Tidigare i kapitel 11:

Förvirrat tittade jag på Harry som förmodligen försökte genomskåda mig, han hade den där blicken förstår ni. Den kände jag mycket och väl igen efter alla år tillsammans. Snabbt skakade jag på huvudet och gav honom en blick som klart och tydligt visade att jag inte ville att Niall skulle veta. Jag ville för en gång skull ha ett försprång. Harry nickade svagt mot mig och jag vände tillbaks blicken till April igen. Jag satt där länge och bara tittade på dem innan hon plötsligt vred huvudet åt mig och gav mig hennes mörka blick. Hon räckte fingret mot mig och gav mig ett ord som jag lätt kunde läsa av. Pervo.

Jag vinkade hejdå till Liam, Zayn och Olivia medan jag småsprang uppför trapporna. Värmen hade slagit av ytterst lite, men det var i alla fall bättre än förut. Snabbt drog jag upp min Iphone ur min byxficka och tittade på klockan. Min lektion skulle börja om tre minuter och jag hade inte ens kommit till mitt skåp än, shit. Småstressad fumlade jag upp skåpsnyckeln ur den andra fickan och tryckte in den i låset. Dörren öppnades med ett klick och snabbt drog jag ut franskaboken innan jag smällde igen skåpsdörren igen och låste. Sedan började jag med hög fart gå till franskasalen. Att bli sen till Mr Davis lektion var inget roligt. Antigen lät han dig inte komma in och tog dig som frånvarande eller så var han sur hela lektionen och sa inte ett ord till dig, det var i alla fall vad Zayn hade sagt. Jag slängde ännu en gång på klockan och ökade takten. En minut kvar. Precis när jag skulle svänga runt hörnet för att gå in i klassrummet stötte jag i någon och ramlade rakt ner på golvet. Surt tog jag mig för huvudet och drog åt mig franskaboken igen.

”Watch where you going!” fräste surt och reste mig upp igen.

”Sorry.” mumlade killen och samlade ihop böckerna på golvet. Jag spärrade upp ögonen när jag märkte vem det var jag hade stött in i. Curly. Han ställde sig upp med böckerna i handen och gav mig ett ursäktande leende. Jag himlade med ögonen och bet mig i läppen.

”Ehm, I ju-”

”No. Don’t give me a gross comment, please. Just show me that you’re not an idiot like Louis and Niall.”suckade jag och skakade på huvudet. Han nickade och lutade sig åt skåpet. Egentligen ställde jag mig själv frågan varför jag stod här och snackade med dem sliska killarnas kompis när jag egentligen är sen till en lektion.

”So..” började plötsligt Harry och kliade sig i håret. ”We’re having a party on Friday, eight ish. Do you…want to come?” frågade han blygt och bet sig i läppen. Jag var precis på väg att svara när Mr Davis strängt öppnade dörren och kollade surt på mig.

"Miss, Cooper! This is not a holiday, you’ve got times to fit!” vrålade Mr Davis surt åt mig och blängde sedan på Harry. “And you, Mr Styles. Go to your class, now!” Harry tittade skrajt på honom innan han flyttade blicken mot mig och gav mig ett litet leende. Jag nickade mot honom och försökte hålla skrattet inne medan jag gick in i franskasalen med en sur Mr Davis i hälarna.

Fredag.

Jag drog åt mig sminkväskan och plockade upp maskaran. Lätt drog jag borsten mot fransarna innan jag la ner den i väskan och granskade mig i spegeln. Jag hade på mig ett par shorts och en löst hängande tröja med tubtop under. Eftersom jag bara skulle hem till Liam kändes det dumt att komma i värsta balklänningen, så jag tog bara något enkelt. Mina händer for genom håret och drog det uppåt för att få mer volym medan jag hörde knackningar på dörren.

”Come in!” ropade jag samtidigt jag drog ur händerna ur håret. In kom mamma med ett ganska dystert ansikte. Hennes ögon såg helt färdiga ut och hon var för en gångs skull klädd i joggingdress. Hon suckade ljudligt och satt sig ner på min säng.

”Do you have to go to this guy? We never spend time togheter anymore.” sa hon och följde varje steg jag tog medan jag gick fram och tillbaka för att hämta skor och annat tillbehör.

”His name is Liam and yes, I have to.” svarade jag henne kort innan jag drog på mig mina kära Converse jag hade på mig dagarna in och ut. Mamma suckade ännu en gång och la sina händer i knät.

”I was hoping that I could talk to you..”  började hon och pillade nervöst på sina händer. ”About… Your dad.” Jag stannade upp i min rörelse och tog ett djupt andetag innan jag vände mig om mot henne.

”Why? I don’t feel for talking about it.” svarade jag tyst och ryckte på axlarna. Mamma drog en hand genom håret och satt sedan tillbaks den i knät.

