Tidigare i kapitel 28:

”You don’t remember anything, do you?” skrattade hon och jag kände hur sängen lätt åkte upp när hon lämnade den.

Ett ljust skratt for ur hennes kropp och skrattade road åt mig, vad var det som var så kul?

”I don’t know If I want to remember.” mumlade jag med huvudet mot kudden.

Fan, hur kunde jag göra såhär? Om April fick reda på det skulle hon döda mig. Hon skulle först jaga mig, sen fånga mig, binda fast mig vid ett träd, skära av mitt huvud och alla andra kroppsdelar innan hon tillslut la det i en gryta och kokade soppa av det.

Så trevlig var hon när hon blev arg. Fast man får ju se det positivt, det hade blivit en riktigt god soppa eftersom… ja, det hade varit jag i den.

Blondinen skrattade ännu en gång sitt ljusa skratt och jag ville skära av huvudet av henne för att få henne att sluta. Huvudet värkte för mycket för att klara av glada stunder med skratt.

”Wow, thanks for your happiness. Why’re you so upset, do you have a girlfriend or anything?” frågade hon nyfiket efter hon hade skrattat klart, men jag kunde se framför mig at thon gömde ett leende i mungiporna.

”In sort of.” mumlade jag med en suck och vände huvudet mot det stora ljusa fönstret.

Vart var jag någonstans och hur skulle jag ta mig hem? Katastrof. ”I mean, how do you think that she’ll react when she find out that I slept with another girl? She’ll cut off my balls.” fräste jag surt och tittade ut genom fönstret i hopp om att ha en liten aning om vart jag befann mig.

Plötsligt började tjejen gapskratta och irriterat vände jag mig utan större funderingar om och stirrade surt på henne.”What’s so funny?”

Hon fick ta stöd av väggen hon stod bredvid och hennes hand landade på hennes mun i ett försök att sluta skratta. Min blick var fast på hennes ansikte, vilket inte var så himla lätt när hon stod där i underkläder, men jag gjorde mitt bästa.

”I’m sorry.” log hon överdrivet mycket och var nära på att brista ut i skratt ännu en gång. ”But did you think that we had sex?” frågade hon med sammanpressade läppar och tittade på mig.

Jag öppnade munnen och ryckte lite på axlarna för att visa mina tankar innan hon brast i skratt igen.

”We made out, but nothing more. I’m not that kind of girl.” Utan att ta åt mig hennes ord fnös jag och skakade på huvudet.

”Not that kind of girl? You just made out with a guy with girlfriend.” mumlade jag surt och höjde mina ögonbryn så gott det gick med halva ansiktet tryckt mot kudden.

Tjejen fnös lätt och la armarna i kors. ”You didn’t exactly tell me that you had a girlfriend so you have yourself to blame.”

Tanken om att hon kanske hade rätt snurrade runt i mitt huvud och fick mig att bita mig i innerkinden.

”You’ve right.” suckade jag och satt mig upp. ”But If we didn’t have sex, why am I here?” frågade jag förvirrat och skakade lätt på huvudet. ”And without underpants?”

Tjejen började skratta ännu en gång och gick mot sängen jag satt på. Hon satt sig på kanten så långt bort det gick från mig och log lätt.

”You were so drunk last night.” började hon med ett skratt och jag himlade kort med ögonen.

Nähä, det säger du inte?

”And you were nagging in my ear that you wanted to go with me home, so finally I said that you could. But it started to rain and you jumped around in a lot of puddles and all your clothes got wet. And when we came home you just took off all your clothes and fell asleep.” berättade hon och jag kände hur kinderna lätt började brinna.

“Oh…” Det var det ända jag fick ur mig innan jag tittade mig omkring i rummet. ”And were are my clothes now?” frågade jag förvånat och fortsatte att titta mig omkring.

En sekund senare kände jag slag i både huvudet och ansiktet av kläderna som hade träffat mig.

”Get dressed, I fix breakfast.” sa hon snabbt till mig innan hon försvann ut ur rummet och lämnade mig ensam.

Med en suck reste jag mig upp och började ta på mig kläderna. En stor klump fanns i min mage och även fast jag borde känna stor ånger så kände jag inte så mycket av den.

Jag hade bara kul. Det var bara en kväll, hon borde förstå. Men samtidigt så tyckte jag synd om henne, fast hon behöver ju inte veta något. Det hon inte vet har hon inte ont av, eller hur?

En stor klump satt fast i min hals och tårarna var på väg upp igen.

”Hey, It’ll be okay.” tröstade Liam mig och sneglade på mig med ett svagt leende.

Jag nickade så gott jag kunde och försökte svälja bort klumpen medan Liam satt nyckeln i sitt skåp och öppnade det. Det var måndag och det hade gått två dagar sen Louis krossade mitt hjärta. Jag hade varit helt borta, helt okontaktbar och den ända jag hade pratat med var Liam.

