Previously in Why fake it? : ”Look, you gotta do me a favor.” sa jag rakt på sak och tryckte ihop mina händer. ”I need you to come to my house on Sunday.” avslöjade jag och iakttog hennes beteende. Hennes ansikte var som sten och hon visade inga känslor alls, men sedan ändrades allt på mindre än en sekund och fick mig att chockat titta på henne. Hon brast plötsligt ut i ett skratt och tittade på mig som att jag sagt något roligt skämt, men jag var helt seriöst. Gav inte ifrån mig ett ända läte och ryckte istället lite besvärat på munnen. ”Let me guess, your mum wants to meet your friends.” började hon och jag nickade som svars. ”… But then the funny part comes, you don’t have any. That’s why you have to ask me." Jag nickade ännu en gång och Elorah gjorde likadant. ”Do you know what?” utbrast hon plötsligt och tittade upp på mig.”I'm having a party on Saturday, which is in two days, and if you go to it, trying to have fun and give me a chance to prove that I’m actually nice, maybe find a real friend so I don’t have to go, then I’m in.” flinade hon och tittade utmanande in i mina ögon.”Okay, fine.” suckade jag och mötte hennes blick.Ibland kände jag mig korkad, lika korkad som en badboll. Just nu var den stunden. Jag var en badboll.

Hoppig musik pumpades lågt i mina öron och fick mig att le ett glatt leende. Mitt huvud sorterade alla sångtexter som gick igenom mig och grävde slitsamt fram de rätta orden när jag mumlade dem tyst för mig själv. Än så länge var bara Alison här.

Hon skulle hjälpa mig med att hitta rätta musiken och sätta fram plastmuggar, hon hade även fixat fram dricka genom en skum kille hon kände som nu stod placerat lite överallt i huset. Jag kände hur min kropp gav ifrån sig en suck och jag drog slött upp ryggen så jag stod rät med händerna på höfterna. Min blick gled över vardagsrummet och fastnade sedan på en leende Alison som exalterad stod och granskade resultatet jag tidigare hade tittat på.

Hennes blick gled lite senare upp mot min och visade ett stort, ärligt och vackert tandaleende som lyste upp det festförberedda rummet. De ljusa lockarna som mjukt låg mot hennes axlar fick hennes leende att synas ännu mer och hennes ögon att framhävas. Hon kunde knappt hålla inne sin glädje och såg ut att spricka i vilken sekund som helst, vilket hon gjorde när våra blickar möttes och tankarna började flöda. Vi båda gav ifrån oss höga tjut med stora leenden i ansiktena och hoppade glatt upp och ned av lycka.

Fniss gled senare ur våra kroppar och vi skrattade gemensamt medan vi hoppade i takt med musiken. När vi lite senare hade lugnat ner oss och tagit kontroll över våra kroppar gick jag och ställde mig vid ytterdörren medan Alison satt sig i soffan. Jag gav henne ett leende och greppade tag i min väska som hängde på kroken, sedan satte jag handen på handtaget och vred huvudet mot soffan.

”I’m gonna pick up Niall now. Won’t be away long.” sa jag med en knappt hörlig suck och Alison nickade.

”Right. How’s everything going with that?” frågade hon intresserad och drog upp benen i soffan.

Hon vände sig sedan upp och ned och la upp benen på ryggstödet medan huvudet ramlade ner längs soffan och håret nuddade golvet.

”You know he loves me.” flinade jag och blinkade lätt med ena ögat åt henne.

”Yeah, right.” fnissade Alison högljutt med ett huvud som försiktigt började ändra färg till rött med allt blod som för var sekund blev mer och samlades i hennes huvud.

Med en sista blick på Alison skrattade jag tyst för mig själv, sedan tryckte jag ner handtaget och gav mig ut i kylan.

Jag knackade försiktigt med den gula, söndervässade pennan i det svarta träbordet och tittade mig omkring i rummet. Granskade varje liten detalj av mitt nya sovrum och försökte bestämma mig för det rätt alternativ. Min hjärna var full med tankar som irriterande yrade runt och försökte få mig att bestämma mig för vad jag skulle välja.Några tyckte att jag skulle ta vara på chansen och några andra varnade mig för att det var en fälla som jag aldrig skulle kunna ta mig ur.

Irriterat ruskade jag på huvudet och schasade iväg de jobbiga tankarna som fick mig att tänka om. Jag skulle inte gå, så enkelt var det. Den korta pennan slutade sedan ge ifrån sig ljud när den slog emot bordet då jag hårt pressade den mellan fingrarna och knep ihop läpparna.

Jag försökte koncentrera mig på boken jag hade framför mig och sänkte huvudet för att börja läsa texten, något som jag inte längtade efter att göra. Att plugga på en lördagskväll är nog det lamaste man kan göra, ändå sitter jag här och försökte tvinga mig själv att läsa matematik. Kul.

Mina ögon gled försiktigt över alla ord som fanns i boken och försökte ta in allt som den sa, men frustrationen som fanns inom mig fick det att bli svårt när jag tappade koncentrationen. Jag stönade djupt för mig själv och smällde igen den öppnade boken framför mig innan jag lutade mig tillbaks i stolen. Mumlande om att matematik var dumt for ur min mun medan jag la armarna i kors över bröstet och stirrade ner på den ihop slagna bok som just nu fått mig att gå upp i taket av irritation.

Jag tittade vaksamt på den utan att blinka, lät blicken dras över omslaget och runt dess kanter och försökte få mig själv att lugna ner mig. Plötsligt hördes något utanför mitt fönster, något som lät som svaga viskningar, och jag vände raskt mitt huvud ditåt. Jag hörde det igen.

