Previously in Why fake it? : ”Thank you Niall.” viskade jag berört och Niall gav mig ett mjukt leende som visade så mycket styrka och sanning att det inte var klokt. Mina ögon kändes plötsligt dödstunga och det kändes som jag skulle falla pladask i sömn när som helst, och när gäspningen hotade att fora upp kunde jag inte stoppa den. ”Wow, someone seems sleepy!” skrattade Niall försiktigt och la huvudet på sned för att titta på mig. ”Do you mind staying here tonight? I can’t let you go home that tired. Anything could happen.”

Med ett mjukt leende sittandes på mina läppar nickade jag tacksamt, lät mitt hjärta dra in den värme han orsakade och försöka motstå de ögon som blev tyngre och tyngre för var sekund. Tillslut blev det för mycket och sakta men säkert stängdes mina ögon och fick mig att falla in i en djup, fantasifull sömn.

 (Om videon inte fungerar finns den även här)

Jag vaknade upp ur mitt djuplösa drömmande av att något blött och sliskigt träffade min högra kind och fick små, små vattendroppar att såsmåningom falla ner från den. Långa remsor av vatten gav ifrån sig avtryck på min kind och fick mig att plötsligt börja frysa, även om jag var invirad i ett tjockt lager täcke.

Jag rynkade besvärat pannan och undrade vad som pågick, men jag kunde ännu inte öppna ögonen och se efter själv. Sömnen låg desperat kvar i mina ögon och fick mig att vilja somna om, men ett litet, ljust fniss befann sig i luften och fick mig att bli nyfiken. Trögt öppnade jag ögonen och blinkade desperat för att få synen att bli klar.

När jag äntligen fick syn på den spralliga, blonda pojken framför mig kom jag ännu en gång på att något var fel.  Jag insåg att det hade befunnit sig något blött på min kind och med en panikslagen känsla slog jag nervöst ner blicken mot kinden. Min oroliga blick möttes av något enormt, orange som var otroligt nära mitt öga när jag väl tänkte på det.

Ett skrik for ur min kropp och jag försökte desperat skaka av det i Nialls ljuva skratt i bakgrunden. Han skrattade för full mage och jag var säker på att han inte kunde kontrollera sig själv, för när han hade slagit bort blicken och sedan återigen drog den mot mig började han fnissa okontrollerbart.

”Niall, take it away! Take it away!” skrek jag och försökte desperat sparka av mig täcket och det som befann sig på min kind.

Niall ruskade skrattandes på huvudet och fortsatte att försöka kontrollera sig medan jag återigen försökte sprattla av mig den orangea skapelsen. När jag äntligen lyckats dra mig bort från täcket och sedan slagit bort det som befunnit sig på min kind hörde jag ett högt plaskande och min blick for hastigt upp mot Niall. Jag stirrade på honom när hans försök att dra ner på skrattet misslyckades.

Hans kropp hoppade hastigt av de skakningar och skratt han höll inne, därför stod han med stängd mun. Annars var risken att det väldiga skrattet skulle fara ut. Min blick for mellan honom och golvet, och inte förrän några sekunder senare förstod jag vad som befann sig på golvet.

Den orangea varelsen jag tyckt varit enorm var i själva verket en liten guldfisk som stillsamt låg på golvet i det lilla vatten som fanns. Runt omkring honom låg det små pölar med vatten och även en genomskinlig plastpåse som han förmodligen befunnit sig i.

”Niall, what the hell is that?” frågade jag med en rynka i pannan.

Jag förstod inte vad han föll på med och inte heller varför.

”That’s Tom!” utbrast han glatt och utstrålade all glädje via det leende han hade på läpparna.

Jag drog ner min blick på den fula guldfisken ännu en gång och tittade kritiskt på den, sedan tittade jag med höjda ögonbryn upp igen.

”And that you’re holding in?” frågade jag sedan.

”This?” frågade Niall förvirrat och höll upp en likadan plastpåse som den söndriga som låg på marken.

Jag nickade hastigt och granskade den identiska varelsen till den som befann sig på golvet innan jag mötte Nialls blick.

