att jag gick till kuratorn över en skilsmässa steg inom mig samtidigt som jag slängde igen dörren till kuratorns rum. Ingen visste att jag gick till en kurator, inte ens Niall och Harry. Min blick seglade över den tomma korridoren och bad om att ingen hade sett mig, men det var dödstyst och tömt på folk. Med en liten pust började jag med snabba steg gå längs korridoren, på väg mot den stora ytterdörren mot den lilla trädgården skolan hade ordnat åt eleverna. Jag vred på huvudet och tittade ut genom glasdörren samtidigt som jag suckade och drog upp huvan till min kofta. Regn, ibland hatade jag regn. Mina händer pressades mot den stora dörren och så fort jag fick upp den kände jag den klara luften fara genom mina lungor. De små regndropparna som än så länge in var så farliga landade hårt mot min kofta samtidigt som jag med händerna i fickorna gick mot träbänken bredvid det lilla björkträdet.

Vissa kanske tyckte att det var löjligt att bli så förstörd av en skilsmässa, men för mig var det som jordens undergång. Det fick mig att bli svag och förbannad på något som ingen kunde förstå. Min attityd ändrades från en ganska normal kille, fortfarande lite player kanske men ändå normal, till en kille som inte kunde kontrollera sig själv och blev ännu mer player än vad han någonsin velat. Krossade tjejers hjärtan och fortsatte som ingenting alls. Niall och Harry hade hakat på, men mest Niall. Harry var nog egentligen en ganska bra kille, men han vågade nog inte byta sällskap av rädsla att bli utan vänner. Med en suck slog jag mig ner på bänken och sparkade iväg en liten grå sten framför mina fötter. Min blick följde efter stenen när den hoppade hit och dit mellan de stora stenarnas hålor. Regnet började falla mer och jag kände hur mitt skinn innanför koftan började bli fuktigt. Långsamt stängde jag ögonen och höll dem kvar där länge medan jag tänkte på allt och inget. Vad skulle April göra?

Tankarna for runt i mitt huvud och min misstänksamhet blev större och större. Snabbt tog jag stöd av händerna där jag lutade mitt huvud och stönade kort. Hon kunde göra vad som helst, och jag kunde inte stoppa det. Om hon ville jävlas kunde hon gå och berätta för alla, vilket hade fått mig att ljuga ännu en gång med en stor klump längst ner i magen. Men vad spelade det för roll? Även om hon inte berättade för någon skulle kuratorn inte kunna hjälpa mig att ändra min attityd. Jag skulle föralltid bli den killen ingen ville ha ett seriöst förhållande med på grund av alla brustna hjärtan, jag visste inte ens själv om jag någonsin ville ha ett seriöst förhållande.

Kuratorn visade mig med hjälp av handen vart jag kunde sätta mig, och drog sedan själv handen längs klänningen samtidigt som hon satt sig ner i en vit fåtölj. Hon la det högra benet över det vänstra samtidigt som hon harklade sig och bytte sida på det lilla blocket hon hade i handen. Lydigt satt jag mig ner i soffan mittemot och pressade mina händer mellan benen. Min nervositet var stor och hjärtat dunkade i hög takt. Jag ville inte prata om min pappa, jag behövde inte prata om honom. Han var mitt förflutna.

”So… April.” började kuratorn och tittade upp på mig. ”How are you?” frågade hon så vänligt hon kunde samtidigt som hon gav mig ett leende.

Jag ryckte slött på axlarna och gjorde samma sak med munnen. ”Like always, I guess.” svarade jag snabbt samtidigt som jag tog väck händerna och lutade mig tillbaks i soffan.

Kuratorn nickade samtidigt som hon skrev ner något i blocket och tittade sedan på mig. Hon hade precis öppnat munnen när en fråga dök upp i mina tankar som verkligen vägrade att försvinna.

”Uhm… Why were Louis here?” frågade jag förvånat samtidigt som jag rynkade pannan en aning. Kuratorn suckade och skakade lite på huvudet.

”Sorry, honey. I can’t tell you.” svarade hon lätt och jag himlade med ögonen åt svaret.

”Why not?” fortsatte jag och blängde kort på henne.

Hon drog ett djupt andetag innan hon tog av sig glasögonen och gav mig en välbekant blick, en blick alla vuxna kan ge.

”April, please. This is for you, not for Louis.” förklarade hon med ett ihop pressat leende som hon kämpade för att hålla kvar.

”Come on, I know Louis. Just tell me.” envisades jag i ett försök att få henne att ge sig, men utan resultat.

”No, April. You can talk to Louis later. Now we’re going to talk about your dad.” sa hon bestämt samtidigt som hon hårt stängde ögonen och höll ihop sina läppar.

”Well, If your not going to tell me I’m leaving.” slängde jag snabbt utan tanke ur mig och reste mig upp ur soffan. ”Goodbye, Mrs. Dinosaur.” mumlade jag tillräckligt högt för henne att höra det samtidigt som jag himlade med ögonen och försvann ut ur rummet.

Regnet rann snabbt längs de stora fönsteras glas. Utomhus var molnen gråa och gräset hade blivit blött. Alla elever var som vanligt på lektion när jag skulle byta till NO och gick längs den tysta korridoren. Allt som hördes var regnets droppar och mina små skors pressande mot golvet.

Min blick for ut längs den trädgården vi elever hade fått samtidigt som mina fötter en efter en snabbt satts framför varandra. Ute i trädgården på den bruna träbänken bredvid björken satt en kille med huva över huvudet och händerna i fickorna. För en sekund stannade jag och böjde bak huvudet för att se vem det var, men när jag fick syn på ansiktet fick jag snabbt bråttom därifrån. Jag ökade takten och nästan småsprang till mitt skåp när jag hörde glasdörren slås igen.

”Olivia!” hörde jag en välbekant röst bakom mig samtidigt som blöta sulor trycktes mot korridorsgolvet.

Med en ljudlös suck knep jag ihop mina ögon och svor tyst för mig själv innan jag klistrade på ett leende och vände mig om.

”Hi…. Louis.” hälsade jag så vänligt jag kunde samtidigt som jag trummade med mina fingrar mot högerbenet.

”How are you?” frågade han mjukt samtidigt som en regndroppe ramlade ner längs hans nästipp.

”Good, I think. Louis, I’m sorry but I go-” Jag pekade med tummen bort mot korridorsdelen bakom mig och stammade ut orden.

”Why didn’t you give me the chance?” avbröt han mig samtidigt som han fick sitt ansikte att se oskyldigt ut. "I just have to know."

I en halv sekund tyckte jag till och med nästan synd om honom. Hårt bet jag mig i läppen och tittade ner på mina slitna skor.

”It wouldn’t work, Louis. And besides, I don’t trust you. You’ve hurt to many girls.” mumlade jag snabbt innan jag blinkade några gånger och skakade sedan på huvudet. ”I’m sorry.” slängde jag snabbt ur mig innan jag vände på klacken och gick därifrån.

Någonstans i Louis ansikte doldes det sorg som klart och tydligt hade visats. Han hade till och med fått mig att få skuldkänslor. Kort stängde jag ögonen och skakade på huvudet. Ett försökt till att skratta for ur mig och jag flyttade snabbt upp min blick. Varför hade jag skuldkänslor? Det var Louis egna fel. Han hade sårat för många tjejer, och jag skulle säkert bara vara en av dem.

Förlåt för sent kapitel, but here it is!

Om någon undrar varför jag inte la ut ett till kapitel igår så kan jag svara på den saken. Jo, det är faktiskt såhär att jag har ett liv. Lol, just joking. Niall ate it.

Hahah, nej så dålig. Men jag blir superglad om ni kommenterar lika bra på det här som på det andra! :) 

Skulle också bara vilja säga en sak till. Mina goda vänner, dra inte förhastade slutsatser. Jag har INTE bestämt vem som hon kommer dejta. Det kan bli vem som helst, så bli inte för ledsna innan jag ens själv har hunnit bestämma mig. Xx

Tidigare i kapitel 20:

From: Olivia – 17:40

Hmm…. Let me think about it. – Olivia.

Jag stängde kort ögonen med ett leende på läpparna och skrattade för mig själv, yes. Men bara några få sekunder senare vibrerade telefonen till i mina händer och återigen öppnade jag ögonen och tittade ner på den textfyllda skärmen.

From: Olivia – 17:40

No.

Det nöja leendet jag precis hade haft på mina läppar försvann snabbt och ersattes med en sur känsla inom mig. Jag hade sumpat chansen. ”Damn it!” skrek jag rakt ut samtidigt som jag slog handen i madrassen och knep ihop läpparna. Fan också, där var min chans borta.

På mina läppar spreds det snabbt ett leende medan jag med ett litet skratt skakade på huvudet och kastade mobilen mot sängen cirka tre meter bort. Den landade med en duns mitt på sängen och begravdes ner i det tjocka täcket.

”Who was it?” frågade plötsligt Zayn nyfiket som satt på sängen och sneglade mot den begravda mobilen.

”Louis.” skrattade jag road och skakade på mitt huvud.

”Okay, what did he want?” envisades Zayn samtidigt som han med handen lätt började rota runt i mitt svartblommiga täcke.

När jag såg att han började leta efter mobilen slängde jag mig snabbt mot sängen och brottade bort hans hand. Med all kraft jag hade försökte jag trycka bort handen från täcket medan han skrattade åt mig och för att retas drog den ännu närmare mobilen.

”He asked me out on a date.” Jag stönade andfått ut orden och la mig ner så jag pressade mina nakna fötter mot Zayns mage och försökte trycka bort honom.

I en kort sekund kom jag bort mig och tänkte på hur hård och vältränad hans mage var, men kom snabbt tillbaks då jag kände att han inte längre kämpade efter att få tag i mobilen.

”What?” frågade jag förvånad och satt mig rakt i sängen.

Snabbt slängde jag en blick åt håret som hade ramlat framför mina ögon och blåste bort det innan min blick flyttades mot Zayns ansikte. Han ryckte på munnen och axlarna samtidigt som han flätade ihop sina fingrar och envisades med att hålla fast sin blick på dem.

”Someting wrong?” Jag blev förvirrad, varför gillade han inte det?

Snabbt skakade Zayn på huvudet och tittade tveksamt in i mina ögon.

”I just don’t want you to get hurt of a damn guy who doesn’t deserve you.” mumlade han tyst samtidigt som han ryckte lite med läppen.

Jag kände hur ett leende smög sig upp på mina läppar och snabbt drog jag undan en hårslinga från ansiktet innan jag anföll Zayn och pressade mina armar runt honom.  Mitt huvud lutade jag mot hans axel och leendet satt länge kvar på mina läppar.

”Don’t worry, I said no.” mumlade jag kort innan jag flyttade mitt huvud från hans axel till bröst. ”Thank you, Zaynie.” log jag nöjt samtidigt som jag stängde mina ögon och lyssnade till takten av hans hjärtslag.

Med ett stön stampade jag hårt i golvet och slängde en blick mot dörren där det stod ’kurator’ uppklistrat på ett papper.

”I don’t want to!” klagade jag surt samtidigt som jag la armarna över bröstet.

Jag lät säkert som en barnunge, men jag orkade inte bry mig. Jag ville verkligen, verkligen inte gå in ditt och prata om min pappas död. Liam skrattade lite samtidigt som han gick mot dörren och satt handen på handtaget.

”I think you have to.” svarade han mig kort och försökte le uppmuntrande mot mig.

”No. I’m not going to.” vägrade jag och skakade bestämt på huvudet. ”Never in my entire life.”

Liam suckade lågt samtidigt som han gav mig en besviken blick och skakade på huvudet.

”Come on.” sa han bestämt och slog lätt på dörren.

”No.” fortsatte jag och skakade på huvudet.

”April, come here.”

”No, I’m not going to talk with a freaking woman about my dad! No, no, no.”

Liam skakade ännu en gång på huvudet innan han släppte handtaget och gick mot mig med stora steg.

”No, Liam. Whatever you’re doing, stop. Now.” varnade jag samtidigt som jag backade några steg och försökte försvinna bort mot honom.

Liam stönade samtidigt som han greppade tag om min handled och tittade in i mina ögon.

”Don’t be so immature. It’s for your own good!” förklarade han och jag skakade envist på huvudet. ”You’re silly. Come on.” fortsatte han innan han med sitt stadiga grepp runt min handled började gå mot kuratorns dörr.

”No!” vägrade jag samtidigt som han släpade mina fötter mot marken. ”I’m not going to talk with that idiot!”

Liam himlade med ögonen samtidigt som han satt handen på handtaget och lätt tryckte ner det. Ett klickande ljud hördes och han öppnade långsamt dörren. Såklart medvetet, säkert bara för att få min puls och rädsla att gå upp.

”This is what you’re going to do. You’re going in there and talk with this lady until it feels better, okay?” förklarade han tydligt samtidigt som jag suckade och himlade med ögonen.

”How can you call her a lady? She’s a dinosaur!” utbrast jag högt och tittade på honom med världens självklaraste blick.

Han suckade kort innan han släppte min hand och pressade sina händer mot min rygg. Mina fötter släpades längs golvet och med många protester tryckte han in mig i rummet.

”Oh, you’re going to regret this.” mumlade jag surt och bet ihop käkarna.

Liam flinade snabbt innan han satt handen på dörren.

”Have fun.” skämtade han samtidigt som han stängde dörren och lämnade mig ensam i den kalla tråkiga korridoren.

Tyst mumlade jag svordomar för mig själv samtidigt som jag med sura steg började gå mot kuratorns rum. Med ett skakande huvud och en svordom på gång höjde jag huvudet, men bet mig själv i läppen när jag såg vem som satt i den lila soffan bredvid dörren. Min haka föll till golvet och när han fick se att jag stod där blev hans ögon stora som golfbollar innan han nervöst reste sig upp och stormade ut genom dörren jag precis hade blivit tvingad igenom. Chocken satt kvar i halsen medan dörren till kuratorns dörr öppnades. Kvinnan som stod där hade glasögonen på nästippen och tittade med ett mycket litet leende ut genom väntrummet.

”Where did, Louis go?” frågade hon förvirrat samtidigt som hon fortsatte att söka genom rummet.

”I don’t know.” mumlade jag tyst samtidigt som jag bet mig i innerkinden och tittade ner i golvet.

”Well, then it’s your turn.” log hon mjukt samtidigt som hon öppnade rummet för mig.

Jag stirrade fortfarande förvånat ner i golvet och hade munnen vid öppen. Louis, vad gjorde han här?

”Honey?” Kvinnans röst fyllde mina öron och utan att röra en min flyttade jag mina fötter bit för bit in i det vitfyllda rummet.

Om jag säger 40+ kommentarer, vad säger ni då? Där var jag lite busig. xx

Nej men tack för idéerna, ni ser ju själv att en av dem kom till användning! :) 

Tidigare i kapitel 19:

”I just wonder if you wanted to go out with me.” sa jag med ett stort leende samtidigt som jag såg hur Olivia himlade med ögonen och satt fart på benen. ”No.” svarade hon kort samtidigt som hennes skor började tryckas mot det kalla korridorsgolvet. Jag stod som förstelnad kvar och kände hur rynkan i min panna bara växte mer och mer. ”No?” frågade jag samtidigt som jag smällde ihop händerna längs mina sidor. ”No.” upprepade hon tydligt och jag kände hur paff jag blev. ”You’re such a player, Louis. So no.” erkände hon snabbt och höjde handen och vinkade till mig innan hon svängde av till höger och försvann mot korridoren där matsalen och kemin fanns.

