Tidigare i kapitel 41:

To: Loueeh <3 – 19:03

I gotta get out of here. My mom is a psycho and she keeps blaming dad on his dead. You want to come with me?

From: Loueeh <3 – 19:04

Sure, where? x

To: Loueeh <3 – 19:06

April stormade ut ur det vita tegelhuset med den stora sportbagen hängandes över axeln. Den skumpade hårt mot hennes rygg samtidigt som hennes humör försämrades för varje sekund och ilskan bubblade i hennes kropp. Hur hennes mamma ens hade mage att säga något sådant fick April att explodera i ilska och irritationen mot sin mamma hade aldrig varit större.

Utanför de två ihop slagna husen stod Louis redan klar med en egen sportbag hängandes över bröstet. Han hade ingen aning om vad som hade hänt eller vad som var på väg att hända, det enda han visste var att det inte kunde vara bra.

Men med tanke på allt April hade gått igenom tvekade han inte en sekund på att åka med, aldrig kunde han svika henne nu.Det hade han redan gjort en gång, en gång för mycket.

April smällde hårt igen den stora, svarta dörren efter sig och fick Louis uppmärksamhet att riktas ditåt. Han var nervös och orolig över att April skulle bryta ihop, men hon var stenhård i ansiktet och hennes kroppspråk var likadant.

”We gotta get to the station. The train is leaving in twenty minutes.” informerade hon samtidigt som hennes ben flög ner från stentrappan och vidare mot grinden några meter bort.

När Louis insåg hur bråttom hon hade och redan hade börjat gå satt han snabbt fart på benen och sprang ifatt henne. Han ställde inga frågor, gav henne inga blickar, han bara gick bredvid henne och väntade på att hon skulle säga något. 

Solen hade börjat falla neråt och snart dök stjärnorna upp på himlen. Luften kändes kallare och fuktigare medan deras kroppar började känna av kylan och när de andades dök små, vita moln upp framför deras munnar. Deras hastiga steg fick dem att bli en aning andfådda och när April slängde en blick på tiden blev hon ännu mer panikslagen.

Om hon inte skulle komma bort härifrån genom att missa tåget skulle hon falla ner på marken och bryta ihop. Hon var tvungen att göra det, hon var tvungen att se honom. Eller ja, det.

April ökade sin snabba gångstil till spurtande och efter kom Louis. Deras andetag blev snabbt hastigare på grund av deras dåliga kondition och efter ett tag började Aprils ben kännas som spaghetti.

När de sedan hörde något som ett tjut, antog de båda att de var närma och att tåget snart skulle gå. Tillslut hittade dem dit och sprang så snabbt de kunde fram till tåget. Det var ganska mycket folk på tåget för att vara en vardag och på kvällen, men det var långt ifrån fullt och inte svårt att hitta platser.

Andfådda och trötta slog de sig båda ner på två säten bredvid varandra och slängde väskorna mot sätena mittemot. April lutade sitt huvud mot Louis bröst och lyssnade på hans hårt bultande hjärta samtidigt som hon stängde ögonen.

Tanken slog henne att de förmodligen skulle bli anklagade för skolk dagen därpå och det var inget deras föräldrar skulle bli glada för, men i den stunden brydde hon sig inte riktigt.

Louis mungipor gled nätt upp när April placerade sitt huvud på hans bröstkorg och smått började han pilla i hennes bruna, lockiga hår innan han kysste henne på pannan och lutade sig tillbaka.

~~

Någon timme senare saktade tåget mjukt in och Louis öppnade de ögon han för en stund hade haft stängda. Han hade slumrat till med Aprils huvud mot hans bröstkorg och handen placerad mitt på hans mage. Han sneglade försiktigt ner och betraktade Aprils lugna, stillsamma andetag när hon sov så nätt. All den oro hennes ansikte innan hade varit fyllt med, var nu som bortblåsta och hon sov fridfullt.

Ett plingande ljud fyllde Louis öron och fick han att uppmärksamma sig på det istället för att granska Aprils vackra ansikte. Högtalarna gav ifrån sig ljud av en mans röst som talade om att de snart var framme i Harrogate och att alla passagerare skulle göra sig färdiga.

Efter meddelandet hade spelats upp plingade det ännu en gång till och sedan förblev det tyst och Louis tittade ner på April igen. Han log lite för sig själv och drog försiktigt bort hår som hade ramlat framför hennes ögon, sedan böjde han sig lätt ner och kysste hennes läppar.

”Wake up, babe. We’re almost there.” viskade han mjukt och planterade sedan ännu en mjuk kyss på hennes läppar.

