Med blicken diskret höjd granskade jag försiktigt tjejerna cirka tjugo meter bort. Dem att vid ett runt bord i mitten av matsalen och babblade med varandra som om det inte fanns någon morgondag. Spänning verkade ligga i luften och två av tjejerna satt och gav varandra blickar genom hela samtalet. Emma, tjejen som försökte få mig att vara med dem, var en av dem. Hon gav tjejen mitt emot henne en hotfull blick innan hon öppnade munnen och fräste ut ord som flög genom hennes tänder.

Hon verkade upprörd över något jag inte förstod mig på, och när hennes ögon plötsligt träffade mina utstrålade de hat, ilska och irritation. Något som fick mig att böja ner blicken i genanthet och ha huvudet i maten. Mina kinder började hetta och jag pillade i den halvt uppätna fisken som låg på min tallrik medan jag löst bet mig i läppen och försökte rensa tankarna.

Varför frågade hon mig från första början? Och om hon nu var sur på mig, varför tittade hon då på mig? Frågorna gjorde mig förvirrad och jag ruskade sakta på huvudet i ett försök att avleda dem och få rätt svar. Allt som hände fick mig att bli snurrig.

Plötsligt hörde jag ett hårt ljud som fyllde mina öron. Ett par klackarskor trycktes mot golvet och för varje sekund blev ljudet högre och oron större.

Försiktigt lyfte jag min blick för att granska vad som höll på att hända, men när jag sedan såg vem det var flög den ner och fick tankarna att explodera igen.

Vad gjorde hon här?  

 

Med ben som styrde mig mot den nya killens bord och en blick bakåt till Emma där ett fuck you finger ingick, lät jag mitt självförtroende öka och få mig själv att tro på det. Hur svårt kunde det vara? Jag menar, kom igen, det var mig det handlade om. Såklart han inte skulle kunna säga nej till det, det var för bra.

Jag slog fram blicken igen och lät mina händer flyga upp mot brösten för att trycka upp dem, sedan drog jag på ett leende och tog de sista stegen mot bordet. Med min vänsterhand drog jag med fart ut den ljust träfärgade stolen och böjde mig ned för att sätta mig på den.

Den blonda killen som satt framför mig hade blicken nedslagen i tallriken och vägrade möta min. Det var som att hans rädsla tog över honom och fick honom att tveka, vilket fick mig att bli nöjd inombords och le. Försiktigt tog jag stöd med armbågen genom att placera den på det vita, rena bordet och tittade sedan upp på honom igen. Hans kinder hade snabbt reagerat och ändrat ton till svag röd och hans ena mungipa ryckte lätt när han rörde med gaffeln i den matfyllda tallriken.

Mina armar föll ner mot bordet och snabbt började min högra hand dansa mot trädet så att naglarnas ljud skrapade i mina öron. Han verkade störa sig lite på det och hans ögonbryn rynkades besvärat medan jag granskade hans beteende och utseende. Försökte komma på hur han var som person, om han var glad eller arg, lätt eller svår, sårbar eller stark, innan jag suckade och flyttade ner min blick till fingrarna som skapade någon slags dövande musik.

Arga, nyfikna och desperata blickar som slogs mot min nacke och fick mig att tappa tålamodet, och helst av allt ville jag ta gaffeln ur handen på killen och kasta bak den mot tjejerna så de slutade stirra. Pressen ökade och jag suckade ännu en gång innan jag slog bort håret från ögonen och tittade upp.

”So…” började jag och fäste min blick i hans, även om han inte tittade tillbaks. ”How are you?”

Frågan slängdes ur min mun och så snabbt den var ute ångrade jag den. Det var det töntigaste man någonsin kunde säga och jag knep ihop ögonen i ånger för en sekund innan jag var tvungen att öppna dem igen för att möta hans blick.

Han tittade oförstående på mig, som att han inte förstod vad jag sa, som att det bara var en massa skit som fick hans hjärna att kollapsa, innan han oberört tittade ner mot sin tallrik igen. Hade han svårt att prata eller?

”Good? Bad? Nervous?” frågade jag igen i ett desperat försök på att få honom att säga något istället för att ge mig en massa kyliga blickar. ”Where do you come from?”

Tystnad.

”Is it far away from here?”

Ännu mer tystnad.

”Near?

Så tyst så att man kunde höra en knappnål falla, och jag säger bara en sak. Det tar kål på mig. Han bara satt där som ett fån med sin jävla mat i munnen och vägrade att svara på mina frågor. Var han stum eller? Ja, så måste det vara. Varför skulle han annars skita i att svara på mina frågor?

”Ireland.” svarade han snabbt med hans djupa accent som fick mig att rycka till. Han hade visst inte tappat talförmågan.

Sedan, när de orden var sagda, drog han stolen längs golvet, greppade sin bricka och gick bort från mig. Chocken fyllde snabbt min kropp innan besvikelsen och irritationen tog över och fick mig att stöna högt. Jag placerade surt huvudet i bänken och stängde ögonen.

Gick han precis från mig, bara sådär? Ja, ja det gjorde han.

Fan också, det här skulle visst bli svårare än jag trott. 

---

Wihooo, kapitel 4! Vad tycker ni? Själv tycker jag att det går ganska bra, faktiskt! Slängde in ett sådant previously som de flesta ville, så det hoppas jag ni är nöja med - och kapitelt förstås.