Previously in Why fake it? : ”Niall come on! I just want to prove that I actually can be nice. It’s not like we’re going to get married!” Han vände sig hastigt om mot mig och tittade in i mina ögon. Den beslutsamma blicken fanns kvar och han tittade allvarligt på mig.”Give it a chance.” bad jag och höll kvar min blick i hans. ”No.” svarade han snabbt utan att släppa blicken från mig. ”I don’t want to play this game.” fräste han medan de hårda orden flög genom tänderna.”What game? There is no game!” utbrast jag hysteriskt och kände hur pannan rynkades mer och mer. Niall fnyste frustrerat och tittade på mig igen. “Don’t you see? All this is a game for you girls and I don’t want to be your new toy that you drop off when you get bored. This is a fucking game, a game that you don’t see because you’re in it. And do you know what? I’m not going to be that toy.” spottade han aggressivt ur sig och skakade på huvudet. ”Now get out of my way. I’m not going to spend my time on this anymore.” mumlade han tyst och tittade ner i golvet.Det var som att all den styrkan han hade haft försvann på mindre än en sekund och allt som kvarstod var några små ord som han nästan viskade fram. Som att ilskan och modet steg åt sidan och lät rädslan komma fram. Sekunden senare tryckte han sig försiktigt förbi mig och öppnade dörren. Ljuset från korridoren bländade mina ögon och jag kisade besvärat medan besvikelsen fyllde min kropp. Sedan, när han hade gått ut ifrån skrubben, stängde han dörren ingen och lät min kropp omfamnas av mörker. Det här var hopplöst.

Jag tog de sista stegen på stengången och kastade mig sedan uppför trappan med väskan dunkandes mot ryggen. Luften kändes kvav medan mitt huvud svagt började känna av huvudvärk och gav ifrån sig tankar om åska. Dunkningar som var sekund träffade min rygg upphörde när trappan tog slut och ersattes med stenplattor fram till ytterdörren. Jag suckade lättat av att vara hemma och tog de stegen som krävdes för att nå fram till dörren. Min hand grävdes ner i vänsterfickan där jag bevarade den ihop trasslade nyckelknipan och drog upp den i bandet.

Klirrandet från nycklar som slogs mot varandra fyllde mina öron när jag letade efter husnyckeln och hittade den. Jag la den lätt mellan tummen och pekfingret och tryckte in den i låset, sedan vred jag om och hörde det klickande lätet från det. En kort sekund efter drog jag ur nyckeln ur låset och tryckte ner handtaget så att en springa av ljus fån hallen syntes. Jag öppnade dörren helt och klev försiktigt in.

Tystnaden som fyllde rummet omfamnade mig i en mjuk kram och en våg av lättnad rusade genom min kropp. Plötsligt kände jag mig på mycket bättre humör och fick en sprallig känsla i kroppen. Jag slängde ner väskan på golvet och började snabbt yla So Sick av Ne-Yo så det ekade i väggarna. Mina ben tog mig glatt till köket med händerna på alla möjliga föremål som just då kändes som perfekta trumsätt. Jag kände mig hungrig och rusade därför mot kylskåpet så fort jag fick syn på det i jakt på något att äta.

Rumpan putade rakt ut i vädret när jag böjde mig ned och stack in huvudet i kylskåpet. En gäl röst överröstade plötsligt mitt sjungande och fick mig att förvånat hoppa till och ta ut huvudet ur kylskåpet. Jag fick syn på min mamma chockat stå och titta på mig med handväskan löst hängandes i högerhanden.

”Oh, hi.” mumlade jag generat och nickade åt henne.

Hon nickade tillbaks med en rynkad panna och slängde sedan upp väskan på köksbänken som fanns direkt till vänster om henne. Jag knep hårt ihop mina läppar innan jag stack in huvudet igen och letade efter något jag kunde ta och äta och även i hopp om att den svaga rodnaden jag hade skulle försvinna.

