Den välbekanta lukten av den gamla, slitna matsalen blandat med mat fyllde mitt luktsinne och fick min näsa att rynkas.
Fiskpinnar.
Ett kräkljud flög ostoppbart ur min mun och sedan fylldes mina öron med skratt från tjejerna som gick bredvid mig. I ett försök att dölja leendet som gömdes i mina mingipor harklade jag mig lite och tittade kritiskt på maten till höger om mig.
”I think I’m just gonna grab a glass of water. No way in hell that I’m going to touch that shit.” klagade jag med en ryckning på munnen och ruskade på mitt bruna, långa hår.
Medan tjejerna försvarade sig själva och svarade på varför dem ville ha styrde jag mina steg bort från den korta matkön och vidare mot den stora vattenautomaten som fanns intryckt mot väggen några meter därifrån. Bredvid automaten stod där ett ställ fyllt med gamla, slitna glas i en grå hylla med många olika plan och lådor. Jag drog suckandes min högra hand över det mellersta lagret och letade desperat efter ett glas som såg någorlunda rent ut, sedan ryckte jag upp det och granskade det i min manikyrerade, smala hand.
Märken och repor från tusentals olika munnar och diskningar i maskiner som klädde glaset fångade min uppmärksamhet en kort sekund och på den lilla biten hann jag bli äcklad. Hela mitt ansikte kändes som ett russin av alla missnöjda rynkningar och besvärade tankar som dök upp i min hjärna.
Diskret skakade jag på huvudet i ett försök att avleda de dåliga tankarna och tryckte sedan glaset mot spaken så det fylldes med nytt, fräscht vatten. Jag drog bort glaset från den hårda plast spaken och lyfte den sedan mot munnen samtidigt som jag styrde stegen mot det vanliga bord vi brukade sitta vid.
Eller ja, det bordet vi hade suttit vid när jag hade varit här. Saker hade ju trotts allt förändrats, även fast jag inte ville erkänna det. När mina höga klackarskor pressades mot det kalla golvet och gav ifrån sig ljud tittade jag upp och lät blicken glida över bordet.
Chockat och besvärat satte jag vattnet jag precis fyllt munnen med i halsen och gömde sedan munnen med handen för att inte hosta upp det igen. Halsen kändes irriterad och känslan var hemsk. Jag fick tvinga mig själv att hålla hostan nere medan jag panikartat stirrade på bordet.
Framför mig satt killar i en mindre placerad grupp. De flesta hade glasögon, omoderna kläder och klassades som lärarnas gullegrisar. Att de ens hade haft mage att ta bordet äcklade mig och jag kände hur rynkan i min panna fördubblades.
”Excuse me?” fräste jag surt och möttes av oroliga, rädd ögon. ”Get the fuck off my table. Now.”
De rädda pojkarna gav varandra blickar och mumlade små ord till varandra innan dem hastigt plockade ihop deras brickor och flyttade sig, försvann som små rädda råttor.
Äcklat gav jag ifrån mig ett missnöjt ljud och skakade sedan på huvudet. Jag böjde mig efteråt nedåt och borstade på stolen, som att där skulle finnas baciller eller något liknande från killarna, innan jag försiktigt satte mig ner på den.
”I see you found your table.” sa plötsligt en röst som jag gott och väl kände igen och jag vände mig hastigt om. Julia.
”Yeah.” mumlade jag och granskade när dem satte sig ner vid de lediga platserna. ”How the fuck did they even get this table? Like seriously. Those boys? Ew.” klagade jag och tjejerna gav ifrån sig lite skratt.
Julia tog fram en vit, ren servett och torkade lätt bordet från smuts innan hon placerade sina armbågar på det och tittade på mig.
”When you left they lost their fear. We wasn’t those scary bitches anymore.” sa hon allvarligt innan hennes ansikte lös upp i ett lätt leende och blinkade mot mig med ett skratt.
”Well, now I’m back and everything will be as it used to be.” log jag mjukt mot henne innan jag vände på huvudet och tittade på Emma som satt mitt emot mig. ”What do you think, Em? Was it as terrible as Julia said it was when I wasn’t here?”