Med ett högt stön lät jag min blåa tygväska snabbt glida ner från min högra axel och ner på det ljusa trägolvet. Smällen blev hög och ekade tydligt i den lilla hallens väggar. Kort himlade jag med ögonen och drog en hand igenom mitt långa lockiga hår samtidigt som jag pressade högerfoten mot den vänstras häl och tryckte ner skon. Min lilla fot kände frihet och snabbt sparkade jag av skon så den med hög fart for mot den vit målade väggen. Från köket kunde jag höra kaffekoppar och tallrikar skramlas mot varandra och en kran som snabbt stängdes av och på. Även mammas nynnade på en Elvis låt hördes, men dock inte lika tydligt. Jag satt min vänstra hand på den målade väggen som stöd samtidigt som jag drog av den högra Conversen och gjorde likadant som med den andra. I ett försök att vara så tyst som möjligt drog jag upp min väska från marken igen och hängde den över axeln.

Försiktigt tippade jag på tårna i hallen för att inte väcka mammas uppmärksamhet samtidigt som jag hårt bet mig i läppen. Denna dagen hade varit tillräckligt krånglig ändå, mamma behövde inte försämra den genom att försöka prata med mig.

”Darling?” Mammas röst ekade genom köket och vattnets rinnande som för en sekund sen låtit tystnade och allt som hördes var mina ansträngda andetag som jag tvingade hålla tysta.

”April, dear?” fortsatte hon otåligt och jag suckade ljudlöst innan jag började gå normalt igen och visade mig för bulldogen.

När jag visade mig i dörröppningen gav hon mig ett lättat leende samtidigt som hon drog av tvätthandskarna hon hade haft på sina taniga händer innan hon nickade mot det långa matbordet som stod placerat på en matta bredvid fönstret. Utan ork att protestera himlade jag med ögonen och drog mig bort mot bordet och slog mig ner. En kaffemaskins kokande hördes på långa vägar och doften av nykokt kaffe fyllde mina luktsinnen. Åh, ta en kaffe med min kära mor, gud vad kul. Jag satt ointresserad och försökte pilla bort smuts från mina långa fransk-manikyr målade naglar samtidigt som mamma skramlade med koppar och kaffet.

Någon minut senare kom hon tillbaks med ett leende på läpparna och två kaffekoppar i händerna. Hon mumlade något i stil med varsågod samtidigt som hon satt en kopp framför mig och en annan framför platsen hon skulle sitta på. Medan mamma satt sig på stolen placerade jag löst mina fingrar mot den varma koppen och snuttade på kaffet. Vattnigt, så underbart. Mamma borde inte få brygga kaffe. Hon harklade sig för att få uppmärksamhet och flätade ihop sina fingrar med varandra medan jag med en dryg blick lyfte på mitt huvud. Med ett svagt leende log hon mot mig samtidigt som jag lutade mig tillbaks i stolen och la armarna i kors.

”Okay, what’re you doing?” suckade jag besvärat samtidigt som jag skakade på huvudet och försökte genomskåda mammas stenansikte.

Hon gjorde som vanligt – tryckte ihop ansiktet och fnös tyst samtidigt som hon tittade bort och skakade på huvudet.

”Our relationship isn’t like this. We don’t do this things.” förklarade jag för henne samtidigt som jag la ner vänsterarmen på låret och tog upp koppen med den andra.

Även fast det var motbjudande så gav det mig tid att tänka ifall hon skulle fråga mig något. Mamma tog ett djupt andetag och drog bort en hårslinga ur det perfekt fixade håret innan hon flätade ihop de taniga fingrarna igen.

”I think it’s good for you to talk to someone.” började hon nervöst samtidigt som hon bevakade mina steg när jag förde koppen mot munnen. ”So I made a appointment with a therapist at your school.”

Chocken kröp sig in i min kropp och förvånad av hennes dumma ord fick mig att börja hosta ut kaffet på bordet, mitt på mammas vita älsklingsduk.

”Honey, watch yourself.” suckade mamma samtidigt som hon skakade trött på huvudet och försökte dutta bort fläckarna med en papperstuss.

”What? Are you insane?!” skrek jag surt och blängde på henne.

”April, honey. I’m just trying to he-”

”No, mum!” protesterade jag och satt händerna på huvudet. ”It’s not going to work and you know that!”

Hon suckade ogillande och tittade upp från duken hon försökte göra ren.

”Stop being so ridiculous, dear. I’m just trying to help you.” mumlade mamma smått innan mitt humör gick över styr och jag snabbt reste mig upp och sköt iväg stolen.

Den hamnade med en krasch mot väggen och jag marsherade surt mot mitt rum medan jag skakade på huvudet och knöt ihop knytnäven.

”This is fucking ridiculous. Me, school theraphist? This must be a freaking joke.” muttrade jag surt samtidigt som jag öppnade dörren och med en smäll stängde igen den igen.

Med mobilen i båda händerna och dansade fingrar över skärmen försökte jag komma på ett vettigt sms att skicka. Hur skulle jag göra? Vad skulle jag göra? Förvirrad var rätta ordet för mig just nu. Olika ord och meningar snurrade runt i mitt huvud och gjorde mig så förvirrad att jag nästan fick huvudvärk. När jag hade skrivit några rader gick jag tillbaks och läste om de små betydelsefulla orden i mitt huvud, men insåg snabbt att det lät hemskt och suddade allt igen. Med en suck ställde jag mig upp och slängde ner mobilen i den mjuka sängen samtidigt som jag började gå runt i det lilla rummet med händerna fasttryckta i mitt bruna hår. Jag var tvungen att komma på något. Få Olivia på fall och jävlas med April, jag visste att hon inte ville att Olivia skulle bli tillsammans med mig, - en snygg kille till player. För snygg, det måste jag erkänna att jag var.

Jag skrattade tyst åt mig själv samtidigt som jag släppte ner händerna i sidorna och skakade på huvudet. Mina ben styrde sig själva och gick snabbt mot sängen ingen och tog upp mobilen. Kom igen, Louis. Så svårt kan det inte vara att skriva ett dumt sms.

To: Olivia – 17.36

Olivia, just give me one chance to prove that I’m not that kind of guy you think I’m. You can’t say that you don’t like me if you don’t know me, so please. I’m just asking for one chance. So take the chance and go out with me? – Louis.

Jag bet mig kort i läppen och höll med darrande tumme över den gröna skicka knappen. Osäker på om jag skulle skicka det eller inte stängde jag mina ögon och tog djupa andetag. Hårt pressade jag ihop läpparna samtidigt som jag nästan motvilligt tryckte på skicka knappen och hörde det svischande ljudet fylla mina öron. Ingen återvändo. Otålig på när svaret skulle komma satt jag mig med en duns ner i sängen och höll mobilen i båda händerna samtidigt som jag nervöst skakade på benet. Jag skulle gissa att det här var min ända chans. Bara någon minut senare kom svaret och förväntansfullt drog jag fingret över skärmen och låste upp den.

From: Olivia – 17:40

Hmm…. Let me think about it. – Olivia.

Jag stängde kort ögonen med ett leende på läpparna och skrattade för mig själv, yes. Men bara några få sekunder senare vibrerade telefonen till i mina händer och återigen öppnade jag ögonen och tittade ner på den textfyllda skärmen.

From: Olivia – 17:40

No.

Det nöja leendet jag precis hade haft på mina läppar försvann snabbt och ersattes med en sur känsla inom mig. Jag hade sumpat chansen.

”Damn it!” skrek jag rakt ut samtidigt som jag slog handen i madrassen och knep ihop läpparna. Fan ocks, där var min chans borta.

Så ja, kapitel 20! Hjärtligt tack till alla superbra idéer, om ni har någon mer är det bara att skriva den. Enjoy och kommentera för mer! :) x

Tidigare i kapitel 18:

”Liam, get of me!” skrek jag snyftandes och försökte slå bort hans hand samtidigt som han bestämt drog mig intill sig och la sina händer runt min rygg. Jag sprattlade med armarna och skrek hysteriskt medan Liams armar hårt pressades runt min rygg för att få mig att lugna ner mig. Tårarna rann hastigt och mina andetag var korta och hackiga. Tillslut gav jag upp, långsamt stängde jag mina ögon och placerade mina händer på hans bröst samtidigt som jag lät tårarna rinna och snyftningarna gå. Med huvudet mot Liams bröstkorg hörde jag hur hans hjärta hårt dunkade jämna slag vilket gjorde mig lugn och trygg. Hans hand gled långsamt längs min rygg medan jag snyftade högt och pressade näsan mot hans tröja. ”Everything will be okay, April. I promise.” mumlade han samtidigt som han långsamt gungade mig fram och tillbaka i ett försök att få mig att lugna ner mig.

April snyftade högt och tårarna föll längs hennes kinder och ner på min randiga skjorta jag hade på mig. Jag drog försiktigt min hand längs hennes rygg och la mitt huvud på hennes hjässa. Hon var förkrossad och jag var helt stum, min talförmåga var som borta och orden var tappade. Aldrig hade jag trott att något så hemskt hade hänt. Och ilskan över att Louis hade rört henne fick mig att koka. Jag hade inte känt April så länge, och även fast jag hade varit besviken och sur på henne så fanns det ändå en sida i mig som fick mig att bli ganska beskyddande när det gällde henne. Om Louis rör henne en gång till bryter jag huvudet av honom, helt seriöst. Att jag skulle bli såhär överbeskyddande över en tjej jag känt i bara någon vecka fanns inte i mina tankar innan, men helt plötsligt stod det som klart för mig. April var speciell. Även fast hon oftast hade varit sur eller ledsen så hade hon hennes stunder då hon var glad och det bara lös om henne. När hon var glad spred hon en lycka som ingen annan kunde.

Tillslut började hennes andetag bli lugnare och snyftningarna blev mindre, men fortfarande lutade hon sitt huvud mot min bröstkorg med stängda ögon och händerna tryggt placerat på mitt bröst. Hennes händer åkte upp och ner när jag andades och likadant gjorde huvudet. Tårarna rann fortfarande längs hennes kinder, men hade slutat rinna hejdlöst och rann nu i lugnare takter. Plötsligt började ett en massa skrik och prat fylla mina öron, vilket gjorde mig ganska förvånad. Likaså med, April som hoppade till lite när hon hörde rösterna. Hennes svullna ögon öppnades snabbt och hon tittade panikslaget upp på mig och tryckte sig sedan ifrån mitt bröst. Hon såg rädd ut och hennes ögon fladdrade fram och tillbaka över korridoren, men stannade vid dörren vi för en stund sedan gått ut ur.

Hennes mun trycktes hårt ihop och hon tittade stumt på personen som verkade stå där. Jag blev för nyfiken och vände mig sakta om mot den stora gråa dörren som ledde in till historia salen. April växlade blicken mellan mig och personen några gånger innan hon öppnade munnen för att säga något, men stängde den snabbt igen då hon hade tappat bort orden. Även jag blev stum och det kändes som jag stod i lågor. Hårt knep jag ihop min vänstra hand och pressade in mina korta naglar i skinnet för att hålla mig lugn. Framför mig stod ingen mindre än, Louis. Han tittade nervöst på mig innan han flyttade blicken till April med en minst lika nervös blick. Mitt huvud vred sig mot April och jag granskade hennes ansikte och letade efter varje detalj. Hennes små kinder hade ändrat färg från flammigt röda från alla tårar till svag nyans av rosa.

Utan att tänka vred jag tillbaks huvudet och gick med bestämda steg mot Louis. Jag visste inte vad jag skulle göra och inte varför jag gjorde det, men när jag väl kom fram slängde jag orden ur mig. Louis backade när jag kom närmare och la förskräckt händerna på den gråa dörrens sidor. Mina händer styrde sig själva och la sig på Louis bröst medan jag pressade honom så hårt det gick mot dörren och försökte fånga hans ögonkontakt. Bakom mig hörde jag Aprils flämtande samtidigt som ett litet stön kom från Louis. Jag tittade bestämt på honom medan jag höll kvar mina händer och knep ihop käkarna.

”If you ever touch, April again I’ll catch you, lock you in in a basement and then cut of your balls slowly and painfully. Got it?” hotade jag honom tyst samtidigt som jag fångade hans blick och försökte få han att förstå hur seriös jag var.Han skulle inte röra, April igen.

Han nickade uppfattat med huvudet och hans ögon var stora som golfbollar när jag sedan tog bort mina händer från hans bröst och lät han andas. Louis drog efter andan och lät handen vila mot väggen innan han tittade på mig. Först med en förvånad blick, men sedan förvandlades munnen till ett lekfullt leende.

”Yeah right. But just so you know, I banged her hard. And she liked it.” skrattade han retfullt innan han med kaxiga steg gick ifrån mig och försvann längre och längre in i korridoren.

Jag stod i lågor, var sur som aldrig förr och trodde att jag skulle hoppa på honom och skära av kulorna på honom redan nu.

Med ett nöjt flin gick jag förbi Liam och fortsatte längs den långa korridoren. Jag var inte rädd för honom, han var lika skrämmande som en liten hundvalp. Bakom mig kunde jag höra Liams höga andetag och utan att dra bak huvudet kunde jag tänka mig hur han var tvungen att knipa ihop käkarna hårt och trycka ihop handen för att inte springa ifatt mig och slå mig mellan benen. Tjejerna som stod vid skåpen viskade med varandra samtidigt som de gav mig leenden och små vinkningar. Med ett litet skratt skakade jag på huvudet och satt händerna i fickorna. Tjejernas fnitter och mina skor ekade mellan väggarna medan killarna mest stod och tittade på.

När jag hade gått genom korridoren ett tag och var ur synhåll från Liam och April drog jag bak huvudet och försökte titta efter dem, men utan resultat. Jag lät huvudet vara bak och fortsatte att gå utan att se mig för tills jag slog i huvudet i något och hörde sedan ett stön från någon som ramlade ner på marken.

”Hey, watch yourself!” fräste jag surt innan jag vände fram huvudet och fick se vem det var. Med ett flin bet jag mig i lappen och kom på en brilliant idé, en idé som inte kunde gå fel.

Snabbt flög jag ner på knä och hjälpte flickan som ramlat att samla ihop hennes lösa papper och skolböcker. Hon reste sig med en suck upp och drog undan en lockad hårslinga. Med ett litet leende räckte jag över papperna jag hade i min hand till henne och hon tog med ett tillgjort leende emot dem och placerade de ovanför böckerna.

”Olivia huh?” frågade jag så vänligt jag kunde och Olivia nickade samtidigt som hon tittade bakom sig. ”Hi, I’m Louis.” hälsade jag och räckte fram handen mot henne samtidigt som jag log.

