Previously in Why fake it? : Jag skakade i huvudet med ett fnys innan jag knep ihop läpparna och höjde min hand. Den flög med fart mot hennes högra kind och lämnade den senare med ett hårt slag. Ljudet från en örfil ekade i mina öron och handen värkte som tusan. När hon äntligen reagerade av det som hade hänt tittade hon chockat på mig med glansiga ögon, fyllda med tårar som hon kämpade med att hålla tillbaka. Hennes hand for försiktigt upp mot kinden där min hand hade lämnat ett stort, rött märke som säkert bultade och värkte. Jag borde tycka synd om henne, men hatet som just nu fanns mot henne var så stort att jag inte brydde mig. Istället tog jag ett steg framåt och tittade in i de ögon som skrek av smärta och svag rädsla. Jag visste vad jag skulle säga och vad jag skulle göra, hon skulle inte få komma i vägen. ”I said, don’t touch Niall. Just don’t do that.” sa jag och knep ihop mina käkar. Det här var illa, det här var riktigt illa. Shit, shit, shit.

Jag drog nervöst Niall i armen och styrde mina steg mot verandan. I mitt huvud snurrade svordomar och irritation mot Emma som just nu stod cirka femton meter bakom mig med handen på sin ömma, röda kind som säkert smärtade som in i helvete. Omedveten om vad jag gjorde så råkade jag fnissa till så att ett försiktigt leende letade sig upp på mina läppar. Jag kunde inget annat säga än att hon förtjänade det. Hon gav sig ut på hal is och var tvungen att betala något, slaget var straffet. Jag visste gott och väl att jag inte ägde Niall, men alltså, i det fallet gjorde jag det. Jag ägde han i alla fall mer än vad Emma gjorde, det visste både hon och jag.

Snabbt drog jag ner på flinet när jag insåg att jag egentligen var rasande, och kände sedan hur tänderna pressades mot varandra. På en sådan kort sekund hade jag ändrat mig från att vara skadeglad till att vara arg, sur och irriterad. Sjukt var bara förnamnet och tankarna for igenom mitt huvud medan jag tog ett hårdare tag om Nialls arm och drog sedan upp dörren mot verandan. Den kalla luften slog mot mitt ansikte och fick snabbt min kalla, nakna hud att frysa till. Håret på mina armar reste sig och så fort jag hade släpat ut mig och Niall på det kalla, frusna utegolvet drämde jag igen dörren och stirrade argsint på honom.

Adrenalinet i min kropp pumpade runt för fullt och jag kände mig rasande. Det var som att det for ut rök ur mina öron och att ilskan i min kropp fick mig bort från kylan och hålla mig varm, för någon sekund senare försvann mina tankar om att värma mig och ersattes med hat mot Emma.

Jag letade mig in i hans ögon. Sökte efter den förvirring och rädsla som djupt visades och utstrålade chock.

”Niall, are you drunk?” frågade jag med ett tonfall så fyllt med hat att jag själv skrämdes en aning.

Jag placerade mina små, bara armar över varandra på bröstet medan jag hörde ett lågt, oförstående skratt fara ur Nialls kropp.

”What?” skrattade han med en skakning på huvudet och med en blick som träffade min.

Jag suckade med himlande ögon innan jag la huvudet på sned och tittade kritiskt på pojken framför mig.

”Are you drunk?” upprepade jag så tydligt jag kunde med ögon fasta i hans.

Aldrig att han skulle kunna ljuga mig rakt upp i ansiktet, det tror jag inte att han har kraft eller mod att göra.

En fnysning for ur hans kropp och hans panna rynkades upprört.

”What? No!”

Jag höjde ögonbrynen och lät min blick långsamt glida över honom. Sedan slickade jag mig om mina läppar med blicken fast i marken innan jag bytte position och tittade upp igen.

”Really?” fnös jag innan mina irriterade ögon smalnade. ”So it’s not the headache I’ll help you get away with tomorrow, it’s your fucking brain that I’ll throw in trash because of your stupidity?!” skrek jag uppjagat och stirrade in i hans ögon.

Jag kände hur orden hade kastats ur min mun och hur ilskan hade tagit över och låtit mig själv skrika åt honom. Hans förvånade blick gled över min och hans mun skapade ett o där han med vidöppen mun stod och stirrade på mig.

”Niall, are you completely insane? What was you thinking?!” utbrast jag panikartat och tog mig för huvudet.

Ilskan som befann sig i min kropp skulle snart bubbla över och ta bort allt mitt förstånd om jag snart inte lugnade ner mig. Mina händer grävde sig ner mellan hårstråna där de sedan träffade hårbottnen och grävde ännu mer, även fast det inte var lönt och jag inte kom någon vart.

Jag pressade mina fuktiga, mjuka läppar samman och knep ihop ögonen, hoppades att det skulle få bort min ilska och irritation.

”Why Emma of all people? You know that she’s not a person you can trust, how many times do I have to tell you?!”

“Oh that’s bullshit, Elorah. You know it, I know it, we both know it. You don’t like that I’m with her because you want me by yourself!” fräste han så att orden hårt slängdes mellan hans tänder.

Jag tystnade av hans ilska, bara stod där och granskade honom och hans beteende. Hans glada humör han för en sådan kort stund sedan hade haft var som bortblåst och ersatt med ilska som glöd ur ögonen. Han tittade ursinnigt på mig medan hans bröstkorg hastigt for upp och ned var sekund och hans händer hårt pressades samman.