Min mamma visste inte om vart jag höll hus och henne hade jag inte sett sedan i fredagskväll, antingen så brydde hon sig inte eller så hade hon andra tankar på huvudet och hade inte tid för mig. Med andra tankar menar jag jobb, det var det ända som existerade i hennes hjärna och hade alltid gjort även det hade blivit värre sedan pappa dog.

”You’ll protect me, right?” frågade jag honom tyst och tryckte boken så hårt mot bröstet jag kunde.

Liam tittade ner på mig och log samtidigt som han drog ut en bok och stängde skåpet utan att slita sin blick från min.

”Always.” övertygade han mig och låste skåpet innan vi började gå längs korridoren igen.

Jag nickade smått och tittade ner på mina fötter medan de rörde sig fram och tillbaka över korridorsgolvet. Om jag ska vara ärlig så var jag rädd, riktigt rädd. Rädd över att jag skulle stöta på Louis och brista i tårar, falla ner på marken och inte vilja ta mig upp igen. Han hade ingen aning om hur mycket han hade skadat mig.

Svagt skakade jag på huvudet och knep ihop mina läppar så hårt som möjligt för att inte få tårarna att rinna. Han var inte värd mina tårar, han var en gris. En gris som inte förtjänade något bättre än dens egna skit.

Plötsligt kände jag en hand på min axel som mjukt vände mig om och sedan hur ett par läppar som hade ett leende på sig träffade mina. Chockat stod jag emot kyssen och puttade honom ifrån mig och tittade på Liam. Hände det där nyss?

Förvånad och sårad satt jag handen för munnen och skakade på huvudet. Leendet Louis hade haft på sina läppar försvann snabbt och han tittade oförstående på mig.

”What’s wrong, babe?” frågade han och skakade på huvudet.

”You kissed me Louis, you kissed me.” viskade jag med svag röst som när som helst skulle brista.

”Yeah, so? You’re my girlfriend.” log han mjukt mot mig och ryckte på axlarna.

Det var det där leendet jag älskade mest av allt, det där leendet som fick mig på fall, men inte denna gången.

”Not anymore.” sa jag tyst och bröt min ögonkontakt med Louis och sneglade diskret på Liam.

Han höll hårt ihop sin hand för att trycka ut ilskan och han tittade surt på Louis. Om Louis så lite som rörde mig igen skulle Liam ge honom en fet smocka.

”What?” frågade Louis med en aning sorgsen röst och försökte fånga min ögonkontakt. ”But why?!”

Jag skakade smått på huvudet och fnös så gott jag kunde.

”Why?” frågade jag honom med och kände hur skrattretande det började bli. Louis nickade och tittade in i mina ögon. ”I thought that you could chance, Louis.” viskade jag och skakade på huvudet.

”What, what do you mean? I haven’t do anything!” försvarade han sig och slickade sig om sina torra läppar.

”Don’t lie to me Louis! Don’t lie right up in my face, I saw you!” skrek jag med sprucken röst och kände hur det började brinna innanför ögonlocken. ”It doesn’t matter what you say, Louis. You can’t make it undone.” sa jag hårt och tryckte ihop mina läppar så hårt jag kunde. ”I can’t stand all these lies, Louis. I just can’t.”

En kall känslosam tår rann ner längs min kind och jag skakade lätt på huvudet samtidigt som jag vände mig om och började gå bort från honom.

”April, wait!” ropade han snabbt och satt en hand på min axel, men sekunden senare var den bortslagen av Liam som nu hade tagit tag i Louis tröja och ställt han mot skåpen.

Han hade ljugit för mig, han hade ljugit rakt upp i ansiktet på mig och påstått att han inte hade gjort något. Det var som att jag inte betydde något alls, att det var som jag trodde. Jag var bara en leksak för honom. Något han tröttnade på efter ett tag och lämnade i skitet.

Orden högg till i mitt bröst och jag satt min vänstra hand över munnen samtidigt som tårarna började rinna hastigare och snyftningarna började komma. Jag klarade inte av det mer. Alla ljög och ingen kunde någonsin vara det minsta ärlig, utan tjejerna skulle vara några leksaker som tydligen inte hade några känslor.

Men tänk igen, killar. Vi har ett hjärta och det är inget ni får leka med. 

Två kapitel på en dag, är inte det awesome? 

Som ni vet, så älskar jag ju när ni kommenterar, det gör mina dagar! Men något jag älskar ännu mer är långa kommentarer, det får mig att le som en dåre! Så ni får mer än gärna skriva det! :)

Sen ville jag bara göra en sak klar, jag heter inte Annie Andersson. Jag vill inte säga att jag heter det om jag inte gör det, stackars flickan som heter det och jag påstår att jag är hon, liksom. Så där hade ni fel, haha!

Kommentera för nästa, 50+ hade inte varit helt fel! ;) x