Den snart fullvuxna pojken satt sig ner i den obäddade sängen med en djup suck och gömde ansiktet i de stora händerna. Han lät sina ögon lätt stängas så att hans ögonfransar slog mot handflatorna som var tryckta mot hans ansikte. Frågor om vad som hände och varför snurrade irriterat runt i hans blonda huvud och fick honom att bli en aning yr. Det här var inte vad han ville, allt han ville var att stanna i sin kära hemstad och låta allt vara som vanligt. Inte skiljas från alla vänner och släkt och flytta till en okänd stad, han ville stanna där han var.

Tillslut öppnade han ögonen och kände ljuset från lampan hängandes i taket. Ljuset var starkt och chockerade hans klarblåa ögon innan de äntligen släppte in ljuset och ögonen hölls öppna. Då reste han sig upp med ännu en suck och gick mot dörren som ledde han ut till övervåningens hall.

Hans fötter drogs snabbt över golvet och hans lungor kippade efter luft då paniken från att lämna allt blev större i hans kropp. Benen styrde sig själva och rörde sig snabbt över golvet och sedan ner från den stora trätrappan.

Ljudet från när fötterna pressades mot dem slita trappstegen ekade mellan väggarna och pojken stängde bestämt ögonen och försökte stänga ute alla känslor som bubblade inuti honom.

”Honey, where are you going?” ropade hans mamma oroat från köket och stack fram huvudet i ett försök att få syn på sin lilla besvikna pojke.

”Out.” svarade han henne snabbt, och innan hans mamma hade hunnit protestera hade han ryckt åt sig en jacka och slängt sig ut ur huset för att försöka hämta luft.

Hans lungor vägrade att dra in den rena luften som erbjöds, och han kippade besvärat för att få lungorna att fungera och inte bryta ihop. Ute var det kallt och regn hängde tungt i luften. Fuktigheten som trängde sig in på hans kropp fick han att med darriga ben börja röra på sig. Han slängde sig ner från de knappt fem stegen till yttertrappa och fortsatte sedan längs den hårda asfalterade stigen bredvid honom.

Hans händer for upp mot hans huvud medan han ramlade fram på stigen och drog hårt i det blonda håret som nästan nyduschat låg mot hårbottnen. Paniken i hans kropp växte för varje sekund och frågorna om varför det som hände, hände snurrade irriterat runt i hans huvud. Varför var det han som skulle behöva lämna allt han älskade? Allt som någonsin betytt något fanns här och att lämna allt fick han att vilja göra saker som han aldrig någonsin velat förut. Ilskan var så stor att han inte visste vad han skulle göra av den.

I ett försök att få bort smärtan i bröstet och ilskan som bubblade inuti honom pressade han hårt ner de smått sneda tänderna i underläppen och så hårt det gick tryckte han ihop ögonen. Smärtan som uppstod i ögonen och läppen var svag och täckte inte ens en tiondel av smärtan i bröstet, så pojken öppnade med en suck ögonen och lossade tänderna från läppen. Istället för att lägga tid på att försöka få en smärta som aldrig skulle försvinna, försvinna, så fortsatte han istället att gå längs trottoaren.

Staden stod som tom och inte en enda själ förutom hans egna verkade yra runt. Allt var öde och knäpptyst, förmodligen satt alla familjer inne just nu och myste framför brasan istället för att vara ute i den kalla vintern. Snön hade dock inte kommit tillbaka, men kylan bestod helt klart och fick de mesta folket att hålla sig inomhus. Den snart fullvuxna pojkens fingrar började domna bort och hela hans kropp blev kallare och kallare för tiden som gick. Tillslut stannade han och lät sina ben vila mot en tegelvägg som stod tätt intill trottoaren.

Han lät sina fingrar glida längs väggen och stängde mjukt ögonen i ett försök att ta vara på tiden han hade kvar och få alla minnen att stanna i hans huvud. Teglet var kallt och på många ställen hoppigt, men han tillät sina fingrar att fortsätta smeka den mörka väggen. Känseln i hans fingrar höll på att försvinna helt och han kände själv hur huvudet började få svårt att sortera alla frågor och funderingar.

Hans kropp kändes som is och inte en ända centimeter i hans kropp kändes varm och trygg. Besvärat och med sorg i sig lät han kroppen falla längs väggen och sedan sitta på den frusna marken. Hans bakdel blev snabbt lika kall som alla andra kroppsdelar och en liten stund senare kände han hur kroppen lätt började darra. Även hans andetag blev ojämna och hackiga medan han la sina armbågar mot knäna och händerna på huvudet. Han ville inte att det skulle bli såhär, varför blev det såhär? Allt han ville var att stanna kvar.