April vaknade sakta till liv igen. Sträckte på sig, stönade tyst och gröp sedan in i Louis famn igen.

Han gav ifrån sig ett skratt och reste sig sedan upp. Aprils väska tog han i vänsterhanden och hängde sedan sin egna över bröstet medan April med ett leende satt och tittade på honom.

Louis log tillbaka mot henne och i någon sekund stannade bådas världar då de såg varandra i ögonen och inget annat förutom de själva existerade. Allt som fanns i deras synfält var den som fanns framför dem, den personen som de älskade mer än något annat.

Ett plingande som för någon minut sedan hörts, upprepades och fick April och Louis att återgå till verkligheten. De meddelade att de nu var framme i Harrogate och att passagerarna kunde stiga av.

Medan April gav ifrån sig en djup suck blandad med butterhet och sömn räckte Louis fram sin lediga hand mot flickan och log. Tacksamt tog hon emot hjälpen och sedan var de båda på väg ut. Den kalla luften spred sig snabbt över parets kroppar och de gick båda hand i hand genom staden.

Eftersom det var Aprils hemstad visste hon bak och framlänges vart allting fanns, och därför var det inte stora problem med att hitta ett motell där de kunde sova över natten. Dock var motellet slitet och ganska gammalt, men det var det enda stället dem skulle ha råd med och ändå ha pengar till hemresan.

”Look, here it is!” utbrast April plötsligt med ett mjukt leende och tittade på Louis.

Hon kramade sin hand i Louis samtidigt som han log tillbaks till henne och drog henne in mot motellet. Inne på motellet var det öde. Det enda som hördes var tickandet av klockan som hängde på den slitna väggen över disken. De få möblerna som fanns i receptionen var slitna och en aning äckliga medan ljuset från lampan över dem lyste starkt.

April sneglade upp på Louis och märkte att han var en aning äcklad, men så fort han såg att April tittade på honom klistrade han på ett leende och kysste henne. De styrde sig bort till disken och tryckte sedan på ringklockan för att få någon som jobbade där att dyka upp. Utmattad av bråk och sorg lutade sig April mot Louis och stängde ögonen medan de väntade på en receptionist som var allt annat än snabb.

Tillslut kom en ung man fram, kanske i tjugofem års åldern, och tog emot dem. Han log ett trött och tillgjort leende mot paret, ett leende som sa att han egentligen inte ville vara där och höra deras behov.

”Hello and welcome.” mumlade receptionisten så vänligt han kunde och tittade ner på datorskärmen som stod på disken.

”Hi. Uhm, we would like a room.” sa Louis med ett mjukt leende och mannen nickade.

”For two?”

”Yes please.” svarade April trött och tittade på mannen som helt plötsligt log, och denna gången såg det till och med äkta ut.

”From here?” frågade han glatt och April nickade med ett leende. ”Well, welcome back then. Wait a minute and I’ll fix the room.” Mannen började pilla på datorn och tillslut tog han fram en nyckel och la den på disken. ”Do you want to pay now or later?”

April och Louis sneglade på varandra.

”Now?” svarade Louis osäkert med blicken på April som nickade.

Likadant gjorde mannen som tog fram en kortläsare samtidigt som April tog upp sin plånbok. Plånboken var tom på kontanter i både sedlar och mynt medan det i ett fack till höger låg ett gult kreditkort. Hon fiskade lätt upp det och tryckte sedan in sidan med chippet i läsaren och slog in kod.

Någon sekund senare pep det till från både läsaren och datorn och April kände paniken komma medan hon drog ut kortet och satt i det igen och slog koden. Ännu en gång pep det till och Aprils huvud blev långsamt rött av ilska och genanthet.

”Wait, I maybe have.” sa Louis när han märkte hennes ansiktsuttryck och fiskade upp sin plånbok.

Medan han gjorde det drog April tillbaks sitt kort och stoppade ner det igen innan hon hoppfullt tittade på Louis när han öppnade plånboken. Inuti den fanns inget spår av kort och ilskan började växa inuti henne. Louis kände hur paniken och pressen långsamt började nå honom och han öppnade alla fack i plånboken i hopp om att få ihop tillräckligt mycket pengar, men det enda han hittade var några sedlar som de skulle ha till resan hem och som inte fick användas. En suck for ur mannen bakom disken och han tittade upp på paret.

”I’m sorry, but then I have to ask you to leave.” sa han snabbt innan han medlidande tittade på April och sedan försvann dit han hade kommit ifrån.

Argt och irriterat stormade April ut ur motellet med händerna för huvudet och svordomar som slängdes ur hennes mun. Inte långt bakom kom Louis, dock mycket lugnare gåendes, och tittade på henne när hon argt stampade i marken och löst slog i väggen.

