Previously in Why fake it? : ”Don’t be scared, my love.” tröstade Niall tyst och fick mitt hjärta att fyllas med kärlek igen, men inte den sortens kärlek som funnits där förut. Nu var den bara fylld med skuldkänslor. ”I’m right here and I'll always be, right?” fortsatte han, försökte få mig att slå bort alla mardrömmar och fokusera på att jag var trygg här. Tillsammans med honom.

---

Försiktigt öppnade jag mina slutna ögon när den starka solen lös in genom fönstret. Dess strålar träffade häftigt sängen jag låg nerbäddad i och gjorde det omöjligt att sova, ändå så låg Niall bredvid mig, sovandes som en stock. Mina ögon öppnades tröttsamt och en högljudd suck for ur mig. Kvitter från de små fåglarna som befann sig utanför i det varma vårvädret trycktes in i rummet och fick mitt huvud att snurra lika mycket som dagen innan.

Motvilligt reste jag mig upp ur den mjuka sängen, noggrann med att inte vara för klumpig så att Niall skulle väckas. Mina ben styrde mig sedan försiktigt bort mot dörren några meter från sängen. Det gamla, knarrande golvet gjorde det omöjligt att smyga och vara tyst, men jag fick göra det bästa av situationen och hoppas på att björnen inte skulle bli väckt.

Jag smög vidare, trängde mig igenom dörren och hittade sedan köket. Nialls mormor stod glatt vid spisen och fixade med frukosten medan radion till höger om henne utspelade låg musik. De spelade ut gamla godingar och Nialls mormor vickade ivrigt på sina stela höfter medan det gråa kaluffset hoppade rundor på hennes huvud. Hon märkte inte ens att jag stod där, hon var helt inne i sitt egna och nynnade till den gamla visan.

Jag flyttade försiktigt mina fötter över golvet och gick tveksamt bort mot stolen en meter ifrån henne. Den höga barstolen tog emot tyngden från min kropp och fick mig att ge ifrån mig ett svagt stön av njutning. Min kropp var allt för tung för att kunna lyftas just nu.

Margret vände hastigt sitt förvånade ansikte mot mig, undrandes över vem det kunde vara vem som befann sig bakom henne. Hennes stela ansikte mötte mig sedan med ett mjukt leende som fick hennes små ögon att krympas ännu en bit och nästan försvinna helt och hållet.

”Hello my dear.” hälsade hon vänligt, vände sig sedan om och hällde över det ägg som befunnit sig i stekjärnet.

”Hi Margret.” sa jag försiktigt och gömde sedan händerna inuti min långärmade tröja.

Min blick for över rummet och utforskade alla dess punkter och gömställe medan doften av te spred sig i mina luktorgan. Den underbara, söta doften fick mina ögon att slutas för en kort sekund och ta in alla nya lukter och händelser.

”Slept well?” frågade hon sedan medan mina ögon ännu en gång öppnades och tryckte in frågan i mitt huvud.

Jag nickade försiktigt, inte riktigt villig över att berätta sanningen. Skuldkänslorna gnagde inom mig och min mage vred sig så fort drömmen kom på talan. Att se Niall gråta, även om det bara var en dröm, var svårt. Det var något jag aldrig skulle kunna tillåta mig själv att få honom till. Min blick for över mot tallriken fylld med godsaker som ständigt fylldes på med nytt och lastades på höjden.

En idé for plötsligt upp i mitt huvud och fick mina läppar att ge ifrån sig ett försiktigt, svagt leende.

”Hey Margret, is it okay if I take some of that to Niall?” frågade jag förväntansfullt, log stort och mötte hennes vackra, blåa ögon.

Precis likadana som Nialls.

Kanske kom idén till mig som ett försök att få skuldkänslorna att försvinna, jag hade ingen aning, men jag var i alla fall tvungen att göra något åt den stora klumpen i magen.

Jag ställde mig upp, ruskade mentalt på huvudet och gick sedan fram till Margret med ett leende på läpparna.

”Of course, dear. You can take some egg and bacon here and the tea is over there.”

“Thank you, Magret. This will make him on a good mood.” sa jag, greppade tag i en bricka och började lasta över bacon på en tallrik.

”Food always does.” skrattade hon lyckligt och blinkade skämtsamt med ena ögat åt mig.

Leendet som gömde sig i min mungipa kröp blygt fram och fick Margrets ögon att försiktigt glittra till, innan hon vände huvudet mot stekpannan igen och fortsatte med frukosten.

 

+

 

Jag drog brickans långsida intill kroppen medan jag stadigt balanserade dess sötsaker och godsaker längs hallens gång. Jag puttade sedan till dörren framför mig, fick den att ställa sig på glänt och smög sedan in till sovrummet.

