Blommorna hon tryckte mot bröstet tappade några blad och föll ner på marken innan jag med en suck började gå in i vårt hus med buketten hängandes i högerhanden. När jag kom in gick jag direkt till mitt vitmålade rum och satt mig i den intrycka sängen mot väggen. Med en suck la jag ner blommorna bredvid mig och lutade huvudet mot långsidan av väggen och stängde ögonen. Jag tog djupa andetag och försökte samla mig samtidigt som jag flätade ihop mina händer med varandra, i en dröm på att den ena skulle vara hon. Tankarna for genom mitt huvud och funderingar jag så mycket hade gnagat på var som bortblåsta och allt kändes hopplöst. Högt suckade jag igen innan jag slutade tänka helt och bara slappnade av. Och när jag lyssnade riktigt noga kunde jag höra hur flickan i väggen intill låg i sin säng och pressade kudden mot huvudet samtidigt som hon skrek ut sin sorg och snyftade högt. Allt det var mitt fel, allt.

To: April Cooper – 17:03

You okay? X

From: April Cooper – 17:04

Yeah, I guess… x

To: April Cooper – 17:06

So you don’t want me to come over? You know that always will be by your side, April…x

From: April Cooper – 17:06

Nah, It’s okay. I can handle it, I always do…

To: April Cooper – 17:08

April, let me help you. I can help you, you know I can. Just give me the chance. I can beat up his ass. ;) x

From: April Cooper – 17:12

Sorry, Olivia. But there’s actually nothing you can do. I just wanna sit in the corner and cry, and that’s what I’m going to do. I’m not going to let someone in to me again, just see how it went. Boys are asses, I hate them. I hate him so much right now, Olivia. He hurt me, he hurt me so bad… Please don’t help me, I don’t want that. Just let me be and I’ll be fine…

To: April Cooper – 17:13

Fine… But if you want me to come you have to text me, you’ve no choice. Okay?

From: April Cooper – 17:14

Of course I’m going to, thanks.

Med en suck låste jag telefonen la den på det vita överkastet till vänster om mig och bet mig i läppen. Varför var hon tvungen att vara så enveten? Jag kunde hjälpa henne, det visste hon. Det var bara det att hon inte ville ha någons hjälp, det ville hon aldrig. Hon trodde alltid att hon kunde fixa allt själv, men ack så fel hon hade.

”How is she?” frågade Zayn oroligt och tittade upp från geografiboken han hade rakt framför sig.

Hans oroliga gyllenbruna ögon letade sig in i mina och fick mig att känna en otroligt varm känsla inuti mig. Snabbt ryckte jag lite på axlarna och suckade ännu en gång.

”Bad, but she won’t let me help her so I can’t do anything.” mumlade jag och vikte min blick från Zayns.

Jag fäste istället blicken på Zayns bok full med kartor och väderstreck. Han skakade på huvudet och slog sin spetsiga orangea blyertspenna mot bokens innehåll.

”Why’s she so stubborn?” frågade han med huvudet fäst vid sidan som innehöll tsunamis och jordbävningar samtidigt som han kliade sig i huvudet.

”I don’t know.” mumlade jag och släppte boken med blicken och tittade upp på Zayns ansikte utan att han märkte det.

Jag granskade diskret hans fantastiska ansikte och var tvungen att hårt bita mig i läppen för att inte falla baklänges i sängen av hans skönhet. Plötsligt kom jag på mig själv med att sucka och leta mig in i hans ögon.

”Zayn, we need to talk.” sa jag tyst och tittade in i de gyllenbruna ögonen som plötsligt slogs upp mot mina och gjorde likadant som jag.

”Okay…” sa han osäkert medan hans blick seglade runt över rummet.

”Uhm, that about last Friday that we…” jag avbröt mig själv och tog ett djupt andetag.

”Danced?” frågade han och hittade tillbaks till mina ögon igen.

”Yeah, but I mean we got…”

”Pretty close?” fortsatte han och höjde ögonbrynen.

Jag suckade och tittade irriterat in i hans ögon.

”Stop interrupt me!” klagade jag och han skrattade smått åt mig samtidigt som han tog upp händerna framför sig för att visa att han var oskyldigt. ”All I want to say is… What do we do?” frågade jag osäkert och bet mig i läppen, rädd för vad han ska göra och vad han skulle svara.

