Previously in Why fake it? : ”Hey Alison…” utbrast jag plötsligt, tittade ner i boken och ristade in mönster i bordet. ”Yeah?” svarade Alison när hennes skratt dött ut och hon återigen blivit seriös. ”I’m going with Niall to Ireland next week.” sa jag tyst, försökte hålla tillbaks det leende som försökte klä mitt ansikte och visa min lycka. "Seriosuly? Shut up!” skrek Alison förbluffat, sparkade bort stolen och reste sig upp på golvet.  Hennes chockade ansiksuttryck visade verkligen hur förvånad hon var och hennes händer dansade förväntansfullt på bordet och höll henne stående. Jag ruskade hastigt på huvudet, brast ut i ett leende och skrattade löjligt.
”Shut up!” upprepade Alison ännu gladare och ännu högre. Bibliotekarien hyschade oss ännu en gång, gav oss stränga blickar och fick oss att brista i skratt. Sekunden senare sprang Alison mot mig i lycka, anföll mig med kramar och backade sedan så att hon stod några meter ifrån mig. Hennes vackra leende fick mig att le dubbelt så stort som innan, även om det kanske inte var möjligt, och exalterat höjde hon sin hand i väntan på att jag skulle slå till den.
”One step closer to get that fat ass out of her position, bitches!”

---

 

Utmattat slängde jag frustrerat ner den lila, ihop pressade resväskan på det ytterst lilla rullbandet framför mig. Höga utropningar och prat fyllde hela flygplatsen med ljud samtidigt som damen framför mig fortsatte att prata högt med Niall för att överrösta allt annat oväsen.

”…And then I wish you a good flight!”

Hennes vänliga röst fyllde min hörsel och fick mig att tveksamt vända huvudet mot henne, inspektera hennes leende på läpparna och läsa igenom vartenda ord hon sa.

”Thank you.” tackade Niall vänligt, sedan tog han emot våra pass igen och letade upp min hand, placerade mjukt dit sin och log mot mig.

Vi gick igenom den fullsmockade flygplatsen och letade desperat upp vår gate med kroppen fylld med längtan om att få slå oss ner och vila i några minuter. I mitt huvud fanns inget annat än bultande och irriterande värk som fick tankarna att krocka och meningarna att glömmas bort.

Smått tjurig stannade jag stegen utanför gaten och släppte Nialls hand. Min jacka hängde löst i högra armvecket medan min vänstra hand irriterat gnuggade tinningen och hoppades att huvudvärken skulle gå över.

”Don’t worry, my love. You’ll get some sleep when we’re on the plane.” uppmuntrade Niall försiktigt, kysste min tinning och förde sedan in mig i rummet med hjälp av hans hand som vilade vid min svank.

Försiktigt suckade jag, stängde ögonen och försökte tänka mig bort i annat för att glömma bort huvudvärken.

”I surely hope so.” mumlade jag tyst med en mening som egentligen bestod mer av gegga än ord, och slog mig sedan ner på en av de hårda stolarna med Niall tryggt bredvid mig.

 

~~

 

Försiktigt drog jag min högerhand genom mitt ihop trasslade, mörka hår. Jag försökte reda ut de djupt satta tovor som knepigt bildats i mitt hår under tuppluren jag precis haft. Mina ögon kändes slitna och jag hade svårt för att hålla dem öppna, ändå så hade jag inte kraften nog att somna om.

Det var som att något hindrade mig från att sova, för varje gång jag slöt ögonen skrämde något mig i tankarna och fick mig att raskt öppna dem igen. Kanske var det för att jag befann mig i ett flygplan och kanske var det något inom mig som sa ifrån, något som jagade upp mig och berättade att något var fel.

Mentalt ruskade jag på huvudet och himlade sedan med ögonen med händerna pillandes i håret. Jag lät som en galning och började därför övertala mig själv om att det var för att jag befann mig i ett dånande flygplan. Om jag intalade mig själv att jag var galen så skulle jag tillslut bli det, så det alternativet var uteslutet.

”Babe, are you coming?”

Jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande och tittade upp mot den vackra pojken som stod i gången till vänster om mig. Hans ljusa leende var så vackert att det nästan bländade mina röda, trötta ögon och fick mig att börja kisa. Som svar nickade jag trögt på huvudet och greppade tag om mitt handbagage, sedan reste jag mig upp och började gå efter Niall.

”So we’re going to be here in Ireland all… alone?” frågade jag förvirrat, kliade mig i mitt spretiga, trassliga hår och slängde upp väskan på ryggen.

Niall skakade glatt på sitt lilla, blonda huvud och skrattade åt min idiotiska fråga innan han greppade tag i min hand och tittade in i mina ögon. Han log av ren glädje och energin sprutade om honom även om vi just hade flygigt en flygtur.

”No silly. Other people will be here as well!” skojade han förväntansfullt och gav ifrån sig ett ljust, litet fniss.

Han puttade mig lät i sidan med höften så att mina steg ändrade riktning mot vänster och tappade balansen för en kort sekund.

”No shit.” mumlade jag bittert med himlande ögon och tryckte hårt min vänsterhand mot Nialls överarm.

Hans fötter trasslades ihop med varandra för en kort sekund och gjorde att han snubblade till medan hans högljudda skratt fortsatte att fylla lokalen med ljud.

”Answer my question, please.” påminde jag honom när han återfått balansen och kommit i samma takt som mig.

Det var inte meningen att vara ohövlig eller sur, men huvudvärken tog kål på mig och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara sjunka genom marken och aldrig mer komma tillbaks.

”We’re going to live at my grandparents place.” förklarade han snabbt, kanske rädd för att få mig på ännu sämre humör.

Min mage knöt sig plötsligt, önskade att jag inte hade varit så otrevlig och spydig mot den kille jag faktiskt gillade riktigt mycket. Han förtjänade inte det, det var det som fick skuldkänslorna inom mig att vakna till liv. Jag kände att jag var tvungen att säga något, ändå så kändes orden som fastknutna i min mun samtidigt som de var borttappade.

”I’m sorry for being such a bitch. You don’t deserve it.” utbrast jag plötsligt, fylld med de obehagliga känslor som tog över min kropp och fyllde den med skam.

”You’re not a bitch…” mumlade Niall besvärat och skakade ängsligt på sitt blonda huvud. ”You’re just having a bad day.”

”And bad headache.” avslutade jag hastigt med ett litet leende som jag desperat försökte att dölja i mungiporna. 

Niall vände långsamt huvudet riktat mot mitt håll och log försiktigt innan blicken träffade det kalla golvet igen. Hans hand fann min axel och tryckte löst till mig på skoj så att min kropp vinglade till en aning.

”It doesn’t matter if you’re in a bad mood, you’re always perfect to me.” avslöjade han försiktigt, fortfarande osäker på om han skulle möta min blick eller inte.

Hans tvekan tog över hans ord och fick honom att hålla kvar huvudet nere i backen, även fast jag inte ville något annat än möta hans underbara, blåa ögon.

”You’re just saying that…” mumlade jag besvärat och tittade ut genom de stora glasfönstren till vänster om mig.

Flygplan åkte tvärs hela flygbanan och dånande ljud från flygplatsen och utanför väsnades högt. Jag tittade bort för att försöka gömma min besvärade rodnad, den som spred sig över hela mitt ansikte fortare än man kunde ana.

”It’s true.”

”Nope.” envisades jag och vände mitt ansikte mot honom, mötte hans tindrande ögon och lysande leende.

Jag puttade med ett försiktigt leende till honom i sidan och fick snabbt tillbaks en.

”It is.”

Vi fortsatte att envisas om våra egna åsikter medan vi puttade varandra i sidorna och försökte vika ner varandras åsikter, men hur mycket vi än försökte så gick det inte.

”But it is!” utbrast Niall sedan, puttade mig i sidan och log ett glatt leende.

Hans knuff på mig hade blivit hård, hårdare än alla andra, och sekunden senare föll jag mot golvet med ett förvånat litet tjut och hoppades på det bästa. Det kändes som det där ögonblicket alla snackar om, då när en nära döden upplevelse händer och livet passerade förbi ens minne som en film.

 

Skillnaden var bara att jag föll cirka en meter ner mot golvet och var så gott som hel när jag landade.

Dunsen blev hård och svanskotan gjorde ont, men det höga skratt som alltid fick mig att le hördes i bakgrunden och fick allt att bli så mycket bättre. Hastigt ruskade jag på huvudet och lutade mig upp med hjälp av armbågarna medan jag tittade på honom när han kippade efter luft mellan skrattattackerna.

”Well, at least you made my headache go away…” skämtade jag och log försiktigt.

Nialls fantastiska skratt fyllde min hörsel, och säkert alla andras, och fick mig att skratta själv. Fick mig att inse hur lycklig jag faktiskt var.

”I told you I was telling you the truth.” skrattade Niall och hukade sig försiktigt ned så att han befann sig i samma höjd som mig.

Sedan sträckte han ut handen mot mig, log ett tindrande leende och fick mig att smälta.

”Come on, my love. My grandparents are waiting.”

---

Usch och blä för uppdateringen, men jag kan lova att ett till kommer snarasts. Antingen idag eller imorgon, och saker kommer också hända snart!! Bara vänta och se...