Tidigare i kapitel 35:

Löst stängde jag dörren bakom mig och lutade min kropp mot den. Direkt kände jag att lungorna började få svårt att ta in luft och tårarna brände hårt bakom ögonlocken, hotade med att tränga igenom och få mig att framstå som en gnällspik.

”I think you should go.” mumlade jag till Niall med en svag röst och tittade tveksamt upp på honom.

Hans ögon blev förvirrade och hans mun öppnades.

”Just go to the others, Niall.” bad jag honom och stängde ögonen samtidigt som jag lutade huvudet mot den kalla dörren. ”Please.”

Med ett litet mumlande kunde jag höra hur hans fötter en efter en placerades framför varandra och gick bort från mig. Paniken började tränga sig in i min kropp och långsamt lät jag mina ben glida längs golvet och gjorde att jag för varje sekund gled längre ner mot marken. Jag placerade händerna på huvudet och borrade ner händerna i hårbottnen samtidigt som mina andetag började bli lite hastiga. Mina ögon började snabbt vattnas med salt vatten som senare lämnade blöta märken på mina kinder och fick min underläpp att skaka.

Känslorna inuti min kropp var så blandade att jag inte visste vad jag skulle göra, jag visste inte om jag borde följa hjärtat eller hjärnan. Inget verkade bra utan allt kändes meningslöst och korkat, det fanns ingen tanke på vad som gjorde att jag stannade kvar i världen.

Plötsligt gick det en blixt genom mig och snabbt som ett skott reste jag mig upp. Allt stod still i huvudet och jag tänkte inte efter alls, men försiktigt satt jag handen på handtaget och pressade upp ytterdörren. In föll ingen mindre än, Louis, som snabbt och med en aning förvirring reste sig upp.

Han drog händerna längs kläderna för att borstade av smuts och damm innan han tittade upp i mina blanka ögon med ett ångerfullt ansikte.

”April, I…” började han, men avbröt sig själv med en suck.

Snabbt skakade jag på huvudet innan jag gick ut i den kalla kvällen och stängde dörren om mig. ”Come.” mumlade jag tyst samtidigt som mina ben snabbt styrde mig mot trappan som befann rakt framför mina fötter.

Mina bara fötter placerades en efter en framför varandra mot det kalla golvet och stannade sedan när jag hade gått ner ett trappsteg. Med en suck satt jag mig ner på den fuktiga trappan och la armarna över knäna i väntan på att Louis skulle komma. Han verkade lite tveksam då det tog ett tag för honom att komma, men såsmåningom hörde jag hur fötter trycktes mot marken bakom mig och fick mig att ta djupa andetag för att hålla mig lugn.

Plötsligt dök han upp, han satt sig bredvid mig på trappan och stirrade ut på gatan. Stirrade på de få bilar som åkte förbi och försökte förtränga att jag satt där, som att han försökte undvika ämnet. Men det gnagde inuti mig, det fick mig att bli galen av allt jag ville fråga honom, sådant jag var tvungen att få svar på.

Det var saker jag inte kunde skjuta ifrån mig, saker som satt kvar i mina tankar dag in och dag ut. Och hur mycket jag än ville få det att försvinna så gick det inte, de bara fortsatte att dyka upp igen. Störst av allt var den frågan som egentligen var självklart, bara det att jag inte vågade inse det.

Det var som att jag hellre ville höra på hans lögner och känna mig älskad, än att berätta för mig själv hur det egentligen var och sjunka genom jorden i sorg.

”So…” började jag för att bryta den tunga tystnaden som hängde i luften.

Louis mumlade lite med en ointresserad röst och med en fortsatt blick spänd på vägen. Det fick mig att bli lite irriterad, tonfallet på hans röst fick mig att vilja greppa tag i honom och rycka av allt hans hår på huvudet för att få ut min ilska och få han att reagera, men jag höll tillbaka det och försökte förtränga alla dåliga tankar som fanns i mitt huvud.

”Why did you come here?” frågade jag honom förvånansvärt lugnt och sneglade diskret på honom.

