Previously in Why fake it? : ”How did the fishes die, anyway?” utbrast jag sedan då det slog mig att de faktiskt var döda. ”Well… Uhm…” stammade Niall och vred sig obekvämt i stolen då hann inte fann orden. ”I… Overfed them.” Ett skratt for okontrollerbart ur min kropp och jag kände hur benen under stolen började sprattla. Magen började svida och jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Hur kunde man övermata en fisk? Fallet var så självklart att mina ögon började tåras av allt skratt. ”Oh Niall, you’re so not a good fishowner.” skrattade jag lyckligt och drog försiktigt fingret under högerögat, försökte få bort de tårar som vattnades i mina ögon. ”I know.” flinade han humoristiskt, sedan stoppade han in ännu en baconbit i munnen och började hastigt tugga.

Ett antal timmar senare befann jag mig fortfarande hemma hos Niall och bara umgicks. Jag hade haft det bra och inte ens tänkt på något av den här sjuka planen som jag skulle genomföra, bara haft kul. Mina bekymmer hade varit som bortblåsta och inget hade oroat mig alls. Det var som att vi faktiskt var kompisar. Kompisar på riktigt.

Jag bet mig nervöst i läppen då tankarna återigen nådde mig och tittade ner på mina ben framför mig. Jag satt i skräddarställning och vickade nervöst på mina spretiga, taniga tår medan jag försökte få tankarna att försvinna, men då jag försökte kom de bara igen tusen gånger starkare.

En undrande harkling väckte mig upp från mitt dagdrömmande och fick mig att titta upp från de svartfärgade sockarna.

”You okay? You seem a little…” Han la huvudet på sned och smuttade på de ord som verkade ha fastnat på hans tunga.

Hans ögon lös rakt in i mina och han tittade uppriktigt på mig, försökte se om det var något fel och senare försöka rätta till det. Jag skakade hastigt på huvudet och undvek hans omtänksamma blick. Istället tittade jag ner på kontrollen framför mig och fingrade nervöst på den.

”Yes… Come on, let’s play.” svarade jag honom med en låg, hemlighetsfull ton och drog långsamt tungan längs läpparna för att fukta ner dem och hindra dem från att torka.

Desperat fortsatte jag att titta ner i kontrollen och hålla munnen stängd, hoppas på att han skulle förstå och låta mig vara. Sedan hörde jag ett lågt mumlande från Nialls sida och sekunden senare hörde jag publikens jubel och kommentatorernas röster fylla min hörsel.

Han hade förvånansvärt snabbt lyckats lära mig kontrollens alla funktioner och även hur spelet, som i detta fallet var fifa, fungerade. Jag var inte så värst bra, långt ifrån vad Niall var, men jag visste i alla fall på ett ungefär hur det skulle vara.

Mina tummar gled ointresserat över knappar och spakar medan min blick satt fast på teven. Jag brydde mig egentligen inte ett dugg, men jag kunde inte heller låtsas som att det var något. Då skulle Niall märka det, och det hade inte varit något positivt. Istället växlade jag blicken mellan teven och mina ben medan tankarna forsade genom mitt huvud.

Jag sneglade försiktigt över på Elorah samtidigt som mina fingrar dansade över kontrollen. Kommentatorernas babbel om spelare och dess färdigheter hördes i bakgrunden, men mina ögon var för upptagna av hennes dysterhet för att kunna koppla in hörseln.

Hon såg dyster ut, men jag kunde inte avgöra vad det var som hade hänt.

Motvilligt slet jag min blick från hennes vackra, perfekta profil och riktade uppmärksamheten mot skärmen. Hur mycket jag än ville sitta och titta på henne hela dagen så kunde jag inte det. Det hade bara varit skumt. Irriterat kände jag hur mina ögonbryn rynkades och tankarna plötsligt blev klara.

Jag visste att det var sant, bara det att jag inte ville erkänna det.

Tveksamt sneglade jag ännu en gång över på Elorah och granskade henne, såg hennes vackra ansikte och kropp som bekvämt satt placerad i soffan. Jag kände hur mina ögon plötsligt växte och paniken började stiga i min kropp. Min blick slet sig hastigt från henne och hamnade på den ljust upplysta teven. Jag ville koncentrera mig på spelet, jag ville få igång hjärnan igen och jag ville mest av allt få bort tankarna från huvudet. Men hur mycket jag än försökte så gick det inte. Hon var fast.

