Previously in Why fake it? : JMitt inne i en förklaring flög dörren in till salen upp och ljud som skratt och smällar fyllde våra öron. In stormade flickan som hade pratat med mig på lunchen med stora steg och ett skratt som hon hade svårt att tvinga ner i halsen. Något som kändes lika tungt som en sten tyngde plötsligt ner min kropp och jag kände mig illa till mods. Att hon gick på samma skola var okej, men i min klass? Inte hade jag tur i alla fall. ”Oh, Miss Nichols.” utbrast Mr. Ross med ett mjukt leende mot flickan. ”Please, take your seat.” bad han med en mjuk ton och flickan tittade mot platsen han pekade mot. Leendet som jag inte trodde kunde bli större, ökade och hon la huvudet på sned för att granska det hon hade framför sig innan hon satt styr mot bordet. ”Hey you.” Hörde jag plötsligt en ljus röst viska och försiktigt sneglade jag upp. Flickan tittade på mig med ett vackert tandaleende och slog sedan bort håret innan hon sneglade ner i boken jag hade framför mig och drog den mot sig. Hennes ögon drogs fram och tillbaka över texten och jag tittade chockat på henne när hon fortsatte att läsa medan Mr. Ross talade. ”I’m Elorah, by the way.” hälsade hon med ett leende innan hon återgick till att titta ner i boken och fortsätta chocka mig med något jag aldrig trodde hon skulle få för sig.

Dagarna gick långsamt fram och Nialls envishet om att inte prata med Elorah kvarstod. Han visste att om han gav det minsta lilla vika skulle hon ta vara på den och sopa med hela han i ett svep som om det vore lika lätt att fånga han i en fälla. Om hon lyckades med det skulle han förbli fast och inte kunna ta sig ur allt trassel och krångel, då skulle han förbli hennes lilla leksak som bara hon kunde styra över och aldrig kunna vara sig själv.

Därför förblev han tyst med munnen ihop pressad utan att ge ifrån sig ljud och hastiga rörelser.

Medan Niall fortsatte att ignorera Elorah himlade hon surt på ögonen och mumlade små ord för sig själv och hoppades på att han snart skulle sluta. Att han bara skulle ge upp och tala med henne, men hon såg att envisheten i hans ögon inte blev mindre. Han skulle inte ge sig.

Pressen steg och Elorah blev mer och mer nervös för var dag som gick då förhören med tjejerna på lunchen blev svårare. De flesta tjejerna var förbluffade av Nialls vilja medan Emma satt med ett nöjt flin och njöt av det ögonblick då hon kände sig starkare än Elorah. Det fick Elorah att känna sig svag och maktlös, som att allt skulle glida ur hennes händer om Niall inte började lyssna på henne snart.

Viljan om att få igång spelet och återfå hennes makt blev större för var dag medan den lilla, lilla rädslan som fanns inuti henne växte. Det var en onsdag när den alltid lika tysta kemilektionen slutade och Mr. Ross släppte iväg eleverna utan problem. Niall gled ur stolen och smet förbi Elorah på ett kick, och det var då hon kände att hon höll på att explodera. Känslorna blev för mycket och hon kunde inte kontrollera ilskan som rusade i hennes ådror.

Hon kanske inte var smart, men en sak stod som glasklart i hennes huvud; Niall skulle inte vinna.

”Niall!” röt jag med en ilska i rösten som fick mig själv att förvånas och gapa med munnen.

Den stora aggressionen som samlade på sig inuti min kropp höll på att svämma över och känslan av att jag snart skulle koka över gick fram och tillbaka i mitt huvud. Kvickt hoppade jag av den höga, svarta plaststolen och greppade åt mig böckerna samt penna och suddgummi som låg på bänken.

Jag placerade dem i min famn och började sedan med arga steg röra mig ut ur klassrummet i ett hopp om att få tag på Niall på direkten. Mina ben kändes tunga som cement och varje steg kändes jobbigt och kämpigt när jag så fort som möjligt försökte ta mig ur klassrummet.