Han suckade tyst innan han vände huvudet mot mig och tittade in i mina ögon.

”I guess that I wanted to apologize again.” svarade han och ryckte på axlarna.

Jag ryckte till av hans ordval som jag irriterade mig på och fnyste lätt samtidigt som jag bröt ögonkontakten och tittade ut på vägen.

”I guess?” mumlade jag surt och kände hur ögonbrynen snabbt höjdes i min panna.

”Uhm… yeah. Or no, I mean that I… I just.” stammade han förvånat och skakade på huvudet.

Han försökte få ur ord ur hans mun som envist höll sig kvar och fick han att bli tom på ord samtidigt som han ännu en gång försökte hitta mina ögon.

”You know what I mean.” sa han tillslut och suckade lågt.

 Diskret ryckte jag på munnen innan jag mötte hans blick och skakade på huvudet. ”No, please explain.” fräste jag till honom med ett sarkastiskt leende på läpparna medan han förvirrat tittade på mig.

En suck for ur hans mun och han skakade på huvudet. ”What do you want me to do, April? I’ve tried to apologize to you but you don’t accept it.” sa han med en förtvivlad röst.

“Yeah, do you know why? Because that you did was horrible and you should apologize at least a million times before I can forgive you.” röt jag och reste mig raskt upp.

Ilskan bubblade i min kropp och mitt hjärta dunkade hårt i bröstet.

”April!” suckade Louis och reste sig upp när jag började gå upp för trappan.

Hans hand greppade tag om min handled och höll ett hårt grepp runt den samtidigt som han drog mig mot honom.

”There’s one thing you should know before you’re judging me.” sa han med en hård röst innan han svalde så hans adamsäpple for upp och ned.

”What, Louis? It doesn’t matter what you’re going to tell me because it won’t change anything!” snörvlade jag lågt med ett skakande huvud.

“It was Niall.” sa han lugnt med en ilska i ögonen som fick mig att vilja gå och gömma mig av rädsla.

”What?” frågade jag förvirrat med ett par ögon som flög runt överallt.

”It was Niall who forced me to go to that party.” fortsatte han och tittade in i mina ögon.

Förtvivlat stängde jag ögonen och skakade hastigt på huvudet. En huggande känsla träffade mitt bröst och fick mig att tappa andan för en kort sekund. Niall? Nej, varför skulle han gjort något sådant? Nej, nej, nej. Louis ljuger, han måste ljuga.

”No.” började jag tyst med en svag röst. ”I don’t believe you!” skrek jag så gott det gick med en svidande hals innan jag ryckte åt mig min handled från hans stadiga grepp och började gå upp för trappan.

Förvånansvärt nog tog han inte tag i mig igen och ryckte mig åt sig, utan han lät mig gå uppför den kalla trappan och över golvet. Mina fötter gav rysningar i hela min kropp när de en efter en placerades framför varandra på det kalla golvet. 

”Fine!” röt han när jag lätt la min hand på dörrhandtaget in till huset. ”Ask him by your self, ask about the truth.” sa han sedan tystare och lugnare med en blick på mig som inte ville något annat än reda ut allt.

En blick full med ånger.

När jag sedan hade stigit in i huset och stängt dörren efter mig kände jag hur min andning började bli fortare och fick mig att tappa kontrollen. Paniken i min kropp var stor och jag pressade händerna mot huvudet samtidigt som jag förtvivlat tittade mig omkring i jakt på något som kunde rädda mig, något som kunde säga att han ljög. Hastigt stängde jag ögonen och försökte stänga ute allt i världen, försökte trycka samman dem så hårt att smärtan och allt annat försvann.

Jag kände hur tårarna hotade med att börja rinna bakom ögonlocken och hårt pressade jag samman läpparna för att hindra dem.

”Hey, April. What’s wrong?” hörde jag en mjuk välbekant röst säga och sedan hur en stor hand placerades på min axel.

”Don’t touch me!” skrek jag förtvivlat och slog bort handen samtidigt som jag öppnade ögonen och stirrade på den chockade person som stod framför mig.

