2014-03-28 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love
Part 54. Always have, always will
Veckorna därpå blev fyllda med förberedelser till resan samtidigt som sms från Harry då och då trillade in. Han återupprepade var gång att han var ledsen och att det inte var det som varit meningen, men han sa inte heller varför han bröt kontakten som han gjorde. Därför antog jag att det faktiskt var hans åsikt att göra göra slut med mig, men istället för att säga det till mig så slutade han prata med mig helt och hållet. Att ignorera en person tills den inte längre kan ta sanningen och bryter ihop av saknad med ett krossat hjärta må vara en av de värsta sakerna man kan göra, därför förstod jag inte Harrys mening av att säga förlåt då det var avsiktligt.
Suckande slog jag upp den stora resväskan medan ljudet av den nu så bekanta sms-signalen återigen klingade i mina öron. Smällen av när ena kanten av väskan träffade marken skar i mina öron och fick min näsa att bekymrat rynkas när min hand ointresserat letade upp telefonen till höger om mig. Dess yta vibrerade våldsamt mot det ljusa golvet några få sekunder, men som senare försvann när telefonen fann sin plats i min högerhand.
En irriterad suck föll återigen ur mig då ett påminnande meddelande från Harry återigen befann sig i min hand. Han beklagade sig över att han fått mig att må dåligt samtidigt som han frågade om jag hade lust att hitta på något. Jag himlade med ögonen då de ord jag sagt till honom för någon vecka sedan inte verkat gå in i hans hjärna, även om de ledsamma ögonen den kvällen sagt något annat.
Strängt ruskade jag mitt huvud i hopp om att de dömande och trötta tankarna skulle gå sin väg innan jag började tvinga mig själv att fokusera på packningen framför mig. Vant slängde jag ner ett par shorts jag redan bestämt att jag skulle ha med mig, men ångrade mig genast över dess placering och vek om dem till en mer passande figur. Ljudet av plingande föll återigen över mitt sinne när dörrklockan pep i mina stressade öron.
“I do not have time for this”, påstod jag tungt för mig själv medan jag lade ner några parfymer ovanpå materialet av de korta jeans byxorna.
När jag senare bestämt mig för att ignorera ringandet i min bakgrund och fortsätta min packning hörde jag plötsligt hur knackningar mot det lätta träet började instämma i plingandet av klockan. Genast började jag känna igen de djupa bankandet och otåligheten med att någon skulle släppa in honom, men vetandet av att han gömde sig bakom min dörr fick bara min vilja av att packa bli ännu större.
“Come on, Jamie. I know that you’re in there”, suckade Harry trött medan han återigen lät sina knogar träffa det ljusa träet.
Nonchalant låtsades jag som att orden aldrig nått mina öron och ryckte mina axlar i fortsättandet av att packa ner några bikinidelar.
“I heard you talking to yourself”, konstaterade han sedan, målmedveten om att jag tillslut skulle släppa in honom.
När min kropp inte reagerade på hans ord hördes djupa stönanden genom den tunna trädörren och ännu ett slag mot dess yta. Plötsligt tystnade hallen och överlades i ren ensamhet, något som fick mig att hoppas på att han gått sin väg. Våldsamt vibrerande från den svarta telefonen började återigen arbeta mot det hårda golvet medan toner av dess ringsignal irriterade och tröttade ut mig.
“What do you want, Harry?”, suckade jag trött när jag tryckt på svara knappen och placerat den mot mitt öra.
Jag skakade ogillande mitt huvud medan mina ord lämnade min mun. Mina ben låg vilande över det hårda golvet i en skräddarställning medan min hand kämpade med att hålla mobilen uppe vid mitt ansikte för att tillåta mig själv att höra hans röst.
“I want to talk to you”, berättade han tydligt, men spåret av det vackra leendet hördes inte någonstans i hans ord.
Återigen himlade jag med mina ögon när jag slängde i den sista bikinin jag bestämt mig för och slickade mig om läpparna.
“I thought that we discussed this for some weeks ago. I do not want to see you!”
“But if you just let me explain”, försökte han tappert, kämpade med att trötta ut mig och tillslut låta mig släppa in honom.