”How was school?” frågade hon nyfiket och jag ryckte på axlarna.

”Okay.” svarade jag henne och tog tag i smörpaketet.

”Have you found any new friends?” fortsatte hon med en aning oroad röst.

Frågan fick mig att stanna upp i min rörelse på väg ut ur kylskåpet och fortsatte istället att dra blicken över hyllorna.

”Uhm… Yeah.” ljög jag medan jag tog åt mig ett skinkpack och drog ut huvudet.

Med famnen fylld med pålägg undvek jag min mammas blick och gick mot andra sidan köket och placerade grejerna där.

”Oh honey, that’s great!” utbrast hon med en glad ton där all bekymmer var som bortblåst.

Jag nickade åt henne som svar när jag drog av locket till smöret och himlade med ögonen inombords. Varför hon höll på att förhöra mig förstod jag inte syftet på och mest av allt ville jag att hon skulle sluta. Jag hade trasslat till det tillräckligt mycket ändå.

”Niall!” Jag hoppade till av hennes hårda ord och vaknade upp till verkligheten. Hon tittade på mig med en väntande blick och jag förstod att jag hade missat något.

”Yeah, fine. That’s okay.” mumlade jag förvirrat och tittade ner i bänken.

”Good. So on Sunday, then?” Jag nickade med hjärnan tom på tankar och tog fram brödet som låg i korgen vid fönstret.

”Or what?” frågade jag och tittade upp på henne.

Jag kände mig förvirrad och hade ingen aning om vad jag just hade sagt okej till när jag kände hur pannan rynkades. Min mamma gav ifrån sig en liten suck innan hon la handen på diskbänken som hon tog stöd på.

”A friend of yours is coming over on Sunday.” upprepade hon och lät sin blick glida över min.

Jag kände hur mina ögon blev större och hur hjärtat började dunka lite hårdare när jag insåg vad jag hade gjort.

”Sweetheart, you said it was okay. No turning back.” gnällde hon och tittade menande in i mina ögon.

Jag såg en gnista tändas i hennes ögon när jag tittade in i dem och fick svårt att undvika hennes blick. Det var som att hon äntligen fått den lilla bit hopp om mig som krävdes, den då hon slapp vara orolig om att jag var ensam i skolan. Jag kunde inte göra henne besviken, få henne att grubbla över vad hon kunde göra och oroa sig så mycket att hon förhörde mig ännu mer.

Med en suck nickade jag tydligt som svars och vände mig om mot mackan igen.

”Fine, I’ll tell someone.” svarade jag och svagt kunde jag höra hur hon drog efter andan i lycka.

Skor som trycktes mot det hårda stengolvet fyllde min hörsel innan jag kände en mjuk, försiktig hand som smekte min kind. Chockat flyttade jag över blicken till min mor som med ett nöjt leende log mot mig och tittade in i mina ögon.

”It’s going to be so much fun, my dear. I’m so excited!” avslöjade hon med ögon som utstrålade lugn och lycka. 

Jag nickade med ett leende mot henne och vände tillbaks huvudet mot mackan. Sekunden senare trycktes skor mot golvet igen och snart var jag ännu en gång ensam i köket.

Ett stön lämnade då min kropp och jag lät huvudet falla och stängde ögonen. Hur skulle jag kunna ta med en vän när jag inte ens lyckats träffa några? Frågor och idéer på hur jag skulle göra trängdes i min hjärna och jag skakade hopplöst på huvudet.

Det här skulle inte sluta bra. Vad för soppa hade jag dragit mig in i?

Sådär ja! Förlåt för sent kapitel, men livet kom ivägen.... Haha! Jag hoppas att ni gillar det, och ni får mer än gärna kommentera! Jag sätter ingen gräns här, men ni får hur gärna som helst kommentera och det är då nästa kapitel kommer .Så ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, haha! Era kommentarer motiverar mig, så enkelt är det. :) xx