St James School of central London.

En skola full med töntar, sportfånar, bimbos, musiker, och alla andra sorter av människor som var indelade i grupper.Skolan där den pojke som aldrig velat lämna sitt hem skulle börja.

Egentligen var det mot hans vilja och han protesterade och bad om att få åka tillbaks till sin hemstad, men hans föräldrar höll hårt i beslutet och fick pojken att ge sig. Det var en gammeldags skola där de flesta lärarna var hatade av eleverna och där gruppen man tillhörde spelade stor roll.

Om du någonsin hade varit en tönt kom du aldrig därifrån, och du fick aldrig heller respekt från andra som var i en högre placerad grupp. Första intrycket var viktigt, och det var sällan en ny elev fick uppmärksamhet av en mer populär elev – de gav en inte ens blickar, låtsades som att dem var luft.

Folk som var mindre bra placerade var som damm för de populära eleverna. Och det var bara dem allt handlade om, själviska var dem med andra tanke.

Kanske var det att de var rädda att bli som de mindre placerade eleverna om de pratade med dem då åsikter och popularitet i stort sätt var hela världen för ungdomarna.

St James School of central London var alltså en normal skola, en skola som alla andra.

”Don’t forget your bag, honey! Your lunch is in it.” Pojken himlade irriterat med ögonen av de ord hans mor slängde ur sig ur sovrummets vrå.

Där gjorde hon sig klar för jobbintervjun hon skulle till som befann sig i den stora byggnaden tjugo minuter från deras nya, fräscha hus i London. Pojken mumlade några irriterade ord och svordomar för sig själv samtidigt som han drog åt sig den stora, blåa tygväskan som stod placerad på det ljusa träbordet i köket.

Han började släpa fötterna längs golvet med blicken farandes runt i rummen utforskandes efter att hitta alla små brister i huset. Om han hittade alla dåliga synpunkter med huset kunde han överklaga hos sina föräldrar och övertala dem om att åka hem igen, eller det var i alla fall vad han hoppades på.

Uppe i sovrummet blev snart hans mor klar och stängde lätt igen dörren innan hon lät de smått höga klackarskorna fylla rummet med ljud när hon gick ned från den nya trappan. Pojken lät inte sin uppmärksamhet riktas åt sin mor, utan han fortsatte att leta runt i den stora, vita hallen de nu befann sig i.

”Oh, look mum. There’s a crack on the door.” mumlade han surt och tittade på den lilla, lilla sprickan som hade letat sig upp ur den vitmålade dörren.

Hans mamma gav ifrån sig en suck innan hon drog åt sig sin sons huvud och kysste honom på hjässan med höga pussljud.

”Darling, stop with all this complaining. This house is much better than our old one!” uppmuntrade hon och rufsade till sonens blonda hår.

“I liked our old one.” viskade han tyst för sig själv när hans mamma ännu en gång gav honom en blick som visade att han skulle visa respekt.

Hon gav ifrån sig ännu en suck innan hon skakade på huvudet och öppnade ytterdörren.

”I’m going to the interview now. Don’t be late to school, Ni! It’s your first day.” Pojken suckade åt hans mors ord och viftade iväg dem så snabbt de hade kommit in i hans tankar. ”Okay, I think that’s all. Goodbye, my boy. Mum loves you.” sa hon med ett snabbt leende innan hon rusade ut ur huset och stängde dörren efter sig.

Så fort låsets klickande hördes stönade pojken högt och lutade huvudet bakåt så mycket han kunde medan alla irriterande åsikter om flytten dök upp i hans huvud. Någon sekund senare tog han upp det igen och blev en aning chockad när han på direkten möttes av sin egen spegelbild.

Spegelbilden som visade en pojke med tillrufsat hår, klarblåa ögon och ett litet snett leende som fick vilken tjej som helst att le. Han granskade missnöjt sin spegelbild och gjorde ett försök med att få håret att ligga på plats, men när det sedan var fixat såg han lika onöjt på spegeln igen.

En liten klump dök upp i pojkens mage och han rynkade på munnen åt oron som plötsligt fyllde honom.

Första intrycket var viktigt, det visste han mycket gott och väl. Och även fast hans mamma hade försökt övertala honom om att det skulle gå bra så försvann inte klumpen i magen.

Hans mamma visste inget om hur det var att vara tonåring. Det var stor skillnad på att vara det på hennes tid och nuförtiden. Allt hade blivit så mycket svårare nu och ungdomarna accepteras inte längre för den dem är, det är inte det viktiga. Det viktiga är utseende och image, något som fick pojken att skaka av rädsla på att han skulle bli en av de utstötta killarna som ingen någonsin skulle bry sig om.

Med ett ruskande huvudet skakade han av sig de obehagliga tankarna och bröt kontakten i spegeln. Allt skulle gå bra. Han skulle hitta vänner och få en bra skola, ingen skulle någonsin göra honom något illa och få honom att må dåligt.

Med de tankarna och ett svagt leende på läpparna drog han upp den blåa huvan över huvudet och öppnade ytterdörren, sedan gav han sig iväg mot den skola som inte skulle lyckas knäcka honom.

Chapter 1, everybody! Förvirrande? Förlåt i så fall. Någon sa i alla fall det, men det ända jag kan säga är att ni kommer förstå. Jag lovar. Vill också påstå att mitt ynka krav var 15 kommentarer och det tog en väldans tid när det egentligen ska vara en BARNLEK för er. Men det spelar ingen roll. Nu är första kapitlet uppe!
Vill även fråga om designen är konstig hos er? Kanske är det bara på min dator, jag vet inte. Men om det är konstigt hos er, snälla berätta det. 

10+ till nästa och det kommer snarast. Kapitlet är redan klart, förstår ni!