Jag lät min blick vila i hans frustrerade, arga ögon som ilsket stirrade in i mina. Jag slickade långsamt mina läppar fuktigta och skakade på huvudet.

”That’s not true.” viskade jag med en svag röst som osäkert hade krupit ur min mun.

Ilskan som precis hade fyllt hela min kropp var som bortblåst, och allt jag kände var ensamhet och svaghet. Min röst var som försvunnen och orden var borttappade.

Jag kände mig vilsen. Jag var vilsen.

Mina lungor försökte ta in så mycket luft som möjligt innan jag stängde ögonen för en kort sekund.

Jag öppnade dem sedan och möttes av de ursinniga blåa ögonen som stirrade tillbaks på mig.

”You don’t know her, that’s the problem. She’s trying to hurt you, Niall! Didn’t you see what she did out there? Do you really think it was okay?” Orden for hest ur min mun som svaga viskningar.

Styrkan som förut hade gett mina meningar kraft var borta, och allt som fanns kvar var den lilla, lilla ask mod som hade gömts långt inuti mig för nödsituationer. Mina ord kändes tunga som cement.

”I’m just trying to have fun, Elorah!” fräste han och gestikulerade runt med armarna.

Han tittade på mig som att det var det självklaraste i världen innan han långsamt med försiktiga skakningar på huvudet sänkte rösten. ”Wasn’t that what you wanted?”

Jag stängde frustrerat mina ögon. Jag ville inte höra vad han hade och säga, jag ville inte höra hur han dumförklara mig.

 Istället pressade jag samman mina läppar och försökte komma på en utväg. Letade igenom alla mina alternativ och sökte efter styrka, den styrka som bara för någon sekund sedan hade funnits hos mig.

”Of course I want you to have fun.” började jag med ett självklart tonfall. ”I just don’t want you to have it with her.” fortsatte jag och öppnade ögonen.

Jag kunde se hur ilskan steg i hans ögon och hur han pressade samman tänderna för att inte skrika ut hans vrede.

”Why can’t you just let me live my life? Why you can’t you leave me alone?”

Jag tittade bort, vägrade möta hans blick och de ögon som utstrålade ilska, men ändå en sådan sorg som fick mig att vilja springa fram och krama om honom. Min blick letade sig in genom rutan och granskade folket som dansade loss och inte brydde sig om morgondagen.

Emma var borta. Hon var inte där hon förut hade stått och hade förmodligen gått hem, något som fick mig att le. Jag kom på mig själv med att ignorera hans fråga och blickade mitt huvud framåt. Jag kände mig tom på svar och huvudet stod stilla, jag visste inte vad jag skulle säga.

Plötsligt slog en snilleblixt till i min hjärna. Jag blev full på valmöjligheter och bestämde mig för något jag egentligen inte tyckte var bra, men det var det enda jag kunde göra. Jag hade inget annat att säga.

Mina ben tog mig över golvet med klackarskorna som fyllde min hörsel. Niall stod förvirrat och tittade på mig, försökte lista ut vad jag gjorde medan jag ännu en gång tänkte igenom mitt alternativ.

Ja, det här var vad jag var tvungen att göra. No doubt about it.

Jag tog de sista stegen fram mot honom, sedan la jag mina händer på båda hans kinder och lät mina läppar träffa hans. Jag gjorde inget förhastat, jag kysste honom i en lätt, passionerad kyss innan jag släppte taget om hans läppar och kinder.

Medan jag backade ett steg bort från honom stod han förstelnat kvar och tittade på mig. Han såg ut att vara stum, tom på ord, för när han öppnade munnen lyckades inget komma ut från den. I väntan på hans reaktion drog jag in ett djupt andetag och försökte förutspå vad han skulle göra. Jag förväntade mig inget bra, men inte heller något dåligt. Jag hoppades att han skulle förstå.

Plötsligt gick det upp för honom. Hans talförmåga kom tillbaks och även hans kropp mjuknades upp. De ögon som innan hade varit fyllda med ilska var nu som bortblåsta, det enda som syntes i de klarblåa ögonen var sorg, sorg och besvikelse.

”This... This is why I don’t like you.” förklarade han med en svag, skakig röst.

Hans ögon träffade mina en sista gång och fick min mage att knyta sig av ånger, sedan gick han stumt förbi mig och lämnade mig ensam på verandan. Plötsligt kände jag hur min känsel kom tillbaks och fick mina små, bara ben att skaka. Kylan slogs snabbt mot min kropp och fick mig att hastigt slänga armarna runt mig för att värma mig själv. Mina tänder började hackas och jag tittade mig förvirrat omkring, osäker på vad jag skulle göra. Men istället för att gå in, strunta i vad jag gjort och festa bort mina problem, så satt jag mig förtvivlat ner på det kalla, frusna golvet. Jag lät min kropp fyllas med skam och ånger innan jag stängde mina ögon och la armarna runt benen.

Jag skämdes, jag skämdes som fan.

Trololololo, kapitel 12! Ursäkta för dröjningen, men anledningen fick ni reda på innan, och sen har jag något problem med min dator som bara krånglar hela tiden. Ush, ush.

Jaja! Vad tycker ni? Nu, mina vänner, ska jag plugga, så jag hoppas att ni gillar det! Eller..... uhm..... Piewdiepie och Gangnam style tar nog över mitt liv stället. Ja, ja, det gör dem. Rüliga killar det där. 

 10+ till nästa? c: