Previously in Why fake it? : Jag tog de sista stegen fram mot honom, sedan la jag mina händer på båda hans kinder och lät mina läppar träffa hans. Jag gjorde inget förhastat, jag kysste honom i en lätt, passionerad kyss innan jag släppte taget om hans läppar och kinder. Medan jag backade ett steg bort från honom stod han förstelnat kvar och tittade på mig. Han såg ut att vara stum, tom på ord, för när han öppnade munnen lyckades inget komma ut från den. Hans talförmåga kom tillbaks och även hans kropp mjuknades upp. De ögon som innan hade varit fyllda med ilska var nu som bortblåsta, det enda som syntes i de klarblåa ögonen var sorg, sorg och besvikelse. ”This... This is why I don’t like you.” förklarade han med en svag, skakig röst. Hans ögon träffade mina en sista gång och fick min mage att knyta sig av ånger, sedan gick han stumt förbi mig och lämnade mig ensam på verandan.

Efter några fler timmars festande fullt med alkohol, tjejer och konstiga danser, slängde sig Niall utmattat ner i en av de många sofforna i huset. Han stönade högt och irriterat åt den yrhet och spyfärdiga känslan som bubblade i hans mage och stängde långsamt och försiktigt de trötta, men ändå klarvakna, ögonen. Hans händer letade sig snabbt upp mot huvudet där de desperat började massera hans tinningar i hopp om att få bort en liten del av den hemska känslan som befann sig i hans kropp.

Illamåendet hemsökte honom och det var som att den kom för att jävlas, för så fort den började gå över kom det tillbaks dubbelt så mycket och fick honom att nästan stupa framåt för att slänga sig ur den sörja som gång på gång hotade att lämna hans hals. Klockan var runt två, och utan tankar på Elorah eller någon annan böjde sig Niall fram och placerade huvudet mellan benen. Han försökte ta djupa andetag, få bort tankarna om illamåendet och tänka positivt. Även om han försökte så kunde han inte låta bli att tänka på det, på henne och på allt annat som cirkulerade runt omkring honom.

Den där mjuka, passionerade kyssen hon hade lämnat ifrån sig på hans läppar fyllde hans tankar med frågor och känslor. Han visste inte vad han tyckte, inte heller varför hon gjorde det, det enda han förstod var att det var någon slags fälla hon ville få in honom i. Hon gjorde inte det på grund av känslor, det var bara som att hon ville visa att det var henne han tillhörde. Att han inte skulle få träffa andra tjejer även fast han och Elorah bara var vänner, inte ens det. Det var bara Elorah som skulle få gå runt i hans tankar, allt annat var förbjudet och fick henne att bli rasande.

Niall stönade ännu en gång och försökte tränga bort de tankar som fick honom att tänka på det, på henne. Han förstod inte heller hur det kunde bli såhär. Hans hjärna förstod ingenting, och inte heller gjorde hans kropp. Den bara hängde med i svängarna och fortsatte att festa hur mycket illamåendet än hotade med att fora upp.

”Niall come on! We’re taking some shots!” ekade det i Nialls huvud, något som fick honom att dra upp sin rygg till rät ställning och förvirrat rikta blicken framåt.

En hand greppade tag i hans handled, klämde åt den och drog sedan upp honom ur soffan. Yrheten kom tillbaks i Nialls huvud och fick honom att tappa balansen, men när han sedan återfått den började personen dra med honom till köket. Hans kropp bara löd killens åder och följde med honom. Som att han inte brydde sig egentligen, det enda han ville var att leva livet som det var hans sista kväll att leva, för just nu kändes det som det. Dagen imorgon skulle bli ett helvete, det visste han redan nu och mest av allt ville han slippa det, men han kunde inte.

Han kunde inte svika sin mamma, han kunde inte bara det.

Jag gick oroligt omkring och letade efter Niall. Sökte i varje vrå och försökte hitta honom, få med honom hem och lägga honom i sängen. Men letandet var förgäves då jag aldrig tycktes hitta honom. Han var som försvunnen, bortblåst med vinden – vilket störde mig något otroligt då jag mest av allt ville dra ut kontakten till de stora högtalarna som stod placerad i hörnet av rummet och skrika på alla att gå hem. Sedan skulle jag lägga mig i min mjuka säng och krypa under täcket, oroa mig över morgondagen och sedan somna.

Jag suckade drömmande åt mina tankar medan jag för en sekund blundade och fantiserade om den. Önskade att den var sann, eller framförallt att jag skulle hitta Niall. Med ett uns fyllde skrik om shotar och namn mitt huvud. Jag öppnade klarvaken mina ögon, insåg vad som hände där borta och med vem. Med ögon stora som fotbollar och med pulsen uppe i halsen började jag småspringa mot köket, försöka få bort honom därifrån och dra med honom hem. Köket var fullt med ungdomar ståendes på en lång rad vid köksbänken med små, små glas framför dem fyllda med alkohol.

I mitten av dem fanns han, pojken som nu vid detta laget borde vara hemma och sova. Med himlande ögon drog jag fram mina ben till honom, tog glaset ur hans hand och greppade sedan tag i hans handled. Mina ögon stirrade argsint in i hans och jag undrade vad tusan som hade tagit åt honom.

”Niall, what the hell are you doing?” fräste jag med blicken vandrande över hans kropp, utforskade hans slitna ögon och hår som stod åt alla håll och kanter.

”Woah, relax Elorah!” utbrast han lika högt som ett skrik medan hans ögon var stora som golfbollar och hans huvud guppade fram och tillbaka.

Hans ansikte såg ut att när som helst släppa ifrån sig en spya när han klantigt tog upp händerna framför sig i försvar och tittade på mig. Jag stönade högt åt honom och kände sedan hur mina tänder hårt trycktes ihop, försökte hålla mitt humör uppe och inte få utbrott på honom.

”Get the hell out of there. Now. You’re coming with me.” befall jag och greppade tag i hans handled, men så fort jag hade gjort det protesterade han och kved om mitt hårda grepp.

”No! You’re not my mom!” gnällde han och ryckte åt sig sin handled.

Han smekte den försiktigt av smärtan som släppte och höll hans andra hand på det onda stället.

”Oh, so you want me to call her so she can pick you up?”

Han tystnade, tittade på mig och sedan ner i marken. ”No…” erkände han med ett bittert tonfall och knep ihop käkarna.

”Exactly. You’re coming with me or else I’ll call her.” hotade jag och tittade in hans ögon.

Jag kände hur tonfallet i min röst var hårt, fyllt med styrka och lät hotfullt. Han gav ifrån sig ett högt stön, något som bevisade att jag hade lyckats, sedan hoppade han klumpigt med dallriga ben över diskbänken och landade nere på marken. Han kved till av den smärta som uppstod i hans kropp innan han raskt reste sig upp och följde efter mig.

”Bye guys! See you in heaven my little, little beautiful friends!” kvittrade han med en hand uppe i luften som sedan började röra på sig och vifta fram och tillbaka.

Med himlande ögon greppade jag ännu en gång tag i hans handled, sedan muttrade jag kort till honom att han skulle följa med och började dra ut honom ur huset.

När vi hade gått i cirka en halvtimme började vi närma oss hans hus. Den kalla asfalten som funnits överallt erasattes såsmåningom med gräsmattor. Niall vinglade fram, hade ingen kontroll över kroppen och rapade äckliga öl rapar lite när som helst.

”Niall how much have you been drinking?” frågade jag med ett skratt som hotade att falla ur min kropp.

Niall gav ifrån sig ännu en lätt rap innan han började kisa med ögonen och ta upp fingrarna för att visa hur mycket han hade druckit, vilket var helt galet då han bara visade cirka en centimeter med fingrarna och i själva verket måste ha druckit hundra gånger mer.

”Just liiiiiiiittle, little alcohol. Nothing to worry about!” utbrast han med den pipiga, glada tonen han fick av att dricka.

