Previously in Why fake it? : ”Niall!” Jag hoppade till av hennes hårda ord och vaknade upp till verkligheten. Hon tittade på mig med en väntande blick och jag förstod att jag hade missat något. ”Yeah, fine. That’s okay.” mumlade jag förvirrat och tittade ner i bänken. ”Good. So on Sunday, then?” Jag nickade med hjärnan tom på tankar och tog fram brödet som låg i korgen vid fönstret. ”Or what?” frågade jag och tittade upp på henne. Jag kände mig förvirrad och hade ingen aning om vad jag just hade sagt okej till när jag kände hur pannan rynkades. Min mamma gav ifrån sig en liten suck innan hon la handen på diskbänken som hon tog stöd på. ”A friend of yours is coming over on Sunday.” upprepade hon och lät sin blick glida över min. Jag kände hur mina ögon blev större och hur hjärtat började dunka lite hårdare när jag insåg vad jag hade gjort. ”Sweetheart, you said it was okay. No turning back.” gnällde hon och tittade menande in i mina ögon. ”Fine, I’ll tell someone.” svarade jag och svagt kunde jag höra hur hon drog efter andan i lycka. ”It’s going to be so much fun, my dear. I’m so excited!” avslöjade hon med ögon som utstrålade lugn och lycka. Jag nickade med ett leende mot henne och vände tillbaks huvudet mot mackan. Sekunden senare trycktes skor mot golvet igen och snart var jag ännu en gång ensam i köket. Ett stön lämnade då min kropp och jag lät huvudet falla och stängde ögonen. Hur skulle jag kunna ta med en vän när jag inte ens lyckats träffa några? Frågor och idéer på hur jag skulle göra trängdes i min hjärna och jag skakade hopplöst på huvudet. Det här skulle inte sluta bra. Vad för soppa hade jag dragit mig in i?

Hela jag var fylld med frågor och idéer som egentligen kändes helt idiotiska och fel. Jag visste att det inte skulle gå, så varför jag la ner energi på det förstod jag inte. Min kropp kändes tung och huvudet överarbetat när min hjärna pumpade fram meningar som jag fortsatte att repetera tyst för mig själv. Jag rörde mig snabbt fram och tillbaka i en cirkel framför det skåp hon hade, det skåp hon snart skulle anlända till. Jag kände hur min puls sakta steg och började nervöst bita mig i läppen av irritation.

På så sätt hoppades jag på att jag kunde lugna ner mig och se det positivt, men när jag insåg att jag inte hade en chans blev jag mer nervös än vad det ens var möjligt. Plötsligt hörde jag en harkling som fick mig att stanna upp. Mitt hjärta kunde lika gärna suttit i halsen, för när min blick gled upp mot det ansikte som gav från sig ett ljud stanna allt till.

Det kändes som att hjärtat slutade slå för en sekund, att världen slutade snurra och att allt blev till sten. Så nervös var jag. Hennes förvånade höjda ögonbryn och nöjda leende vilade i hennes ansikte och fick mig att vilja vända mig om, gå därifrån och inte komma tillbaka. Men när jag insåg att det var min enda chans höll jag tillbaks alla dåliga tankar och sköt fram de snälla.

Jag slickade nervöst mina läppar och gick igenom orden jag skulle säga till henne. Om och om igen upprepades dem och det kändes som att jag kunde dem utantill, men när jag sedan öppnade munnen för att repetera det till henne försvann allt. Jag kände mig stum och munnen gav inte ifrån sig några ljud alls. Jag harklade mig, tittade ner i marken och slickade ännu en gång mina torra läppar. Försökte samla mod, kraft och vilja för att fixa det, fixa det för min mammas skull. Jag tittade sedan upp och mötte självsäkert hennes blick.

De bottenlösa ögonen stirrade tillbaks på mig och väntade tålmodigt på att jag skulle börja, vilket fick mig att bli nervös och osäker igen.

”Look, you gotta do me a favor.” sa jag rakt på sak och tryckte ihop mina händer.

Handflatorna pressades mot varandra samtidigt som mina läppar gjorde samma sak. Elorah lyfte förvånat på ögonbrynen och drog fram skåpsnyckeln, stoppade den i låset och vred om.