Svaga, hesa viskningar som sa mitt namn om och om igen. Förvirrat tittade jag mig omkring i rummet och försökte lista ut vad det var som kallade på mig, vad som fick mig att bli fundersam och nyfiken.  När jag tillslut insåg vart ljuden kom ifrån gick jag förvirrat fram till det stängda fönstret och blickade ut över den mörka, kalla kvällen.

Jag tittade sedan neråt och möttes av en kort, svart figur som desperat tittade upp mot fönstret och viskade mitt namn. Med en skakning på huvudet och en rynka i pannan låste jag snabbt upp fönstret och öppnade det. Jag försökte få mina ögon att vänja sig vid mörkret och på så sätt lista ut vem det var när jag så tyst som möjligt försökte öppnade fönstret helt. Jag stack sedan ut huvudet och blickade ner på figuren som nu lätt stod och hoppade för att hålla värmen.

Kylan slog mot mitt ansikte och gav mig rysningar när mitt huvud befann sig utanför fönstret. Med tiden förstod jag vem det var som stod och ropade på mig, någon som fick mig att skaka på huvudet i besvikelse.

”Elorah, what are you doing here?” fräste jag så tyst som möjligt mot henne.

Hennes huvud for snabbt upp mot mitt och hennes ögon mötte mina med ett leende på läpparna.

”Niall!” ropade hon glatt, men direkt när hon hade gjort det hyschade jag henne med ett finger på läpparna.

”You know, I don’t live alone in this house.” viskade jag och skakade lite på huvudet åt henne.

Hon skrattade hjärtligt åt mig och la huvudet på sned.

”You’re funny.” sa hon försiktigt med ett mjukt leende som fick mig att himla med ögonen.

”Yeah, yeah, yeah.” började jag och tittade ner på henne. ”Why are you here?” 

Hon suckade åt min dumhet och tittade på mig som att jag var helt blåst innan hon skakade på huvudet och gestikulerade med armarna.

”The party, Niall!” påminde hon med en hög stämma.

Jag ryckte lite på munnen och skakade på huvudet, hoppades på att hon skulle ge upp, lämna mig ifred och gå till sin dumma fest.

”Don’t you dare to say no now!” hotade hon med en blick som såg ut att kunna döda mig. Faktum är att om en blick kunde döda så skulle jag vara död nu. Elorahs blickar är det värsta någon någonsin kan få.

”I’m sorry Elorah, but I’m not going.” berättade jag med en ryckning på axlarna innan jag tog in huvudet i rummet igen.

Jag satt hastigt händerna på fönstret och stängde det innan jag suckade och lutade min tyngd mot det. Orden hon hade sagt hade slagit mig i ansiktet och påmint mig om festen, den fest jag mest av allt ville ignorera. Jag ville ignorera henne, hennes dumma fest och hennes liv. Hon ställde bara till det för sig själv när hon försökte få mig att bli vän med henne. Värmen som plötsligt hade omfamnat mitt ansikte fick mina kinder att börja brinna och min mun att pusta.

Mobilen som svart och tyst låg på skrivbordet gav plötsligt ifrån sig ett kort pipande läte medan skärmen lystes upp. Ett namn fyllde ljuset och nyfiket drog jag över min uppmärksamhet dit. Jag kände hur mina ögon självmant himlades och sedan hur mina ben började röra på sig. Jag visste redan vem det var och varför, så egentligen visste jag inte varför jag tog min tid att dra mig bort till mobilen för att kolla det.

Skärmen hade återgått till den svarta, vanliga tomheten när jag försiktigt drog upp den i min hand och mjukt omfamnade den i min handlata. Tveksamt tryckte jag på den svarta lilla mittenknappen och bländades av den ljusa skärmstyrkan. Min tumme drogs sedan längs upplåsningsknappen och klickade in mig till inkorgen där meddelandet väntade.

From: Unknown – 21:01

Message: Please, please, please, Niall. Come with me?

Elorah

Jag himlade på ögonen och låste mobilen, men kort därefter lystet skärmen ännu en gång upp och telefonen vibrerade i min hand.

From: Unknown – 21:03

Message: Pretty pease? It’s getting cold out here….

Jag skrattade lätt åt hennes ord och skakade på huvudet. Tankar gick igenom mitt huvud och fick mig till och med att tveka på att det jag hade gjort var rätta alternativet, men när jag sedan kom på vad jag höll på med tryckte jag ute funderingarna och ruskade på huvudet. Jag hade bestämt mig och jag skulle inte ändra mig. Easy as that. Ändå slog tankarna om Elorah tillbaks och gick nu inte sin väg, de stannade kvar och fick mig att verkligen tänka om.

Tillslut for en suck ur mig medan jag skakade på huvudet. Mina ben tog mig över rummet och gick fram till spegeln där jag granskade hur jag såg ut, sedan skrattade jag åt min egen dumhet och öppnade dörren ut till hallen för att senare ta mig vidare ut till Elorah. Det kunde väl inte vara så farligt att följa med henne en timme eller två?

Det var ju inte så att jag skulle göra en massa dumheter som jag senare skulle få ångra... Eller?

Sååååååååååå ja! 

Uselt kapitel osv. osv. hehe. MEN DET HÄR FÅR DUGA. Ledsen för sent inlägg, men.... eh, ja. Det blev som det blev. Dock mår jag ganska mycket bättre nu och hoppas på att inläggen kommer in snabbare nu! MEN, det beror också lite på er, mina vänner. Om det går fortare att få in kommentarer så blir jag mer taggad att skriva. Skolan finns ju också, men jag hoppas att jag ska kunna kompinera allt ändå! :) 

Ehm, tja.... 10/15+, pretty please? c: