Med en djup suck flygandes ur min mun slängde jag trött ner bilnycklarna mot avlastningsbordet bredvid den vita dörren och sparkade av mig skorna. Min utmattade kropp hade behov av vila efter allt promenerade de utsatts för i jakt på att hitta det rätta tåget till Anne. Hon hade för lite mer än en timme sedan satt sig på tåget för att åka tillbaks hem till min pappa, en man jag fortfarande inte kunde tåla att prata med - även om det gått två år. De saker han gjort under alla år var helt enkelt för många och för hemska, något som Anne efter år av försök till övertygelse accepterat och givit upp hoppet om.
Stelt drog jag mina trötta ben över det ljusa golvet i min nyrenoverade lägenhet i centrala London, stället där jag nu bodde på. Efter att ha stått ut med en flick-internatskola i flera månader, utan någon som helst kontakt med omvärlden, hoppade jag av utbildningen tillsammans med Caitlin. Bruce hade till en början varit rasande och skarpt bestämd på att sätta in mig igen, men tack och lov så hade Anne lyckats övertala honom om att det var det bästa för mig.
På sätt skulle jag lära mig att ta eget ansvar med tanke på att jag var tvungen att bo ensam i staden, eller det var i alla fall så Anne påstod det. I alla fall så fick jag hastigt se till att hitta ett någorlunda jobb eller utbildning medan en minimal sponsrad summa pengar från Annes sida täckte upp min levnad och gjorde det möjligt för mig att bo hemifrån. Utbildning hade jag uteslutit direkt, och när jag väl fick jobb på ett café inte mer än tio minuter från min lägenhet kunde jag inte mer än tacka och bocka för erbjudandet och säga upp bidraget från Anne. Det var mer än ett år sedan, men fortfarande höll jag uppe kontakten med den flicka som hjälpt mig så mycket genom mina svåra tider och träffade den kvinna som på något sätt lyckades älska min far.
I trötta försök att uppmuntra mig själv till att hålla mig vaken sneglade jag ner på soffbordet när jag vandrat min väg in i vardagsrummet. På dess yta vilade tjocka pappers broschyrer och kataloger från olika resebolag som sålde resor till det stora kontinenten Amerika.
Pustande lät jag mina fingrar leka omkring bland de färglada sidorna och mina ögon att segla igenom några lätta ord medan jag skakade mitt huvud.
“Just some workdays left and then I’ll be leaving this city for two entire weeks”, påminde jag mig själv i upplysningar om att hålla ut de kommande veckorna. “I can do this”
När mina tankar sedan lyfts i hopp om en avslappnade semester tog jag mig tid att dra tillbaks mina fötter till startläget i köket och dess stora, silver färgade kylskåp. Då min ork var på bottnen och lusten av att lägga mig i soffan och slappa var enorm, hoppades jag med hela mitt hjärta på att kylen skulle innehålla några nödvändigheter som gjorde det onödigt för mig att sätta min fot utanför lägenheten. Det starka ljuset från kylan chockerade mina ögon och fick mig att besvärat kisa i samband med ett stön som ramlade ur mina läppar.
Irriterad som jag var lät jag min ena hand greppa tag i handtaget medan den andra hängde längs min sida och ögonen seglade över de inre, tomma hyllorna.
“You’ve got to be kidding with me”, suckade jag frustrerat när mina ögon fått syn på de ensamma och få produkterna i ljuset.
Ilsken över att jag praktiskt taget var tvungen att släpa mig själv ut ur byggnaden och ner till livsmedelsaffärerna smällde jag igen kylskåpet, tog på mig ytterkläder och började vandra min väg nerför de massiva trapporna upp till min våning. Så fort jag klev ut genom de stora portarna greppade vinden tag i mitt hår och kylan omfamnade min kropp.
Det vanliga September vädret hade dragit in över staden och fått mina tänder att darra av köld, men då jag i vilket fall som helst glömt nycklarna till min bil i hallen antog jag att jag var tvungen att stå ut med att gå igenom centrum i kylan.
