En knackning som gott och väl hördes över hela klassrummet men som inte uppmärksammades av eleverna ekade i rummet. Någon enstaka elev lyfte huvudet i nyfikenhet på vem det var som knackade på, men de flesta satt som innan ointresserade av lektionen och pratade med någon av deras vänner.

Bakom den tjocka trädörren stod den blonda pojken och kliade sig nervöst i sitt kalufs samtidigt som han tog djupa andetag i ett försök att hålla lugnet. Dåliga tankar om vad som kunde hända snurrade runt i pojkens huvud samtidigt som nervositeten flög runt i magen och fick honom att må illa.

Den smått runda och halvt flintskalliga Mr. Fields som höll i lektionen suckade högt och mumlade tröstande ord till sig själv medan han gick fram till dörren och öppnade den. Pojken blev förvånad av synen framför sig och backade ett steg när Mr. Fields ilsket klev ut ur klassrummet.

”What do you want?” frågade han hektiskt och skakade på huvudet i ilska.

”Uhm… I… think this is the classroom I shall be in… You’re Mr. Fields, right?” sa pojken smått förvirrad och en aning skrämd av lärarens ilska.

Mr. Fields kinder ändrade snabbt färg till röd nyans innan han slog bort ilskan som en fluga och log mot eleven framför sig.

”Oh well… Welcome! välkomnade han i ett försök att gottgöra hans ilska och harklade sig sedan. ”You can go after me, Mr…?”

”Horan.” fyllde pojken snabbt i och Fields stelnade till och stirrade storögt på pojken framför sig.

Den röda nyansen som låg på hans kinder fördubblades och han nickade stelt innan de båda klev in i klassrummet och gick fram mot katedern som stod framför den stora, vita White board tavlan. Pojken suckade tungt för sig själv när läraren hade reagerat på det sättet och då förstod han att rektorn hade berättat om honom.

Berättat om hans perfekta betyg och närvaro, något som har varit fläckfritt ända sedan barnsben då skolan alltid hade haft stor betydelse i hans liv. Även fast en ny elev hade kommit in i klassrummet och ställt sig framför näsorna på de andra eleverna riktades inte uppmärksamheten ditåt.

I ett försök att få alla att tystna och lyssna harklade sig Fields några gånger i hopp om att det skulle fungera, men när ingen regerade öppnade han surt munnen och röt åt eleverna att knipa igen. Den nya eleven ryckte till och tittade förskräckt på läraren samtidigt som de andra eleverna hade tittat upp och börjat granska pojken från topp till tå. Letade reda på hans brister och efter de hemligheter som någonstans gömde sig i honom. 

”I’m honored to tell you…” Mr. Fields harklade sig och verkade äcklad av att behöva uttala ordet. ”-Good students that this boy have flown all the way from Ireland to here. Please welcome Niall Horan to this school!” log han och placerade en lätt hand på Nialls axel.

En obehaglig känsla ilade genom hans kropp och han gjorde ett försök att le mot Mr. Fields.

I en av de bakre raderna, två snäpp från fönstret, satt två av skolans mest populäraste tjejer, Emma och Alison, och granskade den nya eleven som stod bredvid den lärare de minst brydde sig om på denna skola. Emma knackade nöjt med sin penna ner i bänken samtidigt som Alison hade höjda ögonbryn över hans häpnadsväckande bra utseende.

De båda satt och viskade små saker till varandra medan pojken tog åt sig lärarens ord och började gå längs klassrummet i jakt på den lediga platsen långt bak. När han sedan var på väg att gå förbi Emma och Alison höll Alison fram armen framför honom och drog på ett leende.

”Hi cutie.” hälsade hon flörtigt medan pojkens kinder började hetta.

Mr. Fields fick sedan syn på Alisons påhitt och drog snabbt på en utskällning till henne och sa åt pojken att gå vidare till sin plats. Alison bara himlade med ögonen åt lärarens ord innan hon tog in armen och lät pojken passera. Hans kinder blossade i högsta grad och han slog sig generat ner på den lediga bänken två rader bakom Alison och Emma.

Med ett litet skratt som hotade med att åka upp ur hans mun skakade han på huvudet med generat leende och blossande kinder.