Han skulle aldrig mer kunna återvända, han kommer tvingas att lämna allt bakom sig och se allt positivt i den nya staden.

Den nya staden som han inget hellre ville än bränna ner så han och hans familj slipper lämna det här stället. Stället kallat hans hem. Att inte få ha det hos sig och behöva lämna det gjorde ont i bröstet på honom och fick den smärta som redan var stor, att bli ännu större.

 

 

Ett högt, pipande ljud som varade i cirka tre sekunder fyllde människornas öron. Den höga metallgrinden på cirka 2,5 meter öppnades långsamt och lät den svaga solen smeka människokroppen som för var sekund visades mer och mer. Bakom den snart halvöppna grinden stod en flicka på cirka hundrasextiofem centimeter med mörkbrunt hår och smal kropp. Hon stod några meter från passerande poliser som antigen sprang, höll en annan människa i handbojor eller vakade hennes beteende.

Hennes svarta byxor, vita linne och mörka skinnjacka satt tajt åt på hennes fettfria kropp och fick den att framstå som perfekt. Utan brister och en sådan kropp de flesta flickor i hennes ålder ville ha. Flickans mungipor åkte nöjt upp och hon lät grinden öppnas helt innan ännu ett pipande läte fyllde hennes öron och lät henne gå ut ifrån den hemska lokal där hon tillbringat sin senaste tid. Det hon hade gjort var dumt, det visste hon. Men hon kunde bara inte låta bli att vara stolt istället för att skämmas och ångra sig, för det gjorde hon inte.

Hon hade gjort vad som behövdes.

Leendet vilade kvar på hennes läppar när hon sedan med nöjda steg började gå ut från innergården. Hennes steg var små och långsamma och gav henne tid att granska den utemiljön hon inte sett på senaste tid. Träden var mörkare och utan löv medan marken var frusen och fick hennes klackaskor att bli en aning mer ostabila. Den sol som en gång hade lyst så starkt hade börjat avta och kylan hade tagit över. En kall vind tog tag i flickans hår och kläder och fick det att flyga i en fasans fart.

Delarna av hennes nakna kropp började lätt darra medan de också började knottra sig när vinden gled förbi. Hon gav ifrån sig en huttring innan hon stannade utanför den höga grinden och blickade ut över gatan. Den höga grinden gav ifrån sig ett pip innan den lika långsamt som den öppnades, stängdes. Flickan drog sin högra tumme mot de få punden hon hade i handen och räknade högt antalet.

När hon sedan hade gjort det log hon för sig själv innan hon vek ihop dem och tryckte ner sedlarna i den vänstra bysthållaren. Några meter framför henne på den asfalterade vägen stannade en röd porsche tvärt och musiken som för en kort stund sedan hade dunkat ur bilens högtalare, tystnade och försvann helt. Ut ur bilen flög en ungdom i samma ålder som flickan.

 Flickan vid namn Alison, även känd som en av Elorahs bästa vänner, smällde bestämt igen bildörren innan hon på de höga klackarna ostadigt började kämpa sig fram med snabba steg. Hon hade en handväska i högra armvecket samtidigt som hennes hår flög med vinden och studsade mot hennes axlar.

Ett tjut for ur henne när hon fick syn på sin vän, och hon ökade farten ännu en bit. Den frusna marken gjorde att det blev svårare för Alison att springa, men hon gav inte upp även fast hon då och då snubblade till och tappade balansen. När hon tillslut kom fram slängde hon sig i famnen på Elorah och båda fnittrade nöjt. Efter en snabb och hård kram släppte de varandra och båda gav ifrån sig nöjda leenden.

”Welcome back, El!” välkomnade Alison samtidigt som de styrde stegen mot porschen som dåligt stod parkerat rakt framför dem.

”It’s good to be back.” svarade Elorah med en suck när de nådde fram till bilen.

De båda flickorna hoppade in i bilen och satt sig i de svarta skinnsätena innan dem vände ansiktena mot varandra och gav ifrån sig nöja leenden båda två.

---

Så, här var då prologen till WFI! Jag vet, bilden är konstig och inledningen var inte den bästa, men man måste börja någonstans och jag kunde helt enkelt inte få till det bättre än såhär. Om jag har fått några nya läsare, hej på dig och jag hoppas att du stannar!

Som sagt så vill jag att ni ger denna novell lite tid då jag vet att det kommer ta några kapitel innan jag får igång det hela, men när jag är igång så är jag säker på att det här kommer bli fantastiskt bra!

15+ till nästa? x