Tidigare i kapitel 9:

”Where are you going? Somewhere I can join you?” frågade jag henne och ännu en gång fnös hon.”No, you can’t. I don’t want you with me and besides you can go and drool on some hooker pictures with your friend. Have fun!” hon log ironiskt mot mig och drog upp sin väska mot axeln medan hon vände sig om. ”Wait!” slängde jag ur mig och tog tag i hennes handled. Hon vände sig med ett stön om och blängde på mig. ”I’m not that guy you think I am.” viskade jag tyst och skakade på huvudet. Hennes ansikte blev en aning mjukare och hon tittade rakt in i mina ögon. ”I’m worse.” flinade jag samtidigt som jag släppte hennes hand och slog till henne på baken. ”Have fun, princess.” ropade jag samtidigt som hon stönade och började gå ner från trappan. Hon drog upp handen och räckte fuck you till mig och jag bet mig nöjt i läppen. Det här var ganska kul ändå.

Att Louis någonsin skulle bli såhär jobbig hade inte ens funnits i min hjärna första dagen jag träffade honom. Då verkade han så snäll, inte som en desperat kille som bara var ute efter en sak. Att han var en av de söta killarna. De som inte brydde sig om det var populära eller inte, utan bara var sig själva. Med en suck sneddade jag över vägen utan att se mig för. Huvudet bultade hårt och allt jag ville var att gå och lägga mig i min säng. Bara glömma dagen och livet, något jag alltid vill göra nu för tiden. Bilar stannade och förarna blev ilskna och la sig ner på tutan, men jag orkade inte bry mig. Jag ville bara få den här fikan överstökad så jag kunde gå hem och lägga mig igen. Mjukt la jag min hand på pannan samtidigt som jag tittade upp i ett försök att hitta Starbucks skylten. Eftersom jag bara hade bott här i några dagar var jag inte bekant med området, men hoppades att jag skulle kunna hitta fram på något sätt. Om jag hade sagt att jag hade haft ett bra lokalsinne hade jag ljugit, för det hade jag inte. Jag var som en vilsen höna när jag skulle hitta någonstans, vilket inte var det bästa just nu när jag faktiskt hade en tid att passa. Förvirrat tittade jag mig omkring med rynkad panna samtidigt som jag stampade hårt i marken. Jag orkade verkligen inte med det här. Surt satt jag mig på parkbänken bredvid mig med armbågarna i låren. Kinderna trycktes uppåt och ögonen blev smalare vilket fick mig att se sämre. Jag suckade djupt och blundade i några sekunder. Nu hoppades jag bara på att Liam skulle hitta mig så jag slapp sitta här hela natten eftersom jag förmodligen inte skulle hitta hem igen.

Jag drog jackan hårdare runt kroppen och fortsatte gå i det höga tempot jag lyckats få upp. Ur min mun kom det stora andetag som sedan visade sig i den kalla vår luften. Det var fuktigt och ganska kall kväll, i detta tillfälle ångrar jag att jag inte tog en tjockare jacka. Mina höga klackaskor pressades mot asfalten och det var knäpptyst ute. Mörkret hade börjat falla över himlen och varje gång någonting hördes, vare sig det var en bil som körde förbi eller en soptunna som vältes hoppade jag till av skräck. Nu ångrar jag att jag gick och shoppade på kvällen, inte smart. Särskilt inte när man är så mörkrädd som jag är. Hårt pressade jag samman läpparna och försökte tänka positivt, det hade kunnat vara värre. Plötsligt hördes det något på närma avstånd, något som fick mig att hoppa en halvmeter och hjärtat gick säkert i hundra åttio. Det var en röst som mumlade något. Svor, kved och verkade på ganska dåligt humör.

”Hello?” frågade jag osäkert samtidigt som jag tog stegen framåt och lutade huvudet längre ifrån kroppen.

”Yeah?” hörde jag någon sucka och jag tog ännu några steg framåt och blev otroligt lättad när jag såg en tjej i min ålder sitta på parkbänken till höger om mig.

”Oh, hi.” mumlade jag och kände hur min panna rynkade sig. ”Wait, Isn’t you that new girl?” Hon suckade djupt och slog ut händerna i lufen.

”I guess that’s my new nickname. ’The new girl’.” Hon suckade och bet sig i innerkinden medan jag gjorde likadant.

”Sorry.” mumlade jag och tog några steg närmare. ”I’m Olivia.” hälsade jag så artigt jag kunde och sträckte fram handen mot henne. Först tittade hon bara på den som om hon var för fin för att hälsa på mig, men tillslut tog hon den snabbt och släppte den lika snabbt igen.

”April.” mumlade hon och reste sig långsamt upp. ”Can you help me? I’m lost, can’t find to Starsbucks.” suckade hon samtidigt som hon drog sin väska längre upp på axeln. Jag nickade och log mjukt mot henne.