Ljuset smekte mjukt Nialls nakna överkropp och fick hans ansikte att lysas upp i ett vackert sken. Hans mun var vidöppen och andades lugnt ut luft medan hans bröstkorg for upp och ned i takt till hans andetag. Ett leende smög sig upp på mitt ansikte medan jag vinglade fram till sängens kant och kröp upp i den med brickan i händerna.

Jag placerade mjukt brickan till vänster om Niall och satte mig själv bredvid den i skräddarställning. Mina läppar fann Nialls mjuka, avslappnade kind och jag kysste honom försiktigt på den ömtåliga huden. Min hand letade upp hans blonda, spretiga kalufs och jag masserade försiktigt hans hårbotten medan fingrarna lekte med hans slingor.

”Rise and shine, baby”, viskade jag lugnt, slöt mina ögon och visade upp ett tandaleende.

Niall vaknade sakta till liv, vred sig om och öppnade sina sega, sömniga, blåa ögon. Han gav mig det mjuka leendet bara han kunde ge och böjde sig sedan fram för att kyssa mina läppar.

Bara smaken av honom fick bloden i min kropp att rusa och fjärilarna i magen att dansa lyckovarv.

”What is this?” frågade han sedan och tittade menande på brickan med rykande och doftande mat.

”It’s for you”, svarade jag lugnt och puttade brickan närmare hans pumpande bröst och vackra leende.

”You didn’t have to do this…”, beklagade han med generade huvudskakningar och leenden gömda i mungipan.

”But I wanted to”, avbröt jag snabbt och fångade hans blick.

Mina ögon var så allvarliga och koncentrerade på sanningen att jag inte kunde slita mig från honom. Han var tvungen att få reda på hur mycket han betydde.

Niall skrattade försiktigt till och reste sig sedan upp så att hans rygg lutades mot ryggstödet. Hans nakna bröst bultade upp och ned medan hans bröstvårtor långsamt kallnade och gav honom pytte skinn.

”You’re amazing”, log han mjukt, sedan tittade han ännu en gång ned på brickan och valde noggrant ut vad det var han ville börja med.

Hans syn såg ut att göra honom snurrig, för den stora längtan i hans ögon avslöjade hans kärlek för mat och hur gärna han ville vräka i sig alltihopa.

”Actually as amazing as this food. And that’s, my lady, that’s hard”, skrattade han lyckligt och blinkade flörtigt med sitt bottenlösa, blåa öga och greppade sedan tag i tekoppen.

 

+

 

”Hey babe, what’s that?” frågade jag nyfiket och nickade bort mot garderoben i det vänstra hörnet.

Jag reste hastigt på min överkropp och lät mina händer ta emot det tunga trycket från kroppen medan mina ögon utforskade föremålets yttre. Jag hade fått syn på något i hörnet, något långt och brunt som stod intryckt mot garderobens vita trädörrar.

Nyfikenheten växte med stora steg inom mig och jag grävde förväntansfullt ned mina vita, spetsiga tänder i min underläpp.

”What?” frågade Niall förvirrat, tittade upp från sin tallrik och ryckte av en bit från baconen som han sedan kastade in i munnen.

”That”, svarade jag raskt och upprepade nickningen mot garderobsdörren.

Innan Niall ens hunnit svara hade jag slängt mig upp ur sängen och exalterat börjat småspringa bort mot det vänstra hörnet. Nialls blåa, vita skjorta slog mjukt mot mina lår och gömde mina händer innanför det silkeslenatyget samtidigt som dess krage bekvämt vilade mot min hals.

Jag hade förut letat upp en av Nialls skjortor och bekvämt slagit armarna om den, precis som i filmerna. Så alla tjejerna gjorde med deras pojkvänner och deras kläder.

Jag sträckte ivrigt fram armen så fort jag funnit föremålets hals och ryckte glatt den intill mig. En gitarr.

Leendet smög sig retligt upp på mina mjuka, kyssbara läppar och fick en stor glädje inom mig att avslöjas.

”Do you play?” frågade jag ivrigt, höll upp gitarren mot Niall och flinade retligt mot honom.

Niall vred obekvämt på sig medan hans ögonbryn besvärat rynkades. Han kliade sig tveksamt bakom öronen och fick hans hår att bli ännu trassligare och mer besvärat än förut.

”Uhm… yes”, svarade han osäkert innan han knep ihop sina läppar med en enorm kraft.

”No way” sa jag chockat. ”No way!” upprepade jag ivrigt och kände hur håret på huvudet flög omkring och mina redan små ögon krympte till små knapphålshuvuden.

Förväntansfullt kastade jag mig fram mot sängen med gitarren i högsta hugg och räckte den glatt mot Niall.

”Play for me”, beordrade jag ivrigt och satte mig till rätta.

Mina ben övergick till skräddarställning och mina händer vilade lyckligt i varandra.