Hon tittade sarkastiskt på den innan hon motvilligt tryckte upp böckerna mot bröstet och sträckte fram sin högerhand. Utan att säga något himlade hon med ögonen och drog tillbaks handen så hon kunde hålla uppe böckerna igen. Helt plötsligt vände hon sig om igen och började gå bort från mig. Jag slängde en snabb blick på hennes rumpa och bet mig i läppen innan jag började springa ifatt henne så vi gick i samma takt.

”So… How can’t I seen you before?” frågade jag henne samtidigt som jag räckte fram händerna mot henne för att ta lite av hennes böcker. Snabbt skakade hon på huvudet och tryckte böckerna hårdare mot bröstet.

”What do you mean, Louis? We’ve walked in same school since we were kids.” suckade hon samtidigt som hon spände sin blick i skåpen och ökade takten ännu en bit.

Jag började småspringa och drog upp mina byxor samtidigt som jag skrattade smått.

”Yeah, but how can’t I not have looked at you? I mean, God, you’re such a beauty.” fjäskade jag samtidigt som jag gav henne ett smörigt leende och blinkade.

Hon skakade bestämt på huvudet och gjorde ifrån sig något ljud som skulle föreställa ett nej.

”I really mean it, seriously. You’re very beautiful.” erkände jag och försökte le så vänligt jag kunde mot henne.

Hon stönade högt och stannade helt plötsligt utan förvarning. Mina ben tvärnitade och jag ställde mig framför henne. Hon la över tyngden på hennes högerben samtidigt som hon gav mig en kritisk blick.

”Whatever you’re trying to do, stop it.” varnade hon och skakade på huvudet. Jag öppnade förvånat munnen samtidigt som jag tog upp händerna i luften för att visa att jag var oskyldigt.

”What? I’m not trying to do anything.” sa jag tyst samtidigt som jag skakade på huvudet. Olivia skakade på huvudet och himlade med ögonen.

”Hm… No. Just admit what you’re going to do and you’re going to save a lot of time.” sa hon med en bestämd röst samtidigt som hon pilade på ett av papperna som låg överst. En inlämning till engelskan.

Med en suck skakade jag på huvudet och gav henne ett leende.

”Fine.” svarade jag henne tyst innan jag tog satts och flätade ihop mina händer. ”I just wonder if you wanted to go out with me.” sa jag med ett stort leende samtidigt som jag såg hur Olivia himlade med ögonen och satt fart på benen.

”No.” svarade hon kort samtidigt som hennes skor började tryckas mot det kalla korridorsgolvet.

Jag stod som förstelnad kvar och kände hur rynkan i min panna bara växte mer och mer.

”No?” frågade jag samtidigt som jag smällde ihop händerna längs mina sidor.

”No.” upprepade hon tydligt och jag kände hur paff jag blev. ”You’re such a player, Louis. So no.” erkände hon snabbt och höjde handen och vinkade till mig innan hon svängde av till höger och försvann mot korridoren där matsalen och kemin fanns.

Wow, förstår ni hur bra ni är på kommentera? Herregud! Här har ni kapitel 19! Enjoy, babes och kommentera till nästa!! xx

Tidigare i kapitel 17:

Undrande över hur mitt nästa möte med honom skulle bli fick jag mig själv att bita mig i läppen och skaka med högerbenet i hundranittio så skon upp och ner trycktes mot golvets yta. Några irriterande blickar och himlande ögon kom i mitt synfällt och jag insåg snabbt att det var för mitt skakande ben. Diskret försökte jag sluta och böjde bak huvudet för att få en aning om vilka som var på just denna lektion. Där. Där satt hon. Sista raden, femte bänken tätt intill väggen och med en huvtröja över ansiktet. Precis så hon satt när jag fick sitta bredvid henne första dagen hon var i skolan. Mitt ansikte försökte pressa fram ett litet leende mot henne, men hon avvisade det direkt och räckte fuck you till mig. Jag skrattade så lågt jag kunde och putade med läpparna åt henne samtidigt som jag vände mig om. Hon hade inte förändrats.

Utan en aning om var April kunde befinna sig småsprang jag runt i de tomma korridorerna där bara några enstaka elever befann sig. Min puls höjdes med tiden och mina andetag blev korta och andfådda. Eleverna som antigen stod med huvudet i skåpet eller snackandes med en kompis kände förmodligen inte April och visste säkert inte vilken lektion hon hade, så det var lönlöst att ens fråga. Irriterad stannade jag och suckade tyst samtidigt som jag drog en hand genom mitt bruna hår. Jag var tvungen att få svar på frågorna, och jag skulle leta hela dagen om det var det som krävdes. Kort stängde jag ögonen och tog ett djupt andetag innan jag började småspringa i korridorerna igen.

Tillslut hittade jag något som faktiskt kunde vara till användning. Jag såg Olivia sitta på knä framför hennes underskåp med huvudet inuti det. Ett leende fullt av hopp smög sig upp på mina läppar och stannade kvar när jag snabbt sprang tvärs över korridoren och fram till henne.

”Hey, Olivia.” pustade jag samtidigt som jag lutade mig mot skåpet bredvid.

Hon hoppade till av förvåning, gav ifrån sig ett pip och drog sedan ut huvudet.

”Yeah?” frågade hon samtidigt som hon smällde igen skåpet och reste sig upp.

”Have you seen, April?” frågade jag samtidigt som jag försökte få pulsen att gå ner genom att ta djupa andetag. Olivia suckade missnöjt och skakade på huvudet.

”She cried when I saw her. And then when I was trying to talk to her she was very angry about something she did this weekend, but I don’t know why or what.” svarade Olivia snabbt samtidigt som hon borstade av hennes ljusa jeans från den smuts som hade fastnat när hon satt på knä framför skåpet.

Jag nickade kort och tittade mig omkring i korridoren. ”Do you know which classroom she’s in?”

Olivia ryckte på axlarna samtidigt som hon drog bort en lockad slinga från håret. ”I think she’s in the classroom right down to the left with Mr. Downing.” svarade hon kort samtidigt som hon log smått till mig och skrattade. ”Good luck. She’s in a very bad mood today.” sa hon snabbt innan jag gav henne ett leende och började springa ner mot salen där historian skulle finnas.

Jag himlade kort med ögonen och la armarna i kors. Mr. Downing pratade riktigt lågt och jag kunde se hur svett hade lyckats krypa in i hans marinblåa skjorta. Mysigt. Jag hörde knappt vad han sa och fick bokstavligen slänga mig över bordet för att höra bättre. Kanske berodde det på att jag satt längst bak i klassrummet tryckt mot väggen, eller så var det bara så att han pratade väldigt tyst. Platserna längst bak i klassrummet hade blivit som min plats. Där fick jag sitta ostörd och kunde göra nästan vad jag ville utan att en lärare såg mig, jag kände mig helt enkelt trygg. Mr. Downing pratade som vanligt mycket detaljrikt och tråkigt om medeltiden och inte en ända elev verkade uppmärksamma sig om vad han sa.

Plötsligt rycktes den stora gråa klassrumsdörren upp och in stormade Liam. Mr. Downing gav Liam en missnöjd blick och harklade sig högt i ett hopp om att få hans uppmärksamhet. Förvirrad av att Liam hade stormat in i mitt klassrum då han egentligen hade en lektion själv fick mig att sätta mig upp rakare i stolen. Hans andetag var ganska höga när han med blicken sökte över det avlånga klassrummet. De fantastiska bruna ögonen svepte över salen och fastnade länge på mig när han såg vad jag satt. Jag kunde se hur han svalde så att adamsäpplet åkte upp och ned innan han med raskt tempo gick igenom salen och bak mot den ljusa träbänken jag satt vid. Han böjde sig snabbt fram och greppade tag i min handled som låg placerad på bänken med ett nafs. De stora trygga fingrarna pressades mot min smala handled och fick mig att dras ur stolen när han snabbt vände sig om och började gå mot klassrumsdörren med mig i ett fast grepp. Med en aning nervositet i kroppen följde jag med honom och svepte min blick över klassrummet. Eleverna jag knappt visste namnen på gav mig en förvirrad blick samtidigt som vissa av dem hade öppna munnar och tittade chockat på personen som satt på platsen bredvid. Louis satt i mitten av klassrummet och gav mig en lång blick när Liam drog mig förbi honom. Hans mun var vid öppen och hans ögonbryn var förvirrade och rynkade sig. Ögonen fladdrade fram och tillbaka och försökte fånga mina medan Liam återigen öppnade dörren och drog med mig ut.

Liams hand trycktes hårt mot min handled och sved av smärta så hårt han höll den. Smått grimaserade jag samtidigt som Liam tryckte igen dörren och släppte min handled. Kort tittade jag ner på min vänstra arm och fick se spår av röda avtryck innan jag lyfte min blick och tittade förvånat på Liam.

”What was that for?” frågade jag förvirrat samtidigt som jag placerade min högerhand på den onda handleden. Liam ryckte kort på axlarna och började sedan gå i små cirklar runt om i korridoren.

”I just have some questions you have to answer at.” sa han lågt samtidigt som han lyte sitt huvud och stannade några meter framför mig. Han händer vilade på varandra och hans fingrar trycktes hårt mot vänsterhandens knogar.

”Okay…” svarade jag osäkert och kände hur pulsen steg. ”You’re free to ask.” Liam bet sig smått i läppen och suckade kort innan han med ett djupt andetag öppnade munnen.

”Why?” frågade han med en rynka i pannan och samtidigt som han skakade på huvudet. ”Why didn’t you come? I thought we were friends and… “ han suckade lågt “I really thought you wanted to come.”

Smått skakade jag på huvudet och försökte titta in i hans ögon. Besvikelsen som fanns i hans kropp visades tydligt och fick mig att må illa av att jag faktiskt hade svikt honom.

”Liam, I wanted to come, I really wanted. But…” svarade jag honom tyst i ett hopp om att han skulle förstå, men bet mig sedan i läppen för att hålla tyst. Inget skulle bli bättre av att han visste.

”But?” frågade han i väntan på svar och hade sin blick hårt fast i min.

Jag skakade på huvudet och kände hur halsen tjocknade.

”I can’t tell you…” viskade jag tyst samtidigt som jag bröt ögonkontakten och tittade ner på mina vita Converse som stod pressade mot det kalla golvet. Lågt fnös Liam och tog ett djupt andetag.

”You can’t tell me?” upprepade han besviket och långsamt lyfte jag min blick en aning.

Jag skakade på huvudet samtidigt som jag kände hur halsen sved och tårarna var nära på att börja rinna. Han nickade långsamt och knep ihop sina läppar. ”You know… I really thought that we could be good friends, but If you don’t trust me and just leave me I don’t think we can be that…” sa han tyst mot mig, men rösten var stadig och visade inte en ända sekund sorg.

Han vände långsamt på sig, beredd att gå där ifrån samtidigt som han knep samman sin vänstra hand så hårt han kunde. Förmodligen för att få ut smärtan, ilskan och besvikelsen. Jag skakade långsamt på huvudet samtidigt som mina ben ostadigt började gå några små pyttesmå steg för att komma ifatt honom.

”No, no. Please, Liam.” bad jag tyst och försökte bakifrån honom ta tag i hans hand med min skakiga, men hans ilska stoppade honom.

Han slet åt sig sin hand utan att ge mig en blick och fortsatte att gå rakt fram. Min underläpp började snabbt skaka och mina ögon började vattnas. Jag var tvungen att göra något. Ilskan som fanns gömd inuti mig och behovet av att få slänga ut mina tankar bubblade inom mig. En ensam tår rann längs min vänstra kind och blötte snabbt ner den. ”Do you wanna know what happened?” skrek jag snabbt, utan en tanke på vad jag gjorde. Rösten bröts och visade inte styrka någonstans, ändå fanns det någonting inom mig som gav mig modet att faktiskt berätta. Aldrig hade jag pratat med någon om pappa, bara mamma men hon räknas inte. Liam saktade snabbt in stegen men vände sig inte om, utan han fortsatte att gå med små steg och spetsade öron. Jag tryckte ihop mina läppar så hårt jag kunde och kände ännu en tår ramla ner längs min kind.

”My father is dead, okay? Are you happy now? I… I didn’t come last Friday because my mother is a fucking idiot and told me that he took suicide… So I went to a party, got drunk and slept with Louis. There you go, you got the truth. The fucking truth about my freaked family!” slängde jag ur mig och kände nu hur tårarna började rinna hej vilt. Det var en lättnad, men samtidigt blev allt klarare och fick hjärtat att värka mer än innan. Det var som att jag precis hade erkänt för mig själv att han hade tagit självmord även fast det var något som jag aldrig hade vågat tänka förut. Plötsligt vände sig Liam om med chockade ögon. Hans mun var vid öppen och han skakade långsamt på huvudet samtidigt som han gick mot mig.

”Oh, April. I'm so sorry, I didn't know.” viskade han tyst samtidigt som han närmare mig med öppen famn.

”No!” skrek jag bestämt och skakade på händerna. ”I didn’t told you this because I wanted some freaking ’I’m sorry’ from people!” Jag stängde ögonen och backade långsamt. ”Now you got what you wanted, Liam. I told you the truth and it wasn’t because I wanted a reason to be sad. It was because you begged for it.” mumlade jag ilsket mot honom medan jag kände hur tårarna blötte mina kinder mer och mer.

Liam skakade på huvudet samtidigt som han tog ett steg framåt för att komma närmare mig. Bestämt skakade jag på huvudet och backade medan Liam tog ännu ett steg bakåt och greppade tag om min handled igen.

”Liam, get off me!” skrek jag snyftandes och försökte slå bort hans hand samtidigt som han bestämt drog mig intill sig och la sina händer runt min rygg.

Jag sprattlade med armarna och skrek hysteriskt medan Liams armar hårt pressades runt min rygg för att få mig att lugna ner mig. Tårarna rann hastigt och mina andetag var korta och hackiga. Tillslut gav jag upp, långsamt stängde jag mina ögon och placerade mina händer på hans bröst samtidigt som jag lät tårarna rinna och snyftningarna gå. Med huvudet mot Liams bröstkorg hörde jag hur hans hjärta hårt dunkade jämna slag vilket gjorde mig lugn och trygg. Hans hand gled långsamt längs min rygg medan jag snyftade högt och pressade näsan mot hans tröja.

”Everything will be okay, April. I promise.” mumlade han samtidigt som han långsamt gungade mig fram och tillbaka i ett försök att få mig att lugna ner mig.

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt för inget kapitel igår. But here it is! Om ni kommenterar väl kanske ni får en till del idag! :)

Tidigare i kapitel 16:

Jag hörde ett litet skratt komma från Harry som sedan skakade på huvudet och klappade mig på axeln, sedan försvann även han till sin lektion och jag stod där helt ensam i den tomma korridoren. Hårt knep jag ihop ögonen och skakade på huvudet. Fan, det var inte det jag ville. Fan, det skulle vara jag. Hårt knöt jag ihop min hand och försökte ta djupa andetag. ”Wanker, shit, wank, fuck, cunt!” skrek jag högt och tog i med all kraft så jag hårt träffade det stora skåpet bredvid mig. En högljudd smäll ekade i korridoren och det ända som hördes var mina djupa andetag, jag höll på att flippa ur. ”Damn it!” skrek jag högre skakade min hand fram och tillbaka i luften innan jag stönade och knep ihop mina käkar. Fan också, det skulle varit jag.