”That bitch!” utbrast hon och tittade på Louis. ”She blocked my card!”

April gjorde ett försök att hålla sig lugn genom att stänga ögonen och andas lugnt och sansat, men det enda hon tänkte på var klumpen i hennes hals som blev större för var minut. Louis granskade diskret hennes beteende innan han la armarna om henne kysste henne på halsen.

”Maybe you can call a friend? You know that girl you were talking about… Melanie?” frågade Louis henne mjukt och kysste ännu en gång henne på halsen i ett försök att få henne att slappna av.

”I guess I can…” suckade hon lät innan hon drog upp mobilen ur fickan och slog Melanies nummer.

~~

”Thank you again for letting us sleep here, Mel.” tackade April skamset då de inte ens haft pengar för en natt på stadens billigaste motell, och Melanie nickade.

”Anything for you.” log hon mjukt mot sin förra bästa vän och bäddade klart den lilla hundrafem centimeters sängen.

Sängen kläddes i ett vitt mönstrat täcke med matchande kuddar medan det bredvid sängen stod ett svart träbord. Melanie gick fram till April och omfamnade henne i en varm kram innan hon släppte och satt sina händer på Aprils axlar.

Melanie hade saknat April något otroligt, och enda sedan hon hade lämnat skolan och staden var det som att något saknades. Den varma, glada energin hon hade haft innan hennes pappas död hade lyst upp allas dagar när hon hade varit i närheten, men hans död hade tagit kål på henne och fått henne att ändra sig helt.

Egentligen saknade April henne lika mycket, men det enda hon hade tänkt på var killarna på hennes skola och hennes pappa. Och det skämdes hon för, hon hade totalt glömt bort den som hade betytt mest för henne.

”You know that you can talk with me, right? You can always call, even if you live far away from here now.” viskade hon omtänksamt och April nickade.

Bakom henne öppnades dörren från gästrummets badrum och ut kom Louis i endast underläder. Melanie vände kort bak sitt huvud när hon hörde dörren och vände sedan tillbaks det mot April.

”Well, I guess I should go. Bye, sis.” sa hon snabbt med ett leende innan hon försvann ut ur gästrummet och lämnade Louis och April ensamma.

Skammen över att April inte ens hade hört av sig till Melanie fyllde hennes kropp och hon drog snabbt ett finger under hennes näsa innan hon for in på badrummet och gjorde sig iordning för natten.

Hon orkade inte gråta mer, hon tänkte inte gråta mer.

Uti i sovrummet var Louis. Han kröp ner i den lilla nybäddade sängen och stängde lätt ögonen i ett försök att somna. Tankarna snurrade även runt i hans huvud, även han hade frågor om vad som hände och vad de gjorde här. Men han tänkte inte fråga, April fick berätta utan att han satt press på henne. Det var bäst så.

En liten stund senare kom April ut ur badrummet efter att ha borstat tänderna och gått på toa. Lätt gled hon ur sina kläder hon under dagen hade haft på sig och klev sedan in ett lätt nattlinne hon i farten hade lyckats slänga ner.

Hon granskade lätt sin kropp och andades sedan tungt ut innan hon tassade bort mot sängen och kröp ner i den. Louis, som legat halvt vaken, märkte direkt att något fullt med värme kröp ner och med ett mjukt leende skedade han ihop sig med April med båda händerna runt hennes midja och vilandes på hennes mage.

Han kände varje andetag hon tog och slöt lätt ögonen igen innan han kysste henne på skuldran.

”Thank you for coming with me.” viskade April tyst med ögonen öppna och granskandes runt i rummet.

Tankarna i hennes huvud var många och helst av allt ville hon stanna kvar här och aldrig mer åka hem till sin mamma, men hon visste att det inte gick till så.

”I…” Hon tog en paus och vände sig om.

Hon höll inne andan i rädsla på vad som hotade att slängas ur hennes mun och tittade skräck injagat in i Louis lugna, smått öppna ögon.

”I love you.” slängde hon ur sig och tittade chockat på Louis i ett försök att leta reda på vad han skulle svara, men det enda han gjorde var att kyssa henne och sedan le.

”I love you too.” svarade han henne med en hes röst som fick Aprils hud att resa på sig och hennes hjärta att rusa.

I love you. Han sa I love you.

Wihoo, megalångt kapitel! Ni skulle se hur långt det var i Word, cirka 3 sidor! Vilket är mycket mer än vanligt. 

Vad ska vi köra på idag då? Hmm... 20-25+? Hade varit underbart. :)

Tack för alla kommentarer förresten, ni är bäst!