Ville bara säga att jag är jätteledsen att inget kapitel har kommit, men jag stressar röven av mig (ursäkta språket) då jag ska ha en massa prov de kommande veckorna. Det som gör mig nervös är att jag inte har jobbat med det som de andra i min klass har gjort, så det jag pluggar till är helt okänt som jag aldrig har hört förut och inte heller jobbat med på lektionerna. Imorgon ska jag ha ett stort förhör, och eftersom jag är en person som sätter stor press på mig så vill jag prestera så gott jag kan, särskilt när jag ska få betyg till hösten. (vilket jag hatar då jag inte trodde att jag skulle få panik över betyg redan i sjuan.) Så vill jag helst plugga på det. Har redan pluggat i någon timme nu, men är så satans nervös (ursäkta språket igen) att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Nu ska jag i alla fall lägga mig, försöka gå igenom alla svar och vad jag har läst, sedan ska jag tänka lite på novellen. Har redan skrivit en bit på nästa kapitel, men det är långt ifrån klart, tyvärr. Imorgon ska jag även åka iväg direkt efter skolan och kommer inte hem förrän ganska sent, men jag hoppas på att få ihop ett kapitel till er då! Men eftersom jag försöker göra så bra som möjligt så är det inte säkert att ni får det imorgon, men då är det bara för att jag har raderat allt och förmodligen skrivit om. 

Förlåt tusen gånger om, men betygen är viktiga för mig och jag vill verkligen känna att jag har gjort mitt bästa. 

Jaja, nu ska jag sova! Ha en bra helg allihopa!

Previously in Why fake it? :  ”Don’t worry, Niall, you’ll have fun. Just… just don’t try to much, okay?” ropade hon för att överrösta musiken, och även om jag ville skrika ett svar till henne så visste jag att jag inte skulle lyckas. Jag nickade istället som svar och leendet som vilade på hennes läppar blev större och lyckligare. ”Great. Well, let’s party then!” utbrast hon innan hon med ett tjut försvann in i folkmassan med mig i ett hårt grepp efter henne.

---

 

Kvällen fortsatte som väntat och tiden flög iväg. Tankarna Niall hade haft om att lämna festen bara någon timme efter att dem kommit var som bortblåst och han hade äntligen släppt loss. Elorah hade lämnat honom ensam efter några danser för att umgås med andra vänner, men varje sekund tillägnades till den dansande dåren som med ett plastglas i handen äntligen släppte allt och gav festen och London en chans.

Hon stod alltid och log över att hon faktiskt lyckas få honom att sluta spänna sig och vara så vaksam, hon log över att han äntligen började lita på henne en aning. Även om Elorah inte ville erkänna det så tog hon det lugnt med alkoholen just för att hon skulle till Niall och hans familj dagen därpå. Om planen skulle funka så kunde hon inte ge ett dåligt intryck på hans föräldrar, då skulle allt gå åt pipsvängen och inget skulle gå som planerat.

Niall hade däremot inte en tanke på vad som skulle hända dagen efter. Han dansade och festade som aldrig förr och som att det inte skulle finnas någon morgondag, han hade äntligen roligt.

Även fast Niall stod mitt i klumpen och gungade till musiken medan han emellanåt höjde muggen mot hans mun så kunde inte Elorah sluta betrakta honom. Hon var rädd att han på egen hand skulle lyckas sabba allting och på så sätt få hans familj att ge henne dåligt omdöme innan hon ens fått chansen, eller att han helt enkelt skulle tuppa av och inte komma ihåg vad som hade hänt när han senare skulle vakna.

Egentligen hade Elorah sin chans att få honom på fall då det var fest och han var berusad, men om hon nu skulle göra det av den orsaken hon gjorde så skulle hon i alla fall inte vara så dum att göra det när han var full. Det var lågt, för lågt, till och med för henne.

 

Musiken pumpade i mina öron och blandades med babbel från tjejerna jag stod och snackade med. Julia var helt klart inte nykter och hon svamlade en hel del när hon med ett glas i handen stod lutad mot Alison och försökte så gott det gick att förklara det hon just försökt sig på. Alison stod och nickade åt hennes ord medan hon försökte hålla inne ett skratt som hotade att bubbla upp.

Bredvid henne stod Milly och bredvid henne stod Taylor, alla pratandes med varandra med ett glas i handen. Även jag hade ett rött plastglas i handen som då och då klämdes och for upp mot min mun. Min blick gled ut över havet med ungdomar medan Julias svamlande hördes i min bakgrund.

Jag letade efter något och även om jag inte ville erkänna det så var det viktigt och något jag inte kunde tappa bort. Om jag skulle göra det skulle allt bli kaos och inget skulle gå som planerat. Det var inget jag kunde riskera.

Försiktigt lyfte jag muggen mot munnen och lät den vila mot min underläpp. Jag andades in den starka lukten som frestade mig något galet medan jag fortsatte leta.

Mitt tålamod höll på att sjunka och paniken satt gömd i min kropp. Om jag inte skulle hitta honom snart skulle den sakta men säkert krypa fram och få mig att flippa ur.

Jag andades en sista gång in den välbekanta lukten som svagt brände i min näsa innan jag hastigt hasade i mig den och lät glaset glida ner längs min kropp i min högra hand. Min blick hade glidit ner mot muggen och snart satt båda mina händer hårt pressade mot plasten.

De kramade åt muggen så att den gav ifrån sig svaga ljud och märken i sidorna. För var gång jag gjorde det blev plasten mer och mer skadad och närmare på att gå sönder. Min puls kändes hög och jag slickade mina läppar fuktiga innan jag pressade samman dem och stirrade ner på den röda plasten.

Tänk så skulle jag inte hitta honom? Tänk så skulle han däcka någonstans så hans föräldrar eller något annat var tvungen att hämta honom? Paniken började smått stiga och de händer som hårt var pressade mot plasten började bli fuktiga och visade min nervositet och panik.

Jag lät min blick en sista gång glida ut över havet sökandes efter vad jag letade efter, desperat på att hitta det. Där, mitt i den stora, dansande klumpen, hittade jag det jag sökte och för en sekund kände jag hur mitt hjärta gav ifrån sig ett glädjeskutt. Men sedan när jag märkte vem han var med, sjönk det igen. Vad han gjorde och varför förstod jag inte, allt jag förstod var att hon gjorde det för att jävlas med mig och få det att bli så svårt som möjligt. Jag kände mig ledsen men ändå arg, jag visste inte hur jag skulle förklara det.

Det enda som var klart i min hjärna var att den där jäveln som stod framför mig skulle få sin hämnd. Jag gillade inte henne innan men nu var det fan krig.

Utan att tänka på vad jag gjorde lät jag muggen glida ur min hand och munnen lät öppnas och formas till ett o. Min panna lyckades rynkas och jag styrde bestämt mina steg ut mot klumpen mitt i rummet, trängde mig fram och gjorde vad som behövdes. När jag sedan kom fram och bevittnade det med egna ögon på närma håll växte ilskan i min kropp. Jag fick hårt knipa ihop min högra hand och pressa samman läpparna för att inte tappa kontrollen. Naglarna trycktes hårt ner i min mjuka, ömtåliga hud och gav ifrån sig märken och smärta.

Mitt huvud skakades automatiskt innan puttade undan de sista personer som gjorde att avståndet och synen av paret som stod framför mig var stort och synen dålig. Jag placerade sedan en varsin hand på kropparna som fanns framför mig och slet samman dem. Deras närhet som för en sekund senare varit där, försvann snabbt och deras kroppar saknade förmodligen den värme som inte längre fanns kvar.

Jag hade kvar greppet om bådas armar och stirrade argsint på dem innan jag släppte greppet på Niall och puttade bort Emma som fanns i min andra hand. Jag drog upp handen framför hennes ansikte och visade ett finger för att varna henne. Min ilska bubblade i kroppen och jag tryckte hårt ihop mina tänder för att kontrollera mig själv.

”Back off, bitch. Don’t touch him again, okay?” varnade jag henne ilsket och tittade in i hennes ögon.

Hennes berusade kropp förlorade en kort sekund balansen och hon snubblade förvirrat till, sedan for ett skratt ur hennes kropp.

”What?” fnittrade hon med en irriterad stämma och rynkade besvärat ögonbrynen.

”You heard me. Don’t touch him.” upprepade jag och la armarna i kors medan jag tittade på henne.

Hon skakade surt på huvudet med ett skratt innan hon utmanande tittade in i mina ögon.

”What, so I can’t do this?” sa hon retligt och tog några steg framåt.

Min blick följde varje steg hon tog och när hennes höga klackarskor tillslut stannade framför Niall stannade mitt hjärta i en sekund. Hon placerade sin hand under hans haka och smekte den lätt, sedan böjde hon sig fram och gav han en lugnt, passionerad kyss som fick mig att vilja spy. Niall var förvirrad, berusad och lät det omedvetet hända medan ilskan och hämndlysten steg i min kropp.

När Emma senare backade från Niall och gav mig en utmanande och nöjd blick, fick jag nog. Jag skakade i huvudet med ett fnys innan jag knep ihop läpparna och höjde min hand. Den flög med fart mot hennes högra kind och lämnade den senare med ett hårt slag. Ljudet från en örfil ekade i mina öron och handen värkte som tusan. När hon äntligen reagerade av det som hade hänt tittade hon chockat på mig med glansiga ögon, fyllda med tårar som hon kämpade med att hålla tillbaka.

Hennes hand for försiktigt upp mot kinden där min hand hade lämnat ett stort, rött märke som säkert bultade och värkte. Jag borde tycka synd om henne, men hatet som just nu fanns mot henne var så stort att jag inte brydde mig. Istället tog jag ett steg framåt och tittade in i de ögon som skrek av smärta och svag rädsla.

Jag visste vad jag skulle säga och vad jag skulle göra, hon skulle inte få komma i vägen.

”I said, don’t touch Niall. Just don’t do that.” sa jag och knep ihop mina käkar.

Jag kunde höra hur hårdheten i min röst klev fram och kände hur min hämndlyst blev större. Sekunden senare vände jag mig bort från henne så att mitt långa, mörka hår slog mot hennes ansikte. Jag bytte blick med Niall, den förvirrad, lilla pojken som chockat stod och tittade på vad som just hänt.

Mina steg styrde mig fram mot honom, sedan tog jag ett grepp om hans handled och drog med honom ut mot verandan för att ha ett allvarligt samtal med honom.

Det här var illa, det här var riktigt illa.  Shit, shit, shit.

---

Holy macaroni/moly/mother of God och andra roliga saker.

HÄR ÄR KAPITEL ELVA, TJOHO! Dock är inte festen slut som ni kanske märker, så det finns gott om tid för att skriva om annat, mehehehehe. Men.... eh, tja. Vad tycker ni? Ni får jättegärna lämna en kommentar om vad ni tycker. Nästa kommer när ni kommenterat, så ni bestämmer när nästa kommer. :) 

Puss. / Annie

Previously in Why fake it? : ”Elorah, what are you doing here?” fräste jag så tyst som möjligt mot henne. ”The party, Niall!” påminde hon med en hög stämma. Jag ryckte lite på munnen och skakade på huvudet, hoppades på att hon skulle ge upp, lämna mig ifred och gå till sin dumma fest.”I’m sorry Elorah, but I’m not going.” berättade jag med en ryckning på axlarna innan jag tog in huvudet i rummet igen. Jag satt hastigt händerna på fönstret och stängde det innan jag suckade och lutade min tyngd mot det. Mobilen som svart och tyst låg på skrivbordet gav plötsligt ifrån sig ett kort pipande läte medan skärmen lystes upp. Ett namn fyllde ljuset och nyfiket drog jag över min uppmärksamhet dit. Jag kände hur mina ögon självmant himlades och sedan hur mina ben började röra på sig.

 

From: Unknown – 21:03
Message: Pretty pease? It’s getting cold out here….

Tillslut for en suck ur mig medan jag skakade på huvudet. Mina ben tog mig över rummet och gick fram till spegeln där jag granskade hur jag såg ut, sedan skrattade jag åt min egen dumhet och öppnade dörren ut till hallen för att senare ta mig vidare ut till Elorah.

---

 

“Okay, we have to take the backdoor to get in.” viskade hon så tyst som möjligt och jag nickade oförstående medan vi båda så tyst som möjligt smög genom gatorna.

”Wait, I thought the party was at your house.” sa jag förvirrat och lyfte min blick mot hennes.

Hon nickade som svars innan hon tog några steg framåt och kikade in mot den gränd vi var på väg mot.

”It is, but we have to get a thing from here before we can go to it.” svarade hon med en koncentrerad blick medan hon granskade omgivningen runt omkring oss.

Jag blev inte klok på vad det var vi gjorde och inte heller varför vi smög omkring på gatorna, men jag förstod att det inte var någon idé att säga emot henne och följde därför efter som en lydig hundvalp. Min hjärna kunde inte sortera allt som hände och även om jag inte trodde att det var något farligt så dunkade hjärtat hårt i bröstkorgen. Nervositeten blev större för var sekund och små svettpärlor började bildas i min panna.

