---

Tveksamt drog jag några hårstrån bakom örat när mitt huvud lutats på sned av granskning i spegeln. Djupt suckade jag medan mina ögon utforskade punkter på min hud som egentligen inte borde visats, men som med hjälp av smink blivit som fina dekorationer istället för brister. Utan behov eller vilja i att vara finklädd lät jag en suck ramla ur mig medan jag drog båda mina händer över de kläder som trätts över min smala, korta kropp. Ett vitt linne med spets hade placerats över min frusna överkropp medan ett par svarta byxor och ett högt skärp vid revbenen hjälptes åt att hålla uppe andra material. Mitt hår var nersläppt och låg försiktigt över mina axlar i mjuka lockar medan mitt ansikte var lätt berört av sminkprodukter.

När jag sedan bestämt mig för att inte lägga ner mer tid på mitt utseende tog jag mig raskt bort från min egna spegelbild och greppade tag i den lilla väskan på avlastningsbordet i hallen. Det var ju inte precis så att jag tyckte att det här var en viktigt kväll, därför ägnade jag inte hur mycket tid som helst på mig själv eller någonting runt om mig. Jag såg inte heller några som helst möjligheter att slingra sig ur hans hårda grepp och fick därför leva med att umgås med honom en extra kväll. Efter det skulle jag försöka hålla mig undan och ha en så avlägsen relation som möjligt, helst ingen relation alls om jag fick bestämma.

Ljudet av det ljusa plingandet vid ytterdörren väckte mig från mitt djupa tänkande och fick mig att lätt ruska mitt huvud. Jag fattade sekunden senare tag i handtaget och tryckte upp dörren. Mina ögon granskade kort pojken, eller mannen kanske var ett mer passande ord nuförtiden, framför mig innan jag vände bort min blick för att ta på mig ett par passande skor under hans uppsikt.

Hans långa, muskelösa kropp var täckt med en mörkblå jeanskjorta vars material var knäppt ända upp till sista knappen medan den på andra änden hängde ner över hans tajta, svart jeans. På sin vänsterarm hade han en silverklocka som täckte upp och framhävde hans solbrända hud, men lyckades inte gömma den ensamma, lilla tatueringen som kröp fram från uret.

Med rynkande ögonbryn granskade jag det svarta bläcket vars avformning skulle likna ett hänglås medan jag ställde mig upp, nu med skor på fötterna. Vilket totalt slöseri att tatuera in något så meningslöst.

“Are you ready to go?”

Harrys plötsliga fråga fick mig att återvända till hans närhet och min blick att vandra från hans verk till hans lätt leende läppar. Jag nickade långsamt och tog ett steg förbi honom, men kom inte mycket längre innan en hand placerades bredvid min svank och hjälpte mig framåt.

“You look beautiful”, påstod han under rörelsen medan han stängde dörren bakom sig.

Djupt suckade jag och ägnade min uppmärksamhet åt honom. Hans gröna ögon lystes upp av lamporna i taket medan leendet i hans ansikte framhävde de glittrande smaragderna.

“Well, it’s not like I’m trying”, mumlade jag bittert, omedveten om att mina ögon fastnat i hans.

När jag insåg vad jag själv höll på med högg jag av vår ögonkontakt, vände bort huvudet och började gå min väg bort från Harry. Håll dig borta från honom..., intalade jag skarpt mig själv, desperat över att inte falla ner i hans djupa fälla ännu en gång. 

 

Tungt pustade jag ut den envisa luft som blåst upp och fyllt mina kinder. Spänningen inne på restaurangen var egentligen fridfylld och fick mitt huvud att bli smått galen på de klassiska toner som spelades ut och in, men just vid de bordet jag och Harry satt var det snarare motsatsen. Jag bara väntade på den stund då han tillslut skulle få nog och återigen öppna munnen i ett försök att få mig att tala, men besviket stänga den igen då jag vägrat att så lite som se på honom.

