Previously in Why fake it? :  ”Don’t worry, Niall, you’ll have fun. Just… just don’t try to much, okay?” ropade hon för att överrösta musiken, och även om jag ville skrika ett svar till henne så visste jag att jag inte skulle lyckas. Jag nickade istället som svar och leendet som vilade på hennes läppar blev större och lyckligare. ”Great. Well, let’s party then!” utbrast hon innan hon med ett tjut försvann in i folkmassan med mig i ett hårt grepp efter henne.

Kvällen fortsatte som väntat och tiden flög iväg. Tankarna Niall hade haft om att lämna festen bara någon timme efter att dem kommit var som bortblåst och han hade äntligen släppt loss. Elorah hade lämnat honom ensam efter några danser för att umgås med andra vänner, men varje sekund tillägnades till den dansande dåren som med ett plastglas i handen äntligen släppte allt och gav festen och London en chans.

Hon stod alltid och log över att hon faktiskt lyckas få honom att sluta spänna sig och vara så vaksam, hon log över att han äntligen började lita på henne en aning. Även om Elorah inte ville erkänna det så tog hon det lugnt med alkoholen just för att hon skulle till Niall och hans familj dagen därpå. Om planen skulle funka så kunde hon inte ge ett dåligt intryck på hans föräldrar, då skulle allt gå åt pipsvängen och inget skulle gå som planerat.

Niall hade däremot inte en tanke på vad som skulle hända dagen efter. Han dansade och festade som aldrig förr och som att det inte skulle finnas någon morgondag, han hade äntligen roligt.

Även fast Niall stod mitt i klumpen och gungade till musiken medan han emellanåt höjde muggen mot hans mun så kunde inte Elorah sluta betrakta honom. Hon var rädd att han på egen hand skulle lyckas sabba allting och på så sätt få hans familj att ge henne dåligt omdöme innan hon ens fått chansen, eller att han helt enkelt skulle tuppa av och inte komma ihåg vad som hade hänt när han senare skulle vakna.

Egentligen hade Elorah sin chans att få honom på fall då det var fest och han var berusad, men om hon nu skulle göra det av den orsaken hon gjorde så skulle hon i alla fall inte vara så dum att göra det när han var full. Det var lågt, för lågt, till och med för henne.

Musiken pumpade i mina öron och blandades med babbel från tjejerna jag stod och snackade med. Julia var helt klart inte nykter och hon svamlade en hel del när hon med ett glas i handen stod lutad mot Alison och försökte så gott det gick att förklara det hon just försökt sig på. Alison stod och nickade åt hennes ord medan hon försökte hålla inne ett skratt som hotade att bubbla upp.

Bredvid henne stod Milly och bredvid henne stod Taylor, alla pratandes med varandra med ett glas i handen. Även jag hade ett rött plastglas i handen som då och då klämdes och for upp mot min mun. Min blick gled ut över havet med ungdomar medan Julias svamlande hördes i min bakgrund.

Jag letade efter något och även om jag inte ville erkänna det så var det viktigt och något jag inte kunde tappa bort. Om jag skulle göra det skulle allt bli kaos och inget skulle gå som planerat. Det var inget jag kunde riskera.

Försiktigt lyfte jag muggen mot munnen och lät den vila mot min underläpp. Jag andades in den starka lukten som frestade mig något galet medan jag fortsatte leta.

Mitt tålamod höll på att sjunka och paniken satt gömd i min kropp. Om jag inte skulle hitta honom snart skulle den sakta men säkert krypa fram och få mig att flippa ur.

Jag andades en sista gång in den välbekanta lukten som svagt brände i min näsa innan jag hastigt hasade i mig den och lät glaset glida ner längs min kropp i min högra hand. Min blick hade glidit ner mot muggen och snart satt båda mina händer hårt pressade mot plasten.

De kramade åt muggen så att den gav ifrån sig svaga ljud och märken i sidorna. För var gång jag gjorde det blev plasten mer och mer skadad och närmare på att gå sönder. Min puls kändes hög och jag slickade mina läppar fuktiga innan jag pressade samman dem och stirrade ner på den röda plasten.

Tänk så skulle jag inte hitta honom? Tänk så skulle han däcka någonstans så hans föräldrar eller något annat var tvungen att hämta honom? Paniken började smått stiga och de händer som hårt var pressade mot plasten började bli fuktiga och visade min nervositet och panik.

Jag lät min blick en sista gång glida ut över havet sökandes efter vad jag letade efter, desperat på att hitta det. Där, mitt i den stora, dansande klumpen, hittade jag det jag sökte och för en sekund kände jag hur mitt hjärta gav ifrån sig ett glädjeskutt. Men sedan när jag märkte vem han var med, sjönk det igen. Vad han gjorde och varför förstod jag inte, allt jag förstod var att hon gjorde det för att jävlas med mig och få det att bli så svårt som möjligt. Jag kände mig ledsen men ändå arg, jag visste inte hur jag skulle förklara det.