”What thing?” frågade jag nyfiket när jag låg några steg bakom henne och gjorde ett försök att komma ifatt.

”Stop asking so damn much, Niall” snäste hon irriterat med huvudet slängt bakåt mot mig. Hon tittade allvarligt in i mina ögon med en aning irritation och ilska innan hon drog fram huvudet igen och blickade framåt.

”Sorry for asking, then.” mumlade jag försiktigt och stoppade ner mina händer i fickorna och drog ner blicken.

En suck for ur Elorah innan hon stannade och tittade bak på mig. Hennes ögon lös av ånger och hon bet sig i läppen innan hon försökte le mot mig.

”I’m sorry, okay? I don’t even know what it is. Alison just asked me if I could pick it up and bring it to her.” sa hon och fångade min blick. “…And that I should be careful, that’s why we are sneaking around.” förklarade hon och jag nickade.

Hennes leende försvann på någon enstaka sekund och ersattes med ett allvarligt ansiktsuttryck, sedan började hon gå igen med mig i hälarna. Någon minut senare kom vi fram till den gränd där vi skulle plocka upp Alisons paket. Gränden var tom, mörk och omgivningen gav mig gåshud. Kylan slog mot min kropp och jag slickade mig desperat om läpparna för att blöta ner dem.

”There’s nobody here.” suckade jag och såg mig omkring, desperat att komma därifrån.

”They’ll be here.” sa Elorah otåligt och började smått gunga där hon stod och väntade.

Plötsligt kom en man ut från en bakdörr några meter ifrån oss. Han var mörklädd och såg allvarlig ut, och när han sedan såg att vi stod och väntade på honom gick han raskt fram till oss. Han placerade en låda i Elorahs famn och tittade allvarligt på henne, efter det vände han på klacken och gick bort från oss. Med en smäll från dörren framför oss slängde jag ner blicken på paketet som låg i Elorahs famn. Hon tittade försiktigt upp på mig, sedan slickade hon sig om sina läppar och drog ett finger under den lätt tejpade lådan och slet upp det. När hon bevittnade innehållet växte hennes ögon och såg för någon sekund ut som fotbollar, sedan brast hon ut i ett nervöst skratt medan hon skakade på huvudet. Jag tittade oförstående på henne och försökte granska av hennes beteende innan hon stoppade ner handen i lådan.

”Damn you, Alison. Did we sneak around all this time for this?” skrattade hon och drog upp handen ur lådan.

I handen hade hon en stor, genomskinlig flaska som hårt var greppad i hennes hand. Hennes fingrar kramade om flaskan och hon granskade den försiktigt innan hon skakade på huvudet.

”One bottle booze.” fortsatte hon och lade försiktigt ner flaskan i paketet igen.

Hennes huvud for sedan upp mot mig och hon log stort. Leendet var ärligt, och hon puttade mig lätt i sidan när hon hade fått ett ordentligt grepp om kartongen.

”Come on, cutie. Let’s go to the party.” sa hon och log mot mig innan hon började gå ut från gränden.

Jag försökte le tillbaka mot henne, men lyckades bara rycka lite lätt med ena mungiporna. Hennes ben styrde henne ut ur gränden och hennes höga klackarskor pressades var sekund mot det hårda golvet, troligen trodde hon att jag var stegen bakom henne, men istället för att följa efter henne stod jag besvärat kvar och kliade mig i håret. Jag kände mig förvirrad och hade ingen aning om vad jag skulle göra, tankarna snurrade runt och jag kände hur min näsa ryckte en aning.

”Niall! Are you coming?” ropade plötsligt Elorah och väckte mig ur mina tankar.

Hon stod och tittade på mig cirka tjugo meter bort med huvudet på sned och kartongen i famnen. Jag nickade hastigt mot henne och satt sedan styr på mina fötter mot henne.

Hur tusan skulle det här gå?

 

~

 

Redan hundra meter bort från huset kunde man höra svaga dunkningar och ytterst små vibrationer från musiken som ekade ur de stora högtalarna. Festen verkade redan vara i full gång även om själva festfixaren inte ens hade hunnit dit. Grannarna till Elorah såg nog inte festen särskilt positivt och jag hade inte blivit förvånad om någon redan hade gått dit och klagat på allt oväsen. Elorah verkade otroligt glad och var minst sagt hyper över festen vi började närma oss. Hon gav mig ett festsuget leende innan hon löst slog till mig på armen och tittade på mig. Jag log svagt tillbaks till henne och satt händerna i fickorna innan hon hann sucka och himla med ögonen över min dysterhet.

”What?” mumlade jag med en ryckning på axlarna och blicken nere i backen.

”Cheer up! It’s not like I’m going to kill you or something. It’s just a party, Niall. I’m trying to teach you how to have fun.” log hon och la huvudet på sned. “I promise, you’ll have fun and you don’t even have to try. It will come by itself if you just… relax.”

Jag nickade och försökte suga in det hon sa även fast jag inte ville festa för mycket. Jag kunde inte vara bakfull eller något annat när min mamma skulle träffa Elorah, det kunde inte hon heller. Min mamma skulle märka det direkt och avvisa Elorah, kanske till och med övertala sig själv om att folk ignorerade mig eller höll på med mobbning.

”…But remember, don’t drink too much and do not trust Emma. She’s a little bitch I want to slap right in the face, and the alcohol will make you dizzy and I’m sure that you’ll pa-“

“Elorah, I’ve been drinking before.” avbröt jag med ett skakande huvud och tittade på henne. “It’s not like this is the first time for me.”

Hon gav generat ifrån sig ett litet ‘oh’ och jag nickade, sedan blev det tyst. Orden hade ramlat av våra tungor och våra hjärnor var som tomma på idéer och anledningar till att starta en konversation, så istället gick vi där helt ensamma och i en pinsam tystnad. Ingen hade något att säga och därför förblev det tyst. Jag gick och tittade på omgivningen runt omkring mig då jag aldrig hade varit i det området förut och Elorah gick med blicken nere i asfalten. Plötsligt bröt hon tystnaden och tittade med ett retligt leende på mig.

”Are you sure?” frågade hon och försökte låta överraskad över vad jag hade berättat.

Jag gav ifrån mig ett litet skratt och nickade som svar.

”Over that thing that I've been drunk? Yes, of course I am. It’s not like I’m not against alcohol or something.” svarade jag med en ryckning på axlarna.

Elorah nickade avvaktande och drog ner på leendet en aning, men det satt fortfarande där gömt i ena mungipan.

”You just doesn’t seem like a…. partyboy.” sa hon och brast i skratt på det sista ordet.

Jag hängde ofrivilligt på och skrattade med henne samtidigt som jag skakade på huvudet.

”Wait…” utbrast hon plötsligt och drog ut en arm så att den for rakt in i mitt bröst. Hon hindrade mig från att gå och vände chockat ansiktet mot mig.

Jag kände hur min panna oroligt och oförstående rynkades medan jag tittade på henne i väntan på att hon skulle berätta vad som var fel. En liten klump nervositet samlades i min mage och jag stod otåligt och väntade på vad hon skulle säga.

”Was… Was that a laugh? Did you just laugh?” frågade hon glatt med huvudet på sned.

Det hon just sagt fick mig att bli stum på ord, allt var som bortblåst och jag stod där som en idiot med munnen vidöppen och försökte säga något. När hon såg min reaktion skrattade hon retligt åt mig innan hon började gå igen. Mina kinder började ostoppbart hetta och om det inte hade varit så att det var väldigt kallt ute så var jag tvärsäker på att man skulle se min rodnad. Även om jag inte ville erkänna det så verkade hon faktiskt helt okej. Kanske var hon inte värdelöst trots allt? Jag avbröts i mitt tänkande av hög musik som strömmade genom mina öron. Vi var tydligen framme vid Elorahs hus och båda två stod utanför ytterdörren beredda på att ge sig in i allt oväsen och festa. Musiken var så högt att jag inte kunde sortera mina tankar, och ändå stod vi bara utanför. Mitt i allt oväsen så gav Elorah ifrån sig en harkling som säkert hade varit hög om musiken hade varit av, men som nu kändes mesig och knappt hörlig. Jag vände min blick mot henne och märkte då att hon log. Hennes leende smittade svagt, försiktigt och vaksamt av sig på mig och hon la exalterat handen på handtaget med blicken på mig. Hon tryckte ihop sina läppar och hoppade smått på stället innan hon tryckte ner handtaget och den högt, dövande musiken blev högre och slog mot min hörsel.

”Don’t worry, Niall, you’ll have fun. Just… just don’t try to much, okay?” ropade hon för att överrösta musiken, och även om jag ville skrika ett svar till henne så visste jag att jag inte skulle lyckas.

Jag nickade istället som svar och leendet som vilade på hennes läppar blev större och lyckligare.

”Great. Well, let’s party then!” utbrast hon innan hon med ett tjut försvann in i folkmassan med mig i ett hårt grepp efter henne.

---

Tjoho, långt kapitel! :) 

Jag hoppas att ni tycker om det, även om jag inte blev särskilt nöjd med det själv. HEHE.

Well, enjoy, babes! 

10/15+ have varit uuuuuuunderbart! xoxo

Previously in Why fake it? : ”Look, you gotta do me a favor.” sa jag rakt på sak och tryckte ihop mina händer. ”I need you to come to my house on Sunday.” avslöjade jag och iakttog hennes beteende. Hennes ansikte var som sten och hon visade inga känslor alls, men sedan ändrades allt på mindre än en sekund och fick mig att chockat titta på henne. Hon brast plötsligt ut i ett skratt och tittade på mig som att jag sagt något roligt skämt, men jag var helt seriöst. Gav inte ifrån mig ett ända läte och ryckte istället lite besvärat på munnen. ”Let me guess, your mum wants to meet your friends.” började hon och jag nickade som svars. ”… But then the funny part comes, you don’t have any. That’s why you have to ask me." Jag nickade ännu en gång och Elorah gjorde likadant. ”Do you know what?” utbrast hon plötsligt och tittade upp på mig.”I'm having a party on Saturday, which is in two days, and if you go to it, trying to have fun and give me a chance to prove that I’m actually nice, maybe find a real friend so I don’t have to go, then I’m in.” flinade hon och tittade utmanande in i mina ögon.”Okay, fine.” suckade jag och mötte hennes blick.Ibland kände jag mig korkad, lika korkad som en badboll. Just nu var den stunden. Jag var en badboll.

---

 

Hoppig musik pumpades lågt i mina öron och fick mig att le ett glatt leende. Mitt huvud sorterade alla sångtexter som gick igenom mig och grävde slitsamt fram de rätta orden när jag mumlade dem tyst för mig själv. Än så länge var bara Alison här.

Hon skulle hjälpa mig med att hitta rätta musiken och sätta fram plastmuggar, hon hade även fixat fram dricka genom en skum kille hon kände som nu stod placerat lite överallt i huset. Jag kände hur min kropp gav ifrån sig en suck och jag drog slött upp ryggen så jag stod rät med händerna på höfterna. Min blick gled över vardagsrummet och fastnade sedan på en leende Alison som exalterad stod och granskade resultatet jag tidigare hade tittat på.

Hennes blick gled lite senare upp mot min och visade ett stort, ärligt och vackert tandaleende som lyste upp det festförberedda rummet. De ljusa lockarna som mjukt låg mot hennes axlar fick hennes leende att synas ännu mer och hennes ögon att framhävas. Hon kunde knappt hålla inne sin glädje och såg ut att spricka i vilken sekund som helst, vilket hon gjorde när våra blickar möttes och tankarna började flöda. Vi båda gav ifrån oss höga tjut med stora leenden i ansiktena och hoppade glatt upp och ned av lycka.

Fniss gled senare ur våra kroppar och vi skrattade gemensamt medan vi hoppade i takt med musiken. När vi lite senare hade lugnat ner oss och tagit kontroll över våra kroppar gick jag och ställde mig vid ytterdörren medan Alison satt sig i soffan. Jag gav henne ett leende och greppade tag i min väska som hängde på kroken, sedan satte jag handen på handtaget och vred huvudet mot soffan.

”I’m gonna pick up Niall now. Won’t be away long.” sa jag med en knappt hörlig suck och Alison nickade.

”Right. How’s everything going with that?” frågade hon intresserad och drog upp benen i soffan.

Hon vände sig sedan upp och ned och la upp benen på ryggstödet medan huvudet ramlade ner längs soffan och håret nuddade golvet.

”You know he loves me.” flinade jag och blinkade lätt med ena ögat åt henne.

”Yeah, right.” fnissade Alison högljutt med ett huvud som försiktigt började ändra färg till rött med allt blod som för var sekund blev mer och samlades i hennes huvud.

Med en sista blick på Alison skrattade jag tyst för mig själv, sedan tryckte jag ner handtaget och gav mig ut i kylan.

