Mobilen låg ostadigt i mina händer medan jag blickade ner på den starkt upplysta skärmen. Försiktigt lät jag min darriga tunga leta sig ut ur munnen och slicka mina läppar i hopp om att tiden skulle gå och att jag skulle slippa det Caitlin hade tvingat mig på. Jag visste att jag skulle få sitta här tills jag gjort det, men tanken av att strunta i det var allt för frestande för att inte tränga sig in i mina tankar. Mina fingrar tryckte mig motvilligt vidare mot kontakter och letade upp det avsiktliga numret jag var i jakt på. Bara synen av hans namn fick min hals att tjockna och sorgen i mitt bröst att återigen dyka upp.
Irriterat skakade jag mitt huvud och lät rummet fyllas av mitt suckande när sorgen intog mig. Jag var trött på att vara ledsen, jag var trött på att gråta. Jag var trött på att vara olycklig.
Ekon mellan väggarna uppstod i det ensamma badrummet jag befann mig när de frustrerande ljuden ramlade ur min mun. Tystnaden var olidlig gjorde mig ensam och det enda som hördes var mina nervösa, hackande andetag och det lätta sipprandet av vatten från kranarna. Att jag var den enda i rummet gjorde saken lättare, men fortfarande var jag inte redo att höra hans röst. Jag visste att det inte skulle sluta bra, hur mycket man än kunde höra hans leende i rösten.
Hastigt ruskade jag mitt huvud i ett försök att få bort alla dåliga tankar och tryckte upp numret. Jag satt i någon minut och bara stirrade rakt ner på det, undrade om det var det rätta att göra. Innan jag ens hunnit få upp tankar om återvändo klickade jag på den grönt lysande ring-knappen och pressade telefonen mot örat. De höga tonerna vars ljud fyllde mitt huvud fick pressen inom mig att växa tillsammans med min nervositet.
Hårt bet jag samman mina läppar i hopp om att den smärtsamma väntan skulle ta slut medan tonerna i luren fortsatte att hindra mig från att prata med honom. Tanken av att han bara var ett telefonsamtal bort från mig fick håret på mina armar att resa sig samtidigt som ett litet leende letade sig upp på mina läppar.
“Come on, Harry. Pick up”, viskade jag desperat och skakade mitt huvud.
Tårar började byggas upp i mina ögon och bara tanken av att han inte ville prata med mig fick mig att vilja rulla ihop mig till fosterställning och gråta ögonen av mig. När de djuplösa tonerna försvann fylldes min kropp med chock och förvåning. Den sekund där luren var helt tyst, då inget annat än min indragna andning hördes, var den mest smärtsamma stunden jag varit med om på länge.
Det kändes som att hjärtat skulle stanna i mitt bröst samtidigt som fjärilarna i min mage nervöst flaxade omkring. Det var då jag hörde det, hans röst. Den rösten som fick mig att tro - hoppas.
Ett leende växte på mina läppar samtidigt som ett skratt föll ur mig och avslöjade min lättnad.
“Hi, it’s Harry”
Ljudet av hans röst fick tårarna i mina ögon att hejdlöst falla ur mig och rinna ner längs mina kinder. Jag kunde inte tro att det var han, jag kunde inte tro att jag fick höra hans röst. Den röst jag älskade mest av allt.
“-Uhm, basically, I can’t really get to the phone right now, but...Yeah. You know what to do”
Leendet föll av mitt ansikte lika snabbt som det kommit upp och fick de innan så långsamt rinnande tårarna att öka sin fart och uttrycka min sorg. Snabbt snyftade jag till i takten till hans röst innan det höga pipandet fyllde mitt huvud. Hårt tryckte jag samman mina läppar i ett försök till att få de att sluta darra, sedan öppnade jag munnen för att ta ett nytt andetag som jag var i desperat behov efter.
“Harry... It’s me”, viskade jag förtvivlat. “Where have you been, or more exactly, where are you? I miss you so much, my heart isn’t whole without you... You know that. You know that my heart breaks every single second without you, how my body needs you to stay I live - I need you to stay alive. I just don’t know what to do anymore, I can’t even think straight without you around me. I can barely get out of bed without my entire body to collapse and the tears to stream down my face. I... I just don’t know what to-”
Det höga pipandet upprepades ännu en gång, hindrade mig från att ge honom det enda tecknet som fanns om min levnad. Desperat ruskade jag mitt huvud samtidigt som min kropp började frysa av de kalla strimmorna vatten som lämnat avtryck på min kind. Min mun fortsatte att ge ifrån sig protesterande kommentarer medan jag med mina knappt kontrollerbara händer tog bort telefonen från örat, klickade på samma nummer ännu en gång och pressade den mot örat återigen.
Spänt väntade jag in ljudet av hans röst som berättade för mig att det var kört, att han inte tänkte komma tillbaka. Hela min kropp höll på att falla samman sekunden då sanningen gick upp för mig. Det nu välkända plingandet avbröt mig i mina tankar och fick mig att återigen prata non-stop.
“You have to come back to me, Harry”, snyftade jag högljutt samtidigt som tårar lika stora som hagel föll från mina ögon. “This place is driving me insane and every day that goes by just makes me miss you even more. The people around here actually think that I’m okay, but do you know what? I’m not. I’m not okay. I just want you, I just need you, and everything will be okay. I just want to feel your lips pressed against mine and hear your voice of an angel one more time... That’s all I’m asking for”
Jag snyftade återigen och försökte hindra den panikattack som närmade sig mig.