Jag sneglade diskret och bekymrat på Liam, men Mrs. McKlay störde mina tankar av hennes rabblande om uppgifterna vi skulle ha i läxa. Det var ännu en matematiklektion och Liam satt helt omedveten om omgivningen och pillade på sitt mattehäfte som låg på den ljusa träbänken framför honom. Han bet sig försiktigt i läppen och hade inte lyft sin blick en ända gång, bara stirrat tomt ner i det mörkblåa häftet. Det var något som bekymrade honom - det förstod jag helt klart – men jag kunde bara inte förstå vad. På något som kändes som en mils avstånd hörde jag plötsligt irriterade harklingar framför mig, vilket fick mig att återigen komma tillbaks till verkligheten.

”Ehm, I’m sorry. What did you say?” frågade jag förvirrat och hörde diskreta skratt från raderna bakom mig. Även Liam hade vaknat upp ur sin trans och tittade kort på mig med en tom blick innan han återgick till att vända sin uppmärksamhet åt bänken. Mrs. McKlay suckade djupt och himlade med ögonen innan hon drog sin spinkiga högerhand längs ansiktet. Hennes kinder och ögon töjdes ut och det såg mer än trevligt ut.

”I asked you where you’ll find the right answers to the homework.” upprepade hon och tittade på mig med en trött och irriterad blick. Försiktigt ryckte jag på axlarna och tittade bekymrat på henne.

”Sorry, I don’t know.” mumlade jag tyst och tittade ner i bänken där mina händer vilade på den tjocka matematikboken. Vår lärare stönade högt samtidigt som hon skakade på huvudet och vände sig om mot tavlan.

”Listen, Mr Malik or I’ll have to speak with your parents.” förklarade hon tyst samtidigt som hon tog upp en whiteboard penna från tavlans pennhållare.  Hon harklade sig tyst innan hon drog av locket och började skriva på tavlan. ”And it seems like Mr Horan is late, again.” mumlade hon surt innan hon hårt började skriva upp läxsidorna på tavlan.

Än så länge hade det gått tjugo minuter av denna överdrivet trista lektion. Jag hade inte ägnat en ända minut av att lyssna på lärarens ord utan bara lagt armbågen mot bänken och stirrat ner i mitt helt rena och prydliga häfte som var fullt med matematiksuppgifter.  Allt jag kunde tänka på var Aprils lögn och kunde därför inte koncentrera mig på Mrs. McKlays lektion. Ord och frågor snurrade runt i mitt huvud och gjorde mig nästan yr. Jag ville så gärna få svar på alla mina frågor och slänga ut min ilska, men jag var den snälla killen. Visade inte ilska och var aldrig elak mot någon – därför kunde jag inte slå ut min ilska. Folk förväntade sig att jag skulle sköta mig, betydde det att jag var tvungen att förlåta April. Aldrig få svar på frågorna och bara gå vidare. Jag suckade ljudligt av ren reflex och himlade med ögonen. Sucken hade blivit högre och djupare än vad jag hade tänkt mig, vilket hade fått allas blickar att vändas mot mig. Vår lärare, Mrs. McKlay, harklade sig förvånat och tittade på mig.

”Did you want something, Mr Payne?” frågade hon med höjde ögonbrynen. ”Or is it okay if I continue with things you actually have to listen to?”Jag skakade på huvudet och lutade mig bak mot den hårda trästolen.

Jag var tvungen att prata med April. Få reda på vad som hade hänt och varför hon inte kom, för jag kunde inte stå ut med det eviga gnagandet inuti mitt huvud som letade efter de rätta svaren.  Utan att tänka drog jag ut den hårda stolen så dens ben hårt trycktes mot det kalla golvet. Ett gnisslande ljud fyllde elevernas öron och ännu en gång vände sig Mrs. McKlay mot mig med ett irriterat ansikte. Eleverna grimaserade och tittade chockat på mig medan jag med raska steg reste mig upp och bestämt gick ut genom klassrumsdörren. När jag väl var ute smällde jag ljudligt igen dörren och drog ett djupt andetag. Nu skulle jag hitta henne.

Min ilska hade tagit över mig helt och fått mig att tappa kontrollen. Jag hade skrikit ut vem jag hade legat med till Niall och sedan sekunden senare sprungit till min lektion och gömt mig från hans arga blick. Jag kunde se framför mig hur han hårt spände ihop sina käkar och hur lågorna i hans ögon började brinna. Han måste vara jävligt arg, det kunde jag se på den lilla sekunden jag hade stannat kvar. Redan nu ångrade jag mig, varför skulle jag säga det till Niall? Jag visste ju att han skulle bli sur. Riktigt sur. Undrande över hur mitt nästa möte med honom skulle bli fick jag mig själv att bita mig i läppen och skaka med högerbenet i hundranittio så skon upp och ner trycktes mot golvets yta. Några irriterande blickar och himlande ögon kom i mitt synfällt och jag insåg snabbt att det var för mitt skakande ben. Diskret försökte jag sluta och böjde bak huvudet för att få en aning om vilka som var på just denna lektion. Där. Där satt hon. Sista raden, femte bänken tätt intill väggen och med en huvtröja över ansiktet. Precis så hon satt när jag fick sitta bredvid henne första dagen hon var i skolan. Mitt ansikte försökte pressa fram ett litet leende mot henne, men hon avvisade det direkt och räckte fuck you till mig. Jag skrattade så lågt jag kunde och putade med läpparna åt henne samtidigt som jag vände mig om. Hon hade inte förändrats, den saken var i alla fall klar.

Uruselt mellankapitel osv, osv. Men 35+ till nästa? :)

GLÖM INTE ATT GILLA MIN FACEBOOK-SIDA, BABES! x

Tidigare i kapitel 15:

April skakade hastigt på huvudet och tittade chockat på mig. ”No, that’s not what I mean. Liam I-” ”No, April.” suckade jag samtidigt som jag skakade på huvudet. ”If you wanted to be my friend you should have come last Friday, but instead you’re not caring about the friendship we were going to build up. You destroid everything, April, everything.” April skakade förtvivlat på huvudet samtidigt som tårarna började rinna längs hennes kinder. Jag knep ihop ögonen samtidigt som jag vände mig om och började gå bort från henne. ”No, Liam. Please just…” bad hon till mig, riktigt nära på att brista i gråt. Men istället för att gå tillbaks till henne för att trösta henne sket jag i henne och fortsatte framåt med huvudet högt upp i luften.

Jag stod som förstelnad. Hörde hur Liams steg trycktes mot det hårda golvet och såg hur han försvann mer och för varje sekund som gick. Paniken inom mig steg och jag kände hur jag började andas häftigare. Jag fick inte förlora honom. Bli utan vänner och vara den utstödda tjejen, aldrig. Förtvivlad satt jag händerna för munnen och skakade på huvudet. Skolböckerna jag hade hållit i min famn ramlade med en duns ner på golvet och slutade äntligen trycka mot mitt bröst som var fyllt med skärsår av glasbitar från bilden på mig och pappa. Tårarna rann och jag kände hur min hud började knottra sig av kyla. Jag skakade som en liten hundvalp ute i kylan och mina ben kändes ostadiga. Oförberett ramlade jag ner på det hårda korridorsgolvet och började snyfta högre och fortare. Jag kunde inte kontrollera mig själv, tårarna rann och allt jag kunde tänka på var pappa. Pappa som orsakade allt det här. Hur fan kunde han ta självmord? Jag ville inte tänka på det, jag trodde inte på det. Han var min pappa. Det var meningen att han alltid skulle finnas där för mig, stötta mig och trösta mig när jag behövde det. Men hur lätt var det när han hela tiden hade varit en självisk jävel och inte tänkt på någon annan än sig själv och lämnat allt och alla? Och hur skulle jag förklara för Liam? Förklara varför jag inte kom och istället söp mig full och följde med Louis hem. Aldrig i livet. Han hade sett mig som en billig tjej, en sådan tjej ingen vill vara vän med. Fan också.

Mina skors pressande mot det hårda golvet ekade i den tomma korridoren. Jag var ensam, och allt som hördes vara mina steg och den stora klockans tickande. Med en suck drog jag handen genom håret och svängde höger så jag kom till delen där matematik, historia och franskan fanns. Jag var på väg mot historian för en åttio minuters lång lektion med Mr Scott, en lektion jag verkligen inte såg fram emot. När jag började närma mig salen hördes plötsligt något mer än mina skor och klockans tickande. Jag hörde en flickas gråt som var allt annat än lugnt. Faktum är så var det hysteriskt och hon grät högt och tydligt. Långsamt började jag sakta ner mitt höga tempo och gick istället mer försiktigare än vad jag hade tänkt mig. Snyftningarna kom närmare, men blev även tystare. Som att den som grät visste att någon kom. Försiktigt stack jag fram huvudet och fick se en flicka sitta mitt på golvet med böcker runt omkring sig och ett svullet ansikte av alla tårar. April. Jag drog efter andan och gick med försiktiga steg fram till henne där jag sen satt mig på huk framför henne.

”April?” frågade jag försiktigt. Hon lyfte på huvudet så hennes ögon träffade mina innan hon gav mig en dödande blick.

”Yeah?” svarade hon surt samtidigt som hon lyfte på ögonbrynen.

”How are you?” frågade jag oroligt och satt mig ner på rumpan framför henne. Hon ryckte på axlarna samtidigt som hon började pilla på en av hennes böckers omslag. ”Do you want to talk about it?” Hennes blick var spänd på boken och jag kunde se hur hon hårt bet sig i läppen. Jag tog det som ett nej. Med en suck skakade jag på huvudet och slängde en blick på klockan. Min lektion skulle börja om två minuter.

”I did something horrible.” mumlade plötsligt April och tittade upp på mig med svullna ögon.

”I just wanted to forget everything and have fun for once, but now I really regret it.” Hon suckade tungt och stängde ögonen. ”I didn’t come to you last Friday because I wanted to drown my problems and I had to many things on my mind. So I went to a party, got drunk and then…” Hon stoppade sig själv och öppnade ögonen. Med ett litet skratt skakade hon på huvudet och tittade ner i boken. ”I don’t even know why I’m telling you this. I should go to Liam and beg his pardon and not talk to you.” mumlade hon samtidigt som hon blängde en kort sekund på mig.

”Fine.” suckade jag och reste mig upp. ”If you don’t want to tell me, fine. But just so you know, Liam hates when people lie to him and that’s exactly what you did. He’s sad, April and it’s your fault. So get your ass up and beg his pardon.” fräste jag tyst mot henne innan jag vände på klacken och lämnade henne.

Jag skrattade tyst åt ett dåligt skämt Harry precis sagt innan jag lyfte blicken och fick syn på Louis som stod vid sitt stora överskåp.

”Hey, Lou!” ropade jag samtidigt som jag drog upp mina beiga khakibyxor och sprang mot honom. När jag kom fram gav han mig ett stelt leende innan han smällde igen skåpet och började gå bort från det. Jag gav Harry en förvirrad blick innan vi med snabba steg gick efter honom.

”What’s up?” frågade Harry med ett litet leende och slängde en blick på Louis som ryckte på axlarna och svängde vänster för att komma ett snäpp närmare salen han skulle ha sin lektion i.

”Did you enjoy the party last Friday?” flinade jag samtidigt som jag slog honom löst på armen och skrattade.

”Where did you go, by the way? Suddenly you just disappeared.” sa Harry samtidigt som han drog sin vänsterhand genom håret så det lutade åt höger. Jag flinade åt honom och skakade på huvudet. Harry var besatt av att alltid fixa sitt hår, skaka det och sedan en hand genom. Louis harklade sig samtidigt som han kliade sig med sin högerhand i håret.  Hans näsa rynkades och jag såg att han tänkte ut vad han skulle säga.

”Ehm.. Here’s the thing..” började han, men avbröts snabbt av Harrys skratt.

”You walked home with a girl, huh?” flinade han samtidigt som han puttade till Louis i sidan. Louis skrattade nervöst samtidigt som han nickade på huvudet. Jag kunde se hur hans kinder ändrade färg till svagt rosa, vilket fick mig att bli ännu nyfiknare.

”So, how was it and who?” frågade jag nyfiket samtidigt som jag hårt spände min blick i hans. Han försökte undvika den, tittade istället in till skåpen och upp i taket, men tillslut mötte han ändå mina ögon.

”Just some chick…” mumlade han tyst samtidigt som han bet sig i läppen.

”Didn’t you know her name?” skrattade jag samtidigt som jag skakade på huvudet och la händerna på magen. ”You’re such a player.” skämtade jag, men kände att Louis tog det allvarligt och blängde hårt på mig.

”You don’t know what you’re talking about. I know her name.” mumlade han tyst samtidigt som han knep ihop sina käkar.

”What?” frågade jag surt och försökte fånga hans blick. Louis skakade på huvudet och la händerna i fickorna.

”Come on, Lou. Just tell us!” bad Harry samtidigt som han gav Louis sitt smöriga leende och blinkade med ena ögat.

”Fine.” suckade Louis och himlade med ögonen. ”April.” mumlade han så otydligt och tyst så ingen hörde.

”What?” frågade jag med rynkade ögonbryn och kände ett leende smyga upp på mina läppar.

”April.” sa han lite högre, men fortfarande för tyst för att någon skulle höra.

”Say it again.” flinade jag och jag kunde se hur han irriterat tryckte ihop käkarna.

”April. April fucking Cooper, are you happy now?!” skrek han högt över hela korridoren och på en kort sekund försvann det leendet jag precis hade haft på läpparna. Louis andades högt och blängde på mig innan han skakade på huvudet. ”Are you happy now? I fucked, April Cooper, so what? It’s not like you’re going to do it.” fräste han surt innan han med snabba steg gick ifrån mig och Harry och in i salen han skulle ha lektion. Jag hörde ett litet skratt komma från Harry som sedan skakade på huvudet och klappade mig på axeln, sedan försvann även han till sin lektion och jag stod där helt ensam i den tomma korridoren. Hårt knep jag ihop ögonen och skakade på huvudet. Fan, det var inte det jag ville. Fan, det skulle vara jag. Hårt knöt jag ihop min hand och försökte ta djupa andetag.

”Wanker, shit, wank, fuck, cunt!” skrek jag högt och tog i med all kraft så jag hårt träffade det stora skåpet bredvid mig. En högljudd smäll ekade i korridoren och det ända som hördes var mina djupa andetag, jag höll på att flippa ur. ”Damn it!” skrek jag högre och skakade min hand fram och tillbaka i luften innan jag stönade och knep ihop mina käkar. Fan också, det skulle varit jag.

Så där ja, kapitel 16!