Nervöst tuggade jag ned tänderna i underläppen och skakade på mitt högra ben som tog stöd från golvet. Intresset för spelet var helt borta och allt som fanns hos mig var tankar som började ta över helt. Tankar som var helt galna.

Tillslut fick jag nog.

Jag slängde ner kontrollen på golvet och lät min blick ännu en gång vila på henne. Hon gav inte ifrån sig en enda reaktion och hon satt som förlamad kvar med ögonen på spelet. Hennes spelare drev långsamt bollen förbi min ena försvarare och började närma sig målet, fortfarande helt bortkopplad från verkligheten. Jag hoppade försiktigt ett steg närmare henne, granskade henne på närmare håll och tittade på de läppar som jag ville sträcka ut handen mot och känna på med fingerspettsen.

Jag var kanske en, två meter bort från henne, ändå kändes det som flera mil. Mina händer började nervöst skaka där de låg på mina lår, och i ett desperat försök att få dem att sluta tryckte jag beslutsamt händerna mot varandra och pressade samman dem så hårt jag kunde. Jag försökte ta djupa andetag, men så fort jag fick syn på henne kände jag mig fastfrusen.

Min tunga fann mina läppar och fuktade ner dem samtidigt som min blick gled över henne. Sedan lossade jag greppet mellan mina händer och lät dem istället långsamt vandra längs soffan i jakt på hennes kropp. Mina händer fann hennes midja och började snabbt kittla henne på de små, ömtåliga kroppsdelarna hon hade. Hennes kropp som precis hade varit frånvarande gav plötsligt ifrån sig ett pipigt, högt skrik som fyllde hela huset med chock.

Hon vek sig dubbelt och ett flickaktigt, ljuvligt skratt fyllde min hörsel. Det var som musik i mina öron, för vad som än kom från henne var vackert. Jag lyckades på något sätt brotta ner henne och sedan gränsla mig över henne.

Mina händer fann hennes armar och hals där jag kittlade henne som livet stod på spel.

”Stop, stop! Niall please stop!” kved hon mellan skrattattackerna och knep hårt ihop sina ögon och sprattlade med benen.

”Never in my entire life!” skrek jag och fortsatte sedan kittla hennes lilla kropp.

Jag skrattade ljudligt åt hennes vackra skratt som fyllde rummet med ljud.

”Please, I’ll do anything! Anything!” skrattade hon och fortsatte att sprattla, kämpade för att ta sig ur det grepp jag hade henne i.

”Anything?” frågade jag misstänksamt och höjde kritiskt på ögonbrynen.

”Anything!” bekräftade hon desperat.

”Kiss me, then.” utmanande jag med en styrka som jag egentligen inte trodde fanns inom mig, en styrka som hade kunnat få mig att säga vad som helst.

Jag hade slutat kittla henne och tryckte istället försiktigt ned hennes handleder om var sida ner i soffan. Jag hörde hur hon flämtade till och plötsligt förstorades hennes ögon.

”W-what?” frågade hon chockat och tittade på mig med en vidöppen mun.

”Kiss me.” upprepade jag och tittade in i hennes ögon.

Jag ville att hon skulle se min styrka, min vilja, min lust.

Sekunden senare lutade jag mig försiktigt ned mot hennes läppar, men stannade en centimeter ifrån dem och fortsatte att säkert titta in i hennes ögon. Våra läppar var så närma att jag kunde känna hur hennes mjuka andedräkt slog mot mitt ansikte, och om jag bara hade tagit det sista steget fram hade jag säkert känt hennes hjärtslag också.

Plötsligt tvekade jag, visste inte om det var så smart som jag ville att det skulle vara, men så fort Elorah sträckte på nacken så att hennes läppar mjukt träffade mina, visste jag att det var värt det. Mina ögon stängdes och jag kysste henne mjukt tillbaks, sedan suckade jag mentalt för mig själv.

Om det var lycka eller inte visste jag inte, men en sak visste jag. Nu var jag fast.

Och där kom kapitel 19! Uppdateringen suger, sorry for that. Kan dock inte hjälpa det, lusten är lite sådär halvt borta... :/

Men i alla fall, era kommentarer hade fått mig att motiveras så mycket, så tack ifall ni kommenterar. ♥♥