När jag sedan var ute såg jag en chockad Niall stå framför mig med halvt öppen mun med blicken fäst på mig. Hans ljusblåa ögon träffade mina och utstrålade nyfikenhet innan de ersattes av stark vilja och en hård blick. Han vände sig sedan om och satte fart på benen, bort från mig och iväg från alla mina frågor som irriterat gnagde i mitt huvud. Ilsket skrek jag ännu en gång hans namn och började gå efter honom med beslutsamma steg.

Mitt skrik uppmärksammade en massa elever som gick i korridoren och som undrade vad som hände medan andra intresserade stod och tittade på. Utan att ge åskådarna en ända blick sprang jag fram till Niall och greppade tag i hans arm med min lediga hand. Mina naglar grävde sig in i hans tröjärm och han kved missnöjt och försökte skruva sig loss. Jag himlade på ögonen och drog honom sedan med mig till en av de närmaste dörrarna som inte tillhörde ett klassrum.

Min blick fastnade på en städskrubb som jag snabbt beslutade mig för och med en Niall som protesterade och försökte få sig ur mitt grepp slängde jag in oss i den och stängde dörren. När jag långsamt släppte mitt grepp om hans arm suckade han lättat och jag granskade honom när han försiktigt lät sin hand smeka det stället jag hade tryckt in mina naglar.

”Why’re you doing this?” frågade jag med en hård röst, en röst som inte lät någonting komma i vägen.

 Han tittade oförstående upp på mig och hans panna rynkades en aning. 

”Why can’t you just give me a chance? I know that I’m not the one you think I am.”

Han skakade förtvivlat på huvudet och placerade sina armar över bröstet. Armarna hjälpte till att bära upp varandra och han vände sig hastigt om och försökte gå runt i det lilla utrymmet som fanns medan jag bara stod och tittade på. Ljuset i skrubben var dåligt och jag tittade på honom i väntan på ett svar som aldrig verkade komma.

”Say something!” utbrast jag med en röst som sprack på mitten av min ilska och oro.

Utan en reaktion från honom lät jag min hand glida genom det långa, mjuka håret och skakade på huvudet.

”Niall come on! I just want to prove that I actually can be nice. It’s not like we’re going to get married!”

Han vände sig hastigt om mot mig och tittade in i mina ögon. Den beslutsamma blicken fanns kvar och han tittade allvarligt på mig.

”Give it a chance.” bad jag och höll kvar min blick i hans.

Hans huvud ruskades på direkten och han slickade sig sedan om läpparna för att fukta ner dem från uttorkning.

”No.” svarade han snabbt utan att släppa blicken från mig. ”I don’t want to play this game.” fräste han medan de hårda orden flög genom tänderna.

”What game? There is no game!” utbrast jag hysteriskt och kände hur pannan rynkades mer och mer. ”Give me one good reason that you shouldn’t give me a chance.”

Niall fnyste frustrerat och tittade på mig igen. “Don’t you see? All this is a game for you girls and I don’t want to be your new toy that you drop off when you get bored. This is a fucking game, a game that you don’t see because you’re in it. And do you know what? I’m not going to be that toy.” spottade han aggressivt ur sig och skakade på huvudet.

”Now get out of my way. I’m not going to spend my time on this anymore.” mumlade han tyst och tittade ner i golvet.

Det var som att all den styrkan han hade haft försvann på mindre än en sekund och allt som kvarstod var några små ord som han nästan viskade fram. Som att ilskan och modet steg åt sidan och lät rädslan komma fram.

Sekunden senare tryckte han sig försiktigt förbi mig och öppnade dörren. Ljuset från korridoren bländade mina ögon och jag kisade besvärat medan besvikelsen fyllde min kropp. Sedan, när han hade gått ut ifrån skrubben, stängde han dörren ingen och lät min kropp omfamnas av mörker.

Med en suck som kändes lika högt som ett skrik stängde jag ögonen och satte mig ner på marken med händerna i håret.

Det här var hopplöst.

Och där kom kapitel 6! Lite slarvigt tycker jag, men jag är sååååå trött just nu och ville bara bli klar. Jag kände mig tvungen att ge er något, så här har ni något litet att smaska på medan jag fixar inför nästa kapitel! 

Sv: Nu i början är det bara Niall, men yesbox. De andra killarna kommer också in sen! :) xx

15+ :)