Hm, kan vi säga 30+? :D x

Tidigare i kapitel 14:

Försiktigt öppnade jag den och ställde mig i dörröppningen och tittade på Louis när han låg där sovandes. I hans mungipor gömdes ett litet leende och hans andetag var djupa. Hans leende smittade av sig på mig en aning och fick mig själv att le ett litet leende. Jag tog ett djupt andetag, torkade bort tårarna från ögonen och vände mig om. Gick ut ur rummet och genom huset. I farten tog jag på mig mina kläder och drog några händer genom håret. Mina ögon var täckta med tårar och min näsa var täppt. Vad hade jag gjort? Jag hade vikit mig, det var vad jag hade. Gett efter och låtit de jag absolut inte ville skulle hända, hända. Fan. Det spelar ingen roll om jag ångrar mig, det kommer inte att få det ogjort ändå.

Nästa dag vaknade jag långsamt av att täcket hade åkt av min nakna kropp. Utan att öppna ögonen sträckte jag ut högerarmen och la den på madrassen i ett hopp om att hon faktiskt skulle ligga kvar, men det gjorde hon inte. Madrassbiten bredvid mig var tom och kall, något jag inte hoppades på att den skulle vara, men samtidigt var det en lättnad. Vi slapp vara med om de plågsamma blickarna och den pinsamma tystnaden. Med en suck lyfte jag på huvudet och vände mig om så jag låg på ryggen och tittade upp i taket. Inte trodde jag att hon skulle ge sig så lätt, inte. Jag trodde att det skulle vara mer motgång och kämpigare, men hon hade gett sig lätt, lättare än vad jag hade trott. När Niall får reda på det kommer han nog bli ganska sur. Jag såg hans blick på henne och hur hårt han bet sig i läppen när hon gick förbi, men skit samma. Det var jag som hade haft första tjing, inte han. Han fick tycka som han ville.

Solens starka strålar lös in genom mitt stora öppna fönster samtidigt som min mamma raskt ryckte upp dörren. Förskräckt hoppade jag till och satt mig upp i sängen, det kändes som att hjärtat satt uppe i halsen på mig och huvudet dunkade förskräckt. Jag ångrade mig alltid dagen efter jag hade festat men ändå fick det mig aldrig att sluta. Dörren träffade hårt väggen och en hög smäll ekade i vårt hus. Mammas ansikte var spänt och hennes ögon var rödsprängda.

”Where the hell have you been?!” röt hon högt, ett rytande som fick mig att bli förvånad och samtidigt lite rädd. Aldrig hade jag hört min mamma svära förut och aldrig hade jag hört henne såhär sur. ”You said that you would come home at the night, but instead you come home early on the morning, do you understand how worried I was? I thought that you were kidnapped or even raped!” skrek hon förskräckt innan hon satt handen på halsen och harklade sig. Det knöt sig i magen när hon sa våldtagen. Fan, vad hade jag gjort med Louis? Fan, fan, fan. Mamma tog ett djupt andetag innan hon mötte min blick och öppnade långsamt munnen. Mitt hjärta dunkade i hundraåttio och rädslan var stor, hon fick inte komma på vad jag hade gjort. Då skulle hon döda mig.

”I don’t want you to meet this guy if you don’t come home when we make a deal. You could have called me!” Mina ögon blev plötsligt stora som golfbollar och det knöt sig i min mage. Nej, jag glömde höra av mig till Liam. Nej, nej, nej. Vad skulle jag göra nu? En klump dök upp i min hals och mammas blick borrade hål i mig.

”Mom, It wasn’t his fault! I wasn’t even th..” jag stoppade mig själv och bet mig i läppen. Jag skulle inte avslöja mig själv.

”You wasn’t what?” frågade hon med höjda ögonbryn medan hon la armarna i kors. Jag fortsatte att bita mig i läppen samtidigt som jag tittade ner i sängen, jag teg. ”That’s right. April, you’re grounded. If you even thinking of meeting this boy again I’ll make things you don’t want. Okay?”

“But mom, please! I-“

“No, April! I’m not going to change my mind. Your grounded and I don’t want you to meet this boy.” förklarade hon för mig innan hon började gå mot dörren igen. Med ett stön drog jag upp en kudde mot ansiktet och skrek. Skrek ut ilskan av att mammor inte förstod, att hon inte bara kunde ge mig utegångsförbud utan anledning.

”This is fucking unbelieveble. Fuck, fuck fuck!” skrek jag med ansiktet tryckt mot kudden innan jag av ilska slet bort den från ansiktet och kastade den mot väggen. Ett krossande ljud hördes innan något hårt föll ner mot marken. Plötsligt försvann min ilska och av oro kröp jag ner från sängen och drog upp det som hade ramlat ner från väggen. Mina händer plockade upp den nerfallna ramen och vände långsamt på den innan jag kände hur lungorna tömdes på luft. Andetagen blev små och hackiga samtidigt som jag pressade ramen mot bröstet även fast den var full med vassa glasskivor som kunde göra mig illa. De söndriga glasskivorna skar snabbt igenom mitt tunna nattlinne samtidigt som jag föll ner på marken och böjde ner huvudet mot golvet innan jag brast i gråt. I den söndriga ramen tryckt mot mitt blodiga bröst fanns en inramad bild på mig och pappa när jag var liten, en bild som nu var helt söndrig av alla glasbitar. Mitt hopp av att äntligen släppa pappa sjönk ännu en gång och den lilla, lilla muren som hade byggts upp igår rasade genast och en flod av vågor fyllde mina ögon. Snyftandes och med rinnande ögon lyfte jag långsamt ramen från mitt bröst med ett stön och tittade trött på bilden framför mig. Aldrig hade jag saknat en person såhär mycket förut, det var för mycket. Tårarna rann hejdlöst och allt jag ville var att stoppa sorgen, men det kunde jag inte. Hur mycket jag än skulle försöka skulle jag aldrig komma över honom. Han var min pappa, en man jag alltid skulle älska oavsett vad. Men det innebar inte att jag skulle få träffa han igen, för det kunde jag inte. Han var borta.

Framför mig hörde jag någon som gjorde ett försök att hindra tårarna och snyftningar, men misslyckades totalt. Med en aning nyfikenhet drog jag fram mitt huvud framför skåpsdörren och tittade på den ledsna personen framför mig. April. Hon snyftade högt och pressade böckerna mot bröstet samtidigt som hon gjorde grimaser, varför visste jag inte riktigt. Jag skakade smått på huvudet och gav henne en besviken blick.

”You shouldn’t have lied.” mumlade jag snabbt innan jag tittade in i hennes gyllenbruna ögon som glänste av alla tårar. Hon skakade på huvudet samtidigt som hon pressade ihop käkarna och tittade på mig. Hon var helt tyst, sa ingenting utan bara stod och tittade på mig. Det var som att hon försökte säga något men inte lyckades få det ur sig. ”I mean. If you didn’t want to be with us you could have said that, because that’s better than be abandoned.” sa jag tyst samtidigt som jag bet mig i läppen och trummade löst på skåpsdörren. Hon nickade ännu en gång innan hon öppnade munnen för att säga något.

”I… I just have to talk with someone…” viskade hon samtidigt som hon skakade på huvudet. Jag gjorde likadant och skrattade tyst innan jag smällde ihop skåpet.

”So you mean that so long you can come to me to talk out I’m okay to be with, but then when I need help or someone to talk too you’re not going to be there? I mean, you lied to me before. Who says that you're not going to do it again?” frågade jag henne spydigt samtidigt som jag kände hur ilskan som fanns inuti mig bara ville komma ut. Skrika på henne och bara gå min väg, men det var inte mig. Såklart kunde jag inte göra så, men ändå ville jag bara lämna henne så hon får se hur det är. April skakade hastigt på huvudet och tittade chockat på mig.

”No, that’s not what I mean. Liam I-”

”No, April.” suckade jag samtidigt som jag skakade på huvudet. ”If you wanted to be my friend you should have come last Friday, but instead you’re not caring about the friendship we were going to build up. You destroid everything, April, everything.” April skakade förtvivlat på huvudet samtidigt som tårarna började rinna längs hennes kinder. Jag knep ihop ögonen samtidigt som jag vände mig om och började gå bort från henne.

”No, Liam. Please just…” bad hon till mig, riktigt nära på att brista i gråt. Men istället för att gå tillbaks till henne för att trösta henne sket jag i henne och fortsatte framåt med huvudet högt upp i luften.

Tack så hemskt mycket för alla fina ord, ni är bäst♥

Jag hoppas att ni tyckte om delen. Mår lite bättre idag och därför skrev jag, och det hade varit roligt med kommentarer. Puss.

Tidigare i kapitel 13:

Mina händer vilade sig mot hans kinder och jag placerade lätt mina läppar mot hans igen. Hans tunga letade sig in i min mun och jag stängde ögonen samtidigt som jag lutade huvudet mot väggen. För en sekund släppte jag hans läppar och drog ett djupt andetag. ”Your place?” frågade jag medan jag bet mig i läppen. Han nickade ivrigt innan han kysste mig snabbt igen och lät händerna glida längs väggen tills de kom till min rumpa där de stannade kvar med ett stadigt grepp. Mitt hjärta dunkade hårt av nervositet i bröstet och det var utan att tänka jag hade ställt frågan. Men det var det här jag ville göra.

Fy fan mamma, det här är ditt fel. Jag gör det för att hämnas på dig.

Jag satt ner den stora glasskålen på bordet framför mig och tittade med en suck på Zayn.

”She isn’t here yet and the clock is half past eight.” mumlade jag samtidigt som jag la armarna i kors.

”Relax, she’ll be here.” log Zayn samtidigt som han sträckte sig efter chipsen i skålen. Jag suckade ännu en gång och satt mig ner bredvid Olivia på den vita soffans armstöd.

”But we said half past seven. She’s an hour late.” klagade jag och hörde Olivia stöna bredvid mig och kände sedan ett slag på mitt vänstra lår.

”Stop it. She said that she would come, so she’ll. She’s a girl, Liam. Let her be late, it’s okay.” sa Olivia samtidigt som hon försökte le mot mig och sträckte sedan sig efter fjärkontrollen till tvn. ”And even if she don’t show up, we’ll have a great time. Right, guys?” Hon höjde sina ögonbryn och tittade mot oss samtidigt som hon drog sin tumme mot kontrollens alla knappar. Med en suck nickade jag och hoppade ner mot soffans dyna istället.

”Yeah, but she lied and I don’t like that.” sa jag tyst samtidigt som jag ryckte på axlarna. Besvikelsen fyllde hela min kropp och gjorde mig en aning deppig. April sa att hon skulle komma, men ändå är hon inte här. Hon ljög, och det är en av de sakerna jag inte gillar hos människor. Lögner.

Jag kände Louis kyssar överallt medan han pressade upp mig mot väggen. Mina ögon stängdes och jag njöt av tillfället där inget annat än Louis fanns i min hjärna. Tillfället då jag faktiskt inte tänkte på pappa. Hans läppar fanns överallt, men just nu kände jag de vid min hals. Kyssarna var slarviga och ganska slabbiga, ändå njöt jag. Jag la mina händer på hans rygg samtidigt som jag pressade in naglarna och la mitt högerben runt båda hans ben. Han stönade lågt medan han pressade sin kropp mot min och flyttade upp sina läppar så de träffade min mun. Läpparna smakade sprit och andedräkten var inte den bästa, men jag kunde tänka mig att min var exakt likadan så varför klaga. Hans händer letade sig bak till min rumpa där han tog ett stadigt grepp och lyfte upp mig så jag spände mina ben runt hans kropp och letade ännu en gång upp hans mun för att kyssa den. Mina händer hade flyttat sig från hans rygg och vilade just nu på hans kinder medan jag försiktigt kysste hans läppar. Vi snurrade runt i rummet ett tag med våra läppar pressade mot varandra innan han med en duns slängde ner mig i sin mjuka hundratjugo säng. Jag skrattade smått och bet mig i läppen när han stod där framför mig. Andfådd och med en stark vilja i blicken.

”What are you waiting for?” frågade jag tyst och log busigt mot honom. Han log tillbaks och bet sig i läppen innan han snabbt drog av sig sin svart randiga t-shirt. Min blick stannade en stund på hans mage och spanade in den innan han försiktigt gick i sängen och klev över mig. Hans blick fångade min och för en kort sekund drunknade jag i de fantastiska ögonen jag hade framför mig, men snabbt hindrade jag mig själv och tittade bort till andra sidan rummet. Ögonen var inte fina. De var fula och jag tyckte inte om dem, aldrig i livet fick jag göra det. Louis harklade sig tyst innan han satt händerna på min överdrivet korta klännings kant. Jag bet mig i läppen innan jag nickade och kände hur han snabbt drog upp klänningen och hur min kropp för varje sekund blev kallare och naknare. Han drog av klänningen och slängde bort den till andra sidan rummet innan han snabbt böjde sig ner och började kyssa mig. Hans mun flyttade sig neråt. Från läpparna mot halsen, från halsen till brösten och från brösten till magen. Jag skrattade smått och drog upp hans ansikte. Han hade ett lekfullt leende på läpparna och tittade in i mina ögon innan han öppnade skärpet på sina byxor och drog ner dem. Jag kom på mig själv att dra efter andan och han skrattade nöjt åt mig innan han slängde bort byxorna och kysste mina läppar ännu en gång. Mina händer vilade i hans hår och jag tog i med all kraft jag hade medan jag bytade position så han nu låg underst. Jag satt på gränsen mellan hans mage och ben och log mot honom. Han bet sig i läppen och hade ögon stora som golfbollar när han tittade upp på mig. För en sekund stängde jag ögonen, tänkte över mitt beslut och öppnade de sedan medan jag drog bak händerna för att lossa bh bandet. Jag kan inte säga att jag tänkte på vad jag gjorde. Jag var full, dum och ville ha annat att tänka på, vem har sagt att man tänker bättre när man är full, liksom? Ingen. Man gör dumma beslut och kanske var det här mitt. Snabbt drog jag efter andan innan jag knäppte upp bandet och lät behån falla ur armarna på mig.

När Louis hade tagit på sig skydd var både jag och han helt nakna liggandes i hans säng. I min bröstkorg dunkade hjärtat hårt och nervositeten var stor, men jag ignorerade den. Louis la sig ner på mig i sängen och kysste mig lätt medan jag la händerna runt hans nacke och pressade hans ansikte mot mitt. Såklart var jag nervös, jag gav ju efter. Jag sa innan att Louis inte skulle få som han ville, och se hur bra det gick? Jag är en idiot. Han satt sina händer mot mina höfter samtidigt som han tittade in i mina ögon. Jag nickade snabbt innan jag bet mig i läppen och stängde ögonen. Han drog efter luft innan jag kände hur han långsamt började komma in i mig. Hela min kropp spände sig och jag tryckte in mina naglar i Louis rygg. Han bet sig i läppen samtidigt som han långsamt ökade takten. Jag knep ihop ögonen hårdare samtidigt som jag stönade lågt. Louis gjorde likadant medan han för varje sekund som gick ökade takten och tog i hårdare. Min kropp skrek. Skrek efter att det skulle gå snabbare och för att alla muskler i min kropp spände sig. Louis kyssar smekte min kropp samtidigt som jag tryckte in mina naglar hårdare i hans skinn.