Det enda som var klart i min hjärna var att den där jäveln som stod framför mig skulle få sin hämnd. Jag gillade inte henne innan men nu var det fan krig.

Utan att tänka på vad jag gjorde lät jag muggen glida ur min hand och munnen lät öppnas och formas till ett o. Min panna lyckades rynkas och jag styrde bestämt mina steg ut mot klumpen mitt i rummet, trängde mig fram och gjorde vad som behövdes. När jag sedan kom fram och bevittnade det med egna ögon på närma håll växte ilskan i min kropp. Jag fick hårt knipa ihop min högra hand och pressa samman läpparna för att inte tappa kontrollen. Naglarna trycktes hårt ner i min mjuka, ömtåliga hud och gav ifrån sig märken och smärta.

Mitt huvud skakades automatiskt innan puttade undan de sista personer som gjorde att avståndet och synen av paret som stod framför mig var stort och synen dålig. Jag placerade sedan en varsin hand på kropparna som fanns framför mig och slet samman dem. Deras närhet som för en sekund senare varit där, försvann snabbt och deras kroppar saknade förmodligen den värme som inte längre fanns kvar.

Jag hade kvar greppet om bådas armar och stirrade argsint på dem innan jag släppte greppet på Niall och puttade bort Emma som fanns i min andra hand. Jag drog upp handen framför hennes ansikte och visade ett finger för att varna henne. Min ilska bubblade i kroppen och jag tryckte hårt ihop mina tänder för att kontrollera mig själv.

”Back off, bitch. Don’t touch him again, okay?” varnade jag henne ilsket och tittade in i hennes ögon.

Hennes berusade kropp förlorade en kort sekund balansen och hon snubblade förvirrat till, sedan for ett skratt ur hennes kropp.

”What?” fnittrade hon med en irriterad stämma och rynkade besvärat ögonbrynen.

”You heard me. Don’t touch him.” upprepade jag och la armarna i kors medan jag tittade på henne.

Hon skakade surt på huvudet med ett skratt innan hon utmanande tittade in i mina ögon.

”What, so I can’t do this?” sa hon retligt och tog några steg framåt.

Min blick följde varje steg hon tog och när hennes höga klackarskor tillslut stannade framför Niall stannade mitt hjärta i en sekund. Hon placerade sin hand under hans haka och smekte den lätt, sedan böjde hon sig fram och gav han en lugnt, passionerad kyss som fick mig att vilja spy. Niall var förvirrad, berusad och lät det omedvetet hända medan ilskan och hämndlysten steg i min kropp.

När Emma senare backade från Niall och gav mig en utmanande och nöjd blick, fick jag nog. Jag skakade i huvudet med ett fnys innan jag knep ihop läpparna och höjde min hand. Den flög med fart mot hennes högra kind och lämnade den senare med ett hårt slag. Ljudet från en örfil ekade i mina öron och handen värkte som tusan. När hon äntligen reagerade av det som hade hänt tittade hon chockat på mig med glansiga ögon, fyllda med tårar som hon kämpade med att hålla tillbaka.

Hennes hand for försiktigt upp mot kinden där min hand hade lämnat ett stort, rött märke som säkert bultade och värkte. Jag borde tycka synd om henne, men hatet som just nu fanns mot henne var så stort att jag inte brydde mig. Istället tog jag ett steg framåt och tittade in i de ögon som skrek av smärta och svag rädsla.

Jag visste vad jag skulle säga och vad jag skulle göra, hon skulle inte få komma i vägen.

”I said, don’t touch Niall. Just don’t do that.” sa jag och knep ihop mina käkar.

Jag kunde höra hur hårdheten i min röst klev fram och kände hur min hämndlyst blev större. Sekunden senare vände jag mig bort från henne så att mitt långa, mörka hår slog mot hennes ansikte. Jag bytte blick med Niall, den förvirrad, lilla pojken som chockat stod och tittade på vad som just hänt.

Mina steg styrde mig fram mot honom, sedan tog jag ett grepp om hans handled och drog med honom ut mot verandan för att ha ett allvarligt samtal med honom.

Det här var illa, det här var riktigt illa.  Shit, shit, shit.

Holy macaroni/moly/mother of God och andra roliga saker.

HÄR ÄR KAPITEL ELVA, TJOHO! Dock är inte festen slut som ni kanske märker, så det finns gott om tid för att skriva om annat, mehehehehe. Men.... eh, tja. Vad tycker ni? Ni får jättegärna lämna en kommentar om vad ni tycker. Nästa kommer när ni kommenterat, så ni bestämmer när nästa kommer. :) 

Puss. / Annie