 

Jag knackade försiktigt med den gula, söndervässade pennan i det svarta träbordet och tittade mig omkring i rummet. Granskade varje liten detalj av mitt nya sovrum och försökte bestämma mig för det rätt alternativ. Min hjärna var full med tankar som irriterande yrade runt och försökte få mig att bestämma mig för vad jag skulle välja.Några tyckte att jag skulle ta vara på chansen och några andra varnade mig för att det var en fälla som jag aldrig skulle kunna ta mig ur.

Irriterat ruskade jag på huvudet och schasade iväg de jobbiga tankarna som fick mig att tänka om. Jag skulle inte gå, så enkelt var det. Den korta pennan slutade sedan ge ifrån sig ljud när den slog emot bordet då jag hårt pressade den mellan fingrarna och knep ihop läpparna.

Jag försökte koncentrera mig på boken jag hade framför mig och sänkte huvudet för att börja läsa texten, något som jag inte längtade efter att göra. Att plugga på en lördagskväll är nog det lamaste man kan göra, ändå sitter jag här och försökte tvinga mig själv att läsa matematik. Kul.

Mina ögon gled försiktigt över alla ord som fanns i boken och försökte ta in allt som den sa, men frustrationen som fanns inom mig fick det att bli svårt när jag tappade koncentrationen. Jag stönade djupt för mig själv och smällde igen den öppnade boken framför mig innan jag lutade mig tillbaks i stolen. Mumlande om att matematik var dumt for ur min mun medan jag la armarna i kors över bröstet och stirrade ner på den ihop slagna bok som just nu fått mig att gå upp i taket av irritation.

Jag tittade vaksamt på den utan att blinka, lät blicken dras över omslaget och runt dess kanter och försökte få mig själv att lugna ner mig. Plötsligt hördes något utanför mitt fönster, något som lät som svaga viskningar, och jag vände raskt mitt huvud ditåt. Jag hörde det igen.

Svaga, hesa viskningar som sa mitt namn om och om igen. Förvirrat tittade jag mig omkring i rummet och försökte lista ut vad det var som kallade på mig, vad som fick mig att bli fundersam och nyfiken.  När jag tillslut insåg vart ljuden kom ifrån gick jag förvirrat fram till det stängda fönstret och blickade ut över den mörka, kalla kvällen.

Jag tittade sedan neråt och möttes av en kort, svart figur som desperat tittade upp mot fönstret och viskade mitt namn. Med en skakning på huvudet och en rynka i pannan låste jag snabbt upp fönstret och öppnade det. Jag försökte få mina ögon att vänja sig vid mörkret och på så sätt lista ut vem det var när jag så tyst som möjligt försökte öppnade fönstret helt. Jag stack sedan ut huvudet och blickade ner på figuren som nu lätt stod och hoppade för att hålla värmen.

Kylan slog mot mitt ansikte och gav mig rysningar när mitt huvud befann sig utanför fönstret. Med tiden förstod jag vem det var som stod och ropade på mig, någon som fick mig att skaka på huvudet i besvikelse.

”Elorah, what are you doing here?” fräste jag så tyst som möjligt mot henne.

Hennes huvud for snabbt upp mot mitt och hennes ögon mötte mina med ett leende på läpparna.

”Niall!” ropade hon glatt, men direkt när hon hade gjort det hyschade jag henne med ett finger på läpparna.

”You know, I don’t live alone in this house.” viskade jag och skakade lite på huvudet åt henne.

Hon skrattade hjärtligt åt mig och la huvudet på sned.

”You’re funny.” sa hon försiktigt med ett mjukt leende som fick mig att himla med ögonen.

”Yeah, yeah, yeah.” började jag och tittade ner på henne. ”Why are you here?” 

Hon suckade åt min dumhet och tittade på mig som att jag var helt blåst innan hon skakade på huvudet och gestikulerade med armarna.

”The party, Niall!” påminde hon med en hög stämma.

Jag ryckte lite på munnen och skakade på huvudet, hoppades på att hon skulle ge upp, lämna mig ifred och gå till sin dumma fest.

”Don’t you dare to say no now!” hotade hon med en blick som såg ut att kunna döda mig. Faktum är att om en blick kunde döda så skulle jag vara död nu. Elorahs blickar är det värsta någon någonsin kan få.

”I’m sorry Elorah, but I’m not going.” berättade jag med en ryckning på axlarna innan jag tog in huvudet i rummet igen.

Jag satt hastigt händerna på fönstret och stängde det innan jag suckade och lutade min tyngd mot det. Orden hon hade sagt hade slagit mig i ansiktet och påmint mig om festen, den fest jag mest av allt ville ignorera. Jag ville ignorera henne, hennes dumma fest och hennes liv. Hon ställde bara till det för sig själv när hon försökte få mig att bli vän med henne. Värmen som plötsligt hade omfamnat mitt ansikte fick mina kinder att börja brinna och min mun att pusta.

Mobilen som svart och tyst låg på skrivbordet gav plötsligt ifrån sig ett kort pipande läte medan skärmen lystes upp. Ett namn fyllde ljuset och nyfiket drog jag över min uppmärksamhet dit. Jag kände hur mina ögon självmant himlades och sedan hur mina ben började röra på sig. Jag visste redan vem det var och varför, så egentligen visste jag inte varför jag tog min tid att dra mig bort till mobilen för att kolla det.

Skärmen hade återgått till den svarta, vanliga tomheten när jag försiktigt drog upp den i min hand och mjukt omfamnade den i min handlata. Tveksamt tryckte jag på den svarta lilla mittenknappen och bländades av den ljusa skärmstyrkan. Min tumme drogs sedan längs upplåsningsknappen och klickade in mig till inkorgen där meddelandet väntade.

 

From: Unknown – 21:01

Message: Please, please, please, Niall. Come with me?

Elorah

 

Jag himlade på ögonen och låste mobilen, men kort därefter lystet skärmen ännu en gång upp och telefonen vibrerade i min hand.

 

From: Unknown – 21:03

Message: Pretty pease? It’s getting cold out here….

 

Jag skrattade lätt åt hennes ord och skakade på huvudet. Tankar gick igenom mitt huvud och fick mig till och med att tveka på att det jag hade gjort var rätta alternativet, men när jag sedan kom på vad jag höll på med tryckte jag ute funderingarna och ruskade på huvudet. Jag hade bestämt mig och jag skulle inte ändra mig. Easy as that. Ändå slog tankarna om Elorah tillbaks och gick nu inte sin väg, de stannade kvar och fick mig att verkligen tänka om.

Tillslut for en suck ur mig medan jag skakade på huvudet. Mina ben tog mig över rummet och gick fram till spegeln där jag granskade hur jag såg ut, sedan skrattade jag åt min egen dumhet och öppnade dörren ut till hallen för att senare ta mig vidare ut till Elorah. Det kunde väl inte vara så farligt att följa med henne en timme eller två?

Det var ju inte så att jag skulle göra en massa dumheter som jag senare skulle få ångra... Eller?

---

Sååååååååååå ja! 

Uselt kapitel osv. osv. hehe. MEN DET HÄR FÅR DUGA. Ledsen för sent inlägg, men.... eh, ja. Det blev som det blev. Dock mår jag ganska mycket bättre nu och hoppas på att inläggen kommer in snabbare nu! MEN, det beror också lite på er, mina vänner. Om det går fortare att få in kommentarer så blir jag mer taggad att skriva. Skolan finns ju också, men jag hoppas att jag ska kunna kompinera allt ändå! :) 

Ehm, tja.... 10/15+, pretty please? c:

Previously in Why fake it? : ”Niall!” Jag hoppade till av hennes hårda ord och vaknade upp till verkligheten. Hon tittade på mig med en väntande blick och jag förstod att jag hade missat något. ”Yeah, fine. That’s okay.” mumlade jag förvirrat och tittade ner i bänken. ”Good. So on Sunday, then?” Jag nickade med hjärnan tom på tankar och tog fram brödet som låg i korgen vid fönstret. ”Or what?” frågade jag och tittade upp på henne. Jag kände mig förvirrad och hade ingen aning om vad jag just hade sagt okej till när jag kände hur pannan rynkades. Min mamma gav ifrån sig en liten suck innan hon la handen på diskbänken som hon tog stöd på. ”A friend of yours is coming over on Sunday.” upprepade hon och lät sin blick glida över min. Jag kände hur mina ögon blev större och hur hjärtat började dunka lite hårdare när jag insåg vad jag hade gjort. ”Sweetheart, you said it was okay. No turning back.” gnällde hon och tittade menande in i mina ögon. ”Fine, I’ll tell someone.” svarade jag och svagt kunde jag höra hur hon drog efter andan i lycka. ”It’s going to be so much fun, my dear. I’m so excited!” avslöjade hon med ögon som utstrålade lugn och lycka. Jag nickade med ett leende mot henne och vände tillbaks huvudet mot mackan. Sekunden senare trycktes skor mot golvet igen och snart var jag ännu en gång ensam i köket. Ett stön lämnade då min kropp och jag lät huvudet falla och stängde ögonen. Hur skulle jag kunna ta med en vän när jag inte ens lyckats träffa några? Frågor och idéer på hur jag skulle göra trängdes i min hjärna och jag skakade hopplöst på huvudet. Det här skulle inte sluta bra. Vad för soppa hade jag dragit mig in i?

---

 

 

Hela jag var fylld med frågor och idéer som egentligen kändes helt idiotiska och fel. Jag visste att det inte skulle gå, så varför jag la ner energi på det förstod jag inte. Min kropp kändes tung och huvudet överarbetat när min hjärna pumpade fram meningar som jag fortsatte att repetera tyst för mig själv. Jag rörde mig snabbt fram och tillbaka i en cirkel framför det skåp hon hade, det skåp hon snart skulle anlända till. Jag kände hur min puls sakta steg och började nervöst bita mig i läppen av irritation.

På så sätt hoppades jag på att jag kunde lugna ner mig och se det positivt, men när jag insåg att jag inte hade en chans blev jag mer nervös än vad det ens var möjligt. Plötsligt hörde jag en harkling som fick mig att stanna upp. Mitt hjärta kunde lika gärna suttit i halsen, för när min blick gled upp mot det ansikte som gav från sig ett ljud stanna allt till.

Det kändes som att hjärtat slutade slå för en sekund, att världen slutade snurra och att allt blev till sten. Så nervös var jag. Hennes förvånade höjda ögonbryn och nöjda leende vilade i hennes ansikte och fick mig att vilja vända mig om, gå därifrån och inte komma tillbaka. Men när jag insåg att det var min enda chans höll jag tillbaks alla dåliga tankar och sköt fram de snälla.

Jag slickade nervöst mina läppar och gick igenom orden jag skulle säga till henne. Om och om igen upprepades dem och det kändes som att jag kunde dem utantill, men när jag sedan öppnade munnen för att repetera det till henne försvann allt. Jag kände mig stum och munnen gav inte ifrån sig några ljud alls. Jag harklade mig, tittade ner i marken och slickade ännu en gång mina torra läppar. Försökte samla mod, kraft och vilja för att fixa det, fixa det för min mammas skull. Jag tittade sedan upp och mötte självsäkert hennes blick.

De bottenlösa ögonen stirrade tillbaks på mig och väntade tålmodigt på att jag skulle börja, vilket fick mig att bli nervös och osäker igen.

”Look, you gotta do me a favor.” sa jag rakt på sak och tryckte ihop mina händer.

Handflatorna pressades mot varandra samtidigt som mina läppar gjorde samma sak. Elorah lyfte förvånat på ögonbrynen och drog fram skåpsnyckeln, stoppade den i låset och vred om.

”I thought you didn’t want me near you.” mumlade hon med en ryckning på axlarna och försök att låta orörd, men jag hörde bitterheten i hennes röst som bara väntade på att få kravla fram.

Jag suckade otåligt och himlade diskret på ögonen.

”That’s true, but this is an exception. I need you to do this for me.” berättade jag när hon öppnade dörren och stoppade in händerna i jakt på de rätta böckerna.

Hon nickade förstående och verkade fundera över vad jag just sagt samtidigt som hon drog fram någon gammal, trasig bok och tittade sedan på mig.

”Okay, what is it?” suckade hon och tittade lätt irriterat på mig.

”I need you to come to my house on Sunday.” avslöjade jag och iakttog hennes beteende. 

Hennes ansikte var som sten och hon visade inga känslor alls, men sedan ändrades allt på mindre än en sekund och fick mig att chockat titta på henne. 

Hon brast plötsligt ut i ett skratt och tittade på mig som att jag sagt något roligt skämt, men jag var helt seriöst. Gav inte ifrån mig ett ända läte och ryckte istället lite besvärat på munnen.

”Let me guess, your mum wants to meet your friends.” började hon och jag nickade som svars. ”… But then the funny part comes, you don’t have any. That’s why you have to ask me.”

Jag nickade ännu en gång och Elorah gjorde likadant. Hon lät sin blick glida ifrån min och istället ner på sin bok hon hade i handen. Hennes hand gled över bokens omslag och smekte det med en mjuk, lätt hand medan jag följde hennes steg med min blick, desperat på svar och grubblandes över hennes kommentarer.

”Do you know what?” utbrast hon plötsligt och tittade upp på mig.