”I don’t know...” tvekade Niall och drog bort skamset bort hans ansikte från min syn.

Hans kinder blossade upp till en röd färg som generat spred sig över hela hans ansikte.

”Come on! Pleaaaaaase”, bad jag klängigt med ett stort hopp inom mig att han skulle göra det.

Niall ruskade hastigt på huvudet och lät hans blonda hår täcka hans tomteröda ansikte.

”For me?” försökte jag, gav mig på ett försiktigt leende och försökte sedan leta mig in i hans vackra ögon.

Han gav ifrån sig en suck, drog gitarren intill sig och fick sina fingrar att lätt dras över gitarrens hals som små, ömma smekningar.

”Only one”, berättade han, spände sin blick i min och visade allvaret.

”Two”, krävde jag och tittade på honom lika seriöst.

”One”, fortsatte han envist, bestämd över att antalet inte fick bli högre.

”Two!” förhandlade jag, visade mig allvarligt och försökte få honom att förstå att det här var viktigt för mig.

”Fine”, suckade han medan hans ögon sakta stängdes och hämtade kraft. ”But you have to sing along!”

”Yeah, yeah, yeah”, tjatade jag och viftade irriterat bort hans fåniga ord medan mina ögon himlades.

Sedan drogs hans fingrar över strängarna och min position förblev orörlig. Jag höll andan, spänd över hans talang och satt storögt kvar som ett litet barn på julafton. Plingande blev till musik som senare visade sig vara She’ll be loved med Maroon 5. Introt började sakta men säkert spelas och jag var knäpptyst för att inte missa en sekund av hans vackra spelande.

Plötsligt fylldes rummet med en röst lik änglasång och mina ögon kändes stora som tefat. Min haka föll bildligt talat till marken och jag kände mig häpen. Stum.

Den man som sjöng var inte min pojkvän, det måste varit en ängel sänd från ovan.

 

I don't mind spending everyday

 Out on your corner in the pouring rain

 Look for the girl with the broken smile

 Ask her if she wants to stay awhile

 And she will be loved

 And she will be loved

 And she will be loved

 And she will be loved

 

Min talförmåga var som stulen ur munnen ur mig och orden trillade bort från tungan. Jag hade ingen aning om att den pojken kunde sjunga, och så fort låten var slutförd var hela min kropp fylld med harmoni och huden full med gåshud. Mina ögon kändes torra och jag hade inte blinkat på hela tiden han sjungit, jag hade bara hållit ögonen på den vackra ängeln framför mig och hans änglaröst.

Jag slängde hastigt en blick på Niall, granskade hans ansikte när han tog de sista tonerna i gitarrspelet och blickade ner på den slitna, sönderklottrade gitarren i hans famn.

Han tittade sedan upp på mig, gav mig ett nervöst litet leende och slickade sig sedan desperat om läpparna.

”Niall”, pustade jag kämpandes.

Jag var som tom och jag fann inga ord på hur jag skulle förklara mina tankar och känslor. Jag tog en paus, tittade in i hans vackra ögon och skakade långsamt på huvudet.

”That was the most beautiful thing I’ve ever heard”, erkände jag chockat och knep ihop mina läppar medan jag väntade på hans reaktion.

Han tittade stumt på mig, gav mig en seriös blick och bröt sedan den med ett genant leende.

”I mean it, Niall. You’re amazing”, fortsatte jag, sträckte mig efter hans kropp och placerade mina kalla, chockade händer på hans mjuka, blossande kinder.

Jag lutade mig fram och slöt mina ögon medan ett rus av känslor blandades inom mig. Sedan träffade mina läppar hans och jag kysste honom som aldrig förr. Och det var då, precis då, tanken for upp i mitt huvud. Tanken som fick mig att faktiskt bli stolt över mig själv och få mig själv att tro att jag faktiskt kunde klara det här.

Jag kunde få honom att lyssna på mig och stanna kvar. Det var bara en sak kvar att göra. Den viktigaste saken i hela förhållandet. Det som gjorde att kärleken fanns kvar, blommade och att paret gjorde allt för varandra.

Jag, Elorah Mary Nichols, jag skulle vinna hans hjärta.

---

Och där, efter säkert en månads väntan som jag beklagar otroligt mycket över, ramlade kapitel 27 in! Se det som en julklapp! 

Ni ska veta att jag inte slutat skriva, absolut inte. Om jag ska vara ärlig så har jag skrivit på en annan novell/fanfiction under dessa veckorna istället för denna. Jag tror den kan bli bra, vilket denna också kan. Men tidskillnaden mellan kapitlerna ställer till det för både mig och er och det beklagar jag så mycket för.

Eftersom ni fick en julklapp av mig, kanske jag kan få en av er? Snälla, kommentera sötegrisar. ♥