Kall av de hårda vindarna pustade jag fruset och gned båda mina händer över materialet på min jacka i ett försök att hålla mig varm. Jag tänkte på samtalet jag och Anne hade haft för någon dag sedan medan mina ben så snabbt som möjligt förflyttade mig genom folkmassan för att hitta en anpassad affär. Egentligen var jag fullt medveten om att han skulle finnas här i staden vilken dag som helst, men London var stort och sannolikheten av att jag skulle träffa honom borde egentligen vara likamed noll. Bara tanken av att få se honom igen fick min kropp att rysa och mitt huvud att motvilligt ruskas när jag tryckte mig förbi ett av alla tonårsgäng mitt på gatan. Jag var inte redo av att se honom, inte nu, inte alls om jag själv fick bestämma. Om jag hade makten till att välja på om han fick vara i mitt liv eller inte så hade jag gladeligen tagit chansen och sopat bort honom utan en så lite som tankeställare.
Skratt och höga röster fyllde mitt huvud med förvirring medan jag lyfte upp min blick och ökade farten på mina steg. Nyfiket inspekterade mina ögon synen och försökte sneglande att tjuvkika på de högljudda männen några meter framför mig. När jag inte såg något som kändes tillräckligt bekant ryckte jag oberört mina axlar och fortsatte min väg. Men sedan hörde jag något, det där igenkännande skrattet och den raspiga, mörka rösten.
Tvärt stannade jag min kropp och jag kunde känna hur ögonen vidgades i förvirring.
Paniken började hastigt stiga i min kropp och orsaka oreda i mitt huvud medan jag stumt stirrade på pojken framför mig. Min kropp kändes plötsligt som fastklistrad i marken och mina ben var allt för stela för att användas. Desperat efter undanflykter drog jag bestämt in ett andetag jag kände starkt behov av, men som visade sig bli hackigt och svårtillgänglig för mina lungor.
Hastigt drog jag mitt huvud åt sidan när vettet återkommit till min hjärna och började gå bakom de promenerade människorna, allt för att gömma mig från hans gröna ögon. Medan sekunderna långsammare än någonsin passerade hoppades jag på allt i världen att han inte skulle vända dit huvudet och känna igen mig. Då han, oturligt nog, gjorde det jag minst hoppats på, slängde jag mig tafatt ner mot marken. Det spelade ingen roll hur illa det var eller ifall det gjorde ont, jag skulle göra vad som helst för att rymma.
Motvillig med att se upp på hans ansikte höll jag huvudet ner mot marken medan jag på fyra ben började krypa fram över Londons smutsiga, kalla gator. Återigen uppstod det roade skrattet i mina öron och jag märkte att fötter kom närmare mig. Plötsligt såg jag två, stora, vita skor placerade precis framför min darriga kropp, något som fick mig att osäkert snegla upp i försäkring på att det var han.
Ett snett leende befann sig på hans läppar och avslöjade hans nöje i det hela medan han skakade sitt huvud.
“Jamie Johnson, what the hell are you doing on the ground?”, skrockade han fundersamt och spände sina gröna ögon jag förr älskat så mycket i mina.
Patetiskt stammade jag fram mumlande ord och bortförklaringar medan jag började röra händerna över marken i en gest på min undanflykt.
“I, eh, just dropped some pennies”, svamlade jag dumt, skrapade klumpigt mina händer mot den frusna ytan och lade mitt huvud på sned.
Nästintill omärkbart suckade jag åt mig själv och lät mina axlar falla ner i höjd med mitt huvud.
“‘Dropped some pennies’?”, härmade jag irriterat mig själv och slöt mina ögon. “God, woman. You’re so freaking unbelievable”
När mitt huvud sedan riktades åt hans håll igen mötte jag en enorm, kraftig hand framsträckt mot mig. Som att jag blivit äcklad av hans gest backade jag raskt ifrån honom och borstade av mina händer, allt för att undgå hans hjälp. Jag tog mig sedan upp på egen hand med en djup suck och ställde mig framför honom, men försökte så gott som det gick undvika hans blick.