Min blick föll återigen ner på menyn framför mig medan mitt sinne försökte koppla samman namnen och dess betydelse. Var han tvungen att välja en restaurang med tydligen otroligt sällsynt mat? Aldrig hade jag hört talas om hälften av dessa rätterna.

“Are you ready to order, sir?”

Hörde jag plötsligt en gäl röst fråga när min panna oroligt rynkades av beslutsångest.

“Oh yes”, svarade Harry raskt och gav kyparen ett charmigt leende. “I’ll just take number 43, as usual”

Kyparen nickade som bekräftelse på att han hört hans order och skrev ner anteckningar i hans block. “Thank you, Mr. Styles. And what does you want, Miss?”

Förvirrat tittade jag upp och mötte ett par mörka ögon. Den gråa nyansen avslöjade tecken på hans otålighet när han väntandes började gunga fram och tillbaka på sin position. Tveksamt sänkte jag blicken igen medan stammande flydde från min mun.

“Do you have like... Ordinary fish and chips?”

Raskt ruskade kyparen sitt huvud, förfärad över orden jag just yttrat medan ett ljud av lågt fnitter från Harrys sida fyllde mitt bakhuvud.

“No, I’m sorry, Miss”, beklagade kyparen sig.

“Well...”, suckade jag tungt.

“She’ll have number 77”, inflikade plötsligt Harry sig i min djupa fundering och spräckte den sega bubblan av tystnad. Kyparen nickade medan jag irriterat flyttade upp min blick och lät dess ilska flytta in i Harrys.

“A great choice”

“No”, protesterade jag skarpt och gav Harry en irriterad blick i lust av att hugga av hans huvud. “I can order by myself, thank you”

Jag vände mitt huvud åt kyparen ännu en gång och lade in ett leende; försökte verka trevlig medan kommentarerna cirkulerade runt i mitt huvud.

“Do you have any other kind of fish, like salmon?”

Kyparen höjde sitt huvud i en nickning och skulle precis öppna munnen när ett lätt suckande hördes från Harrys håll, något som växte både min och mannens uppmärksamhet.

“Is it possible for you to do an exception? Please, I’ll pay you extra”

I förståelse att det var lönlöst att protestera mot Harry nickade mannen och tog min beställning, sedan vände han bort klacken mot oss och vandrade iväg med raska steg.

“What was that for?”, blängde jag irriterat, arg över att han alltid skulle ha någon slags övertag om mig. Jag kunde ta hand om mig själv.

“What?”, frågade Harry förvirrat och blickade upp på mig. Hans varma ögon utstrålade tveksamhet medan färgen lyste upp rummet och hans ansikte.

“You know that I can take care of myself. You do not have to do such things”, mumlade jag tyst med ett ruskande huvud.

“Come on, why won’t you let me help you?”, suckade Harry besviket i ett försök att leta sig in i min blick.

När jag envist vägrade att svara på hans fråga och ignorerade den som att den aldrig ställts, suckade han återigen medan han gjorde drastiska försök att spänna sin blick i min.

“Why do you think this is so weird?”

Medveten om att mina ord inte räckte till förklaringar slickade jag lätt mina läppar med min varma tunga och ryckte på axlarna.

“Because!”, snäste jag tomt tillbaks som att det var ett av de mest självklara i världen.

“I just don’t understand what the big deal is. We’re two simple friends on a dinner. Why is that so strange?”

“We’re not friends”, mumlade jag tyst, nästintill omärkbart när mina ögon nådde bordets vita duk och granskade dess material.

Jag visste inte om anledningen till att jag sa det och rymde med blicken var för att jag inte ville att han skulle höra eller för att jag inte ville se besvikelsen i hans ögon, men något av dem var det. Plötsligt fyllde ett vackert skratt min hörsel och fick mig att tveksamt höja mitt huvud mot hans ansikte. De fylliga läpparna gav ifrån sig ett leende som avslöjade hans smilgropar medan håret mjukt studsade i hans skakande av huvudet.

“Oh, so we’re already more?”, påstod han retligt, blinkade med ena ögat och utökade sitt skratt när jag frustrerat stönade. “You know me too well, Johnson”

---