Emma ryckte på axlarna och jag tittade allvarligt på henne. Min blick var stark utan vänskap och glädje, istället var den fylld med vilja. Viljan över att få tillbaks min position som ledare bland tjejerna. Den titeln Emma hade ryckt ifrån mig.
”Well, that doesn’t matter.” började jag och drog min blick från hennes och lät den glida över bordet istället. ”You should’ve seen the boys at that place I was at. They were smoking hot!” skröt jag med ett leende och snabbt överfölls jag med frågor över hur det var.
De andra tjejerna var intresserade över hur det hade varit och jag gav Emma ett självsäkert leende innan jag svarade dem glatt i ett försök om att få tillbaks deras förtroende.
”You know, it won’t be as it used to.” utbrast plötsligt Emma och tittade allvarligt på mig.
Letade sig in i mina ögon och höll kvar den där, en blick full med ilska. Chocken över att hon hade sagt något fick mig och alla andra tjejer att först bli stumma, sedan brast jag ut i ett lätt skratt och höjde ögonbrynen.
”It won’t?”
”No. You have to prove that you’re worth it. How can we know that we can count on you when you’ve been on such a disgusting and weird place for this long?”
Jag tittade överraskat på henne innan jag svagt nickade med ett imponerande leende.
”Wow, how long have you been working on that line?” frågade jag henne skämtsamt innan något svartnade i hennes ögon.
Hon tog det inte som ett skämt, det kan jag direkt säga. Men vem sa att jag faktiskt inte menade det? ”But sure. What do you want me to do?”
Hon drog snabbt bak huvudet och granskade matsalen i ett svep. Min blick följde nyfiket hennes innan den flög tillbaks och landade på mig.
”Do you see that guy over there?” frågade hon och nickade bakåt mot en pojke som satt ensam vid ett bord och åt. Helt okej snygg med blont hår och blåa ögon och vad jag såg, ögon för mat.
Jag nickade avvaktande och försökte lista ut vad hon tänkte på innan hon log mot mig och självsäkert tittade in i mina ögon.
”That's the bet.” började hon och jag tittade chockat på henne. Vad sa hon nyss? ”Make that guy fall for you and then, when he loves as most, dump him. Break his heart.” utmanade hon och chocken satt kvar i min hals.
Va?
”Emma, I have a boyfriend.” sa jag stelt och tittade oförstående på henne. Ett skratt for ur henne innan hon diskret skakade på huvudet.
”Do you?” frågade hon och jag tittade på henne och lät sedan min blick glida över matsalen medan hon fortsatte. ”Because it seems like he’s over you. He have found a new pretty girl.” berättade hon och just då landade min blick på en pojke med en blond tjej i knät.
Mike. Rosalie. Fuck. Det var som att något föll på mitt hjärta, krossade det och fick mig att ramla baklänges även fast jag satt kvar rakryggad i stolen. Jag kände mig som fastfrusen.
”So what are you saying?”
Jag skakade av mig känslorna och tittade ner i bordet. Chocken av att han ens gjorde något sådant fick mig att vilja gråta samtidigt som inga tårar kom ut. Jag var inte en sådan som grät, men ändå. På något sätt kände jag mig gråtfärdig. Skakig av händelsen stängde jag ögonen, drog tungan längs undertänderna och öppnade sedan dem igen.
”Game on, bitch.” fräste jag med ett surt leende innan jag drog ut stolen från bordet och reste mig upp.
Sedan gav jag Emma en blick medan jag styrde mina steg mot den ensamt sittande pojken längst in i matsalen.
Förstår ni mer nu, eller åtminstone en liten bit? Hoppas det!
Det var även en tjej som undrade om jag kunde skriva en liten bit av kapitlet i det nya, så jag tänkte att ni får bestämma! Ska jag ha det? Ja/Nej?
Själv tycker jag att det är jobbigt och bara ivägen, men visst. Ni bestämmer!
20+!