Hennes raka mun hade förvandlats till ett glatt leende där hennes tänder visades och hon tittade nöjt på mig.

”I'm having a party on Saturday, which is in two days, and if you go to it, trying to have fun and give me a chance to prove that I’m actually nice, maybe find a real friend so I don’t have to go, then I’m in.” flinade hon och tittade utmanande in i mina ögon.

Jag tvekade, tänkte på alla risker och öppnade munnen, sedan kom jag på att jag inte hade något att säga och stängde den direkt igen. Tänk så får hon mig att göra något riktigt, riktigt dumt som jag sedan kommer få ångra i resten av mitt liv? Tänk så får hon mig att faktiskt gilla henne och… Acceptera henne?

Jag rynkade på näsan och skakade mentalt på huvudet. En enkel fest skulle väl aldrig få mig att ändra mig? Nej, nej det skulle den inte. Det kunde den inte.

”Okay, fine.” suckade jag och mötte hennes blick.

Hon gav ifrån sig ett glatt tjut som sedan på en tredjedels sekund försvann och ersattes med det stela ansiktet, helt utan känslor och värme. Hon harklade sedan sig och tittade sig generat omkring medan jag försökte hålla inne det skratt som hotade med att bubbla upp.

”Well, see you on Saturday then.” sa hon stelt och försökte avleda tjutet och glädjen som synts i hennes ansikte, sedan försvann hon därifrån med boken i handen och skåpet igen drämt.

Med ett ruskande huvud placerade jag min hand på det och kliade mig i håret. Mina ben började besvärat ta mig bort ifrån skåpet mot mitt eget medan dumförklaringar flödade i mitt huvud. Hur skulle jag kunna tillbringa en hel lördagkväll tillsammans med henne och sedan en hel söndag, när jag egentligen inte tyckte om henne alls? Ibland kände jag mig korkad, lika korkad som en badboll.

Just nu var den stunden. Jag var en badboll.

---

Och här trillade kapitel 8 ut! Har inte haft tillgång till datorn på någon dag och har därför inte läst några av era kommentarer, men satt och gjorde det nu och kan inget mer göra än att säga tack. Tack för er förståelse och otroliga gullighet. Dock sa jag tydligt att ingen skulle ta åt sig, ändå gjorde nog några det. Så allt jag ville säga var att ni inte ska eller får ta till er, okej? Jag var inte ute efter att få er att må dåligt, men jag hoppas ändå att ni förstår min situation. :)

Men nu släpper vi det! 

10+? :)

 

 

 

 

 

 OBS! Detta jag skriver nu skriver jag inte till någon speciell, särskilt inte Maja så ta inte åt dig. Jag vill bara att alla ska förstå min situation.

 

Det här är alltså en sak jag vill och känner att jag borde ta upp. Snälla, ta inte det här på fel sätt för jag menar verkligen inget iolla, och se mig inte som värsta surtanten som bara klagar, men alltså..... va?

Ursäkta? 

Tack så mycket för att du tycker om vad jag skriver, det betyder verkligen jättemycket. Men när folk klagar på uppdateringen - som folk har gjort några gånger - blir jag faktiskt lite.... Jag vet inte. Sur? 

Jag vet gott och väl att uppdateringen inte är den bästa, men jag är inte värsta supermannen som fixar allt på en gång och jag är ledsen om det inte passar er då. Jag har en massa gånger sagt att jag inte har mått så bra pga saker som har hänt i mitt liv, det är något folk inte kan ha missat, men whatever. Vi tonåringar är ju så dramatiska och det är alltid saker som händer, så ja. Det har hänt mig och det är novellen som får ta smällen. Easy as that.

Jag har miljontals gånger funderat på att lägga ner novellen för att jag tycker synd om er som väntar, inte har mycket tid längre, ibland finns helt enkelt inte inspirationen där och ibland så tycker jag inte att det är kul. Och dessutom så tar stressen/pressen om när folk ber om ett nytt kapitel ibland kål på mig. Då stressar jag och kapitlerna blir slarviga, dåliga och då tycker jag inte ens det är kul, som ni några gånger säkert har märkt. Det är SÅ många gånger jag har tänkt det och faktiskt varit nära på att sluta skriva, lägga ut kapitel och allt sådant,  men då tänker jag på alla fina ord ni säger och att jag faktiskt älskar det. Det räddar mig varje gång.

När man stressar och gör det för att man har press på sig är det inte kul, det blir inte heller bra. Och om du hade haft en novellblogg så tror jag att du hade förstått. Just nu skiter jag i om jag förlorar läsare. Förlåt om jag inte uppdaterar så mycket som ni kräver, men jag klarar helt enkelt inte av det. Jag går långa skoldagar, har läxor, ska skriva på novellen och tränar även ett antal gånger i veckan. Jag måste även sova och när jag blir deppig av saker som har hänt vill jag inget annat göra än att lägga mig under täcket med en skål godis och sura, tänka, gråta eller titta på fillm. 

URSÄKTA om det inte räcker för er, men som folk innan har sagt när jag har påstått att jag har dålig uppdatering och säger förlåt - riktiga läsare stannar. Och om du tycker att det är jobbigt att jag inte uppdaterar varje dag så behöver du inte läsa. Ingen tvingar dig. Dessutom skriver jag inte för att få läsare. Tack, jag älskar er alla så sjukt mycket för ni läser, men jag skriver faktiskt för att jag älskar det.

SNÄLLA, ta mig inte på fel sätt. Jag vill inte låta bitchig, sur och allt sådant, men ni måste förstå att det inte är jättelätt. 

JAG SKRIVER FÖR ATT DET ÄR ROLIGT. 

Okej? Antal läsare spelar ingen roll. Dock är det underbart att så många älskar min blogg och det betyder tusen, men alltså... Antalet läsare bryr jag mig faktiskt inte så mycket om.

Snälla tänk efter. Jag vet att uppdateringen suger och att läsare säkert försvinner, men jag har ett liv som ni andra. Jag vill inte isolera mig från världen pga en blogg som en dag bara kommer stå och samla damm. 

Jag vet inte hur många som läser det här eftersom folk säkert tröttnade på mitt klagande, men om du läser det här och förstår, TACK. Tack för att du stannar och allt annat. Framför allt tack för att du förstår. 

Jag älskar er alla otroligt mycket, men min situation är inte jättelätt. 

Älskar er alla, okej? Våga aldrig tro något annat bara för att jag är lite sur just nu. Jag kände bara att ni behövde veta och att jag behövde skriva av mig. Tack för att du läste...x

Previously in Why fake it? : ”Niall come on! I just want to prove that I actually can be nice. It’s not like we’re going to get married!” Han vände sig hastigt om mot mig och tittade in i mina ögon. Den beslutsamma blicken fanns kvar och han tittade allvarligt på mig.”Give it a chance.” bad jag och höll kvar min blick i hans. ”No.” svarade han snabbt utan att släppa blicken från mig. ”I don’t want to play this game.” fräste han medan de hårda orden flög genom tänderna.”What game? There is no game!” utbrast jag hysteriskt och kände hur pannan rynkades mer och mer. Niall fnyste frustrerat och tittade på mig igen. “Don’t you see? All this is a game for you girls and I don’t want to be your new toy that you drop off when you get bored. This is a fucking game, a game that you don’t see because you’re in it. And do you know what? I’m not going to be that toy.” spottade han aggressivt ur sig och skakade på huvudet. ”Now get out of my way. I’m not going to spend my time on this anymore.” mumlade han tyst och tittade ner i golvet.Det var som att all den styrkan han hade haft försvann på mindre än en sekund och allt som kvarstod var några små ord som han nästan viskade fram. Som att ilskan och modet steg åt sidan och lät rädslan komma fram. Sekunden senare tryckte han sig försiktigt förbi mig och öppnade dörren. Ljuset från korridoren bländade mina ögon och jag kisade besvärat medan besvikelsen fyllde min kropp. Sedan, när han hade gått ut ifrån skrubben, stängde han dörren ingen och lät min kropp omfamnas av mörker. Det här var hopplöst.

---

 

Jag tog de sista stegen på stengången och kastade mig sedan uppför trappan med väskan dunkandes mot ryggen. Luften kändes kvav medan mitt huvud svagt började känna av huvudvärk och gav ifrån sig tankar om åska. Dunkningar som var sekund träffade min rygg upphörde när trappan tog slut och ersattes med stenplattor fram till ytterdörren. Jag suckade lättat av att vara hemma och tog de stegen som krävdes för att nå fram till dörren. Min hand grävdes ner i vänsterfickan där jag bevarade den ihop trasslade nyckelknipan och drog upp den i bandet.

Klirrandet från nycklar som slogs mot varandra fyllde mina öron när jag letade efter husnyckeln och hittade den. Jag la den lätt mellan tummen och pekfingret och tryckte in den i låset, sedan vred jag om och hörde det klickande lätet från det. En kort sekund efter drog jag ur nyckeln ur låset och tryckte ner handtaget så att en springa av ljus fån hallen syntes. Jag öppnade dörren helt och klev försiktigt in.

Tystnaden som fyllde rummet omfamnade mig i en mjuk kram och en våg av lättnad rusade genom min kropp. Plötsligt kände jag mig på mycket bättre humör och fick en sprallig känsla i kroppen. Jag slängde ner väskan på golvet och började snabbt yla So Sick av Ne-Yo så det ekade i väggarna. Mina ben tog mig glatt till köket med händerna på alla möjliga föremål som just då kändes som perfekta trumsätt. Jag kände mig hungrig och rusade därför mot kylskåpet så fort jag fick syn på det i jakt på något att äta.

Rumpan putade rakt ut i vädret när jag böjde mig ned och stack in huvudet i kylskåpet. En gäl röst överröstade plötsligt mitt sjungande och fick mig att förvånat hoppa till och ta ut huvudet ur kylskåpet. Jag fick syn på min mamma chockat stå och titta på mig med handväskan löst hängandes i högerhanden.

”Oh, hi.” mumlade jag generat och nickade åt henne.

Hon nickade tillbaks med en rynkad panna och slängde sedan upp väskan på köksbänken som fanns direkt till vänster om henne. Jag knep hårt ihop mina läppar innan jag stack in huvudet igen och letade efter något jag kunde ta och äta och även i hopp om att den svaga rodnaden jag hade skulle försvinna.

”How was school?” frågade hon nyfiket och jag ryckte på axlarna.

”Okay.” svarade jag henne och tog tag i smörpaketet.

”Have you found any new friends?” fortsatte hon med en aning oroad röst.

Frågan fick mig att stanna upp i min rörelse på väg ut ur kylskåpet och fortsatte istället att dra blicken över hyllorna.

”Uhm… Yeah.” ljög jag medan jag tog åt mig ett skinkpack och drog ut huvudet.

Med famnen fylld med pålägg undvek jag min mammas blick och gick mot andra sidan köket och placerade grejerna där.

”Oh honey, that’s great!” utbrast hon med en glad ton där all bekymmer var som bortblåst.

Jag nickade åt henne som svar när jag drog av locket till smöret och himlade med ögonen inombords. Varför hon höll på att förhöra mig förstod jag inte syftet på och mest av allt ville jag att hon skulle sluta. Jag hade trasslat till det tillräckligt mycket ändå.

”Niall!” Jag hoppade till av hennes hårda ord och vaknade upp till verkligheten. Hon tittade på mig med en väntande blick och jag förstod att jag hade missat något.

”Yeah, fine. That’s okay.” mumlade jag förvirrat och tittade ner i bänken.

”Good. So on Sunday, then?” Jag nickade med hjärnan tom på tankar och tog fram brödet som låg i korgen vid fönstret.

”Or what?” frågade jag och tittade upp på henne.

Jag kände mig förvirrad och hade ingen aning om vad jag just hade sagt okej till när jag kände hur pannan rynkades. Min mamma gav ifrån sig en liten suck innan hon la handen på diskbänken som hon tog stöd på.

”A friend of yours is coming over on Sunday.” upprepade hon och lät sin blick glida över min.

Jag kände hur mina ögon blev större och hur hjärtat började dunka lite hårdare när jag insåg vad jag hade gjort.

”Sweetheart, you said it was okay. No turning back.” gnällde hon och tittade menande in i mina ögon.

Jag såg en gnista tändas i hennes ögon när jag tittade in i dem och fick svårt att undvika hennes blick. Det var som att hon äntligen fått den lilla bit hopp om mig som krävdes, den då hon slapp vara orolig om att jag var ensam i skolan. Jag kunde inte göra henne besviken, få henne att grubbla över vad hon kunde göra och oroa sig så mycket att hon förhörde mig ännu mer.

Med en suck nickade jag tydligt som svars och vände mig om mot mackan igen.

”Fine, I’ll tell someone.” svarade jag och svagt kunde jag höra hur hon drog efter andan i lycka.

Skor som trycktes mot det hårda stengolvet fyllde min hörsel innan jag kände en mjuk, försiktig hand som smekte min kind. Chockat flyttade jag över blicken till min mor som med ett nöjt leende log mot mig och tittade in i mina ögon.