”Sure, this way.” sa jag och nickade mot vägen framför mig. Hon bet sig i läppen och gick med små steg till mig. Vi började gå längs den mörka gatan, och ännu en gång var jag livrädd även fast det hade blivit bättre när jag fick sällskap. Försiktigt sneglade jag över på April och granskade henne, Hennes mun var hårt ihop pressad och fingrarna var intryckta i jackärmen. Hennes mjuka hår låg samlat på högersidan av axeln där det låg så perfekt att jag bara ville sträcka mig fram och rufsa till det. Hon verkade märka att jag tittade på henne, för plötsligt vände hon snabbt blicken mot mig och gav mig den blicken hon hade gett mig tidigare idag, den blicken som var full med mörker. Tyst suckade jag och vände blicken framåt utan att säga ett ord till under promenaden till Starbucks. När vi var framme tittade jag nyfiket in genom dörren och sedan på henne. ”Are you waiting on someone?” frågade jag med ett leende och la armarna i kors. Hon skakade snabbt på huvudet och en lätt rodnad spred sig snabbt över hennes kinder. ”Are you blushing?” frågade jag med ett leende och hon skakade ännu en gång snabbt på huvudet.

”Thanks for showing me the way.” mumlade hon snabbt innan hon försvann in genom den stora glasdörren.

Av trissdes satt jag och pillade på min mobil medan jag väntade på att April skulle komma. Egentligen skulle hon redan varit här, men av någon anledning var hon sen. Jag klickade in på meddelanden på mobilen och det första som kom upp var de April skickade senast; ’just gonna sneak out. The bulldog is guarding.’ Med ett skratt skakade jag på huvudet och bet mig i läppen när det plötsligt pep till i dörrens klocka. Jag lyfte min blick med ett leende och fick se April komma instigandes. Hennes kinder var en aning röda, antigen för rodnad eller för kyla, någonstans inuti mig hoppades jag att det skulle vara rodnad, helt utan anledning. Tror jag i alla fall. När hon fick syn på mig log hon smått och gick snabbt och satt sig på stolen bredvid mig. Hon tog tag i en av kaffekopparna som stod framme på bordet och tog en stor klunk av det. Med en djup pustning satt hon ner koppen på bordet igen och bet sig i läppen.

”What did you want to talk about?” frågade hon samtidigt som hon lutade sig bak och la armarna i kors. Jag skakade lite på huvudet och granskade hennes ansikte som hade spår av kaffe i mungiporna.

”So that’s why you don’t like your life? You don’t like your mother?” frågade jag oförstående och rynkade pannan. Hon skakade på huvudet med ett litet leende på läpparna och pillade på koppen framför sig.

”It’s just… She don’t show me pain or sadness at all. I…” hon suckade och mötte mina ögon. ”I just don’t understand how she can do it.” mumlade hon tyst och bröt ögonkontakten igen.

”Your father, then?” frågade jag och trummade lätt på bordet. April bet sig hårt i läppen och stirrade ner i bordet.  Det var som att hon inte klarade av att prata om hennes pappa för hennes ögon glänste starkt i ljuset av tårfyllda ögon.

"I rather don't talk about it." svarade hon mig tyst samtidigt som hon drog ett finger under ögat för att stoppa tårarna från att rinna ner längs hennes kinder.

”Thanks for the coffee.” mumlade hon svagt till mig och lutade sig mot ytterdörren. ”And sorry for that earlier.” tillade hon och skakade på huvudet. ”I can be a bitch when I’m in bad mood.” skrattade hon åt sig själv. Jag nickade och stoppade händerna i fickorna.

”It’s okay. Everyone have their bad days.” svarade jag henne med ett leende samtidigt som hon långsamt öppnade dörren.

”I’m sorry but I think I havet o go inside. The bulldog is killing me if she found out about this.” suckade hon och backade ett steg.

“The bulldog?” skrattade jag tyst och hon nickade.

“My mother.” förklarade hon och sparkade tyst av sig sina vita Converse. ”Well, I guess I see you tomorrow in school, bye.” log hon mjukt och innan jag hann svara hade hon stängt igen dörren framför ansiktet på mig. Jag skrattade lågt och började gå hem till mig igen.

Förlåt om det är stavfel eller så, men är så fruktansvärt trött idag att jag inte orkar läsa igenom, haha! Kommentera och gilla på facebook för nästa!! :)

Tack för alla kommenter förresten, blir så rörd när jag läser dem, verkligen! Det var en tjej som skrev att det här var den bästa fanficen hon läste, och förstår ni hur glad jag blir? Mitt hjärta hoppade bokstavligen över några slag, betyder allt att ni gillar det jag skriver! Kommentera här också så blir jag superglad. Tack, ni är bäst!! x