”I thought you didn’t want me near you.” mumlade hon med en ryckning på axlarna och försök att låta orörd, men jag hörde bitterheten i hennes röst som bara väntade på att få kravla fram.

Jag suckade otåligt och himlade diskret på ögonen.

”That’s true, but this is an exception. I need you to do this for me.” berättade jag när hon öppnade dörren och stoppade in händerna i jakt på de rätta böckerna.

Hon nickade förstående och verkade fundera över vad jag just sagt samtidigt som hon drog fram någon gammal, trasig bok och tittade sedan på mig.

”Okay, what is it?” suckade hon och tittade lätt irriterat på mig.

”I need you to come to my house on Sunday.” avslöjade jag och iakttog hennes beteende. 

Hennes ansikte var som sten och hon visade inga känslor alls, men sedan ändrades allt på mindre än en sekund och fick mig att chockat titta på henne. 

Hon brast plötsligt ut i ett skratt och tittade på mig som att jag sagt något roligt skämt, men jag var helt seriöst. Gav inte ifrån mig ett ända läte och ryckte istället lite besvärat på munnen.

”Let me guess, your mum wants to meet your friends.” började hon och jag nickade som svars. ”… But then the funny part comes, you don’t have any. That’s why you have to ask me.”

Jag nickade ännu en gång och Elorah gjorde likadant. Hon lät sin blick glida ifrån min och istället ner på sin bok hon hade i handen. Hennes hand gled över bokens omslag och smekte det med en mjuk, lätt hand medan jag följde hennes steg med min blick, desperat på svar och grubblandes över hennes kommentarer.

”Do you know what?” utbrast hon plötsligt och tittade upp på mig.

Hennes raka mun hade förvandlats till ett glatt leende där hennes tänder visades och hon tittade nöjt på mig.

”I'm having a party on Saturday, which is in two days, and if you go to it, trying to have fun and give me a chance to prove that I’m actually nice, maybe find a real friend so I don’t have to go, then I’m in.” flinade hon och tittade utmanande in i mina ögon.

Jag tvekade, tänkte på alla risker och öppnade munnen, sedan kom jag på att jag inte hade något att säga och stängde den direkt igen. Tänk så får hon mig att göra något riktigt, riktigt dumt som jag sedan kommer få ångra i resten av mitt liv? Tänk så får hon mig att faktiskt gilla henne och… Acceptera henne?

Jag rynkade på näsan och skakade mentalt på huvudet. En enkel fest skulle väl aldrig få mig att ändra mig? Nej, nej det skulle den inte. Det kunde den inte.

”Okay, fine.” suckade jag och mötte hennes blick.

Hon gav ifrån sig ett glatt tjut som sedan på en tredjedels sekund försvann och ersattes med det stela ansiktet, helt utan känslor och värme. Hon harklade sedan sig och tittade sig generat omkring medan jag försökte hålla inne det skratt som hotade med att bubbla upp.

”Well, see you on Saturday then.” sa hon stelt och försökte avleda tjutet och glädjen som synts i hennes ansikte, sedan försvann hon därifrån med boken i handen och skåpet igen drämt.

Med ett ruskande huvud placerade jag min hand på det och kliade mig i håret. Mina ben började besvärat ta mig bort ifrån skåpet mot mitt eget medan dumförklaringar flödade i mitt huvud. Hur skulle jag kunna tillbringa en hel lördagkväll tillsammans med henne och sedan en hel söndag, när jag egentligen inte tyckte om henne alls? Ibland kände jag mig korkad, lika korkad som en badboll.

Just nu var den stunden. Jag var en badboll.

Och här trillade kapitel 8 ut! Har inte haft tillgång till datorn på någon dag och har därför inte läst några av era kommentarer, men satt och gjorde det nu och kan inget mer göra än att säga tack. Tack för er förståelse och otroliga gullighet. Dock sa jag tydligt att ingen skulle ta åt sig, ändå gjorde nog några det. Så allt jag ville säga var att ni inte ska eller får ta till er, okej? Jag var inte ute efter att få er att må dåligt, men jag hoppas ändå att ni förstår min situation. :)

Men nu släpper vi det! 

10+? :)