”This is Jerry!” sa han sedan lika glatt som innan medan jag nickade.

”But uhm… Niall?” frågade jag och han nickade ivrigt. ”Why are they not moving?”

Niall tittade storögt på mig, försökte hålla in det skratt som ännu en gång försökte bubbla sig upp och gav sedan ifrån sig ett leende.

”That’s because they’re dead.” avslöjade han med ett fniss.

När orden nådde min hjärna växte paniken inom mig lika fort som ögonen.

”And it was ON me?” frågade jag allvarligt och tittade på honom.

Det här kunde inte vara sant.

”Don’t call him it.” utbrast han med en sårad ton och gav mig en menande blick. ”He has feelings too, you know.”

”Niall, he’s a fish. A dead fish.” påminde jag med en ton som var så självklar att jag nästan dumförklarade honom.

”Well, I knew that.” fnös han spydigt, sedan tittade han på mig med ett leende och tog tag i min hand.

Han drog sedan ner mig till köket för att fixa frukost som vi sedan kunde äta. Hela tiden babblade han om den himmelska matdrömmen han hade haft och hur hans mun nu dreglade efter riktig.

Det enda jag kunde göra var att skratta åt honom, för egentligen så var han riktigt söt – både som person och i utseende.

~~

En timme senare var all frukost kvar och stod placerad på det väldiga bordet vi suttit vid och ätit middag veckan förre. Det var som en buffé, för maten tycktes aldrig tar slut och såg verkligen himmelsk ut. Så fort maten befann sig på bordet drog Niall åt sig allt möjligt och började hugga i.

Man såg hur kärleken i hans ögon växte så fort han såg maten, och när den såsmåningom nådde hans mun var det som att han skulle spricka av njutning. Jag skrattade omedvetet av vad han gjorde och ruskade på huvudet. Niall tittade förvirrat upp och mötte min blick.

Hans mun var full med bacon och kinderna hade riktigt töjts ut av all den mat han hade pressat i sig.

”What?” frågade han allvarligt och tittade på mig som att han hade gjort något allvarligt fel.

Allt jag kunde göra var att skaka på huvudet och le ett mjukt leende som faktiskt var sant.

”It’s just that you’re very cute when you eat.” skrattade jag när ett leende försiktig dök upp på hans läppar ”In other cases as well.” tillade jag snabbt med ett självklart tonfall, sedan skrattade jag ännu en gång då hans kinder hastigt började ändra ton till stark röd.

Han mumlade något som lät som tack, men det var omöjligt att avgöra.

”How did the fishes die, anyway?” utbrast jag sedan då det slog mig att de faktiskt var döda.

”Well… Uhm…” stammade Niall och vred sig obekvämt i stolen då hann inte fann orden. ”I… Overfed them.”

Ett skratt for okontrollerbart ur min kropp och jag kände hur benen under stolen började sprattla. Magen började svida och jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Hur kunde man övermata en fisk? Fallet var så självklart att mina ögon började tåras av allt skratt.

”Oh Niall, you’re so not a good fishowner.” skrattade jag lyckligt och drog försiktigt fingret under högerögat, försökte få bort de tårar som vattnades i mina ögon.

”I know.” flinade han humoristiskt, sedan stoppade han in ännu en baconbit i munnen och började hastigt tugga.

Haha åh, lilla Nialler! :') 
Men i alla fall! Vad tycker ni? Rätt viktigt att ni säger vad ni tycker, ni får mig att vilja skriva. 

Det är lite det som är grejen... Jag vet att jag har läsare, men jag vet ju inte om det är bra eller inte om så få personer kommenterar. - Missförstå mig inte! Jag älskar era kommentarer, men jag undrar bara om det är lathet eller om det är att det inte är bra? Snälla berätta. Jag vill så gärna veta. Uppdateringen beror faktiskt på att kommentarerna inte kommer in. Uppdateringen hade varit bättre om jag faktiskt hade nått upp till målen.... 10 kommentarer är väl inte så mycket när man har 200 läsare?

Snälla, snälla, snälla kommentera. Ni får ju mitt hjärta att hoppa över ett slag av alla varma ord. ♥