Previously in Why fake it? :  ”So…” började jag och fäste min blick i hans, även om han inte tittade tillbaks. ”How are you?” Han tittade oförstående på mig, som att han inte förstod vad jag sa, som att det bara var en massa skit som fick hans hjärna att kollapsa, innan han oberört tittade ner mot sin tallrik igen. ”Good? Bad? Nervous?” frågade jag igen i ett desperat försök på att få honom att säga något istället för att ge mig en massa kyliga blickar. ”Where do you come from?” Tystnad. ”Is it far away from here?” Ännu mer tystnad. ”Near?” Så tyst så att man kunde höra en knappnål falla, och jag säger bara en sak. Det tar kål på mig. Han bara satt där som ett fån med sin jävla mat i munnen och vägrade att svara på mina frågor. Var han stum eller? Ja, så måste det vara. Varför skulle han annars skita i att svara på mina frågor? ”Ireland.” svarade han snabbt med hans djupa accent som fick mig att rycka till. Sedan, när de orden var sagda, drog han stolen längs golvet, greppade sin bricka och gick bort från mig. Fan också, det här skulle visst bli svårare än jag trott.

Jag skakade oförstående på huvudet medan jag drog mina fötter längs marken och gick ut ur matsalen. Varför hade hon, en av de populäraste på hela skolan, gått fram till mig och försökt att starta en konversation? Det var riskabelt, så varför hon gjorde det blev inte klart i mitt huvud. Jag förstod inte. Varför skulle hon riskera sitt rykte genom att prata med den nya killen, den tysta killen som bara satt för sig själv och jobbade?

Medan tankar och funderingar flög runt i mitt huvud drog jag upp den nya, silvriga nyckeln ur fickan och kramade den i handen. Dess nyckelband som hängde i hålet på nyckeln var svart, och det var precis så jag kände sig nu. Tom, svart och ensam. Antar att det är de sämsta sakerna man kan känna sig som tonåring. Vissa kanske tyckte att det var konstigt att jag inte tog chansen att prata med henne, en tjej som kunde få mig bli populär, skaffa vänner och ha det allmänt bra, men för mig var det bara så det skulle vara. Jag ville inte ha henne till hjälp, jag visste att det bara innebar trubbel.

Röster började fylla mina öron och fick mig att vakna till liv när jag gick igenom den okända korridoren och letade efter det skåp jag för bara någon ynka timme sedan blivit tilldelad. Jag suckade högt för mig själv och drog blicken längs alla nummer som klädde skåpen innan jag tillslut hittade det jag letade efter och stannade vid ett av de gråa, djupa skåpen. Silvernyckeln som hårt kramades i min hand lossades, och flög snart med hjälp av handen upp till låset och öppnade det.

Synen fick mig att sucka högt och plantera en hård smäll i ansiktet, en smäll som stod för idioti och dumhet över att jag ens öppnade det. Skåpet var tomt på både böcker och papper, allt man såg var plåten i sidorna, taket och golvet som utstrålade tomhet och smuts. Såklart fanns där inga böcker, jag hade ju inte hunnit lägga in några än.

Bittert slog jag igen skåpet igen och låste det med svordomar och mumlande för mig själv. En suck for ur mig medan jag drog mig mot lektionen som skulle börja om några få minuter, kemin.

Jag var ensam i det stora, tysta klassrummet tillsammans med läraren som skulle hålla i lektionen, Mr. Ross, och tänkte ut vad jag skulle ta mig till. Han hade delat ut en bok till mig och tilldelat mig en plats där jag skulle sitta den senaste tiden, en fönsterplats till vänster som fick mig att le. Åtminstone fick jag en bra plats. Det var i alla fall något.

Med tiden strömmade elever in och Mr. Ross pekade med hjälp av sitt strålande leende och pekande finger ut platserna de skulle sitta på.  Platsen bredvid mig förblev tom och en flod av lättnad sköljde över mig i samma sekund som han satte igång med lektionen. Att behöva sitta bredvid någon jag inte kände var hemskt, och jag var glad om jag slapp det. Konstigt nog förblev klassrummet tyst och de flesta eleverna lyssnade på Mr. Ross när han gick igenom dagens uppgifter.

Mitt inne i en förklaring flög dörren in till salen upp och ljud som skratt och smällar fyllde våra öron. In stormade flickan som hade pratat med mig på lunchen med stora steg och ett skratt som hon hade svårt att tvinga ner i halsen. Något som kändes lika tungt som en sten tyngde plötsligt ner min kropp och jag kände mig illa till mods. Att hon gick på samma skola var okej, men i min klass? Inte hade jag tur i alla fall.

”Oh, Miss Nichols.” utbrast Mr. Ross med ett mjukt leende mot flickan.

Jag spände hårt min blick i hennes och granskade henne när hon drog på ett leende och skrattade mot honom. ”I’m glad that you decided to come.”

”Anything for you, handsome.” flörtade hon med ett leende som snart såg ut att spräckas.

Jag skakade äcklat på huvudet i ett hopp om att återgå till lektionen när äraren brast ut i ett generat skratt. Han ruskade sedan försiktigt på huvudet innan han lät den svarta pennan han hade i handen glida mellan hans två fingrar och peka på platsen bredvid min.

”Please, take your seat.” bad han med en mjuk ton och flickan tittade mot platsen han pekade mot.

Leendet som jag inte trodde kunde bli större, ökade och hon la huvudet på sned för att granska det hon hade framför sig innan hon satt styr mot bordet. Medan skorna pressades mot golvet himlade jag med ögonen och tittade ner i boken, hoppades att den skulle fånga mitt intresse nog för att inte titta upp på henne och göra bort mig.

”Hey you.” Hörde jag plötsligt en ljus röst viska och försiktigt sneglade jag upp.

Flickan tittade på mig med ett vackert tandaleende och slog sedan bort håret innan hon sneglade ner i boken jag hade framför mig och drog den mot sig. Hennes ögon drogs fram och tillbaka över texten och jag tittade chockat på henne när hon fortsatte att läsa medan Mr. Ross talade.

Mina ögon kändes stora som fotbollar och för var sekund kände jag mig mer och mer förvirrad. Hon sneglade sedan upp med ett litet leende gömt i mungipan och tittade på mig, och generat slog jag bort blicken mot fönstret. Jag kunde känna hur mina kinder sakta men säkert började hetta när jag drog blicken över skolgården och tittade ut på de få ungdomarna som befann sig där.

Ett lågt skratt hördes sedan och jag tittade tillbaks till flickan som hade tagit min bok.

”I’m Elorah, by the way.” hälsade hon med ett leende innan hon återgick till att titta ner i boken och fortsätta chocka mig med något jag aldrig trodde hon skulle få för sig.

Även om limited inte var hög och ni inte uppnådde den, så får ni det här ändå! Jag vet att den är seg och kanske inte så bra, men jag är säker på att den kommer bi mycket, mycket bättre. Tänkte även avslöja att den faktiskt kommer innehålla mycket kärlek även fast novellen är drama. Och sedan, när ni minst anar det, kommer jag förvirra till det för er. Japp japp. Tror inte någon av er kommer lista ut det..... haha!

10+ till nästa, pretty please? :)