Previously in Why fake it? : ”I’ll pay for this, and then we’ll go and have a coffee.” berättade han bestämt med en lätt ton och tittade in i mina ögon. Sedan greppade han återigen taget om min hand och kysste mig mjukt på hjässan med stängda ögon. ”Don’t let her bring you down. My princess is way better than her, so don’t you even try to think something else. You’re perfect, just the way you are.” viskade han så mjukt och försiktigt att håret på min nacke reste på sig och gav mig gåshud. En irriterande klump i min hals gjorde det svårt för mig att svälja alla de fina ord han sagt och fick mig att istället försöka stå emot det halsont som återkom varje gång han sa något liknande. Med en svidande klump i halsen stängde jag försiktigt ögonen samtidigt som Niall styrde oss bort mot den folktomma kassan tjugo meter bort från oss.

 

---

 

Mina fingrar dansade nervöst över de mjuka, välanvända knapparna medan blicken gled över den ljust, upplysta skärmen. Jag kunde känna hur små ryckningar i mina fingrar fick texten att bli fel och hjärtat i mitt bröst att slå dubbelt så hårt av den nervositet som fanns inuti mig.

Jag läste det om och om igen, raderade och skrev nytt. Ändå så blev allting hela tiden fel och den stora tvekan inom mig fick mig att lägga huvudet på sned och pressa ner mina tänder i min ömtåliga, fuktiga underläpp. Efter att Niall praktiskt taget ryckt toppen ur min hand för någon timme sedan hade han betalat den och dragit med mig till ett kafé i närheten. Kylan hade fått oss att kurra oss närmare varandra under vår vandring, något som egentligen skulle varit jättemysigt bara det inte hade varit som det var. När vi sedan var framme hade han köpt desserter och varma drycker till oss båda innan vi hade slagit oss ner vid ett av borden vid det långa, rena glasfönstret. Under hela fikan hade han gett mig varma blickar och leenden samtidigt som hans hand vilade över min, men jag hade inte kunnat besvara dem på samma sätt som han. Jag hade försökt ge han de rätta blickarna och även försökt se ut som jag hade känslor för honom, men det kändes verkligen inte rätt och jag slår vad om att det såg helt fel ut.

Jag tog ett djupt andetag, lät luften fylla mina lungor och min hjärna att lugna ner sig, och lyfte upp huvudet så mina ögon träffade fönstret några meter ifrån mig. Mörkret hastigt börjat falla över himlen samtidigt som de stora, kraftiga vattendropparna slog mot rutan och gav ifrån sig fasligt högt snattrande. Det ljus från mobilens upplysta skärm som lyst upp mitt ansikte avtog plötsligt och fick det att omges med mörker.

Jag drog ned min blick igen, tryckte på mitten knappen och låste sedan upp telefonen så jag återigen kom till konversationerna. Mina fingrar gled över knapparna och formade en text som kändes lika lång som en roman, men som i själva verket bara var några enstaka meningar. Även fast orden inte var många så var de ändå fulla med betydelse. Det var starka ord. Starka ord som egentligen hade förklarat en hel del.

En djup suck for plötsligt ur min kropp och fick mig att stänga ögonen i hopp om att allt skulle sluta krångla till sig. Min tumme tryckte självmant bort texten och hindrade mig från att sända den, sedan öppnade jag åter igen ögonen och skrev något så självklart och simpelt att det bara var skrattretande.

 

To: Niall Horan – 17:59

Message: Whatcha doinggggggggg?

 

Jag hade nästan lust att slå mig själv i ansiktet för ett sådant lamt sms, men hindrade mig själv då mobilen plötsligt vibrerade till och fångade min uppmärksamhet ännu en gång.

 

From: Niall Horan – 18:00

Message: Nothing. Watching the rain, thinking of you...

 

Jag slickade mig om läpparna, försökte hålla mitt samvete i styr samtidigt som jag lyssnade till ljudet av droppar fallandes mot hustaket. Svaga tecken på åska fyllde min hörsel när muller och dån hördes från himlen ovanför mig.

 

From: Niall Horan – 18:01

Message: And you? Are you watching the beautiful weather as well?

 

Jag skrattade åt hans ord och ruskade hastigt på huvudet. Ett pipande ljud störde mig i mina tankar samtidigt som en ruta dök upp mitt på skärmen. Låg batteri nivå visades på glaset och fick mig att mentalt sucka innan jag ännu en gång rörde mina fingrar mot knapparna.

 

To: Niall Horan – 18:03

Message: There are not many other things that you can do in this weather or when you’re home alone, so yeah…

 

Efter att jag hade skickat meddelandet låste jag snabbt mobilen och reste mig upp. Jag slängde med en duns ned telefonen på den mjuka, bäddade sängen och styrde sedan mina steg mot köket några rum bort. Åskan slog ännu en gång till och gav ifrån sig ett högt, kraftigt mullrande som fick mig att hoppa till av rädsla och hjärtat i bröstet att slå snäppet hårdare.

Jag stannade förskräckt och satt min högerhand mot bröstet medan jag vettskrämt andades ut. Hjärtat dunkade hårt i bröstet och rädslan inom mig blev större för var sekund som gick. När jag sedan samlat mig, tänkt igenom att det bara var lite åska, så fortsatte jag att styra mina steg mot köket. Svag volym från den påslagna radion ekade tyst bland väggarna och fångade min uppmärksamhet.