Den irländska dialekten framkom mycket när han var full och han svamlade otroligt mycket när han vinglade fram över marken. Skrattet jag försökt hålla inne lyckades på något sätt leta sig ur medan jag skakade på huvudet och fortsatte att gå. När jag hade gått några meter hörde jag plötsligt en hög, kraftig duns som ekade i mina öron.

Chockat blickade jag bakåt och stannade.

Jag fick syn på Niall som låg med ansiktet ner i marken och på något sätt lyckats ramla omkull. Klantskalle.

”Niall, what are you doing?” fnissade jag och skakade på mitt huvud av hans dumhet.

Det var som att han hade slumrat till, för när han hörde min röst ruskade han hastigt på huvudet och vände sig om så att han låg på rygg.

”Look, Elorah, the heaven! Oh, it’s so beautiful. I wish I was that beautiful. Beautiful is great, I want to be beautiful.” svamlade han med en trumpen min och stirrade upp på himlen.

“Yeah, yeah, yeah, come on, golden boy. Let’s get up.” sa jag och räckte mig efter hans hand, men så fort jag kom närma började han hastigt vifta med både armarna och benen.

Oförstående tittade jag på honom som att han var dum i huvudet och som att jag aldrig hade sett något liknande. Vad tusan tog det åt honom när han hade druckit?

”Look, Elorah, I’m an angel! A so, so, so beautiful angel! I’m a… a beautiful, beautiful…. snow angel! Look!” utbrast han och fortsatte att dra sina armar och ben längs marken och skapade märken i den kalla, frostiga marken.

Med himlande ögon och skakande huvud granskade jag honom när han fortsatte att bete sig som en unge med ett leende på läpparna som vägrade att försvinna.

Tillslut hade jag äntligen lyckats få med honom. Han hade gnällt om att han var en vacker ängel som var tvungen att åka tillbaks till sitt änglarike och om allting som fanns omkring honom hela vägen fram till hans hus. Nu stod vi där, Niall med handen mot dörren för att hålla balansen och jag tre meter bort med armarna lindade runt omkring min kropp.

Plötsligt började Niall vingligt gå mot mig. Han lutade sig mot mitt öra och tog ett djupt andetag innan han andades ut. Hans varma andedräkt slog mot mitt öra och fick mig att få gåshud.

”Okay, do not say this to anyone. Not to anyone! Promise, promise, promise!”

Jag nickade som svar och kunde höra hur han pep till av glädje.

”Do you know who Elorah is?” frågade han med en allvarlig ton, och jag nickade förvirrat på huvudet. ”Okay, goooooood. Do you want to know something about her?” frågade han, och jag nickade ännu en gång.

Orolig för att han skulle säga något helt tokigt som skulle få mig att förstå att hela denna planen var en katastrof, bet jag mig hårt i läppen.

”Sometimes… When she’s taking care of me… I actually like her.” avslöjade Niall och böjde sig bakåt igen.

Jag kände hur ett leende hotade bakom mina läppar och fick mig att vilja le som en tok. Nialls ögon återgick till stora golfbollar och han satt sitt ena pekfinger framför munnen och tittade allvarligt på mig.

”But do not tell her!” utbrast han och ruskade hastigt på huvudet.

Jag gjorde likadant som honom och visade att jag inte skulle berätta genom att hyscha honom när jag hade fingret mot läpparna. Niall nickade stumt innan han vände sig om och vinglade tillbaks till ytterdörren.

”Goodnight, little, little princess. See you in the morning!” kvittrade han glatt med ett enormt leende på läpparna, sedan öppnade han dörren in och hoppade klantigt in.

Med ett leende som hade lyckats leta sig ut ur sitt gömställe blickade jag fram på dörren och log mjukt.

”Goodnight Niall.” viskade jag knappt hörligt, sedan vände jag på klacken och började med små steg gå därifrån.

NEJ MEN TITTA VAD LÅNGT KAPITEL, TJOHOOOO.

Nej, men... ja. 15+ till nästa hade varit såååååå kul! :) xoxo