“Why did we have to leave each other? Why did they think our love was so wrong? It was just love... Isn’t that supposed to be a beautiful thing? I... I don’t know what to say anymore. I guess that I just wanted to hear you say it one more time... One more time and I’ll be happy... But I guess you won’t. I... I love you, Harry Edward Styles, and no one will ever take that away from me. Ever”
Hennes armar låg lindade runt om min nacke medan mina läppar fortsatte att kyssa hennes dyrbara, känsliga hud. Jag tryckte min näsa mot hennes hals och slöt mina ögon. Hjärtat inom mig gick ner till sitt normala samtidigt som min kropp fick njutningen inom mig att växa mer för varje sekund. Att vara här, med henne, var allt jag någonsin skulle behöva. Allt annat kvittade.
Lugnt andades jag in hennes underbart ljuva doft samtidigt som greppet runt om hennes lilla kropp tätnade under min kontroll. Ett fnitter rymde ur hennes vackra mun medan jag lade mig bekvämt mot hennes bröst under masserandet hon gjorde vid mina lockar. Ett leende flög upp på mina läppar innan jag gav ifrån mig en djup, njutande suck i takt till hennes rörelser.
“I love you”, mumlade jag lyckligt samtidigt som mina öron lyssnade på hennes lätta, varma hjärtslag.
“I love you too, sweet cheeks”, viskade hon mjukt som svar när ljudet av hennes hjärta invaderat mitt huvud.
Mjukt kysste jag henne en bit ovanför hennes bröst och borrade in mig i hennes hud, allt för att komma så nära som möjligt. Sedan blev allt som en dimma och något som varit som en vacker dröm fick mig att uppleva en av de alla mardrömmarna jag upplevt så många gånger de senaste veckorna. Jag fick se henne slitas bort från mig, höra hennes eländiga skrikande ännu en gång och vaka över när både min och hennes förälder gjorde allt i sin makt för att sära på oss.
“Jamie!”, hörde jag plötsligt mig själv skrika av sorg och i desperata behov att få tillbaka henne. “Jamie!”
“Jamie”, mumlade jag för mig själv, omedveten av vad drömmarna hade tagit åt mig.
Plötsligt öppnade jag mina ögon samtidigt som högt flämtande for ur min mun som skrik. Förtvivlat tittade jag mig omkring, hoppades att hon skulle var där och vara redo att kyssa mina läppar, men som alltid var hon inte det och jag hade ännu en gång blivit lurad av en dröm.
Besviket kastade jag mig ner i sängen igen och stönade högt åt den irritation som fyllde min kropp. Min varma, svettiga rygg mötte hastigt den mjuka madrassen och fick det tunna materialet att klistra fast sig vid min utsatta kropp. Jag granskade mig försiktigt över hela min kropp, medveten om att det var drömmen som orsakat min kropp till kallsvettande.
Ledsen över att hon inte fanns vid min sida och arg över att en dröm stigit mig åt huvudet återigen drog jag min ena handrygg över pannan och fick bort få av de alla svettpärlorna som bildats på min hud. Trött stängde jag mina utsatta ögon och räckte ut min hand i ett desperat försök att räcka till mig mobilen. När jag sedan fått tag på den låste jag hastigt upp skärmen och gick vidare mot telefonen för att ringa.
Med en tungt lyftande bröstkorg vars hjärta inuti mig hårt trycktes mot min kropp efter min upplevelse klickade jag upp röstbrevlådan. Jag visste vad som skulle vänta mig, det hade jag gjort i flera dagar. Det var bara det att jag inte hade haft mage eller hjärta nog att öppna det och faktiskt lyssna på henne. Jag visste att det skulle smärta.
“You have 2 new messages”
“And I don’t fucking care”, fräste jag irriterat åt den inprogramerade datorrösten, allt för trött och slutkörd för att orka lyssna på hennes tjatande.
Som om att hon gjorde det för att reta mig beslöt hennes röst sig för att dyka upp igen, allt för att gå mig på nerverna.
“Message 1”
Frustrerat suckade jag och himlade mina ögon åt hennes prat. Varför skulle hon behöva prata? Ingen ville höra på henne ändå.
När jag sedan fick höra henne, den djupt förkrossade rösten på andra sidan linjen, trodde jag att mitt hjärta skulle gå uti. I mina ögon byggdes tårar av sorg upp och behovet av att ha henne i mina armar och skydda henne blev allt större. Orden hon gav ifrån sig skar sig hela vägen in i mitt bröst och fick det att obehagligt svida till. Det gjorde ont inom mig att jag inte fanns där för henne, att jag inte kunde komma och rädda henne. För hur mycket jag än ville göra det så visste jag att jag inte hade en chans. Jag skulle aldrig klara det.
I takt till att den sista meningen löpte ur telefonen hade en ensam tår lämnat mitt öga och visat upp mina känslor. Frustrerat slickade jag mig om mina läppar och försökte hämta kraft, men jag var som nertryckt i marken utan någon som helst hjälp att ta mig upp. Jag gjorde även ett försök att andas in ett ordentligt andetag, men mina lungor gjorde det ostadigt och hackande luft skar igenom atmosfären.
“I love you too, baby”, viskade jag ärligt, vetande om att min röst var svag. “But don’t you worry, I’ll come for you. I’m not leaving you here, not in this mess”