”But I think it would be good for you. You know, talk out.” Jag skakade på huvudet samtidigt som jag lutade mig bakåt mot skrivbordet bakom mig.

”No, it wouldn’t. I have feel like shit since dad died and I know that it wont make it better if we talk about it.” svarade jag henne kort medan jag la armarna i kors.

”But don’t you have any questions? It must be hard like a teenager to lose a dad, I understand you. But why don’t you ask some thing?” frågade hon förvirrat och rynkade ögonbrynen. Jag suckade och stängde ögonen.

”I know that you can’t answer at them. I got so many questions about his dead. Why and how, but no one can ever answer at them. So why waste the time?” undrade jag samtidigt som jag satt handen på pannan.

”I can actually answer at one of them. How he died.” svarade hon tyst, knappt hörligt och jag öppnade fort ögonen och sökte efter hennes blick, men hon undvek min. ”He…” började hon och svalde. ”He took suicide.” Jag skakade förvirrat på huvudet och försökte skratta.

”That’s ridiculous. Why would you even joke about that, mum?” skrattade jag och tittade oroligt mig omkring i rummet.

”I’m not joking.” Mamma tittade allvarligt på mig samtidigt som hon skakade svagt på huvudet. ”The doctors said that he probably was sick and just wanted to… End his life.” Jag satt förvirrat händerna på huvudet och borrade in de i hårbottnen.

”No.” mumlade jag tyst och knep ihop ögonen. ”Why are you saying that things?!” utbrast jag och tryckte ihop käkarna för att få de att sluta darra. ”You have wrong. I know you have.” viskade jag och kände hur min styrka för varje sekund försämrades och gjorde att min inre bro förstördes.

”Honey, I’m so sorry…” försökte mamma trösta mig och reste sig snabbt upp från min säng och satt sin hand på min överarm.

”No!” Min röst bröts och blev hackigare än vad jag tänkt mig. ”You’re acting like you don’t care. For god’s sake mum, your husband died! Why’re you not showing any feelings?!” frågade jag henne och slog bort hennes hand. ”I…I don’t understand you.”

”But honey please. You got to understand that I can’t just fall apart…” Hon hejdade sig och bet sig i läppen.

”Like me?” frågade jag med höjda ögonbryn och försökte leta upp lögnen i hennes ögon. Jag bet mig i läppen och skakade på huvudet. ”Do you know what? I don’t care about this shit anymore. Get out.” Jag nickade mot dörren och la armarna i kors. Mamma skakade oförstående på huvudet och försökte ta mig på armen igen. ”No! What’s so freaking hard to understand in a simple meaning like get out?” frågade jag upprört och bet mig i läppen. Mamma fortsatte att stå som förstelnad framför mig och rörde inte en min. Med ett stön satt jag händerna på hennes rygg och började trycka bort henne ur rummet. ”Get your fucking ass out of here, I don’t wanna see it anymore.” röt jag samtidigt som jag puttade ut henne ur rummet den sista biten. När hon väl var ute drämde jag igen dörren framför ansiktet på henne och gled ner längs den. Förskräckt gömde jag ansiktet i händerna och kände hur mitt hjärta brast. På dörren hördes det starka knackningar och förlåtelser, men det var inget jag brydde mig om. Hon fick skylla sig själv. Den kvinnan som påstod sig vara min mamma anklagade min pappa för att ha tagit självmord. Hur förväntade hon sig att jag skulle reagera, hoppa runt och skrika av glädje? Jag tog försiktigt bort händerna från ansiktet och försökte ta ett djupt andetag, något som jag inte direkt lyckades med. Mina ben kändes som spaghetti och omöjliga att stå på, ändå försökte jag mig på det och lyckades tillslut på darriga ben gå fram till skrivbordet och ta tag i min mobil. Benen gick praktiskt taget som bebisar, klumpiga och alltid nära att falla ihop. Men på något sätt lyckades jag ta mig bort till dörren igen där jag slängde mig ner med mobilen i handen. Mina händer darrade när jag klickade in på sms och försökte andas tydligare.

To: Harry ’curly’ Styles – 19.16

I’m coming. Be ready with much booze because I have problems and would more than happy drown it with that. – April

Vad tycker ni? Blir superglad om ni lägger ner en minut åt att kommentera, och glöm inte att gilla min facebook sida! :) xx

Sen måste jag bara fråga en sak, igår fick jag en kommentar på kapitel 19 i ANWMA där det stod; men du kan ju inte avsluta den sådär!!!!!

mer nu jag orkar inte vänta och nu har du ju fått dina kommentarer och varför ska man ha så många??!

Du som skrev det, kan du vara vänlig och berätta för mig vad du menar? För jag förstår inte riktigt, haha! :)