Cirka två timmar senare släppte Mr. Fields eleverna och avslutade lektionen för en tidig lunch. Under den tiden hade Alison och Emma gjort allt för att få Nialls uppmärksamhet och få honom att le, men han hade suttit och ignorerat tjejerna och lyssnat så gott det gick på Mr. Fields i allt oväsen.

Tjejerna blev då irriterade och tog avvisningarna som ett tecken på att han inte mådde bra, eller helt enkelt att han inte var intresserade av tjejer. Ingen hade någonsin sopat bort komplimanger från de två tjejerna som att de var damm och fokuserat på lektionen. Reaktionen gjorde dem arga, och så fort Mr. Fields sa åt dem att de kunde gå gav de varandra en allvarlig blick innan de drog ihop böckerna och gick back till pojken i ett hopp om att kunna övertala honom.

När Niall hörde skor som pressades mot golvet i hans närhet tittade han nervöst ner i golvet och granskade skorna istället för ansiktena. Direkt märkte han att det var dem två tjejerna som hade suttit framför honom på lektionen som stod och väntade på honom. Pulsen steg hastigt i hans kropp och han svalde nervöst. I hans huvud gick svar och tankar på vad dem ville runt och han knep besvärat ihop ögonen. Han ville inte ha några bekymmer eller bråk. Inte första dagen.

Ett harklandes hördes från tjejerna och Niall fortsatte att hålla ögonen stängda samtidigt som hans hårt dunkande hjärta fyllde hans hörsel.

”Uhm.” sa en av de två tjejerna med en ljus och nyfiken röst. Niall gav ifrån sig en ljudlös suck innan han öppnade ögonen och riktade blicken åt tjejerna.

Utan att ge ifrån sig ett ljud fortsatte han att titta på dem och förväntade sig att de så småningom skulle börja prata.

”Hi.” började flickan till höger som hade kork skruvat, blont hår och kläder som satt åt på hennes lilla, smala kropp. ”Do you have someone to sit with on the lunch?” frågade hon sedan och Niall skakade avvaktande på huvudet.

Hans blick var fast i Emmas ögon och han tvekade inte en sekund på att ha kvar den medan hon fortsatte att prata. Emma blev smått nervös när hans blick var så påträngande i hennes och hon gjorde ett försök att le till honom innan hon skakade av det och drog på sitt självsäkra, själviska jag.

”Sit with us then!” utbrast hon med ett av hennes bästa leenden och i ett försök att skaka av sig Nialls blick.

Han tittade osäkert på henne och överlade förslaget innan han skakade på huvudet och tog upp boken som låg på träbänken. Sedan började han gå förbi tjejerna som stod förstelnade med förvånade ansiktsuttryck. De försökte förstå vad han precis hade sagt och få in det i hjärnan innan Emma chockat skakade på huvudet och sedan högg efter Nialls arm.

Hon spände sina fingrar runt hans handled och stoppade honom från att fortsätta.

”Uhm, Niall?” sa hon och övervägde om det var rätt namn eller inte innan hon skakade på huvudet och gav honom en allvarlig blick. ”I’m not giving you a choice. Either you’re in or out, I’m giving you a free ticket to the popular people on your first fucking day! You can’t just say no to that.” fräste hon förvånat med en röst fylld med chock.

”I’m sorry.” mumlade Niall knappt hörligt innan han ryckte lite på munnen och drog åt sig sin handled. Sedan styrde han sina ben mot matsalen med händerna i fickorna och mumlade sina tankar lågt för sig själv.

Han skulle inte låta dem ge honom en ingång till populäriteten så de sedan kunde slänga iväg honom som sopor när han inte var rolig längre. Han skulle inte låta de populära personerna komma åt hans inre, han visste redan vad han då skulle sluta som.

En jävla wannabe som ingen ville vara med.

Kapitel två, mina fina läsare! Känner att allt flyter på som det ska, faktiskt. - Även fast den inte har varit igång länge. 

Så, vad tycker ni? Okej, va? I nästa kapitel får man reda på själva handligen, så jag antar att ni vill ha den? :) 

15-20+ till nästa.