Part 47. It was just love
Mina ben förde mig långsamt över de gråa stenplattorna medan min kropp kämpade för att stå emot vinden. Pustarna av blåst hade kommit in över den inhägnade skolan och fått luften att bli sval och kall, precis så som höstdagar kunde vara. Frusen över de kalla vindarna greppade jag desperat tag i det gråa tyget av min tunna kofta och pressade det så nära min hud jag bara kunde. Blåsten letade sig in och flög under materialet av mina kläder, något som orsakade gåshud och rysningar över hela min kropp.
Ett vackert leende klädde hans läppar när han tog de sista stegen fram. Hans huvud lades försiktigt på sned medan han granskade mitt utseende, såg in i mina ögon och blickade ner på mina frusna läppar. Långsamt rörde han sin hand uppåt mot min kropp och vidare mot ansiktet. Hans varma, grova hand berörde mitt ansikte och fick min hud att chockeras av hans plötsliga värme.
Försiktigt lekte hans fingrar rundor vid min kind och smekte min ömtåliga hud när han sedan skakade sitt huvud under beröringen.
“I told you that I wasn’t going to leave you here”
Fortfarande chockad över situationen skrattade jag lyckligt till och drog honom närmare mig. Jag kunde känna hans värme flyttas över till min kropp när hans armar placerades runt min midja och hans ansikte grävde ner sig i min hud. Hans beskyddande omfamning fick tårarna i mina ögonlock att bränna och lyckan inom mig att ofattbart stiga.
Njutningsfullt slöt jag mina överlyckliga ögon och tryckte mitt ansikte mot hans bröst. Jag kunde höra ljudet av hans djupt slående hjärta medan jag desperat drog in hans ljuva doft, den doft jag saknat mer än allt annat. Bara hans närhet, värmen av hans kropp och med hans röst hörandes i mitt huvud, kunde jag klara mig undan allt. Min kärlek till den lockhåriga pojken var något världen aldrig skådat och något som fick mitt hjärta att äntligen le igen. Han var faktiskt hos mig. Han hade inte lämnat mig.
Lyckligt drog jag in ännu ett djupt andetag mot hans mjuka bröst och lät doften fylla mina lungor med behag. Ett leende föll över mitt ansikte i samma stund och var något jag inte känt av på flera veckor, inte sedan han lämnade mig; ärlighet.
En utmattad, tung suck ramlade ur Harry, något som fick min kropp att flyttas med i hans en sekund långa ändrade position. Han tryckte sig sedan så närma mig det gick, även om luften mellan oss redan var utpressad och bortschasad.
“The world is a sick place, baby. It doesn’t matter how much you love a person or why you love them, if they in any possible way have a history that people doesn’t like, they’ll be ripped apart. The humanity apparently doesn’t want people to be happy, so they just keep them apart and tries to kill the love”
Han gjorde en paus för att kunna andas samtidigt som han gav mig tid att få orden att sjunka in i mina tankar.
“If the love is strong, though, the couple can survive the judging people. If they love each other enough, they can go through-”
“-fire without getting burned”, mumlade jag avbrytande medan mitt sinne fylldes med minnen från den tid då jag var lycklig. Vi må ha smugit runt, men vi var lyckliga. Och det var allt som räknades.
“Exactly”, instämde Harry nickandes, lades återigen sina armar om min kropp och placerade sin haka vid mitt ena nyckelben.
En suck for återigen ur honom innan han böjde sig ner och lät sina läppar träffa min hud återigen. Han tog sedan upp det, återgick till sin förra position och gjorde ett försök till att borra in sig i min värme.
“It wasn’t wrong, angel. We just had the right love at the wrong time. But don’t you worry, we’ll get through this. I know we will. Do you want to know why?”
Jag nickade nyfiken, desperat efter att få höra hans säkra röst.
“Because we’re that one couple who can go through fire without getting burned, that couple with the strong love who can do anything and that couple who would do everything to be in each others arms. We’re that couple, love. Now and forever”
Nawww