Hans klarblåa ögon tittade in i mina med ett förvirrat ansiktsuttryck innan han skakade på huvudet och gick ett steg närmare mig.

”April, what happened out there?” frågade han mjukt samtidigt som jag pressade kroppen mot väggen i ett försök att glida igenom den och försvinna ifrån honom.

Jag försökte stänga ögonen så hårt det gick med halva ansiktet tryckt mot väggen och med en Niall som närmade sig. Mina lungor gjorde allt för att försöka ta in så mycket luft som möjligt, men paniken som steg i min kropp gjorde att allt blev kaos. Andetagen blev korta och snabba samtidigt som hjärtat dunkade hårt i bröstet på mig av rädsla.

”Is it true?” viskade jag tyst och öppnade försiktigt ögonen.

Hans förvirrade ögonen tittade på mig och jag kände hur det ännu en gång hög till i bröstet. Jag tog ett djupt andetag och försökte ta kontroll över mig själv, men allt gick som vanligt åt helvete och fick mig bara att bli mer panikslagen.

”Is it true that you forced Louis to go to that party?” frågade jag i ett försök att hålla mig lugn och tittade upp i de blåa ögonen.

Hans blick blev plötsligt full av skam och ånger samtidigt som han bröt vår ögonkontakt. ”Is it?” frågade jag igen och tittade ner i marken.

”Yes.” mumlade han tyst med en ångerfull röst.

Det kändes som att tusen knivar högs i min rygg och jag kom på mig själv med att flämta. Den stora hemska känslan som tidigare hade funnits i min kropp dubblades upp och fick mig att känna mig hemsk. Hemsk och förråd.

Jag kände hur en ensam tår började rinna ner långs min vänstra kind och jag snyftade lågt. Min vänstra hand la jag darrigt på dörrhandtaget samtidigt som jag pressade det lätt neråt och lät dörren glida upp.

”Then I want you to leave.” sa jag med en någorlunda normal röst och tittade upp på honom.

”What, April please! If you just let me explain I’ll-”

”No!” röt jag och pressade mina händer mot hans bröst och tryckte han mot mig. ”I want you to leave, now!” skrek jag panikfyllt och smällde upp dörren så den hårt smälldes mot väggen och gav ifrån sig ett otäckt högt läte.

Niall tittade sorgset upp på mig med de ögonen som kunde få mig att göra vad som helst, men nu fick de mig att må illa och titta ner i marken.

”Now, Niall.” beordrade jag honom hårt med fler tårar rinnandes längs mina kinder och darrande kropp.

En hög suck for ur hans kropp och hans fötter placerades den ena efter den andra innan han tog tag i jackan som hängde på kroken på väggen och ställde sig på tröskeln ut.

”April, I…” stammade han tyst och jag suckade högt.

”Just get out, Niall." sa jag med en hård röst innan jag ännu en gång placerade händerna på hans bröst och tryckte ut han innan jag tog tag i dörren och hårt smällde igen den.

Den stora floden med tårar som jag så försökt hålla inom mig tog kontroll över mig och började snabbt forsa längs mina kinder. Kroppen började darra och högt började jag snyfta innan jag slängde mig ner mot marken och lutade mig mot dörren. Jag la mina armar runt benen och gömde huvudet i dem samtidigt som tårarna fortsatte att hejdlöst rinna. I mitt bröst var smärtan hemsk och hjärtat värkte av sorg. Allt kändes skit och det fanns ingen man kunde lite på, jag var förstörd.

Jag kände mig mer övergiven än vad jag någonsin gjort, och det fick mig att tappa kontrollen och ännu en gång riva ner den bro jag gång på gång försöker bygga upp.

Så, nu är äntligen detta kapitlet uppe. Ledsen för väntan, men anledningarna står alltid på facebook-sidan, så ett tips är att gilla den! 

Hoppas ni gillar kapitlet, och tack som bara den för alla kommentarer! Ni är bäst! ♥