Mina känslor hade tagit över helt. ”What we do?” sa han oförstående och skakade lite på huvudet.

Jag suckade så lågt så det knappt hördes och tittade ner på sängens överkast.

”Yeah, I mean. We danced and it felt like you kind of came close to me and I think I liked it but I don’t know and If you didn’t do it with purpose I’m embarrassing myself so I don’t know what I feel. And, and.” svamlade jag snabbt och fladdrade runt med blicken i rummet innan jag hörde en suck blandad med skratt.

Innan jag hann komma längre kände jag ett par försiktiga händer på mina kinder och sedan ett par läppar mot mina.

”Just… Don’t talk, okay?” skrattade han med sina läppar mot mina och kysste mig mjukt.

Jag nickade i ett skratt samtidigt jag satt händerna bakom hans nacke och drog ner han mot mig. Hans mjuka läppar var lätt placerade på mina och försiktigt kysste han mig. I min mage flög det runt tusen fjärilar samtidigt som jag log när hans läppar var placerade på mina. Det kändes som att det var där dem höll hemma.

Med en suck tog jag initiativet och gjorde det jag borde gjort från början, åka och kolla till Lou. Vi hade känt varandra hela livet och alltid varit som bröder för varandra, även fast jag inte höll på med samma dumheter som han och Niall. Ibland förstod jag mig inte på dem. Hur kunde dem leka med tjejernas hjärtan sådär utan att bry sig? De tjejerna som har fått oturen att falla för dem måste vara helt förstörda.

Snabbt drog jag på mig de första skorna jag hittade och stormade sedan ut genom den stora trädörren till vårt hus. Sommarvärmen slog mig i ansiktet medan solen varmt smekte mitt ansikte i solnedgången. Redan nu ångrade jag att jag hade tagit på mig den bruna tunna vår jackan som hängde över mina axlar, men jag var för lat för att orka gå tillbaks in igen och lämna den, så jag lät den tungt hänga kvar. 

Mina ben styrde mig mot det stora garaget precis utanför huset och medan jag gick där tittade jag ut på gatan när alla bilar och ungdomar for förbi. Barnen åkte på cyklar eller sprang med ljusa skratt efter cyklisterna medan de vuxna bara himlade med ögonen åt dem och körde förbi.

När jag kom fram till bilgaraget la jag lätt mina fingrar under handtaget och pressade med all min kraft upp porten. Ett litet stön for ur mig och hårt knep jag ihop ögonen när mina armar lyfte upp den stora porten och bilarna blev synliga.

Snabbt torkade jag av mina smutsfyllda händer mot byxorna och gick in i garaget. Till vänster om mig fanns det en ljusknapp som jag snabbt letade reda på och spred det kalla garaget på ljus. Mina ben styrde mig förbi de stora familjebilarna och mot hörnet där vi hade våra cyklar placerade.

Då min moppe för ett tag sedan gått sönder och jag helt glömt bort att säga till mina föräldrar blev jag tvingad att slänga mig upp på cykeln och trampa iväg till Louis hus. Egentligen hade jag inte orken, mina ben var tunga och egentligen ville jag sova nu, men jag tvingade mig själv upp på sadeln och började trampa iväg till min bästa väns hus – Bara för hans skull. Man får ju erkänna att jag kände mig lite stolt över att jag brydde mig så mycket.

Snabbt började jag få upp farten och mina bruna lockar flög i vindens fart medan jag fortsatte att trampa. Att jag då hade på mig jacka när jag cyklade var nog inte den smartaste idén jag hade haft. Snabbt kände jag ryggen klibba sig av värmen och svett samtidigt som ansiktet började hetta, men jag hade ingen lust att stanna så jag behöll den på. När det något som kändes som en evighet senare började jag få Louis gata i synhåll och log för mig själv av lättnad.

Området var inte stort och var omöjligt att tappa bort sig i, så jag skulle snart komma fram med vett kvar i skallen. Snabbt flyttade jag över till högersidan där Louis hus skulle ligga och började långsamt bromsa in när jag fick syn på det vita tegelhuset och svarta prydliga staketet. När jag äntligen kom fram slängde jag med lättnad cykeln bort från mig och slet av mig jackan samtidigt som jag småsprang fram till ytterdörren.