”It’s going to be so much fun, my dear. I’m so excited!” avslöjade hon med ögon som utstrålade lugn och lycka. 

Jag nickade med ett leende mot henne och vände tillbaks huvudet mot mackan. Sekunden senare trycktes skor mot golvet igen och snart var jag ännu en gång ensam i köket.

Ett stön lämnade då min kropp och jag lät huvudet falla och stängde ögonen. Hur skulle jag kunna ta med en vän när jag inte ens lyckats träffa några? Frågor och idéer på hur jag skulle göra trängdes i min hjärna och jag skakade hopplöst på huvudet.

Det här skulle inte sluta bra. Vad för soppa hade jag dragit mig in i?

---

Sådär ja! Förlåt för sent kapitel, men livet kom ivägen.... Haha! Jag hoppas att ni gillar det, och ni får mer än gärna kommentera! Jag sätter ingen gräns här, men ni får hur gärna som helst kommentera och det är då nästa kapitel kommer .Så ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, haha! Era kommentarer motiverar mig, så enkelt är det. :) xx

Previously in Why fake it? : JMitt inne i en förklaring flög dörren in till salen upp och ljud som skratt och smällar fyllde våra öron. In stormade flickan som hade pratat med mig på lunchen med stora steg och ett skratt som hon hade svårt att tvinga ner i halsen. Något som kändes lika tungt som en sten tyngde plötsligt ner min kropp och jag kände mig illa till mods. Att hon gick på samma skola var okej, men i min klass? Inte hade jag tur i alla fall. ”Oh, Miss Nichols.” utbrast Mr. Ross med ett mjukt leende mot flickan. ”Please, take your seat.” bad han med en mjuk ton och flickan tittade mot platsen han pekade mot. Leendet som jag inte trodde kunde bli större, ökade och hon la huvudet på sned för att granska det hon hade framför sig innan hon satt styr mot bordet. ”Hey you.” Hörde jag plötsligt en ljus röst viska och försiktigt sneglade jag upp. Flickan tittade på mig med ett vackert tandaleende och slog sedan bort håret innan hon sneglade ner i boken jag hade framför mig och drog den mot sig. Hennes ögon drogs fram och tillbaka över texten och jag tittade chockat på henne när hon fortsatte att läsa medan Mr. Ross talade. ”I’m Elorah, by the way.” hälsade hon med ett leende innan hon återgick till att titta ner i boken och fortsätta chocka mig med något jag aldrig trodde hon skulle få för sig.

---

 

Dagarna gick långsamt fram och Nialls envishet om att inte prata med Elorah kvarstod. Han visste att om han gav det minsta lilla vika skulle hon ta vara på den och sopa med hela han i ett svep som om det vore lika lätt att fånga han i en fälla. Om hon lyckades med det skulle han förbli fast och inte kunna ta sig ur allt trassel och krångel, då skulle han förbli hennes lilla leksak som bara hon kunde styra över och aldrig kunna vara sig själv.

Därför förblev han tyst med munnen ihop pressad utan att ge ifrån sig ljud och hastiga rörelser.

Medan Niall fortsatte att ignorera Elorah himlade hon surt på ögonen och mumlade små ord för sig själv och hoppades på att han snart skulle sluta. Att han bara skulle ge upp och tala med henne, men hon såg att envisheten i hans ögon inte blev mindre. Han skulle inte ge sig.

Pressen steg och Elorah blev mer och mer nervös för var dag som gick då förhören med tjejerna på lunchen blev svårare. De flesta tjejerna var förbluffade av Nialls vilja medan Emma satt med ett nöjt flin och njöt av det ögonblick då hon kände sig starkare än Elorah. Det fick Elorah att känna sig svag och maktlös, som att allt skulle glida ur hennes händer om Niall inte började lyssna på henne snart.

Viljan om att få igång spelet och återfå hennes makt blev större för var dag medan den lilla, lilla rädslan som fanns inuti henne växte. Det var en onsdag när den alltid lika tysta kemilektionen slutade och Mr. Ross släppte iväg eleverna utan problem. Niall gled ur stolen och smet förbi Elorah på ett kick, och det var då hon kände att hon höll på att explodera. Känslorna blev för mycket och hon kunde inte kontrollera ilskan som rusade i hennes ådror.

Hon kanske inte var smart, men en sak stod som glasklart i hennes huvud; Niall skulle inte vinna.

 

”Niall!” röt jag med en ilska i rösten som fick mig själv att förvånas och gapa med munnen.

Den stora aggressionen som samlade på sig inuti min kropp höll på att svämma över och känslan av att jag snart skulle koka över gick fram och tillbaka i mitt huvud. Kvickt hoppade jag av den höga, svarta plaststolen och greppade åt mig böckerna samt penna och suddgummi som låg på bänken.

Jag placerade dem i min famn och började sedan med arga steg röra mig ut ur klassrummet i ett hopp om att få tag på Niall på direkten. Mina ben kändes tunga som cement och varje steg kändes jobbigt och kämpigt när jag så fort som möjligt försökte ta mig ur klassrummet.

När jag sedan var ute såg jag en chockad Niall stå framför mig med halvt öppen mun med blicken fäst på mig. Hans ljusblåa ögon träffade mina och utstrålade nyfikenhet innan de ersattes av stark vilja och en hård blick. Han vände sig sedan om och satte fart på benen, bort från mig och iväg från alla mina frågor som irriterat gnagde i mitt huvud. Ilsket skrek jag ännu en gång hans namn och började gå efter honom med beslutsamma steg.

Mitt skrik uppmärksammade en massa elever som gick i korridoren och som undrade vad som hände medan andra intresserade stod och tittade på. Utan att ge åskådarna en ända blick sprang jag fram till Niall och greppade tag i hans arm med min lediga hand. Mina naglar grävde sig in i hans tröjärm och han kved missnöjt och försökte skruva sig loss. Jag himlade på ögonen och drog honom sedan med mig till en av de närmaste dörrarna som inte tillhörde ett klassrum.

Min blick fastnade på en städskrubb som jag snabbt beslutade mig för och med en Niall som protesterade och försökte få sig ur mitt grepp slängde jag in oss i den och stängde dörren. När jag långsamt släppte mitt grepp om hans arm suckade han lättat och jag granskade honom när han försiktigt lät sin hand smeka det stället jag hade tryckt in mina naglar.

”Why’re you doing this?” frågade jag med en hård röst, en röst som inte lät någonting komma i vägen.

 Han tittade oförstående upp på mig och hans panna rynkades en aning. 

”Why can’t you just give me a chance? I know that I’m not the one you think I am.”

Han skakade förtvivlat på huvudet och placerade sina armar över bröstet. Armarna hjälpte till att bära upp varandra och han vände sig hastigt om och försökte gå runt i det lilla utrymmet som fanns medan jag bara stod och tittade på. Ljuset i skrubben var dåligt och jag tittade på honom i väntan på ett svar som aldrig verkade komma.

”Say something!” utbrast jag med en röst som sprack på mitten av min ilska och oro.

Utan en reaktion från honom lät jag min hand glida genom det långa, mjuka håret och skakade på huvudet.

”Niall come on! I just want to prove that I actually can be nice. It’s not like we’re going to get married!”

Han vände sig hastigt om mot mig och tittade in i mina ögon. Den beslutsamma blicken fanns kvar och han tittade allvarligt på mig.

”Give it a chance.” bad jag och höll kvar min blick i hans.

Hans huvud ruskades på direkten och han slickade sig sedan om läpparna för att fukta ner dem från uttorkning.

”No.” svarade han snabbt utan att släppa blicken från mig. ”I don’t want to play this game.” fräste han medan de hårda orden flög genom tänderna.

”What game? There is no game!” utbrast jag hysteriskt och kände hur pannan rynkades mer och mer. ”Give me one good reason that you shouldn’t give me a chance.”

Niall fnyste frustrerat och tittade på mig igen. “Don’t you see? All this is a game for you girls and I don’t want to be your new toy that you drop off when you get bored. This is a fucking game, a game that you don’t see because you’re in it. And do you know what? I’m not going to be that toy.” spottade han aggressivt ur sig och skakade på huvudet.

”Now get out of my way. I’m not going to spend my time on this anymore.” mumlade han tyst och tittade ner i golvet.

Det var som att all den styrkan han hade haft försvann på mindre än en sekund och allt som kvarstod var några små ord som han nästan viskade fram. Som att ilskan och modet steg åt sidan och lät rädslan komma fram.

Sekunden senare tryckte han sig försiktigt förbi mig och öppnade dörren. Ljuset från korridoren bländade mina ögon och jag kisade besvärat medan besvikelsen fyllde min kropp. Sedan, när han hade gått ut ifrån skrubben, stängde han dörren ingen och lät min kropp omfamnas av mörker.

Med en suck som kändes lika högt som ett skrik stängde jag ögonen och satte mig ner på marken med händerna i håret.

Det här var hopplöst.

---

Och där kom kapitel 6! Lite slarvigt tycker jag, men jag är sååååå trött just nu och ville bara bli klar. Jag kände mig tvungen att ge er något, så här har ni något litet att smaska på medan jag fixar inför nästa kapitel! 

 

 

 

Sv: Nu i början är det bara Niall, men yesbox. De andra killarna kommer också in sen! :) xx

15+ :)

Previously in Why fake it? :  ”So…” började jag och fäste min blick i hans, även om han inte tittade tillbaks. ”How are you?” Han tittade oförstående på mig, som att han inte förstod vad jag sa, som att det bara var en massa skit som fick hans hjärna att kollapsa, innan han oberört tittade ner mot sin tallrik igen. ”Good? Bad? Nervous?” frågade jag igen i ett desperat försök på att få honom att säga något istället för att ge mig en massa kyliga blickar. ”Where do you come from?” Tystnad. ”Is it far away from here?” Ännu mer tystnad. ”Near?” Så tyst så att man kunde höra en knappnål falla, och jag säger bara en sak. Det tar kål på mig. Han bara satt där som ett fån med sin jävla mat i munnen och vägrade att svara på mina frågor. Var han stum eller? Ja, så måste det vara. Varför skulle han annars skita i att svara på mina frågor? ”Ireland.” svarade han snabbt med hans djupa accent som fick mig att rycka till. Sedan, när de orden var sagda, drog han stolen längs golvet, greppade sin bricka och gick bort från mig. Fan också, det här skulle visst bli svårare än jag trott.

---

 

 

Jag skakade oförstående på huvudet medan jag drog mina fötter längs marken och gick ut ur matsalen. Varför hade hon, en av de populäraste på hela skolan, gått fram till mig och försökt att starta en konversation? Det var riskabelt, så varför hon gjorde det blev inte klart i mitt huvud. Jag förstod inte. Varför skulle hon riskera sitt rykte genom att prata med den nya killen, den tysta killen som bara satt för sig själv och jobbade?

Medan tankar och funderingar flög runt i mitt huvud drog jag upp den nya, silvriga nyckeln ur fickan och kramade den i handen. Dess nyckelband som hängde i hålet på nyckeln var svart, och det var precis så jag kände sig nu. Tom, svart och ensam. Antar att det är de sämsta sakerna man kan känna sig som tonåring. Vissa kanske tyckte att det var konstigt att jag inte tog chansen att prata med henne, en tjej som kunde få mig bli populär, skaffa vänner och ha det allmänt bra, men för mig var det bara så det skulle vara. Jag ville inte ha henne till hjälp, jag visste att det bara innebar trubbel.

Röster började fylla mina öron och fick mig att vakna till liv när jag gick igenom den okända korridoren och letade efter det skåp jag för bara någon ynka timme sedan blivit tilldelad. Jag suckade högt för mig själv och drog blicken längs alla nummer som klädde skåpen innan jag tillslut hittade det jag letade efter och stannade vid ett av de gråa, djupa skåpen. Silvernyckeln som hårt kramades i min hand lossades, och flög snart med hjälp av handen upp till låset och öppnade det.

Synen fick mig att sucka högt och plantera en hård smäll i ansiktet, en smäll som stod för idioti och dumhet över att jag ens öppnade det. Skåpet var tomt på både böcker och papper, allt man såg var plåten i sidorna, taket och golvet som utstrålade tomhet och smuts. Såklart fanns där inga böcker, jag hade ju inte hunnit lägga in några än.

Bittert slog jag igen skåpet igen och låste det med svordomar och mumlande för mig själv. En suck for ur mig medan jag drog mig mot lektionen som skulle börja om några få minuter, kemin.

 

Jag var ensam i det stora, tysta klassrummet tillsammans med läraren som skulle hålla i lektionen, Mr. Ross, och tänkte ut vad jag skulle ta mig till. Han hade delat ut en bok till mig och tilldelat mig en plats där jag skulle sitta den senaste tiden, en fönsterplats till vänster som fick mig att le. Åtminstone fick jag en bra plats. Det var i alla fall något.