Jag riktade min blick mot den, granskade dess form och utseende innan jag gick fram till den och fifflade med volymen och kanalerna. Mullrandet fortsatte högt att dåna och blixtar for då och då ner. Jag ville egentligen inte erkänna det, men åskan hade alltid gjort mig rädd och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag kände mig instängd och obekväm. Min skakiga, rädda hand vandrade långsamt upp mot diskbänkens glasskiva och tryckte sig sedan mot mig för att stödja upp mig själv.

Jag försökte ta djupa andetag, men lungorna verkade inte vilja ta in den luft som fanns i rummet.

Plötsligt ekade ett högt ljud mellan väggarna och jag skrek förskräckt till. Sekunden senare svartnade allt i rummet och den musik som precis spelats från radion upphörde. Åskan dundrade till ännu en gång och fick mig att darrigt falla ihop till en liten boll mitt på golvet. Mina skakiga ben hade inte orkat hålla upp kroppen och jag kände mig rent av skräckslagen.

Jag tog mig för huvudet, gungade sakta fram och tillbaka och försökte tilltala mig själv att inget skulle hända. Att strömmen skulle komma tillbaks och att jag var säker. Mina ögon var hårt ihop tryckta och lika så var mina läppar. Det var som att smärtan som uppstod skulle få min rädsla att försvinna, men smärtan var så liten att den inte kunde jämföras med mitt hårt bultande hjärta i bröstet. När jag trodde att åskan hade lugnat ner sig vågade jag försiktigt öppna ögonen och se mig omkring i rummet. Mina ögon hade inte vant sig vid ljuset och jag såg absolut ingenting. Allt var kolsvart och okänt.

Plötsligt hörde jag starka knackningar på ytterdörren som ekade i huset. Vem det kunde vara hade jag ingen aning om, men jag uteslutade hastigt mördare och alla andra otäcka människor för att inte göra mig själv galen. Nervöst slickade jag mina läppar fuktiga, försökte samla på mig tid och tänka ut något jag kunde göra. Knackningar hördes ännu en gång ute i hallen och gjorde mig ännu en gång skräckslagen.

Mitt huvud ruskades hastigt och tvingade bort alla dåliga tankar. Istället tog jag ned händerna från huvudet och rätade på de darriga ben som var lika starka som små fågelfjädrar för tillfället. Jag började osäkert krypa fram över golvet. Fortfarande var jag för svag och rädd för att resa mig upp, så krypning kändes som det bästa alternativet. De oregelbundna knackningarna fortsatte samtidigt som åskan dånade i mina öron, fick mig att då och då stanna upp och vilja lägga mig ner och dö av rädsla.

Tillslut hade jag tagit mig fram till dörren, rest mig upp och skakigt satt handen på handtaget. Otäcka tankar vandrade i mitt huvud och fick mig att nästan vända om och springa in på mitt rum och lägga mig i sängen, men benen lydde mig inte och fick mig att vettskrämt stå kvar. Jag tog ett djupt andetag, försökte andas in styrka och få mina ben att bli stabilare. Sedan lade jag min hand på handtaget och öppnade försiktigt dörren.

 Det första jag möttes av var hastigt regn som föll över himmelen. Ljudet av dropparna fyllde min hörsel som förskräcklig musik och fick mig att vilja stänga igen dörren och aldrig mer öppna den. Sedan mötte jag de klarblåa ögonen. De ögonen jag så väl kände igen. Jag kände mig stum. Jag ville prata, men orden var som bortslagna.

Mitt huvud skakades oförstående samtidigt som jag tittade på den. På honom. På Niall.

”W…what? What are you doing here?” stammade jag med en rynka i pannan som kändes tusen meter lång.

Pojken var genom blöt och ner från hans söta, lilla nästipp föll det ostoppbart ner små regndroppar. Han skakade, ändå så var han självsäker och stark i blicken.

”Never that I leave my girlfriend alone in this weather.” sa Niall med en kraftig blick i min och ett skakandes huvud.

Med chocken i halsen och darriga ben öppnade jag dörren något ytterligare så att han skulle kunna komma in i värmen. Niall tog några steg fram, placerade en mjuk kyss på min kind och gick sedan försiktigt förbi mig.

Det var då någon konstig känsla i min mage dök upp och fick mig att bli pirrig i hela kroppen. Jag kände mig knäsvag och mina ben förlorade ännu en gång styrkan, ändå stod jag kvar på golvet och stirrade stumt ut genom dörren.

Förvirrat blickade jag sedan bakåt och granskade den vackra pojken, sedan drog jag fram huvudet igen och kände hur min mun blev vidöppen och formades till ett o. Plötsligt slog det mig. Det kom som en snilleblixt som bara inte kunde försvinna, en känsla som kvarstod och fick mig att tänka igenom alla underbara saker med den pojken.

Shit, vad händer med mig, tänkte jag skräckslaget medan jag chockat puttade till dörren så den stängdes.

---

Uppdateringen är ju..... eh... toppen. 

Men i alla fall! Vad tror ni händer? Gulligt att Niall kom va? Det var ju faktiskt åska och allt sånt! 

Och är det någon av mina söta läsare som hade turen att få biljetter till x-factor? Kul och veta!

Snälla, snälla kommentera även om uppdateringen inte är den bästa. Ni får mig att le som en dåre. Jag älskar ju er och era kommentarer! :) x