Med pulsen uppe i halsen klickade jag på ringklockan och väntade otåligt på att någon skulle öppna. Inte långt efter jag hade plingat på hörde jag fotsteg bakom dörren och sedan ett klickande ljud, sedan stod en trött Louis framför mig med en bunt rosor i handen, vilket fick mig att bli överraskad. Med en diskret blick fäst på rosorna log jag försiktigt mot Lou och stoppade händerna i fickorna.

”How are you?” frågade jag oroligt och försökte sedan se in i hans ögon när han så gott som möjligt försökte undvika min blick.

Han suckade djupt och flyttade ner sin blick på den stora buketten med röda utblommade rosor.

”Roses?” frågade han och räckte den mot mig.

Tveksamt tog jag emot dem med högerhanden och höll dem slappt samtidigt som han fortsatte.

”It’s not like I need them anyway.” mumlade han surt och backade sedan några steg för att släppa in mig.

Så fort jag hade tagit mina steg in i det bekanta huset började Louis hasa sina fötter mot sitt sovrum längre in i huset. Snabbt drog jag av mig skorna och la försiktigt ner de ömtåliga rosorna över dem innan jag gick efter Louis in på hans rum. När jag kom in hittade jag honom sittandes med huvudet lutandes mot väggen i hans säng. Tveksamt gick jag efter honom och satt mig bredvid och bara höll tyst. Väntade på att han skulle säga något eller ge mig tillstånd att fråga, vad som helst. Plötsligt suckade han och tittade på mig.

”Do you hear that?” frågade han lågt och tittade in i mina ögon.

Jag förstod inte ett dugg av vad han sa och rynkade besvärat på pannan.

”If you listen very, very carefully you can hear a girl’s cry.” berättade han lågt och skakade på huvudet, något såg ut att brista.

Jag gjorde som han sa och försökte i tystnaden lyssna så gott det gick, och mycket riktigt kunde jag vägg i vägg höra en flickas gråt dämpat mot en kudde.

”Do you know who did that?” frågade han mig med en svag röst och jag skakade försiktigt på huvudet.

Han grävde ner sina tänder i underläppen samtidigt som han försökte blinka bort tårarna i hans blanka ögon.

”It was me, I did this. I hurt the girl I never meant to hurt. I’m an asshole, Harry. I can’t do anything right, all I do is to hurt people.” viskade han svagt mot mig innan han bröt vår ögonkontakt och började stirra rakt ut i tomma intet.

Med en djup suck skakade jag på huvudet och granskade hans profil. ”That’s not true, and you know it.” sa jag tyst och försökte fånga hans blick med mina egna sorgsna ögon.

Han gjorde ett försök att skratta och tittade tillbaks på mig.

”You just say that.” sa han bestämt och knep ihop sina käkar. ”You know that I did wrong, that I hurt her. But I just can’t figure out how I can fix it, it feels like I can’t. She’s destroyed, Harry, torn apart. And it’s all my fault. I did this to her, I made her unhappy.” fortsatte han innan han skakade på huvudet, vände på det, begravde det i knäna och försökte försvinna.

”I don’t know what to do, Harry. You gotta help me, I can’t live like this.” viskade han med ansiktet tryckt mot knäna och med en röst som lät som fylld i tårar.

Mina sorgsna ögon granskade honom när han satt där och en huggande känsla dök upp i mitt bröst, jag ville inte se han olycklig.

”Everything will be okay, mate. I’ll help you get her back, promise.” viskade jag tyst till honom samtidigt som jag mjukt klappade honom på ryggen.

Att se honom lida fick mig själv att må dåligt. Han var min bästa vän, han var som en bror för mig och hade alltid ställt upp när det var något, fast på sitt egna lilla sätt då. Men nu var det min tur. Jag skulle hjälpa honom bli lycklig igen.

Få honom att få tillbaks den tjejen som han djupt där inne i hjärtat aldrig menade att skada, tjejen som han egentligen älskade mer än någonting.

Förlåt för att jag inte har uppdaterat, men jag har ju faktiskt också sommarlov, haha. :)

Kommentera jättegärna och gör mig superglad! x