Med tiden strömmade elever in och Mr. Ross pekade med hjälp av sitt strålande leende och pekande finger ut platserna de skulle sitta på.  Platsen bredvid mig förblev tom och en flod av lättnad sköljde över mig i samma sekund som han satte igång med lektionen. Att behöva sitta bredvid någon jag inte kände var hemskt, och jag var glad om jag slapp det. Konstigt nog förblev klassrummet tyst och de flesta eleverna lyssnade på Mr. Ross när han gick igenom dagens uppgifter.

Mitt inne i en förklaring flög dörren in till salen upp och ljud som skratt och smällar fyllde våra öron. In stormade flickan som hade pratat med mig på lunchen med stora steg och ett skratt som hon hade svårt att tvinga ner i halsen. Något som kändes lika tungt som en sten tyngde plötsligt ner min kropp och jag kände mig illa till mods. Att hon gick på samma skola var okej, men i min klass? Inte hade jag tur i alla fall.

”Oh, Miss Nichols.” utbrast Mr. Ross med ett mjukt leende mot flickan.

Jag spände hårt min blick i hennes och granskade henne när hon drog på ett leende och skrattade mot honom. ”I’m glad that you decided to come.”

”Anything for you, handsome.” flörtade hon med ett leende som snart såg ut att spräckas.

Jag skakade äcklat på huvudet i ett hopp om att återgå till lektionen när äraren brast ut i ett generat skratt. Han ruskade sedan försiktigt på huvudet innan han lät den svarta pennan han hade i handen glida mellan hans två fingrar och peka på platsen bredvid min.

”Please, take your seat.” bad han med en mjuk ton och flickan tittade mot platsen han pekade mot.

Leendet som jag inte trodde kunde bli större, ökade och hon la huvudet på sned för att granska det hon hade framför sig innan hon satt styr mot bordet. Medan skorna pressades mot golvet himlade jag med ögonen och tittade ner i boken, hoppades att den skulle fånga mitt intresse nog för att inte titta upp på henne och göra bort mig.

”Hey you.” Hörde jag plötsligt en ljus röst viska och försiktigt sneglade jag upp.

Flickan tittade på mig med ett vackert tandaleende och slog sedan bort håret innan hon sneglade ner i boken jag hade framför mig och drog den mot sig. Hennes ögon drogs fram och tillbaka över texten och jag tittade chockat på henne när hon fortsatte att läsa medan Mr. Ross talade.

Mina ögon kändes stora som fotbollar och för var sekund kände jag mig mer och mer förvirrad. Hon sneglade sedan upp med ett litet leende gömt i mungipan och tittade på mig, och generat slog jag bort blicken mot fönstret. Jag kunde känna hur mina kinder sakta men säkert började hetta när jag drog blicken över skolgården och tittade ut på de få ungdomarna som befann sig där.

Ett lågt skratt hördes sedan och jag tittade tillbaks till flickan som hade tagit min bok.

”I’m Elorah, by the way.” hälsade hon med ett leende innan hon återgick till att titta ner i boken och fortsätta chocka mig med något jag aldrig trodde hon skulle få för sig.

---

Även om limited inte var hög och ni inte uppnådde den, så får ni det här ändå! Jag vet att den är seg och kanske inte så bra, men jag är säker på att den kommer bi mycket, mycket bättre. Tänkte även avslöja att den faktiskt kommer innehålla mycket kärlek även fast novellen är drama. Och sedan, när ni minst anar det, kommer jag förvirra till det för er. Japp japp. Tror inte någon av er kommer lista ut det..... haha!

10+ till nästa, pretty please? :) 

 

Med blicken diskret höjd granskade jag försiktigt tjejerna cirka tjugo meter bort. Dem att vid ett runt bord i mitten av matsalen och babblade med varandra som om det inte fanns någon morgondag. Spänning verkade ligga i luften och två av tjejerna satt och gav varandra blickar genom hela samtalet. Emma, tjejen som försökte få mig att vara med dem, var en av dem. Hon gav tjejen mitt emot henne en hotfull blick innan hon öppnade munnen och fräste ut ord som flög genom hennes tänder.

Hon verkade upprörd över något jag inte förstod mig på, och när hennes ögon plötsligt träffade mina utstrålade de hat, ilska och irritation. Något som fick mig att böja ner blicken i genanthet och ha huvudet i maten. Mina kinder började hetta och jag pillade i den halvt uppätna fisken som låg på min tallrik medan jag löst bet mig i läppen och försökte rensa tankarna.

Varför frågade hon mig från första början? Och om hon nu var sur på mig, varför tittade hon då på mig? Frågorna gjorde mig förvirrad och jag ruskade sakta på huvudet i ett försök att avleda dem och få rätt svar. Allt som hände fick mig att bli snurrig.

Plötsligt hörde jag ett hårt ljud som fyllde mina öron. Ett par klackarskor trycktes mot golvet och för varje sekund blev ljudet högre och oron större.

Försiktigt lyfte jag min blick för att granska vad som höll på att hända, men när jag sedan såg vem det var flög den ner och fick tankarna att explodera igen.

Vad gjorde hon här?  

 

Med ben som styrde mig mot den nya killens bord och en blick bakåt till Emma där ett fuck you finger ingick, lät jag mitt självförtroende öka och få mig själv att tro på det. Hur svårt kunde det vara? Jag menar, kom igen, det var mig det handlade om. Såklart han inte skulle kunna säga nej till det, det var för bra.

Jag slog fram blicken igen och lät mina händer flyga upp mot brösten för att trycka upp dem, sedan drog jag på ett leende och tog de sista stegen mot bordet. Med min vänsterhand drog jag med fart ut den ljust träfärgade stolen och böjde mig ned för att sätta mig på den.

Den blonda killen som satt framför mig hade blicken nedslagen i tallriken och vägrade möta min. Det var som att hans rädsla tog över honom och fick honom att tveka, vilket fick mig att bli nöjd inombords och le. Försiktigt tog jag stöd med armbågen genom att placera den på det vita, rena bordet och tittade sedan upp på honom igen. Hans kinder hade snabbt reagerat och ändrat ton till svag röd och hans ena mungipa ryckte lätt när han rörde med gaffeln i den matfyllda tallriken.

Mina armar föll ner mot bordet och snabbt började min högra hand dansa mot trädet så att naglarnas ljud skrapade i mina öron. Han verkade störa sig lite på det och hans ögonbryn rynkades besvärat medan jag granskade hans beteende och utseende. Försökte komma på hur han var som person, om han var glad eller arg, lätt eller svår, sårbar eller stark, innan jag suckade och flyttade ner min blick till fingrarna som skapade någon slags dövande musik.

Arga, nyfikna och desperata blickar som slogs mot min nacke och fick mig att tappa tålamodet, och helst av allt ville jag ta gaffeln ur handen på killen och kasta bak den mot tjejerna så de slutade stirra. Pressen ökade och jag suckade ännu en gång innan jag slog bort håret från ögonen och tittade upp.

”So…” började jag och fäste min blick i hans, även om han inte tittade tillbaks. ”How are you?”

Frågan slängdes ur min mun och så snabbt den var ute ångrade jag den. Det var det töntigaste man någonsin kunde säga och jag knep ihop ögonen i ånger för en sekund innan jag var tvungen att öppna dem igen för att möta hans blick.

Han tittade oförstående på mig, som att han inte förstod vad jag sa, som att det bara var en massa skit som fick hans hjärna att kollapsa, innan han oberört tittade ner mot sin tallrik igen. Hade han svårt att prata eller?

”Good? Bad? Nervous?” frågade jag igen i ett desperat försök på att få honom att säga något istället för att ge mig en massa kyliga blickar. ”Where do you come from?”

Tystnad.

”Is it far away from here?”

Ännu mer tystnad.

”Near?

Så tyst så att man kunde höra en knappnål falla, och jag säger bara en sak. Det tar kål på mig. Han bara satt där som ett fån med sin jävla mat i munnen och vägrade att svara på mina frågor. Var han stum eller? Ja, så måste det vara. Varför skulle han annars skita i att svara på mina frågor?

”Ireland.” svarade han snabbt med hans djupa accent som fick mig att rycka till. Han hade visst inte tappat talförmågan.

Sedan, när de orden var sagda, drog han stolen längs golvet, greppade sin bricka och gick bort från mig. Chocken fyllde snabbt min kropp innan besvikelsen och irritationen tog över och fick mig att stöna högt. Jag placerade surt huvudet i bänken och stängde ögonen.

Gick han precis från mig, bara sådär? Ja, ja det gjorde han.

Fan också, det här skulle visst bli svårare än jag trott. 

---

Wihooo, kapitel 4! Vad tycker ni? Själv tycker jag att det går ganska bra, faktiskt! Slängde in ett sådant previously som de flesta ville, så det hoppas jag ni är nöja med - och kapitelt förstås.

Den välbekanta lukten av den gamla, slitna matsalen blandat med mat fyllde mitt luktsinne och fick min näsa att rynkas.

Fiskpinnar.

Ett kräkljud flög ostoppbart ur min mun och sedan fylldes mina öron med skratt från tjejerna som gick bredvid mig. I ett försök att dölja leendet som gömdes i mina mingipor harklade jag mig lite och tittade kritiskt på maten till höger om mig.

”I think I’m just gonna grab a glass of water. No way in hell that I’m going to touch that shit.” klagade jag med en ryckning på munnen och ruskade på mitt bruna, långa hår.

Medan tjejerna försvarade sig själva och svarade på varför dem ville ha styrde jag mina steg bort från den korta matkön och vidare mot den stora vattenautomaten som fanns intryckt mot väggen några meter därifrån. Bredvid automaten stod där ett ställ fyllt med gamla, slitna glas i en grå hylla med många olika plan och lådor. Jag drog suckandes min högra hand över det mellersta lagret och letade desperat efter ett glas som såg någorlunda rent ut, sedan ryckte jag upp det och granskade det i min manikyrerade, smala hand.

Märken och repor från tusentals olika munnar och diskningar i maskiner som klädde glaset fångade min uppmärksamhet en kort sekund och på den lilla biten hann jag bli äcklad. Hela mitt ansikte kändes som ett russin av alla missnöjda rynkningar och besvärade tankar som dök upp i min hjärna.

Diskret skakade jag på huvudet i ett försök att avleda de dåliga tankarna och tryckte sedan glaset mot spaken så det fylldes med nytt, fräscht vatten. Jag drog bort glaset från den hårda plast spaken och lyfte den sedan mot munnen samtidigt som jag styrde stegen mot det vanliga bord vi brukade sitta vid.

Eller ja, det bordet vi hade suttit vid när jag hade varit här. Saker hade ju trotts allt förändrats, även fast jag inte ville erkänna det. När mina höga klackarskor pressades mot det kalla golvet och gav ifrån sig ljud tittade jag upp och lät blicken glida över bordet.

Chockat och besvärat satte jag vattnet jag precis fyllt munnen med i halsen och gömde sedan munnen med handen för att inte hosta upp det igen. Halsen kändes irriterad och känslan var hemsk. Jag fick tvinga mig själv att hålla hostan nere medan jag panikartat stirrade på bordet.

Framför mig satt killar i en mindre placerad grupp. De flesta hade glasögon, omoderna kläder och klassades som lärarnas gullegrisar. Att de ens hade haft mage att ta bordet äcklade mig och jag kände hur rynkan i min panna fördubblades.

”Excuse me?” fräste jag surt och möttes av oroliga, rädd ögon. ”Get the fuck off my table. Now.”

De rädda pojkarna gav varandra blickar och mumlade små ord till varandra innan dem hastigt plockade ihop deras brickor och flyttade sig, försvann som små rädda råttor.

Äcklat gav jag ifrån mig ett missnöjt ljud och skakade sedan på huvudet. Jag böjde mig efteråt nedåt och borstade på stolen, som att där skulle finnas baciller eller något liknande från killarna, innan jag försiktigt satte mig ner på den.

”I see you found your table.” sa plötsligt en röst som jag gott och väl kände igen och jag vände mig hastigt om. Julia.

”Yeah.” mumlade jag och granskade när dem satte sig ner vid de lediga platserna. ”How the fuck did they even get this table? Like seriously. Those boys? Ew.” klagade jag och tjejerna gav ifrån sig lite skratt.

Julia tog fram en vit, ren servett och torkade lätt bordet från smuts innan hon placerade sina armbågar på det och tittade på mig.

”When you left they lost their fear. We wasn’t those scary bitches anymore.” sa hon allvarligt innan hennes ansikte lös upp i ett lätt leende och blinkade mot mig med ett skratt.

”Well, now I’m back and everything will be as it used to be.” log jag mjukt mot henne innan jag vände på huvudet och tittade på Emma som satt mitt emot mig. ”What do you think, Em? Was it as terrible as Julia said it was when I wasn’t here?”

Emma ryckte på axlarna och jag tittade allvarligt på henne. Min blick var stark utan vänskap och glädje, istället var den fylld med vilja. Viljan över att få tillbaks min position som ledare bland tjejerna. Den titeln Emma hade ryckt ifrån mig.

”Well, that doesn’t matter.” började jag och drog min blick från hennes och lät den glida över bordet istället. ”You should’ve seen the boys at that place I was at. They were smoking hot!” skröt jag med ett leende och snabbt överfölls jag med frågor över hur det var.