“How are you doing?”, frågade han plötsligt i en utandning i ett försök att starta en konversation. Irriterat himlade jag mina ögon så diskret som möjligt samtidigt som orden flög ur honom. “Been a while since last”
Förvånad över att han bara trodde att han skulle komma fram till mig sådär, utan att så lite som be om ursäkt, fick mig att vilja spy över hans ansikte när jag ilsket fnös åt honom.
“I can’t believe you’re actually asking that”, mumlade jag besviket, ruskade mitt huvud och tryckte mig irriterat förbi hans nu så mycket längre och mer muskelösa kropp.
I ett försök att rymma från hans grepp gick jag ifrån honom utan några fler ord, men blev snabbt stoppad då de bekanta fingrarna lindade sitt vanliga, starka grepp runt min handled och tvingade mig att upphöra mina steg.
“Come on, Jamie”, skrattade han generat och rymde med blicken, såg över de undrande blickarna som passerade oss och svor åt deras nyfikenhet.
Lågt suckade jag, självklart brydde han sig bara om publicitet och ingen fick såklart vara otrevlig mot honom bland folk.
“I’m not doing this, Harry!”, fräste jag irriterat och ruskade mitt huvud.
Jag kände hur mina ögon växte till storleken och hur ilskan bubblade i min kropp när jag låste min blick i hans, vägrade låta honom släppa taget.
“You can’t show up after two freaking years and ask me ‘how I’m doing’. You can’t actually believe that yourself, can you?”
Besviket skakade han sitt huvud medan sorgen drog in över hans ögon och greppet runt min handled förlorade en del av sin styrka.
“What did I do?”, frågade han oroligt med en nu mycket lägre och medvetet sänkt röst. Irriterat fnös jag åt hans självupptagna fråga och drog mig ur hans grepp med en huvud ruskning. “Okay, okay, okay”
Hörde jag honom sedan panikartat slänga ur sig när han återigen fiskade åt sig min ömma hud.
“I know that I’ve done som things wrong, I’m not perfect”
“You’re certianly not”, inflikade jag mumlande och avbröt hans ursäkt.
Allvarligt blickade han ner på mig med en suck innan han lät sin rosa tunga slicka de hjärtformade läpparna och fortsatte som om ingenting hade hänt.
“But I want to make it up to you, if that’s how you feel about me”
När jag ljudlöst stirrade in i de ögon som inte alls längre tilltalade mig suckade han återigen och försökte återfå kontakten i mina ögon.
“Please, let me just buy you a coffee”
“I’m busy”, påstod jag med en axelryckning och bröt vår långa ögonkontakt.
Han förtjänade inte ens att få se mina ögon efter vad han gjort mot mig. Ett skratt for ur hans strupe i ett försök att lätta på stämningen, men så fort han såg min seriösa min kortades skrattet ner och gjorde att endast ett leende återstod på hans fylliga läppar.
“I doubt that”, sa han leendes och lät de vackra smilgroparna fylla hans ansikte med skönhet. “Come on. I’m here without any surrounding girls at all”
“Are you saying that I’m masculine?!”, fräste jag aggressivt i ett försök att få in de hårda orden i hans tydligen fördummade hjärna. En suck föll bort från hans läppar medan han allvarligt tittade på mig.
“I mean fans”, klargjorde han med höjda ögonbryn och menanade blick. “Come on, Jamie. I won’t even accept a no for an answer so to protest will just waste your time”
Irriterat suckade jag, medveten om att mina klagomål inte skulle fungera för att få bort hans stadiga grepp om min kropp.
“Fine”, suckade jag irriterat och himlade mina ögon.
Ett leende smög upp på hans läppar medan han släppte greppet om min handled. Värken uppstod så fort våra kroppsdelar skiljdes åt och fick en kort, röd linje att röras längs min hud.
“But I won’t talk and I will not enjoy this”
Han skrattade roat åt mina valda ord innan han ryckte på sina axlar och lade en stor, beskyddande arm över mina kropp som lade ett stöd bakom mitt huvud.
“If it that’s what helps you sleep at night, darling”
Lite segt såhär i början, men det fixar sig snart! Håll ut mina vänner.