“What is it to explain, Harry?”, fnös jag missnöjd och upphörde mitt arbetande med att packa väskan. “You left me without any sign at all”
Tystnaden lade sig plötsligt över luren och fick stämningen som uppstod att krypa som ilningar längs min ryggrad. Även om han var ett telefonsamtal bort så kändes hans närhet ändå skrämande.
“Let me in, Jamie”, beordade han tillslut, trött på mitt trotsande.
“No”, protesterade jag återigen.
“Jamie”, varnade han steget argare.
“Fine!”, utbrast jag plötsligt, medveten om att jag aldrig skulle bli klar om jag skulle sitta här och diskutera. “Jesus. You’re breaking my door”
Jag himlade mina ögon innan jag segt ställde mig upp från min position och släpade mig vidare mot dörren. Till en början tvekade jag - undrade om jag verkligen ville. Sedan påminde jag mig själv om att han förmodligen skulle stå där och banka hela natten om det behövdes. Stressad och trött på samma gång placerade jag min frusna hand på dörren ut ur lägenheten innan jag tryckte upp den och mötte de bekanta ögonen. Utan att ge honom allt för många blickar vände jag mig bort från honom och promenerade in i köket. Väntande på hans ursäkter lutade jag mig mot ena köksbänken, lade armarna i kors över bröstet och höjde mina ögonbryn medan jag kritiskt tittade på honom.
Försiktigt tog han av sig sina skor utan några som helst tankar på att jag väntande och vandrade sin väg in. Han nickade gillande och vände sig sedan mot mig med ett leende.
“Nice place you’ve got”
“What do you want?”, suckade jag frustrerat åt hans fördröjningar.
Hans ögon spände sig plötsligt in i mina och avslöjade spår av ärlighet, men när han sedan slickade sig om sina läppar och försökte hitta de rätta orden i hans huvud så försvann den vackra glansen. Den ersattes lätt av de ljusagröna ögonen som desperat stirrade på mig i hopp om förlåtelse. Hans mun hade precis öppnats och skulle ge ifrån sig ord när han plötsligt lade huvudet på sned och drog bort sina ögon från mina.
“Are you going somewhere?”
Kritiskt följde jag hans blick mot resväskan och tittade på den kort, sedan vände jag min fulla uppmärksamhet tillbaks till honom utan att svara på hans fråga.
“Okay”, pustade han nickande ut då han förstod på min blick att jag inte ville ha något förspel, jag ville bara veta vad det var han skulle säga. “I’m sorry that I left you”
Förvånad över hans lilla val av ord fnös jag oväntat medan jag fick känningar av den ökade rynkan bland mina ögonbryn.
“Yeah, you said that”, konstaterade jag.
“But I’m being honest, Jamie”, försökte han tappert, villig över att försöka få mig att förstå.
Trött över att behöva gå igenom samma konversation varje gång sänkte jag mitt huvud och lät mina ögon inspektera mina fötter. Den vita färgen på mina strumpor smälte mjukt in bland det likadana golvet och fascinerade plötsligt mig för stunden. Mina läppar smektes lätt av den tunga som lyckats leta sig ut ur munnen på mig innan jag tog ett djupt andetag i ett försök att samla mina tankar.
“Well, that doesn’t help now, does it?” Min plötsliga, spydiga röst fick Harry att förvånat höja sina ögonbryn och hans mun att lätt öppnas på glänt.
Hålet in i hans mun visade spår av hans vita tänder som glänste i ljuset av lamporna.
“Why are you being so harsh on me?”, frågade han, plötsligt dyster över konversationen som tagit över våra sinnen.
“Because you just left me, Harry!”, utbrast jag med ett tillgjort skratt och skakade mitt huvud.
I förnekelse på att han faktiskt tog upp det här återigen försökte jag dra på ett leende, men mina mungipor värkte av all spänning och åkte utmattat ner igen.
“You just left me, dropped the contact and didn’t spoke to me in two years!”
Min blick fann återigen hans och försökte leta efter spår av förståelse, men han undvek min blick och stirrade ner på golvet till sidan av honom.
“I didn’t have a choice”, försvarade Harry sig plötsligt innan hans hårda blick föll in i mig.
Mörkret hade lagt sig över dem och fick en del av mig att förvånas, men ifrån hur han betett sig från mig för två år sedan så blev jag inte längre chockad av hans förändringar.