”Come on, Louis.” stönade jag och han nickade. ”Harder!” skrek jag samtidigt som jag släppte mina fingrar från hans rygg och satt fast dem i mitt hår. Det var tvunget att gå snabbare. ”Harder, Louis! Just fuck me!” Han stönade kort innan han tog i ännu mer och det gick snabbare än förut, äntligen. Höga stön kom från både mig och Louis äntligen gick det snabbt som aldrig förr.

”That’s good. Come on.” stönade Louis tyst samtidigt som han bet sig i läppen och stängde ögonen. Jag kände hur allt äntligen släppte och blev till njutning medan jag skrek rakt ut och drog mig i håret.

Långsamt höjde jag huvudet och tittade ner på Louis som låg om höger om mig. Hans andetag var tunga och han rörde sig inte ur fläcken. Med en ljudlös suck bet jag mig i läppen för att hålla inne tårarna samtidigt som jag så tyst som möjligt klev upp ur sängen. Mina ben tippade långsamt över det ljusfärgade trägolvet och drog upp mina saker från golvet. Snabbt knäppte jag på mig behån och tog på mig trosorna innan jag tog resten av kläderna i famnen och började med långsamma steg gå mot dörren. Försiktigt öppnade jag den och ställde mig i dörröppningen och tittade på Louis när han låg där sovandes. I hans mungipor gömdes ett litet leende och hans andetag var djupa. Hans leende smittade av sig på mig en aning och fick mig själv att le ett litet leende. Jag tog ett djupt andetag, torkade bort tårarna från ögonen och vände mig om. Gick ut ur rummet och genom huset. I farten tog jag på mig mina kläder och drog några händer genom håret. Mina ögon var täckta med tårar och min näsa var täppt. Vad hade jag gjort? Jag hade vikit mig, det var vad jag hade. Gett efter och låtit de jag absolut inte ville skulle hända, hända. Fan. Det spelar ingen roll om jag ångrar mig, det kommer inte att få det ogjort ändå.

Usch, jag kan ju direkt säga att jag inte blev nöjd, nåja.

Anledningen till jag inte skrev igår finns på min facebook sida. Jag hoppas att ni förstår.

Kommentera? Jag är i världens depression just nu. Mår skit och era kommentarer hade gjort allt så mycket bättre. x

Tidigare i kapitel 12:

Jag tog försiktigt bort händerna från ansiktet och försökte ta ett djupt andetag, något som jag inte direkt lyckades med. Mina ben kändes som spaghetti och omöjliga att stå på, ändå försökte jag mig på det och lyckades tillslut på darriga ben gå fram till skrivbordet och ta tag i min mobil. Benen gick praktiskt taget som bebisar, klumpiga och alltid nära att falla ihop. Men på något sätt lyckades jag ta mig bort till dörren igen där jag slängde mig ner med mobilen i handen. Mina händer darrade när jag klickade in på sms och försökte andas tydligare.

To Harry ’curly’ Styles – 19.16

I’m coming. Be ready with much booze because I have problems and would more than happy drown it with that. – April

Mina andetag hade blivit lugnare, men fortfarande andades jag långt ifrån normalt. Underläppen skakade på och jag bet mig själv hårt i den för att inte brista i gråt. Aldrig att jag skulle gråta som en bebis ännu en gång, det orkade jag inte. Jag drog mina pekfingrar under ögonen och granskade mig i spegeln. Ilskan som för en gångs skull inte hade funnits i mig idag hade min mamma grävt upp och gjort mig mer förbannad än på länge. Det spelade ingen roll vad hon sa, jag skulle ut. Festa och glömma allt, där ingår det mamma sa tidigare – att min pappa hade tagit självmord. Jag fnös och skakade på huvudet. Hon var galen. Mina händer skakade fortfarande lite, men så gott det gick grävde jag ner min hand i necessären i jakt på min nya maskara. Fan ta mamma ibland. Hon förstörde bara nuförtiden. Ännu en gång drog jag några drag mot mina ögonfransar och la sedan ner den igen. Lätt pudrade jag mig och fixade till håret mer än innan, sen tittade jag mig i spegeln igen. De vanliga kläderna var borta och hade ersatts av en kort svart festklänning, ganska öppen vid bysten. Men vad spelade det för roll? Om folk ville tro att jag var ute efter något ikväll så so what. Jag bryr mig inte. Mina Converse hade också ersatts, men nu till ett par skyhöga klackaskor som jag egentligen inte hade haft användning för förut, men ändå hade jag övertalat mamma att köpa dem. Hon visste inte att jag skulle gå på fest istället, hon trodde väl fortfarande att jag skulle sticka till Liam. En otäck känsla dök upp i min mage och vägrade att försvinna. Var det själviskt att lämna Liam och de andra i sticket? Nej, det var det inte. Om dem hade vetat hade de förstått. Jag ryckte åt mig mobilen som låg på bordet framför mig och bet mig i läppen innan jag utan tvekan gick ut ur rummet och in i vardagsrummet där mamma satt. Hon tittade oförstående upp på mig från sin tidning och rynkade pannan.

”Where are you going?” frågade hon och vek ihop tidningen.

”To Liam as I told you.” suckade jag samtidigt som jag styrde stegen mot hallen.

”Oh, so you’re dressed upp for that?” frågade hon oförstående och försökte genomskåda mitt spel. Jag stönade och satt handen på ytterdörrens handtag.

”No mum, that’s why I have this dress on.” förklarade jag medan jag drog ner handtaget och steg ut genom huset. ”Idiot.” mumlade jag tyst för mig själv och himlade med ögonen medan jag gick ner från stentrappan.

Musiken dunkade dödligt högt i mina öron och dansgolvet var fullproppat med folk. Värmen letade sig in genom min tajta korta klänning och kinderna kändes som att de blossade. Festen var på den nattklubben jag hade varit på natten vi kom hit, alltså kände jag igen stället ganska bra – även fast jag var riktigt full den kvällen. Mina tankar om Olivia, Liam och Zayn var som bortblåsta och allt jag tänkte på var att glömma allt runt omkring mig. Alla döda pappor och idioter till killar, även fast jag var på en av des fest. Smart där April. Jag himlade med ögonen åt mig själv medan jag styrde stegen mot baren. Alkoholen var gratis vilket gav mig ännu en anledning till att supa mig full, vem skulle ens stoppa mig? Jag kände ingen men vad gjorde det, jag roade mig på egen hand. Snabbt styrde jag stegen mot baren och slog mig ner på den barstolen jag hade haft sist. Killen bredvid mig la händerna på bordet och gav mig ett smörigt leende. Jag log försiktigt tillbaks av artighet och visade sedan upp ett finger till bartendern.

”One.” ropade jag och han nickade medan han tog upp glas från bänken.

”Make that two!” skrek killen bredvid mig och jag skrattade tyst åt honom och nickade sedan mot bartendern. Jag snurrade runt ett varv och tittade kritiskt mot killen.

”So. Why’re you in a idiot party like this?” frågade jag honom och han skrattade samtidigt som han bet sig i läppen.

”Harry’s my cousin.” svarade han tyst och jag kände hur kinderna blossade kraftigt. Gud vad pinsamt.

”Oh..” mumlade jag tyst och bet mig i läppen.

”No worries.” skrattade han och sträckte fram handen. ”I’m Matt. And you?” Jag tog emot hans stora hårda hand och skakade den kort.

”April.” svarade jag honom och han nickade fascinerad innan han slog ihop händerna och tittade på mig med ett leende.

”Shot time!” skrek han samtidigt som han sköt fram ett shot glas till mig och tog sedan upp sitt egna. ”One, two, three, go!” skrek han och förde snabbt glaset mot munnen. Jag skrattade och hällde i mig mitt och ställde glaset på bänken igen.

”Well, It’s nice to meet you, Matt. Want to get wasted with me?” frågade jag och vinkade dit bartendern igen. Matt nickade med ett skratt och jag trummade på bänken. ”Bring us ten!” skrek jag snabbt innan jag höjde handen och high fivade Matt.

Några timmar senare var jag stupfull och vinglade fram genom dansgolvet. Matt hade gått till sin kompis i andra sidan lokalen och jag stod nu helt ensam. Inte en enda gång hade jag sett Niall, Harry eller Louis, vilket jag på ett sätt vad glad över. Men något inom mig tyckte ändå om när de jagade mig. Då kändes det som jag räckte till, var tillräckligt snygg och fick visa mig såhär jag gjorde nu, det var okej då. Min blick gled över alla fulla kroppar och musiken pumpade så hårt i mitt huvud att jag inte kunde tänka. Tjejerna som dansade framför mig pressade sina kroppar mot killarna de dansade med och försökte så gott de kunde distrahera killarna med deras lättklädda kroppar. Killarnas blickar var som fastspända på tjejernas bröst och bet sig i läppen medan de placerade händerna på deras rövar, vilket tjejerna inte verkade ha något alls emot. Med en suck gick jag vingligt några steg och sökte efter Niall, Louis och Harry. Mina ben var ostadiga och min hjärna var som avstängd. Vad jag än gjorde tänkte jag inte, bara gjorde det. På ett sätt var jag avundsjuk på tjejerna som var på dansgolvet, men samtidigt äcklades jag av deras billighet. Med en host tog jag ännu några ostadiga steg och letade desperat efter dem. Tillslut hittade jag vad jag ville och bet mig i läppen medan jag drog händerna genom håret och drog upp klänningen en aning. Sorgen mamma hade gett mig hade blivit värre sen jag dränkte allt i alkohol och jag ville bara göra något som fick smärtan att försvinna på ett tag. Ilskan fanns också där. Det var som att jag ville göra något dumt bara för att jävlas med mamma. Visa hur dålig förebild hon faktiskt var. Med ett skratt sprang jag fram till Louis som stod lutade mot den kalla kakelväggen och slängde mig i hans armar. Jag pressade mina läppar mot hans och placerade mina händer i hans hår. Snabbt godkände han förvånat mina kyssar och kysste mig tillbaks innan han bytade placering så jag nu stod pressad mot väggen. Hans händer gled längs min kropp och jag rös till. De försvann sedan och gled upp mot väggen som han tog stöd av medan hans ansikte var högst en centimeter från mitt. Mina händer vilade sig mot hans kinder och jag placerade lätt mina läppar mot hans igen. Hans tunga letade sig in i min mun och jag stängde ögonen samtidigt som jag lutade huvudet mot väggen. För en sekund släppte jag hans läppar och drog ett djupt andetag.

”Your place?” frågade jag medan jag bet mig i läppen. Han nickade ivrigt innan han kysste mig snabbt igen och lät händerna glida längs väggen tills de kom till min rumpa där de stannade kvar med ett stadigt grepp. Mitt hjärta dunkade hårt av nervositet i bröstet och det var utan att tänka jag hade ställt frågan. Men det var det här jag ville göra.

Fy fan mamma, det här är ditt fel. Jag gör det för att hämnas på dig.

Förlåt tusen gånger om för sämst uppdatering, men jag har varit riktigt deppig och haft mycket att göra nu i helgen så jag har inte kunnat skriva, ledsen.

Så, vad tycker ni? Eftersom nästan alla ville att de skulle bli 'intima' så kommer det snart, som ni kanske märker. Jag kommer sitta och rodna som en tok och jag vet inte hur det kommer gå, men om det är vad ni vill så visst. Sista chansen är nu. Säg din åsikt! :) x

Tidigare i kapitel 11:

Förvirrat tittade jag på Harry som förmodligen försökte genomskåda mig, han hade den där blicken förstår ni. Den kände jag mycket och väl igen efter alla år tillsammans. Snabbt skakade jag på huvudet och gav honom en blick som klart och tydligt visade att jag inte ville att Niall skulle veta. Jag ville för en gång skull ha ett försprång. Harry nickade svagt mot mig och jag vände tillbaks blicken till April igen. Jag satt där länge och bara tittade på dem innan hon plötsligt vred huvudet åt mig och gav mig hennes mörka blick. Hon räckte fingret mot mig och gav mig ett ord som jag lätt kunde läsa av. Pervo.

Jag vinkade hejdå till Liam, Zayn och Olivia medan jag småsprang uppför trapporna. Värmen hade slagit av ytterst lite, men det var i alla fall bättre än förut. Snabbt drog jag upp min Iphone ur min byxficka och tittade på klockan. Min lektion skulle börja om tre minuter och jag hade inte ens kommit till mitt skåp än, shit. Småstressad fumlade jag upp skåpsnyckeln ur den andra fickan och tryckte in den i låset. Dörren öppnades med ett klick och snabbt drog jag ut franskaboken innan jag smällde igen skåpsdörren igen och låste. Sedan började jag med hög fart gå till franskasalen. Att bli sen till Mr Davis lektion var inget roligt. Antigen lät han dig inte komma in och tog dig som frånvarande eller så var han sur hela lektionen och sa inte ett ord till dig, det var i alla fall vad Zayn hade sagt. Jag slängde ännu en gång på klockan och ökade takten. En minut kvar. Precis när jag skulle svänga runt hörnet för att gå in i klassrummet stötte jag i någon och ramlade rakt ner på golvet. Surt tog jag mig för huvudet och drog åt mig franskaboken igen.

”Watch where you going!” fräste surt och reste mig upp igen.

”Sorry.” mumlade killen och samlade ihop böckerna på golvet. Jag spärrade upp ögonen när jag märkte vem det var jag hade stött in i. Curly. Han ställde sig upp med böckerna i handen och gav mig ett ursäktande leende. Jag himlade med ögonen och bet mig i läppen.

”Ehm, I ju-”

”No. Don’t give me a gross comment, please. Just show me that you’re not an idiot like Louis and Niall.”suckade jag och skakade på huvudet. Han nickade och lutade sig åt skåpet. Egentligen ställde jag mig själv frågan varför jag stod här och snackade med dem sliska killarnas kompis när jag egentligen är sen till en lektion.

”So..” började plötsligt Harry och kliade sig i håret. ”We’re having a party on Friday, eight ish. Do you…want to come?” frågade han blygt och bet sig i läppen. Jag var precis på väg att svara när Mr Davis strängt öppnade dörren och kollade surt på mig.

"Miss, Cooper! This is not a holiday, you’ve got times to fit!” vrålade Mr Davis surt åt mig och blängde sedan på Harry. “And you, Mr Styles. Go to your class, now!” Harry tittade skrajt på honom innan han flyttade blicken mot mig och gav mig ett litet leende. Jag nickade mot honom och försökte hålla skrattet inne medan jag gick in i franskasalen med en sur Mr Davis i hälarna.

Fredag.

Jag drog åt mig sminkväskan och plockade upp maskaran. Lätt drog jag borsten mot fransarna innan jag la ner den i väskan och granskade mig i spegeln. Jag hade på mig ett par shorts och en löst hängande tröja med tubtop under. Eftersom jag bara skulle hem till Liam kändes det dumt att komma i värsta balklänningen, så jag tog bara något enkelt. Mina händer for genom håret och drog det uppåt för att få mer volym medan jag hörde knackningar på dörren.

”Come in!” ropade jag samtidigt jag drog ur händerna ur håret. In kom mamma med ett ganska dystert ansikte. Hennes ögon såg helt färdiga ut och hon var för en gångs skull klädd i joggingdress. Hon suckade ljudligt och satt sig ner på min säng.