De andra tjejerna var intresserade över hur det hade varit och jag gav Emma ett självsäkert leende innan jag svarade dem glatt i ett försök om att få tillbaks deras förtroende.

”You know, it won’t be as it used to.” utbrast plötsligt Emma och tittade allvarligt på mig.

Letade sig in i mina ögon och höll kvar den där, en blick full med ilska. Chocken över att hon hade sagt något fick mig och alla andra tjejer att först bli stumma, sedan brast jag ut i ett lätt skratt och höjde ögonbrynen.

”It won’t?”

”No. You have to prove that you’re worth it. How can we know that we can count on you when you’ve been on such a disgusting and weird place for this long?”

Jag tittade överraskat på henne innan jag svagt nickade med ett imponerande leende.

”Wow, how long have you been working on that line?” frågade jag henne skämtsamt innan något svartnade i hennes ögon.

Hon tog det inte som ett skämt, det kan jag direkt säga. Men vem sa att jag faktiskt inte menade det? ”But sure. What do you want me to do?”

Hon drog snabbt bak huvudet och granskade matsalen i ett svep. Min blick följde nyfiket hennes innan den flög tillbaks och landade på mig.

”Do you see that guy over there?” frågade hon och nickade bakåt mot en pojke som satt ensam vid ett bord och åt. Helt okej snygg med blont hår och blåa ögon och vad jag såg, ögon för mat.

Jag nickade avvaktande och försökte lista ut vad hon tänkte på innan hon log mot mig och självsäkert tittade in i mina ögon.

”That's the bet.” började hon och jag tittade chockat på henne. Vad sa hon nyss? ”Make that guy fall for you and then, when he loves as most, dump him. Break his heart.” utmanade hon och chocken satt kvar i min hals.

Va?

”Emma, I have a boyfriend.” sa jag stelt och tittade oförstående på henne. Ett skratt for ur henne innan hon diskret skakade på huvudet.

”Do you?” frågade hon och jag tittade på henne och lät sedan min blick glida över matsalen medan hon fortsatte. ”Because it seems like he’s over you. He have found a new pretty girl.” berättade hon och just då landade min blick på en pojke med en blond tjej i knät.

Mike. Rosalie. Fuck. Det var som att något föll på mitt hjärta, krossade det och fick mig att ramla baklänges även fast jag satt kvar rakryggad i stolen. Jag kände mig som fastfrusen.

”So what are you saying?”

Jag skakade av mig känslorna och tittade ner i bordet. Chocken av att han ens gjorde något sådant fick mig att vilja gråta samtidigt som inga tårar kom ut. Jag var inte en sådan som grät, men ändå. På något sätt kände jag mig gråtfärdig. Skakig av händelsen stängde jag ögonen, drog tungan längs undertänderna och öppnade sedan dem igen.

”Game on, bitch.” fräste jag med ett surt leende innan jag drog ut stolen från bordet och reste mig upp.

Sedan gav jag Emma en blick medan jag styrde mina steg mot den ensamt sittande pojken längst in i matsalen.

---

Förstår ni mer nu, eller åtminstone en liten bit? Hoppas det!
Det var även en tjej som undrade om jag kunde skriva en liten bit av kapitlet i det nya, så jag tänkte att ni får bestämma! Ska jag ha det? Ja/Nej? 

En knackning som gott och väl hördes över hela klassrummet men som inte uppmärksammades av eleverna ekade i rummet. Någon enstaka elev lyfte huvudet i nyfikenhet på vem det var som knackade på, men de flesta satt som innan ointresserade av lektionen och pratade med någon av deras vänner.

Bakom den tjocka trädörren stod den blonda pojken och kliade sig nervöst i sitt kalufs samtidigt som han tog djupa andetag i ett försök att hålla lugnet. Dåliga tankar om vad som kunde hända snurrade runt i pojkens huvud samtidigt som nervositeten flög runt i magen och fick honom att må illa.

Den smått runda och halvt flintskalliga Mr. Fields som höll i lektionen suckade högt och mumlade tröstande ord till sig själv medan han gick fram till dörren och öppnade den. Pojken blev förvånad av synen framför sig och backade ett steg när Mr. Fields ilsket klev ut ur klassrummet.

”What do you want?” frågade han hektiskt och skakade på huvudet i ilska.

”Uhm… I… think this is the classroom I shall be in… You’re Mr. Fields, right?” sa pojken smått förvirrad och en aning skrämd av lärarens ilska.

Mr. Fields kinder ändrade snabbt färg till röd nyans innan han slog bort ilskan som en fluga och log mot eleven framför sig.

”Oh well… Welcome! välkomnade han i ett försök att gottgöra hans ilska och harklade sig sedan. ”You can go after me, Mr…?”

”Horan.” fyllde pojken snabbt i och Fields stelnade till och stirrade storögt på pojken framför sig.

Den röda nyansen som låg på hans kinder fördubblades och han nickade stelt innan de båda klev in i klassrummet och gick fram mot katedern som stod framför den stora, vita White board tavlan. Pojken suckade tungt för sig själv när läraren hade reagerat på det sättet och då förstod han att rektorn hade berättat om honom.

Berättat om hans perfekta betyg och närvaro, något som har varit fläckfritt ända sedan barnsben då skolan alltid hade haft stor betydelse i hans liv. Även fast en ny elev hade kommit in i klassrummet och ställt sig framför näsorna på de andra eleverna riktades inte uppmärksamheten ditåt.

I ett försök att få alla att tystna och lyssna harklade sig Fields några gånger i hopp om att det skulle fungera, men när ingen regerade öppnade han surt munnen och röt åt eleverna att knipa igen. Den nya eleven ryckte till och tittade förskräckt på läraren samtidigt som de andra eleverna hade tittat upp och börjat granska pojken från topp till tå. Letade reda på hans brister och efter de hemligheter som någonstans gömde sig i honom. 

”I’m honored to tell you…” Mr. Fields harklade sig och verkade äcklad av att behöva uttala ordet. ”-Good students that this boy have flown all the way from Ireland to here. Please welcome Niall Horan to this school!” log han och placerade en lätt hand på Nialls axel.

En obehaglig känsla ilade genom hans kropp och han gjorde ett försök att le mot Mr. Fields.

I en av de bakre raderna, två snäpp från fönstret, satt två av skolans mest populäraste tjejer, Emma och Alison, och granskade den nya eleven som stod bredvid den lärare de minst brydde sig om på denna skola. Emma knackade nöjt med sin penna ner i bänken samtidigt som Alison hade höjda ögonbryn över hans häpnadsväckande bra utseende.

De båda satt och viskade små saker till varandra medan pojken tog åt sig lärarens ord och började gå längs klassrummet i jakt på den lediga platsen långt bak. När han sedan var på väg att gå förbi Emma och Alison höll Alison fram armen framför honom och drog på ett leende.

”Hi cutie.” hälsade hon flörtigt medan pojkens kinder började hetta.

Mr. Fields fick sedan syn på Alisons påhitt och drog snabbt på en utskällning till henne och sa åt pojken att gå vidare till sin plats. Alison bara himlade med ögonen åt lärarens ord innan hon tog in armen och lät pojken passera. Hans kinder blossade i högsta grad och han slog sig generat ner på den lediga bänken två rader bakom Alison och Emma.

Med ett litet skratt som hotade med att åka upp ur hans mun skakade han på huvudet med generat leende och blossande kinder.

 

Cirka två timmar senare släppte Mr. Fields eleverna och avslutade lektionen för en tidig lunch. Under den tiden hade Alison och Emma gjort allt för att få Nialls uppmärksamhet och få honom att le, men han hade suttit och ignorerat tjejerna och lyssnat så gott det gick på Mr. Fields i allt oväsen.

Tjejerna blev då irriterade och tog avvisningarna som ett tecken på att han inte mådde bra, eller helt enkelt att han inte var intresserade av tjejer. Ingen hade någonsin sopat bort komplimanger från de två tjejerna som att de var damm och fokuserat på lektionen. Reaktionen gjorde dem arga, och så fort Mr. Fields sa åt dem att de kunde gå gav de varandra en allvarlig blick innan de drog ihop böckerna och gick back till pojken i ett hopp om att kunna övertala honom.

När Niall hörde skor som pressades mot golvet i hans närhet tittade han nervöst ner i golvet och granskade skorna istället för ansiktena. Direkt märkte han att det var dem två tjejerna som hade suttit framför honom på lektionen som stod och väntade på honom. Pulsen steg hastigt i hans kropp och han svalde nervöst. I hans huvud gick svar och tankar på vad dem ville runt och han knep besvärat ihop ögonen. Han ville inte ha några bekymmer eller bråk. Inte första dagen.

Ett harklandes hördes från tjejerna och Niall fortsatte att hålla ögonen stängda samtidigt som hans hårt dunkande hjärta fyllde hans hörsel.

”Uhm.” sa en av de två tjejerna med en ljus och nyfiken röst. Niall gav ifrån sig en ljudlös suck innan han öppnade ögonen och riktade blicken åt tjejerna.

Utan att ge ifrån sig ett ljud fortsatte han att titta på dem och förväntade sig att de så småningom skulle börja prata.

”Hi.” började flickan till höger som hade kork skruvat, blont hår och kläder som satt åt på hennes lilla, smala kropp. ”Do you have someone to sit with on the lunch?” frågade hon sedan och Niall skakade avvaktande på huvudet.

Hans blick var fast i Emmas ögon och han tvekade inte en sekund på att ha kvar den medan hon fortsatte att prata. Emma blev smått nervös när hans blick var så påträngande i hennes och hon gjorde ett försök att le till honom innan hon skakade av det och drog på sitt självsäkra, själviska jag.

”Sit with us then!” utbrast hon med ett av hennes bästa leenden och i ett försök att skaka av sig Nialls blick.

Han tittade osäkert på henne och överlade förslaget innan han skakade på huvudet och tog upp boken som låg på träbänken. Sedan började han gå förbi tjejerna som stod förstelnade med förvånade ansiktsuttryck. De försökte förstå vad han precis hade sagt och få in det i hjärnan innan Emma chockat skakade på huvudet och sedan högg efter Nialls arm.

Hon spände sina fingrar runt hans handled och stoppade honom från att fortsätta.

”Uhm, Niall?” sa hon och övervägde om det var rätt namn eller inte innan hon skakade på huvudet och gav honom en allvarlig blick. ”I’m not giving you a choice. Either you’re in or out, I’m giving you a free ticket to the popular people on your first fucking day! You can’t just say no to that.” fräste hon förvånat med en röst fylld med chock.

”I’m sorry.” mumlade Niall knappt hörligt innan han ryckte lite på munnen och drog åt sig sin handled. Sedan styrde han sina ben mot matsalen med händerna i fickorna och mumlade sina tankar lågt för sig själv.

Han skulle inte låta dem ge honom en ingång till populäriteten så de sedan kunde slänga iväg honom som sopor när han inte var rolig längre. Han skulle inte låta de populära personerna komma åt hans inre, han visste redan vad han då skulle sluta som.

En jävla wannabe som ingen ville vara med.

---

Kapitel två, mina fina läsare! Känner att allt flyter på som det ska, faktiskt. - Även fast den inte har varit igång länge. 

Så, vad tycker ni? Okej, va? I nästa kapitel får man reda på själva handligen, så jag antar att ni vill ha den? :) 

15-20+ till nästa.

St James School of central London.

 

En skola full med töntar, sportfånar, bimbos, musiker, och alla andra sorter av människor som var indelade i grupper.Skolan där den pojke som aldrig velat lämna sitt hem skulle börja.

Egentligen var det mot hans vilja och han protesterade och bad om att få åka tillbaks till sin hemstad, men hans föräldrar höll hårt i beslutet och fick pojken att ge sig. Det var en gammeldags skola där de flesta lärarna var hatade av eleverna och där gruppen man tillhörde spelade stor roll.

Om du någonsin hade varit en tönt kom du aldrig därifrån, och du fick aldrig heller respekt från andra som var i en högre placerad grupp. Första intrycket var viktigt, och det var sällan en ny elev fick uppmärksamhet av en mer populär elev – de gav en inte ens blickar, låtsades som att dem var luft.

Folk som var mindre bra placerade var som damm för de populära eleverna. Och det var bara dem allt handlade om, själviska var dem med andra tanke.

Kanske var det att de var rädda att bli som de mindre placerade eleverna om de pratade med dem då åsikter och popularitet i stort sätt var hela världen för ungdomarna.

St James School of central London var alltså en normal skola, en skola som alla andra.

 

”Don’t forget your bag, honey! Your lunch is in it.” Pojken himlade irriterat med ögonen av de ord hans mor slängde ur sig ur sovrummets vrå.

Där gjorde hon sig klar för jobbintervjun hon skulle till som befann sig i den stora byggnaden tjugo minuter från deras nya, fräscha hus i London. Pojken mumlade några irriterade ord och svordomar för sig själv samtidigt som han drog åt sig den stora, blåa tygväskan som stod placerad på det ljusa träbordet i köket.