“You always have choice, Harry!”, fräste jag ilsket, hoppades att han någon gång skulle förstå de ord jag så många gånger försök att yttra. “You could’ve called me or at least texted me back. I wrote you letters every single day for a whole year. A year! And I didn’t get a respond one single time”
“But what if I did, huh?!”, fräste han plötsligt tillbaks med en röst så stark och fylld av frustration att jag tog ett steg bakåt, även om min kropp redan var trångt pressad mot bänken. “What if I actually wanted to answer you, but that I was afraid that I already had lost you? What if I wanted you so bad, but kept you away because I didn’t want you to get hurt? The people out there are so mean to famous people, Jamie! I couldn’t let you go through that”
“So you kept me away from you just because you didn’t want me to get hurt?”, frågade jag sedan med en röst så mycket lugnare än i det tempot jag innan haft.
Harry gav ifrån sig en lätt nickning, något som avslöjade att hans puls på samma sätt som min var på väg att gå sin väg neråt till sin normala takt.
“That’s just so fucking pathetic”, skrattade jag besviket och ruskade mitt huvud. “Do you really want to know what I’ve gone through?”, fortsatte jag sedan och tog några steg närmare honom.
Jag kunde känna hur mina ögon smalnade av när ilskan återigen intog mig.
“I already know”, svarade han mig lugn, inte påverkad av det utbrott jag precis fått. Hans ögon granskade mig medan jag gick min väg framåt mot honom.
När jag sedan kom tillräckligt nära att jag kunde känna hans varma andedräkt slå mot min hud, tittade jag lugnt in i hans ögon och skakade mitt huvud.
“Then if you, like you said that you do, know what I’ve gone through, then what the hell makes you think that I couldn’t handle that? It’s one thing if you did it to protect me, but to just fucking ignore me when I needed you the most, that’s so fucking mean”
“But I didn’t ignore you”, konstaterade Harry fräsande tillbaks och tog ett steg bakåt för att utökade det lilla avståndet som fanns emellan våra kroppar. “I wrote you answers to those hell of a letters every day!”, erkände Harry aggressivt, något som fick en glimt av saknad att tändas i mina ögon.
Så fort orden nådde mina öron kunde jag känna hur ilskan hastigt föll av mig och lämnade mig ensam, stående som en förvirrad flicka utan några som helst tankar på svar.
“I missed you so much that I didn’t think that I’d handle to go through that comeptition without you, but do you know what? I couldn’t have sent them! I couldn’t just give you hope and then fucking take it away from you”
“Did you answer them?”, frågade jag istället, låtsades som om att hans ord aldrig lämnat munnen på honom.
Min röst var otrovärdig och kändes stark, men som jag visste istället kom ut som viskningar. I mina ögon brände tårar som var bevis på att saknaden i mitt bröst aldrig skulle bli helt, även om jag fick reda på sanningen.
“Yes”, svarade Harry ärligt medan glitter av hopp tindrade till i hans ögon.
“Well, that doesn’t change the fact that you let me go through the worst time in my life without you”, kontrade jag, men min styrka var allt för låg för att ge någon kraft i orden.
Jag visste att även dem kom ut som viskningar, men jag orkade inte bry mig.
“I want you out of my house”, konstaterade jag sedan, men kunde inte förmå mig själv att titta på honom.
“What? Ja-”
“-Please...”, bad jag desperat. “Just do as I say”
Besviket gav han mig en sorgsen blick, men som inte kunde mäta sig med den smärta som återigen uppstått i mitt bröst. Han vände sedan på klacken, tog på sig skorna och förberedde sig för att gå ut ur lägenheten, men stannade osäkert i dörröppningen.
“I never stopped loving you, you know. I always have, always will”
Med de orden lämnade han lägenheten och mig ensam. Sekunden senare föll jag mot golvet i en hejdlös kraft och fick min darrande kropp att kollapsa mot kylan. Jag ville på något sätt få mig själv att bli av med smärtan, men inga tårar kom och det enda som fanns i mitt bröst var chock. Jag visste varken vad jag kände eller tyckte, allt jag visste var att Harry hade chockat mig med de ord han yttrat.
Förvirrad drog jag mina knappt kontrollerbara händer genom håret och pressade samman mina läppar, undrade vad fan jag skulle göra.
Postat av: Matilda
Ahhh du är så otroligt bra! Jag älskar din novell!
Trackback