”Do you have to go to this guy? We never spend time togheter anymore.” sa hon och följde varje steg jag tog medan jag gick fram och tillbaka för att hämta skor och annat tillbehör.

”His name is Liam and yes, I have to.” svarade jag henne kort innan jag drog på mig mina kära Converse jag hade på mig dagarna in och ut. Mamma suckade ännu en gång och la sina händer i knät.

”I was hoping that I could talk to you..”  började hon och pillade nervöst på sina händer. ”About… Your dad.” Jag stannade upp i min rörelse och tog ett djupt andetag innan jag vände mig om mot henne.

”Why? I don’t feel for talking about it.” svarade jag tyst och ryckte på axlarna. Mamma drog en hand genom håret och satt sedan tillbaks den i knät.

”But I think it would be good for you. You know, talk out.” Jag skakade på huvudet samtidigt som jag lutade mig bakåt mot skrivbordet bakom mig.

”No, it wouldn’t. I have feel like shit since dad died and I know that it wont make it better if we talk about it.” svarade jag henne kort medan jag la armarna i kors.

”But don’t you have any questions? It must be hard like a teenager to lose a dad, I understand you. But why don’t you ask some thing?” frågade hon förvirrat och rynkade ögonbrynen. Jag suckade och stängde ögonen.

”I know that you can’t answer at them. I got so many questions about his dead. Why and how, but no one can ever answer at them. So why waste the time?” undrade jag samtidigt som jag satt handen på pannan.

”I can actually answer at one of them. How he died.” svarade hon tyst, knappt hörligt och jag öppnade fort ögonen och sökte efter hennes blick, men hon undvek min. ”He…” började hon och svalde. ”He took suicide.” Jag skakade förvirrat på huvudet och försökte skratta.

”That’s ridiculous. Why would you even joke about that, mum?” skrattade jag och tittade oroligt mig omkring i rummet.

”I’m not joking.” Mamma tittade allvarligt på mig samtidigt som hon skakade svagt på huvudet. ”The doctors said that he probably was sick and just wanted to… End his life.” Jag satt förvirrat händerna på huvudet och borrade in de i hårbottnen.

”No.” mumlade jag tyst och knep ihop ögonen. ”Why are you saying that things?!” utbrast jag och tryckte ihop käkarna för att få de att sluta darra. ”You have wrong. I know you have.” viskade jag och kände hur min styrka för varje sekund försämrades och gjorde att min inre bro förstördes.

”Honey, I’m so sorry…” försökte mamma trösta mig och reste sig snabbt upp från min säng och satt sin hand på min överarm.

”No!” Min röst bröts och blev hackigare än vad jag tänkt mig. ”You’re acting like you don’t care. For god’s sake mum, your husband died! Why’re you not showing any feelings?!” frågade jag henne och slog bort hennes hand. ”I…I don’t understand you.”

”But honey please. You got to understand that I can’t just fall apart…” Hon hejdade sig och bet sig i läppen.

”Like me?” frågade jag med höjda ögonbryn och försökte leta upp lögnen i hennes ögon. Jag bet mig i läppen och skakade på huvudet. ”Do you know what? I don’t care about this shit anymore. Get out.” Jag nickade mot dörren och la armarna i kors. Mamma skakade oförstående på huvudet och försökte ta mig på armen igen. ”No! What’s so freaking hard to understand in a simple meaning like get out?” frågade jag upprört och bet mig i läppen. Mamma fortsatte att stå som förstelnad framför mig och rörde inte en min. Med ett stön satt jag händerna på hennes rygg och började trycka bort henne ur rummet. ”Get your fucking ass out of here, I don’t wanna see it anymore.” röt jag samtidigt som jag puttade ut henne ur rummet den sista biten. När hon väl var ute drämde jag igen dörren framför ansiktet på henne och gled ner längs den. Förskräckt gömde jag ansiktet i händerna och kände hur mitt hjärta brast. På dörren hördes det starka knackningar och förlåtelser, men det var inget jag brydde mig om. Hon fick skylla sig själv. Den kvinnan som påstod sig vara min mamma anklagade min pappa för att ha tagit självmord. Hur förväntade hon sig att jag skulle reagera, hoppa runt och skrika av glädje? Jag tog försiktigt bort händerna från ansiktet och försökte ta ett djupt andetag, något som jag inte direkt lyckades med. Mina ben kändes som spaghetti och omöjliga att stå på, ändå försökte jag mig på det och lyckades tillslut på darriga ben gå fram till skrivbordet och ta tag i min mobil. Benen gick praktiskt taget som bebisar, klumpiga och alltid nära att falla ihop. Men på något sätt lyckades jag ta mig bort till dörren igen där jag slängde mig ner med mobilen i handen. Mina händer darrade när jag klickade in på sms och försökte andas tydligare.

To: Harry ’curly’ Styles – 19.16

I’m coming. Be ready with much booze because I have problems and would more than happy drown it with that. – April

Vad tycker ni? Blir superglad om ni lägger ner en minut åt att kommentera, och glöm inte att gilla min facebook sida! :) xx

Sen måste jag bara fråga en sak, igår fick jag en kommentar på kapitel 19 i ANWMA där det stod; men du kan ju inte avsluta den sådär!!!!!

mer nu jag orkar inte vänta och nu har du ju fått dina kommentarer och varför ska man ha så många??!

Du som skrev det, kan du vara vänlig och berätta för mig vad du menar? För jag förstår inte riktigt, haha! :)

Tidigare i kapitel 10:

”It’s okay. Everyone have their bad days.” svarade jag henne med ett leende samtidigt som hon långsamt öppnade dörren. ”I’m sorry but I think I havet o go inside. The bulldog is killing me if she found out about this.” suckade hon och backade ett steg. “The bulldog?” skrattade jag tyst och hon nickade. “My mother.” förklarade hon och sparkade tyst av sig sina vita Converse. ”Well, I guess I see you tomorrow in school, bye.” log hon mjukt och innan jag hann svara hade hon stängt igen dörren framför ansiktet på mig. Jag skrattade lågt och började gå hem till mig igen.

Några dagar senare stoppade jag med en suck in skåpsnyckeln i låset. Det var en solig onsdag och jag skulle precis gå på lunch. Värmen som hade slagit in över London höll på att ta kål på mig, bokstavligen. Jag svettades som en gris och skolan tycktes inte veta vad luftkonditionering var. Alla elever såg ut som levande döda och torkade sig med små suckar i pannan då och då. Lärarna förstod inte hur hett det var, utan öppnade bara fönsterna och förväntade sig att vi skulle jobba lika mycket som innan. Det var något jag verkligen inte klarade av när det kom till sommaren. Då ville jag vara ute i naturen, eller åtminstone i ett rum med luftkonditionering. Jag vred om nyckeln och drog skåpsdörren mot mig. Snabbt drog jag handryggen mot pannan och torkade bort all svett. Med en äcklad min torkade jag av svetten på byxorna och ställde upp kemi, matematik, engelska och franska boken på en rad i den över delen av skåpet. Jag kände mig utplånad. Varm som tusen grader och ändå var inte dagen klar, jag skulle överleva historian också. Utslitet stängde jag ögonen och lutade pannan mot den kalla skåpsdörren och drog en nöjd suck. Aldrig hade jag varit så glad över en skåpsdörr förut. Jag stod där, drömde mig bort och njöt av kylan som trycktes mot min panna medan folket med många blickar gick förbi mig. Det kändes som att jag fortfarande var den nya tjejen, men jag hade åtminstone fått lite vänner och inte var en sådan utstött typ.

”Hey!” hörde jag plötsligt en glad tjejröst pipa. Med en missnöjd grimas öppnade jag ögonen och drog bort huvudet från skåpsdörren. Den sköna tystnaden och kylan tog slut för snabbt. Framför mig stod Olivia glatt. Hon höjde handen och drog ner armbanden som hade stannat en ganska lång bit upp på underarmen. ”Ready for lunch?” frågade hon med ett leende. Jag nickade med en suck och stängde igen skåpet. Olivia var en av de personerna jag hade fått kontakt med, men fortfarande var jag osäker på om jag kunde lita på folket här. London verkade rätt så mycket ytligare än där jag kom ifrån. Snabbt drog jag ut nyckeln ur låset och vi började segt gå ner till kafeterian. Värmen verkade ta kål på Olivia också eftersom hon nästan varje sekund stönade och drog handen framför ansiktet. Med ett flin drog jag handen genom mitt lockiga hår och studerade Olivias ansikte i profil. Hennes bruna tillockade hår låg mjukt mot hennes kindben och hennes mun var en smått öppen. Hon såg fantastik ut, det kunde jag inte förneka. En liten våg av avundsjuka bubblade inuti mig. Det var inte lätt att vara kompis med en tjej som såg så bra ut som Olivia gjorde, men huvudsaken var att hon var snäll – vilket hon var. ”Can’t we… Go and shop today? God, I’m in such a shopping mood!” utbrast plötsligt Olivia och tittade nöjt på mig. Med ett skratt skakade jag på huvudet och tryckte ryggen mot kafeterians glasdörr.

”No, sorry. I’m broke.” suckade jag och himlade med ögonen. Olivia stönade och drog åt sig mat på brickan.

”I hate when I'm in shopping mood, so irritating” skrattade hon och skakade på huvudet.

”Olivia, you’re in shopping mood all the time.” viskade jag och slängde upp en liten slev potatis på tallriken.

”I know!” suckade hon innan hon visade mig ett leende och började gå bort mot bordet Liam och Zayn satt vid.

”What about a get-to-know-eachother-night at my house on Friday?” utbrast plötsligt Liam och jag tittade upp från min tallrik med potatis och korv. Ännu en gång såg maten oätlig ut. Olivia visade hennes vita tänder i ett leende och tittade övertygande på mig.

”Come on, we should totoally do that!” uppmanade hon mig och tog mig löst i underarmen. Jag bet mig i läppen och drog löst gaffeln mot tallriken.

”I… don’t know.” suckade jag och tittade upp. Både Olivia och Liam gav mig bedjande ögon medan Zayn bara satt där bredvid mig med ett leende på läpparna. ”Well, fine.” gav jag mig och skakade på huvudet. ”But just so you know, when you least expectit, I can fall asleep. At least when I’m really tired." flinade jag samtidigt som jag skrattade lågt. Olivia klappade glatt händerna och log uppspelt.

”This will be awesome, I promise!” sa hon glatt och bet sig i läppen.

Jag lutade mig tillbaks i den obekväma trästolen och satt händerna på huvudet. Koncentrerat drog jag bak mössan en aning så försiktigt det gick utan att förstöra frisyren. Diskret tittade jag på Louis och Niall medan jag drack upp mitt sista vatten ur glaset. Niall, som för en gångs skull var tyst, stoppade in potatis i munnen och tuggade för fullt. När det kom till mat var han inte blygsam. Han var alltid hungrig och skulle alltid ha något att tugga på. Louis satt tyst bredvid honom och bet sig i läppen. Hans blick flög över kafeterian och såg ut att landa på ett av borden vi fönstret i vänstra hörnet. Jag försökte avslöja hans blick, få veta vad han tänkte på och göra han sällskap, men ibland var även hans blickar ogenomträngliga. Med en suck la jag händerna på byxorna och vände kort på huvudet för att se vad han kollade på. Så fort han såg att jag tittade dit blev hans blick förvirrad samtidigt som han förtvivlat skakade på huvudet. Han gav mig helt klart ett tecken på att han inte ville att Niall skulle veta vad han tittade på. Långsamt tittade jag på Niall som inte var alls medveten om vad vi pratade om. Han satt bara glatt och åt sin kära potatis.

Min blick hade fastnat på April och hennes så kallade vänner som satt vid ett av de stora fönsterna. Hårt bet jag mig i läppen och betraktade alla hennes rörelser samtidigt som jag försökte läsa av hennes läppar.  Hon hade nyligen, och tydligen, blivit väldigt bra vän med Liam, Zayn och Olivia. Zayn och Liam hade varit de killarna som folk inte hade något emot, men de var fortfarande inga speciella. Normalt folk helt enkelt. Olivia däremot, hon hade haft en period för inte så länge sen när hon förändrades helt. Hon förvandlades från den tystlåtna tjejen som aldrig vågade göra något till en tjej som vågade stå för av hon tyckte, men fortfarande var hon en aning blyg av sig. Jag var också tvungen att säga att hon såg fantastisk ut. Om jag inte hade vetat att hon inte skulle ge sig skulle jag lätt ge mig på henne, men nu gjorde jag inte det. Det var April som var målet. Hon var något ouppnåeligt i båda mina och Nialls ögon, men fortfarande hade jag en känsla i mig att hon tillslut skulle ge sig och låta mig få henne, det var jag säker på. Plötsligt kände jag några ögon stirra hål på mig och för en sekund släppte jag deras bord ur blicken. Förvirrat tittade jag på Harry som förmodligen försökte genomskåda mig, han hade den där blicken förstår ni. Den kände jag mycket och väl igen efter alla år tillsammans. Snabbt skakade jag på huvudet och gav honom en blick som klart och tydligt visade att jag inte ville att Niall skulle veta. Jag ville för en gång skull ha ett försprång. Harry nickade svagt mot mig och jag vände tillbaks blicken till April igen. Jag satt där länge och bara tittade på dem innan hon plötsligt vred huvudet åt mig och gav mig hennes mörka blick. Hon räckte fingret mot mig och gav mig ett ord som jag lätt kunde läsa av. Pervo.

Fick inte mycket kommentarer på förra, men tack till er som kommenterade!!

30+ till nästa? :) x

Tidigare i kapitel 9:

”Where are you going? Somewhere I can join you?” frågade jag henne och ännu en gång fnös hon.”No, you can’t. I don’t want you with me and besides you can go and drool on some hooker pictures with your friend. Have fun!” hon log ironiskt mot mig och drog upp sin väska mot axeln medan hon vände sig om. ”Wait!” slängde jag ur mig och tog tag i hennes handled. Hon vände sig med ett stön om och blängde på mig. ”I’m not that guy you think I am.” viskade jag tyst och skakade på huvudet. Hennes ansikte blev en aning mjukare och hon tittade rakt in i mina ögon. ”I’m worse.” flinade jag samtidigt som jag släppte hennes hand och slog till henne på baken. ”Have fun, princess.” ropade jag samtidigt som hon stönade och började gå ner från trappan. Hon drog upp handen och räckte fuck you till mig och jag bet mig nöjt i läppen. Det här var ganska kul ändå.