Han började släpa fötterna längs golvet med blicken farandes runt i rummen utforskandes efter att hitta alla små brister i huset. Om han hittade alla dåliga synpunkter med huset kunde han överklaga hos sina föräldrar och övertala dem om att åka hem igen, eller det var i alla fall vad han hoppades på.

Uppe i sovrummet blev snart hans mor klar och stängde lätt igen dörren innan hon lät de smått höga klackarskorna fylla rummet med ljud när hon gick ned från den nya trappan. Pojken lät inte sin uppmärksamhet riktas åt sin mor, utan han fortsatte att leta runt i den stora, vita hallen de nu befann sig i.

”Oh, look mum. There’s a crack on the door.” mumlade han surt och tittade på den lilla, lilla sprickan som hade letat sig upp ur den vitmålade dörren.

Hans mamma gav ifrån sig en suck innan hon drog åt sig sin sons huvud och kysste honom på hjässan med höga pussljud.

”Darling, stop with all this complaining. This house is much better than our old one!” uppmuntrade hon och rufsade till sonens blonda hår.

“I liked our old one.” viskade han tyst för sig själv när hans mamma ännu en gång gav honom en blick som visade att han skulle visa respekt.

Hon gav ifrån sig ännu en suck innan hon skakade på huvudet och öppnade ytterdörren.

”I’m going to the interview now. Don’t be late to school, Ni! It’s your first day.” Pojken suckade åt hans mors ord och viftade iväg dem så snabbt de hade kommit in i hans tankar. ”Okay, I think that’s all. Goodbye, my boy. Mum loves you.” sa hon med ett snabbt leende innan hon rusade ut ur huset och stängde dörren efter sig.

Så fort låsets klickande hördes stönade pojken högt och lutade huvudet bakåt så mycket han kunde medan alla irriterande åsikter om flytten dök upp i hans huvud. Någon sekund senare tog han upp det igen och blev en aning chockad när han på direkten möttes av sin egen spegelbild.

Spegelbilden som visade en pojke med tillrufsat hår, klarblåa ögon och ett litet snett leende som fick vilken tjej som helst att le. Han granskade missnöjt sin spegelbild och gjorde ett försök med att få håret att ligga på plats, men när det sedan var fixat såg han lika onöjt på spegeln igen.

En liten klump dök upp i pojkens mage och han rynkade på munnen åt oron som plötsligt fyllde honom.

Första intrycket var viktigt, det visste han mycket gott och väl. Och även fast hans mamma hade försökt övertala honom om att det skulle gå bra så försvann inte klumpen i magen.

Hans mamma visste inget om hur det var att vara tonåring. Det var stor skillnad på att vara det på hennes tid och nuförtiden. Allt hade blivit så mycket svårare nu och ungdomarna accepteras inte längre för den dem är, det är inte det viktiga. Det viktiga är utseende och image, något som fick pojken att skaka av rädsla på att han skulle bli en av de utstötta killarna som ingen någonsin skulle bry sig om.

Med ett ruskande huvudet skakade han av sig de obehagliga tankarna och bröt kontakten i spegeln. Allt skulle gå bra. Han skulle hitta vänner och få en bra skola, ingen skulle någonsin göra honom något illa och få honom att må dåligt.

Med de tankarna och ett svagt leende på läpparna drog han upp den blåa huvan över huvudet och öppnade ytterdörren, sedan gav han sig iväg mot den skola som inte skulle lyckas knäcka honom.

---

Chapter 1, everybody! Förvirrande? Förlåt i så fall. Någon sa i alla fall det, men det ända jag kan säga är att ni kommer förstå. Jag lovar. Vill också påstå att mitt ynka krav var 15 kommentarer och det tog en väldans tid när det egentligen ska vara en BARNLEK för er. Men det spelar ingen roll. Nu är första kapitlet uppe!
Vill även fråga om designen är konstig hos er? Kanske är det bara på min dator, jag vet inte. Men om det är konstigt hos er, snälla berätta det. 

10+ till nästa och det kommer snarast. Kapitlet är redan klart, förstår ni!

Den snart fullvuxna pojken satt sig ner i den obäddade sängen med en djup suck och gömde ansiktet i de stora händerna. Han lät sina ögon lätt stängas så att hans ögonfransar slog mot handflatorna som var tryckta mot hans ansikte. Frågor om vad som hände och varför snurrade irriterat runt i hans blonda huvud och fick honom att bli en aning yr. Det här var inte vad han ville, allt han ville var att stanna i sin kära hemstad och låta allt vara som vanligt. Inte skiljas från alla vänner och släkt och flytta till en okänd stad, han ville stanna där han var.

Tillslut öppnade han ögonen och kände ljuset från lampan hängandes i taket. Ljuset var starkt och chockerade hans klarblåa ögon innan de äntligen släppte in ljuset och ögonen hölls öppna. Då reste han sig upp med ännu en suck och gick mot dörren som ledde han ut till övervåningens hall.

Hans fötter drogs snabbt över golvet och hans lungor kippade efter luft då paniken från att lämna allt blev större i hans kropp. Benen styrde sig själva och rörde sig snabbt över golvet och sedan ner från den stora trätrappan.

Ljudet från när fötterna pressades mot dem slita trappstegen ekade mellan väggarna och pojken stängde bestämt ögonen och försökte stänga ute alla känslor som bubblade inuti honom.

”Honey, where are you going?” ropade hans mamma oroat från köket och stack fram huvudet i ett försök att få syn på sin lilla besvikna pojke.

”Out.” svarade han henne snabbt, och innan hans mamma hade hunnit protestera hade han ryckt åt sig en jacka och slängt sig ut ur huset för att försöka hämta luft.

Hans lungor vägrade att dra in den rena luften som erbjöds, och han kippade besvärat för att få lungorna att fungera och inte bryta ihop. Ute var det kallt och regn hängde tungt i luften. Fuktigheten som trängde sig in på hans kropp fick han att med darriga ben börja röra på sig. Han slängde sig ner från de knappt fem stegen till yttertrappa och fortsatte sedan längs den hårda asfalterade stigen bredvid honom.

Hans händer for upp mot hans huvud medan han ramlade fram på stigen och drog hårt i det blonda håret som nästan nyduschat låg mot hårbottnen. Paniken i hans kropp växte för varje sekund och frågorna om varför det som hände, hände snurrade irriterat runt i hans huvud. Varför var det han som skulle behöva lämna allt han älskade? Allt som någonsin betytt något fanns här och att lämna allt fick han att vilja göra saker som han aldrig någonsin velat förut. Ilskan var så stor att han inte visste vad han skulle göra av den.

I ett försök att få bort smärtan i bröstet och ilskan som bubblade inuti honom pressade han hårt ner de smått sneda tänderna i underläppen och så hårt det gick tryckte han ihop ögonen. Smärtan som uppstod i ögonen och läppen var svag och täckte inte ens en tiondel av smärtan i bröstet, så pojken öppnade med en suck ögonen och lossade tänderna från läppen. Istället för att lägga tid på att försöka få en smärta som aldrig skulle försvinna, försvinna, så fortsatte han istället att gå längs trottoaren.

Staden stod som tom och inte en enda själ förutom hans egna verkade yra runt. Allt var öde och knäpptyst, förmodligen satt alla familjer inne just nu och myste framför brasan istället för att vara ute i den kalla vintern. Snön hade dock inte kommit tillbaka, men kylan bestod helt klart och fick de mesta folket att hålla sig inomhus. Den snart fullvuxna pojkens fingrar började domna bort och hela hans kropp blev kallare och kallare för tiden som gick. Tillslut stannade han och lät sina ben vila mot en tegelvägg som stod tätt intill trottoaren.

Han lät sina fingrar glida längs väggen och stängde mjukt ögonen i ett försök att ta vara på tiden han hade kvar och få alla minnen att stanna i hans huvud. Teglet var kallt och på många ställen hoppigt, men han tillät sina fingrar att fortsätta smeka den mörka väggen. Känseln i hans fingrar höll på att försvinna helt och han kände själv hur huvudet började få svårt att sortera alla frågor och funderingar.

Hans kropp kändes som is och inte en ända centimeter i hans kropp kändes varm och trygg. Besvärat och med sorg i sig lät han kroppen falla längs väggen och sedan sitta på den frusna marken. Hans bakdel blev snabbt lika kall som alla andra kroppsdelar och en liten stund senare kände han hur kroppen lätt började darra. Även hans andetag blev ojämna och hackiga medan han la sina armbågar mot knäna och händerna på huvudet. Han ville inte att det skulle bli såhär, varför blev det såhär? Allt han ville var att stanna kvar.

Han skulle aldrig mer kunna återvända, han kommer tvingas att lämna allt bakom sig och se allt positivt i den nya staden.

Den nya staden som han inget hellre ville än bränna ner så han och hans familj slipper lämna det här stället. Stället kallat hans hem. Att inte få ha det hos sig och behöva lämna det gjorde ont i bröstet på honom och fick den smärta som redan var stor, att bli ännu större.

 

 

Ett högt, pipande ljud som varade i cirka tre sekunder fyllde människornas öron. Den höga metallgrinden på cirka 2,5 meter öppnades långsamt och lät den svaga solen smeka människokroppen som för var sekund visades mer och mer. Bakom den snart halvöppna grinden stod en flicka på cirka hundrasextiofem centimeter med mörkbrunt hår och smal kropp. Hon stod några meter från passerande poliser som antigen sprang, höll en annan människa i handbojor eller vakade hennes beteende.

Hennes svarta byxor, vita linne och mörka skinnjacka satt tajt åt på hennes fettfria kropp och fick den att framstå som perfekt. Utan brister och en sådan kropp de flesta flickor i hennes ålder ville ha. Flickans mungipor åkte nöjt upp och hon lät grinden öppnas helt innan ännu ett pipande läte fyllde hennes öron och lät henne gå ut ifrån den hemska lokal där hon tillbringat sin senaste tid. Det hon hade gjort var dumt, det visste hon. Men hon kunde bara inte låta bli att vara stolt istället för att skämmas och ångra sig, för det gjorde hon inte.

Hon hade gjort vad som behövdes.

Leendet vilade kvar på hennes läppar när hon sedan med nöjda steg började gå ut från innergården. Hennes steg var små och långsamma och gav henne tid att granska den utemiljön hon inte sett på senaste tid. Träden var mörkare och utan löv medan marken var frusen och fick hennes klackaskor att bli en aning mer ostabila. Den sol som en gång hade lyst så starkt hade börjat avta och kylan hade tagit över. En kall vind tog tag i flickans hår och kläder och fick det att flyga i en fasans fart.

Delarna av hennes nakna kropp började lätt darra medan de också började knottra sig när vinden gled förbi. Hon gav ifrån sig en huttring innan hon stannade utanför den höga grinden och blickade ut över gatan. Den höga grinden gav ifrån sig ett pip innan den lika långsamt som den öppnades, stängdes. Flickan drog sin högra tumme mot de få punden hon hade i handen och räknade högt antalet.

När hon sedan hade gjort det log hon för sig själv innan hon vek ihop dem och tryckte ner sedlarna i den vänstra bysthållaren. Några meter framför henne på den asfalterade vägen stannade en röd porsche tvärt och musiken som för en kort stund sedan hade dunkat ur bilens högtalare, tystnade och försvann helt. Ut ur bilen flög en ungdom i samma ålder som flickan.

 Flickan vid namn Alison, även känd som en av Elorahs bästa vänner, smällde bestämt igen bildörren innan hon på de höga klackarna ostadigt började kämpa sig fram med snabba steg. Hon hade en handväska i högra armvecket samtidigt som hennes hår flög med vinden och studsade mot hennes axlar.

Ett tjut for ur henne när hon fick syn på sin vän, och hon ökade farten ännu en bit. Den frusna marken gjorde att det blev svårare för Alison att springa, men hon gav inte upp även fast hon då och då snubblade till och tappade balansen. När hon tillslut kom fram slängde hon sig i famnen på Elorah och båda fnittrade nöjt. Efter en snabb och hård kram släppte de varandra och båda gav ifrån sig nöjda leenden.

”Welcome back, El!” välkomnade Alison samtidigt som de styrde stegen mot porschen som dåligt stod parkerat rakt framför dem.

”It’s good to be back.” svarade Elorah med en suck när de nådde fram till bilen.

De båda flickorna hoppade in i bilen och satt sig i de svarta skinnsätena innan dem vände ansiktena mot varandra och gav ifrån sig nöja leenden båda två.

---

Så, här var då prologen till WFI! Jag vet, bilden är konstig och inledningen var inte den bästa, men man måste börja någonstans och jag kunde helt enkelt inte få till det bättre än såhär. Om jag har fått några nya läsare, hej på dig och jag hoppas att du stannar!

Som sagt så vill jag att ni ger denna novell lite tid då jag vet att det kommer ta några kapitel innan jag får igång det hela, men när jag är igång så är jag säker på att det här kommer bli fantastiskt bra!

15+ till nästa? x