It’s a month ago today, you know. A month ago I actually saw your beautiful face. I remember every move we made, every kiss you stole and every little word we exchanged. I remember the beautiful smile of yours when I told you that I loved you and that smirk you had on your face when you told me the same. I remember your lips pressed against mine and how amazing it felt. Did you feel it too? Because it was one of the greatest moments in my life - when I could feel your body and kiss your lips. I can’t believe that you left... I can’t believe that they actually took you away from me.

I miss you, more than you can ever imagine. I walk these streets everyday, hoping that you’ll show up and kiss me on the lips. I’m just hoping that you’ll give me some hope, tell me that everything is going to be okay and that we’ll get through it. Together. Because, you know, we’re that one couple who can go through fire without getting burned.

… Right?

I want to believe in this, I want to remember those great memories we have together and re-live every moment of them. But I just don’t anymore... I just don’t. I need you to convince me, to tell me that everything’s gonna be alright. That’s all I need; your voice, your lips - some kind of closeness. Something who can give me some hope...

Why do you refuse to answer me? Why don’t you just text me back, let me hear those three words I’m asking for; give me some sign on that you’re alive? I can’t stand this anymore, Harry. I can’t walk around like something never happened. It’s just... Too painful.

It feels like you’ve given up, even though you’re the one who told me to belive. You said that you wasn’t going to leave me here, but guess what? You did. And I’m all alone, all by myself in this shitty school where the girls only care about their looks. Like my heart wasn’t already broken... How do you think it is now? The worst part is that I don’t know what to do about it anymore, I don’t know what to say or what to do to make you come back to me. Why did you give up, just like that? You left me all alone without any connection to the world, without a connection to you. I had, or should I say have, no chance at all to find you. It’s not like these fucking letters I send you every hell of a day will make a difference, right? It won’t bring you back to me, even if I try as hard as I can.

But do you know what? I won’t give up, even if my head tells me to. Because my heart is telling me to believe, to hope on your returning. It doesn’t matter how long it’ll take or how much you’ll ignore me. I won’t give up. I won’t give up on this love you told me to believe in. And my love won’t fade, even if you want it to. It just simply won’t, because I won’t let it.

I miss you and love you. Now and forever. Do you remember? It used to be our thing...

Love

Your Jamie. X

Med kramp i handen slängde jag frustrerat ifrån mig den svarta bläckpennan ur mitt hårda grepp. Tårar som samlats och börjat falla från mina ögon träffade besvärat det vita pappret och avslöjade den sorg som nu intagit mig. Fläckar av vatten hade smått kletat ut sig och fått bläcken på vissa ställen att förstöras samtidigt som tydligheten på visa ord försvagades.

Snyftande luftade jag mig bakåt; vägrade att spilla fler tårar. Undrande över varför han slagit bort kontakten med mig drog jag min ena, darriga handrygg under ögonen och försökte dölja spår av sorg. Jag skakade mitt huvud och försökte dra in ett djup andetag, men mina lungor var allt för frånvarande och ledsna för att kunna dra in rejäl luft.

Andetaget blev hackigt och stannade upp i min hals, något som jag fick kämpa för att inte falla tillbaks i ett hejdlöst snytande. Jag tog sedan tag i brevet, vek ihop det och slängde ner det i det adresserade kuvertet. Mina ben tog sig efter det, ostadigt till en början, upp för den bekväma stolen och ut genom rummet. Vinden greppade tag i mitt hår när jag först uppslukades av vädret. De ljusa lockarna flög hastigt bort från mina axlar och lekte sin väg medan jag fokuserade på att ta mig till postlådan helskinnad. Jag fick inte falla ihop på vägen och visa svaghet, jag fick bara inte.

Mina tankar föll återigen tillbaka på honom när jag passerade det ställe där han för en månad sedan stod, då han försiktigt berörde min kind och omfamnade min kropp. Irriterade tårar ville leta sig ut ur mina ögonglober, men jag tvingade ilsket undan dem då rädslan av att vara klen fyllde min kropp. Varför slutade han höra av sig? Varför ville han krossa mitt hjärta när han innan varit så försiktig med att hålla det helt?

Frågor snurrade omkring i mitt sinne och fick min väg fram till porten att bli en balansgång. Jag fick häftigt kämpa för att stå rakt på benen och inte falla ihop, både av förvirring och sorg.

Frustrerat slickade jag mina frusna, torra läppar när jag bara hade några meter kvar och ruskade försiktigt mitt huvud. Jag kunde inte fatta att han faktiskt lämnat mig, att han inte ville ha någonting att göra med mig. Smärtan som uppstod i bröstet var värre än jag någonsin kunnat tänka mig medan mina ben fick svårt att bära upp mig. Fortfarande kunde jag inte bli klok på hur han kunde varit så falsk och lyckats övertala mig, men framför allt förstod jag inte hur jag kunde varit så dum och gått på det. Borde jag inte, efter alla år av lögner och svek, lärt mig att se igenom sådant?

Med darriga händer lyfte jag upp luckan mot postlådan medan tankar och funderingar cirkulerade runt i mitt huvud.

“Please, please, please, Harry. I’m begging you, don’t leave me here. You’re the only thing I have left”, viskande skakade jag mitt huvud i sorg och klämde ihop läpparna, allt för att inte ge ifrån mig hulkande snyftningar.

Mina ben var nu lika darriga som mina händer och bara utförandet av att släppa brevet kändes som en stor utmaning för min kropp. Tillslut lyckades jag övertala mig själv om att jag var tvungen, att han inte fick tro att jag hade glömt honom. Jag gjorde ett försök att dra in ett näringsrikt andetag, men luften var som meningslös och mina lungor vägrade att samarbeta med resten av min kropp. Lätt tillät jag mina fingrar att släppa taget om det tunna papperskuvertet innan jag tveksamt drog ut handen ur lådan.

Plötsligt kände jag hur hela min kropp föll till marken av sorg då mina ben inte klarat av all press. Mina knän träffade hårt stenarna under mig medan tårar föll mot mina klädesplagg med kraftiga smällar.

“Please don’t leave me, Harry. W-Without you I’m nothing”

Jag snyftade fram medan styrkan seglade sin väg ut ur min kropp och lämnade mig kvar. Allt jag kunde känna var sorg, en känsla som jag tappert fick försöka kämpa emot för att inte falla ihop helt. När jag känt att jag gråtit ur mina sista tårar lyfte jag huvudet, precis som ett ljus gått upp för mig, och stirrade ut bland naturen.

“I’m all by myself now, without anything but pain. And no one will ever, how hard I’ll even try, come back to me. They’ve left me. He left me... I... I actually have nothing”