Att Louis någonsin skulle bli såhär jobbig hade inte ens funnits i min hjärna första dagen jag träffade honom. Då verkade han så snäll, inte som en desperat kille som bara var ute efter en sak. Att han var en av de söta killarna. De som inte brydde sig om det var populära eller inte, utan bara var sig själva. Med en suck sneddade jag över vägen utan att se mig för. Huvudet bultade hårt och allt jag ville var att gå och lägga mig i min säng. Bara glömma dagen och livet, något jag alltid vill göra nu för tiden. Bilar stannade och förarna blev ilskna och la sig ner på tutan, men jag orkade inte bry mig. Jag ville bara få den här fikan överstökad så jag kunde gå hem och lägga mig igen. Mjukt la jag min hand på pannan samtidigt som jag tittade upp i ett försök att hitta Starbucks skylten. Eftersom jag bara hade bott här i några dagar var jag inte bekant med området, men hoppades att jag skulle kunna hitta fram på något sätt. Om jag hade sagt att jag hade haft ett bra lokalsinne hade jag ljugit, för det hade jag inte. Jag var som en vilsen höna när jag skulle hitta någonstans, vilket inte var det bästa just nu när jag faktiskt hade en tid att passa. Förvirrat tittade jag mig omkring med rynkad panna samtidigt som jag stampade hårt i marken. Jag orkade verkligen inte med det här. Surt satt jag mig på parkbänken bredvid mig med armbågarna i låren. Kinderna trycktes uppåt och ögonen blev smalare vilket fick mig att se sämre. Jag suckade djupt och blundade i några sekunder. Nu hoppades jag bara på att Liam skulle hitta mig så jag slapp sitta här hela natten eftersom jag förmodligen inte skulle hitta hem igen.

Jag drog jackan hårdare runt kroppen och fortsatte gå i det höga tempot jag lyckats få upp. Ur min mun kom det stora andetag som sedan visade sig i den kalla vår luften. Det var fuktigt och ganska kall kväll, i detta tillfälle ångrar jag att jag inte tog en tjockare jacka. Mina höga klackaskor pressades mot asfalten och det var knäpptyst ute. Mörkret hade börjat falla över himlen och varje gång någonting hördes, vare sig det var en bil som körde förbi eller en soptunna som vältes hoppade jag till av skräck. Nu ångrar jag att jag gick och shoppade på kvällen, inte smart. Särskilt inte när man är så mörkrädd som jag är. Hårt pressade jag samman läpparna och försökte tänka positivt, det hade kunnat vara värre. Plötsligt hördes det något på närma avstånd, något som fick mig att hoppa en halvmeter och hjärtat gick säkert i hundra åttio. Det var en röst som mumlade något. Svor, kved och verkade på ganska dåligt humör.

”Hello?” frågade jag osäkert samtidigt som jag tog stegen framåt och lutade huvudet längre ifrån kroppen.

”Yeah?” hörde jag någon sucka och jag tog ännu några steg framåt och blev otroligt lättad när jag såg en tjej i min ålder sitta på parkbänken till höger om mig.

”Oh, hi.” mumlade jag och kände hur min panna rynkade sig. ”Wait, Isn’t you that new girl?” Hon suckade djupt och slog ut händerna i lufen.

”I guess that’s my new nickname. ’The new girl’.” Hon suckade och bet sig i innerkinden medan jag gjorde likadant.

”Sorry.” mumlade jag och tog några steg närmare. ”I’m Olivia.” hälsade jag så artigt jag kunde och sträckte fram handen mot henne. Först tittade hon bara på den som om hon var för fin för att hälsa på mig, men tillslut tog hon den snabbt och släppte den lika snabbt igen.

”April.” mumlade hon och reste sig långsamt upp. ”Can you help me? I’m lost, can’t find to Starsbucks.” suckade hon samtidigt som hon drog sin väska längre upp på axeln. Jag nickade och log mjukt mot henne.

”Sure, this way.” sa jag och nickade mot vägen framför mig. Hon bet sig i läppen och gick med små steg till mig. Vi började gå längs den mörka gatan, och ännu en gång var jag livrädd även fast det hade blivit bättre när jag fick sällskap. Försiktigt sneglade jag över på April och granskade henne, Hennes mun var hårt ihop pressad och fingrarna var intryckta i jackärmen. Hennes mjuka hår låg samlat på högersidan av axeln där det låg så perfekt att jag bara ville sträcka mig fram och rufsa till det. Hon verkade märka att jag tittade på henne, för plötsligt vände hon snabbt blicken mot mig och gav mig den blicken hon hade gett mig tidigare idag, den blicken som var full med mörker. Tyst suckade jag och vände blicken framåt utan att säga ett ord till under promenaden till Starbucks. När vi var framme tittade jag nyfiket in genom dörren och sedan på henne. ”Are you waiting on someone?” frågade jag med ett leende och la armarna i kors. Hon skakade snabbt på huvudet och en lätt rodnad spred sig snabbt över hennes kinder. ”Are you blushing?” frågade jag med ett leende och hon skakade ännu en gång snabbt på huvudet.

”Thanks for showing me the way.” mumlade hon snabbt innan hon försvann in genom den stora glasdörren.

Av trissdes satt jag och pillade på min mobil medan jag väntade på att April skulle komma. Egentligen skulle hon redan varit här, men av någon anledning var hon sen. Jag klickade in på meddelanden på mobilen och det första som kom upp var de April skickade senast; ’just gonna sneak out. The bulldog is guarding.’ Med ett skratt skakade jag på huvudet och bet mig i läppen när det plötsligt pep till i dörrens klocka. Jag lyfte min blick med ett leende och fick se April komma instigandes. Hennes kinder var en aning röda, antigen för rodnad eller för kyla, någonstans inuti mig hoppades jag att det skulle vara rodnad, helt utan anledning. Tror jag i alla fall. När hon fick syn på mig log hon smått och gick snabbt och satt sig på stolen bredvid mig. Hon tog tag i en av kaffekopparna som stod framme på bordet och tog en stor klunk av det. Med en djup pustning satt hon ner koppen på bordet igen och bet sig i läppen.

”What did you want to talk about?” frågade hon samtidigt som hon lutade sig bak och la armarna i kors. Jag skakade lite på huvudet och granskade hennes ansikte som hade spår av kaffe i mungiporna.

”So that’s why you don’t like your life? You don’t like your mother?” frågade jag oförstående och rynkade pannan. Hon skakade på huvudet med ett litet leende på läpparna och pillade på koppen framför sig.

”It’s just… She don’t show me pain or sadness at all. I…” hon suckade och mötte mina ögon. ”I just don’t understand how she can do it.” mumlade hon tyst och bröt ögonkontakten igen.

”Your father, then?” frågade jag och trummade lätt på bordet. April bet sig hårt i läppen och stirrade ner i bordet.  Det var som att hon inte klarade av att prata om hennes pappa för hennes ögon glänste starkt i ljuset av tårfyllda ögon.

"I rather don't talk about it." svarade hon mig tyst samtidigt som hon drog ett finger under ögat för att stoppa tårarna från att rinna ner längs hennes kinder.

”Thanks for the coffee.” mumlade hon svagt till mig och lutade sig mot ytterdörren. ”And sorry for that earlier.” tillade hon och skakade på huvudet. ”I can be a bitch when I’m in bad mood.” skrattade hon åt sig själv. Jag nickade och stoppade händerna i fickorna.

”It’s okay. Everyone have their bad days.” svarade jag henne med ett leende samtidigt som hon långsamt öppnade dörren.

”I’m sorry but I think I havet o go inside. The bulldog is killing me if she found out about this.” suckade hon och backade ett steg.

“The bulldog?” skrattade jag tyst och hon nickade.

“My mother.” förklarade hon och sparkade tyst av sig sina vita Converse. ”Well, I guess I see you tomorrow in school, bye.” log hon mjukt och innan jag hann svara hade hon stängt igen dörren framför ansiktet på mig. Jag skrattade lågt och började gå hem till mig igen.

Förlåt om det är stavfel eller så, men är så fruktansvärt trött idag att jag inte orkar läsa igenom, haha! Kommentera och gilla på facebook för nästa!! :)

Tack för alla kommenter förresten, blir så rörd när jag läser dem, verkligen! Det var en tjej som skrev att det här var den bästa fanficen hon läste, och förstår ni hur glad jag blir? Mitt hjärta hoppade bokstavligen över några slag, betyder allt att ni gillar det jag skriver! Kommentera här också så blir jag superglad. Tack, ni är bäst!! x

Tidigare i kapitel 8 del 2:

[email protected]: Ok, we say so, but you don’t know what I’m going through either. You maybe want to get to know me first before you judge? Let’s start with a coffee.

Jag skrattade lite och bet mig i läppen. Vad skulle jag säga? Jag var rädd för att säga ja, men samtidigt rädd för att säga nej. Det var jobbigt att det alltid skulle det finnas en massa val. Någon gång önskar jag att saker valdes åt mig så jag slapp ta alla jobbiga beslut.

[email protected]: Well, okay. Why not?

[email protected]: Great! Meet me on starbucks in a halv hour, ok? See you there!

Jag skakade på huvudet och stängde ner datorn. Antar att jag faktiskt skulle träffa någon, någon som jag kanske förr eller senare skulle kunna kalla min vän.

Jag blåste upp mina kinder till stora bollar och släppte med en stor pust ut luften igen. Händerna drog jag genom håret så att huvudet flyttades bakåt och lyckades på något sätt dra med mig en massa hårstrån, så om jag hade dragit mer hade jag dragit av hårsäcken – kändes det i alla fall som. Äcklat grimaserade jag och drog av hårstråna från handen till de svarta jeansen jag hade tagit på mig. På den här lilla tiden hade jag hunnit byta om och fixat håret snabbt, men kunde fortfarande inte bestämma mig hur jag skulle ha det. Sakta vred jag lite på huvudet och drog i den vita stickade tröjan samtidigt som jag granskade mig i spegeln. Liam hade lyckats få mig att gå och ta en kaffe med honom för att lära känna varandra, men det var bara ett problem. Jag var tvungen att smyga förbi den farliga bulldogen, även kallad min mamma. Hon ville inte att jag skulle gå ut, utan att jag skulle sitta och ruttna på mitt rum eftersom jag hade haft ’ett dåligt beteende’. Jag fnös och drog surt åt mig min svarta skinnväska. Dåligt beteende? Skulle hon säga som var värsta isdrottningen, ibland undrade jag om hon ens hade ett hjärta.  Om hon hade varit uppmärksam så hade hon förstått vad det berodde på, men hur skulle hon kunna märka det när hon bara sitter framför sin dator? Jag skakade på huvudet och föste ner plånbok, mobil och hörlurar i väskan. Bara för att mamma ville att jag skulle stanna hemma betydde inte det att jag skulle det. Jag skulle ut. Ut och träffa Liam, slutdiskuterat.

Snabbt slängde jag en blick mot klockan och satt handen på mitt dörrhandtag. Mamma satt säkert kvar i sitt kontor med en kopp te i handen och jobbade, så hon skulle nog inte märka mig om jag var tyst nog. Mina tänder pressades hårt mot underläppen och så tyst som möjligt tryckte jag ner handtaget och öppnade dörren. Det var dödstyst i huset, det ända som hördes var när disk och tvättmaskinen då och då satt på sig själva, men annars kunde du inte höra någonting förutom dina egna andetag och fotsteg. Mitt hjärta slog hårt i bröstkorgen och det kändes som att det kunde höras flera kilometer bort. Tänk så upptäckte mamma mig, vad gjorde jag då? Kanske borde jag gå tillbaks nu när jag kan. Undvika problem och var den duktiga lilla flickan mamma alltid älskat. Ett pipigt ljud fyllde plötsligt köket. Med en känsla av att få hjärtat utslitet från bröstet drog jag förskräckt upp min IPhone och drog på tyst-läge. Om mamma hörde det där var jag död, fan också. Jag drog upp låset och klickade in på smset.

From: Unknown - 20:41

Are you coming soon? I’m waiting :)

-Liam.

Hur fick han mitt nummer? Nåja, strunt samma. Just nu var det de sista jag behövde bekymra mig över.

To Unknown – 20:42

Just gonna sneak out. The bulldog is guarding- April

Jag slängde ner mobilen i väskan igen och försökte så tyst som möjligt tippa vidare. Hårt knep jag igen ögonen och tryckte mig mot väggen när jag närmade mig mammas dörr in till kontoret. Säg att den är stängd, annars vet jag inte vad jag gör. Snälla, snälla, snälla. Långsamt öppnade jag ögonen igen och flyttade mitt huvud över väggkanten, bort mot dörren och kände ett rus av lättnad spridas i min kropp. Stängd. Med ett litet leende smög jag snabbt förbi dörren och sedan vidare mot hallen där jag slängde på mig skor och en ljus jeansjacka innan jag smög ut genom ytterdörren. Med ett litet skratt stängde jag dörren och lutade pannan mot den. Jag skulle ut och fika med en främling mitt på kvällen. Galet.

Jag drog en hand genom håret och lutade mig mot dörren, andades in den kalla vår doften och njöt. Med ett litet leende stängde jag ögonen och drog några djupa andetag. Niall hade precis dragit hem till sig och nu stod jag här. Riktigt uttråkad och varm som satan. Jag bet mig lite i läppen och öppnade ögonen. Förut hade jag inte tänkt på det, men jag bodde granne med April- vilket förmodligen skulle bli ett försprång för mig. Det här med April hade blivit som en tävling för mig och Niall, båda verkade vilja…. ha henne, eller vad man säger. Plötsligt öppnades deras ytterdörr. Med ett nöjt leende satt jag händerna i fickan och studerade henne samtidigt som hon skrattade lågt och lutade pannan mot dörren.

”Are you, April Cooper sneaking out?” frågade jag förvånat medan hon förskräckt vände sig om.

”Oh God, you scared the shit off me!” pustade hon och skakade på huvudet. Jag skrattade lågt och försökte få ögonkontakt med henne, få henne att smälta.

”Well? I didn’t expect you to do it.” fortsatte jag och la armarna i kors. Hon fnös och flyttade över all tyngd till högerbenet.

”You don’t know me, Louis.” Hon skakade på huvudet och tittade på mig med en mörk blick. Jag ryckte på axlarna och tog ett steg närmare henne.

”Maybe, maybe not.” svarade jag henne och försökte mig på ett leende.

”What?” började hon oförstående och höjde ögonbrynen. ”What's that supposed to mean?” Jag skrattade lågt och tittade in i ett par gyllenbruna ögon som lyste starkt.

”Where are you going? Somewhere I can join you?” frågade jag henne och ännu en gång fnös hon.

”No, you can’t. I don’t want you with me and besides you can go and drool on some hooker pictures with your friend. Have fun!” hon log ironiskt mot mig och drog upp sin väska mot axeln medan hon vände sig om.

”Wait!” slängde jag ur mig och tog tag i hennes handled. Hon vände sig med ett stön om och blängde på mig. ”I’m not that guy you think I am.” viskade jag tyst och skakade på huvudet. Hennes ansikte blev en aning mjukare och hon tittade rakt in i mina ögon. ”I’m worse.” flinade jag samtidigt som jag släppte hennes hand och slog till henne på baken. ”Have fun, princess.” ropade jag samtidigt som hon stönade och började gå ner från trappan. Hon drog upp handen och räckte fuck you till mig och jag bet mig nöjt i läppen. Det här var ganska kul ändå.

Kapitel 9! :)

Om ni kommenterar bra och om jag får fler likes på facebook kommer det ut ett till kapitel idag, hoho! Vad sägs om så vi gjorde sist, fast med 27 kommentarer? Hade varit awesome, hörreni! :) x