Previously in Why fake it? :Tillslut hade jag tagit mig fram till dörren, rest mig upp och skakigt satt handen på handtaget. Otäcka tankar vandrade i mitt huvud och fick mig att nästan vända om och springa in på mitt rum och lägga mig i sängen, men benen lydde mig inte och fick mig att vettskrämt stå kvar. Jag tog ett djupt andetag, försökte andas in styrka och få mina ben att bli stabilare. Sedan lade jag min hand på handtaget och öppnade försiktigt dörren. Det första jag möttes av var hastigt regn som föll över himmelen. Ljudet av dropparna fyllde min hörsel som förskräcklig musik och fick mig att vilja stänga igen dörren och aldrig mer öppna den. Sedan mötte jag de klarblåa ögonen. De ögonen jag så väl kände igen. Jag kände mig stum. Jag ville prata, men orden var som bortslagna. Mitt huvud skakades oförstående samtidigt som jag tittade på den. På honom. På Niall.  ”W…what? What are you doing here?” stammade jag med en rynka i pannan som kändes tusen meter lång. Pojken var genom blöt och ner från hans söta, lilla nästipp föll det ostoppbart ner små regndroppar. Han skakade, ändå så var han självsäker och stark i blicken. ”Never that I leave my girlfriend alone in this weather.” sa Niall med en kraftig blick i min och ett skakandes huvud.

Jag ställde ljusen framför mig på det lilla, vita soffbordet och tittade sedan upp på Niall. Han satt sittandes i den stora tygsoffan med händerna fifflandes på en tändare samtidigt som hans blick var spänd på den. Rummet var fortfarande fyllt med mörker och inte en enda belysning gick att finna, så att se varandras ansikten var ganska svårt. Och även fast hans kropp var gömd i kolsvart mörker och hans fina, tindrande ögon inte syntes, så visste jag att den vackra pojken satt rakt framför mig med ett svagt leende på läpparna.

När ljusets lätta skramlande från att träffa bordet fyllde mina öron lyfte Niall försiktigt på sitt huvud. Han mötte min blick med en sådan stark känsla att jag trodde att jag skulle ramla omkull, log ett mjukt, försiktigt leende och lät sedan fingret glida längs tändarens tändstift. En varm låga tändes i mörkret och lyste upp våra ansikten så att vi nu kunde se varandra djupt in i ögonen.

Hans blick fick mina ben att ge vika och det lilla, lilla leendet på hans läppar gjorde effekten tusen gånger värre. Niall bröt sedan försiktigt min ögonkontakt, letade upp ett av ljusen i det svaga mörkret och förde sedan lågan mot den. Han fortsatte att göra likadant med de andra ljusen och tillslut så var bordet fullt med värmande ljus som lyste upp den delen av rummet vi satt i.

”Come here.” mumlade sedan Niall och flyttade sig närmare mot ryggstödet.

Jag nickade försiktigt, drog bort en mörk hårslinga som ramlat framför ögonen och slog mig sedan ned så närma Niall som möjligt. Han placerade sin arm runt min axel samtidigt som jag drog upp benen mot kroppen och lutade mitt huvud mot hans bröstkorg.

Tydliga hjärtslag dunkade i hans bröstkorg och fick mig att försiktigt sluta ögonen lyssnandes till hans andetag.

Plötsligt gav han ifrån sig en söt liten nysning som lyfte upp hans bröstkorg och fick mig att bli rent av vettskrämd.

”You’re going to get ill…” mumlade jag tyst, borrade in ansiktet i hans tröja och la handen precis bredvid mitt huvud.

Niall gav ifrån sig ett försiktigt skratt innan han lät handen glida upp och ned längs min arm och värma mig.

”If it wouldn’t be for your brother, then yes.”

”You just borrowed some clothes…” påstod jag skeptiskt medan rynkan i min panna verkade utökas.

”And that was very nice of him!” utbrast Niall som desperat letade efter något positivt att säga, bara för att slå bort mina tankar om att han skulle bli sjuk på grund av mig.

Jag slog schasade bort orden han precis sagt och ruskade mentalt på huvudet av besvikelse på mig själv.

”But you’ll get ill because of me. It’s not right.” sa jag dystert med en stor lust att vilja slå till mig själv på kinden. Sedan tittade jag ned på Nialls mage där mina fingrar dansade omkring och ritade en massa former och figurer.

Niall gav ifrån sig en suck, sedan kände jag hur ett par läppar pressades mot min hjässa.

”But no one forced me to get out in this weather. It was my own choice.” envisades han medan hans hand fortsatte att smeka min kalla arm.

”Yeah, and that was a damn bad choice!” skojade jag och Niall skrockade tyst till.

”I did it for my princess, though. She’s worth everything.”

Jag kände hur min kropp plötsligt blev alldeles varm och en rodnad spred sig över mitt ansikte. Försiktigt drog jag upp mitt huvud från Nialls varma, trygga bröstkorg medan Niall långsamt tog bort sin hand från min axel. Den landade istället på ryggstödet bakom mig där den varmt låg kvar medan jag trasslade omkring i soffan.

Jag satt mig på snedden i en krånglig skräddarställning så att mina ögon träffade Nialls underbart blåa kristaller. Bara hans blick gav mig en sådan stark känsla i bröstet, en känsla som inte gick bort hur mycket jag än försökte.

Han fyllde mig med värme och inte förrän nu hade jag insett vad han faktiskt betydde. Hur jag ens hade kunnat vara med honom utan att känna den varma känslan i bröstet var ett mysterium, men det hade bara varit en tidsfråga innan jag faktiskt hade fallit för honom. Egentligen var det helt knäppt hur fort ens känslor kunde förändrats. För bara sådär hade han fått mitt hjärta att rusa. Bara på en kväll.

Det var med hans ständiga blickar tittandes på mig, hans fantastiska personlighet och de där underbara ögonen som hade fått mig på fall. Fått mig på ett fall som jag förmodligen aldrig skulle kunna ta mig upp ur.

Jag stängde sedan ögonen med varma tankar vandrandes i mitt huvud, lät min hand ligga på hans lår och mina läppar finna hans i mörkret. Han kysste mig med en sådan känsla. En sådan känsla varenda tjej vill bli kysst på, och min hand letade sig försiktigt upp mot hans huvud där den mjukt landade vid hans öra.

Min tumme smekte hans kind när vår kyss slutligen avslutades och våra ögon fann varandra. Hans läppar gav ifrån sig ett fantastiskt leende, ett leende som bara han kunde le.

”Thank you Niall. Thank you for coming.” viskade jag tyst, men även om det var tyst så kunde jag inte visa min tacksamhet.

Om han inte hade kommit hade jag förmodligen legat död under en köksbänk i rädsla just nu.

”Of course I came for you. When are you going to learn? I’ll always come for you. Always.” sa han uppriktigt. Sedan lutade han sig långsamt fram, stängde ögonen och gav mig en mjuk passionerad kyss.

En sådan kyss som bara änglar kunde ge.

Kort, tråkigt och ganska händelselöst kapitel, men jag tror att det var ganska viktigt för att förstå vilka känslor Elorah börjar få. Så ja. Även om det egentligen är ett spel så är det lite som en love story, för det kommer nog bli lite gulligull framöver. 

KOMMENTERA MINA SMÅ GULLEGRISAR! :D