To: Harry Styles - 07:01
Message: Sorry about that thing for a few days ago... Maybe I’ve been a little harsh on you. I mean, it’s been two years. Maybe it’s time for me to move on. Anyway, I was a bitch. Don’t let my stupid comments get to you. You know that I say things that I don’t mean sometimes.. - J
Jag lät med en djup suck min tumme skicka iväg det erkännande meddelandet samtidigt som ljudet av höga, inprogramerande röster trängde sig in i mitt huvud. Resväskan jag höll i min vänsterhand gled bekvämt över det hala stengolvet medan mina ögon sökte efter det ställe jag skulle befinna mig på. Oroliga och förvirrade tankar befann sig i mitt huvud när min blick seglade över alla tavlor och försökte läsa av incheckningslistorna. När jag tillslut hittat det jag sökt efter kände jag hur ett lätt leende smög upp på mina läppar samtidigt som jag tog mig bort mot bänkarna längre ner i den enorma delen av flygplatsen. Jag ställde mig osäkert i den långa kön innan jag sträckte på mig i ett försök att se över den. Den stora folkmassan innehöll människor som vant stod och tittade ner i broschyrer eller mobiler i väntan på deras tur medan andra exalterat pratade med varandra om resan.
Jag suckade återigen över den långa väntan när jag lät mina fötter vila genom att gå ner från att stå på tå till normal position. Som om läget inte kunde bli bättre surrade min telefon aggressivt till i min handflata, fick mig att chockat dra på huvudet och blicka ner mot apparaten. I lycka av att inte behöva uttråkas tryckte jag hastigt på den grönt lysande knappen och placerade den ljusa skärmen mot mitt högeröra.
“Hi Anne”, hälsade jag glatt medan jag tog ett steg framåt i kön.
“Hi honey. How’s it going?”
Jag ryckte nonchalant på mina axlar i ren reaktionsförmåga och öppnade munnen för att svara henne.
“It’s okay. I’m in the queue to check in right now, actually, but here's many people and a bit boring”
Jag skrattade lätt åt mina egna ord.
“Well, at least you’re in the right place”, sa Anne med ett leende i rösten, något som fick mig att nicka och generat titta ner på mina rörliga, ivriga fötter. “But that wasn’t really what I was hoping for as an answer...”, erkände hon sedan.
Förvirrat kände jag hur mina ögonbryn närmade sig varandra i tecken på oförståelse och hur min mun öppnades för att svara, men hindrades av Anne som hann före.
“I was meant to ask how everything went with you and Harry. Are you still fighting?”
Återigen suckade jag utmattat när jag ruskade mitt huvud. Jag trodde dessa frågor hade tagit stopp vid det här laget.
“I think we made truce”, svarade jag osäkert, inte säker på vad han tyckte då jag hållit mig borta från honom de senaste dagarna.
Sedan bråket vi haft i mitt kök hade jag försökt ignorera honom, men tankar om min överreaktion gick inte att få väck och hans försök till att få mig förstå att han inte ville mig något illa gnagde i mitt huvud. Jag tror han förstod mitt syfte att backa undan, för han hade gjort detsamma.
“That’s great to hear, love. But what about you?”
Ännu en gång fördjupades mina ögonbryn och orsakade en rynka i min panna, något som fick min kropp att ta emot smärta av all spänning.
“What about me?”, frågade jag förvirrat, osäker på vad hon menade när jag tog ett steg framåt.
“How do you feel? Both about this and about... that”
“I’m fine. Really”, skrattade jag med ett ruskande huvud och tog de sista stegen fram i kön, väntade på att få bli den som snart stod där.
“I don’t really believe you, Jamie. And I’m certainly not sure about this trip. We don’t know what can happen and no one will be there if it does. It can happen anytime, Jamie. You know we just want the best for you...”
“Anne”, suckade jag förvivlat medan jag tog de sista stegen framåt. Jag gav ett mjukt leende mot den väntande mannen och puttade upp den stora, tunga väskan på rullbandet.
“How do you feel today?”, avbröt Anne mig drastiskt, osäker över de ord som jag försökte släppa ur min mun. Jag himlade mina ögon samtidigt som jag lät min nu fria hand rota bland mina djupa fickor efter mitt pass.
“I’m fine, okay? You guys really don’t have to keep asking me that every day. Nothing will happen”, påstod jag frustrerat då jag drog upp den lilla, färgade boken ur min ficka och placerade upp den på bordet framför mig.
Jag granskade mannens rörelser medan han checkade in väskan och identifierade mig inför den lilla boken som nu befann sig i hans grova händer. Tystnaden föll över luren då orden lämnat min strupe, något som fick mig att oroligt slicka mig om mina torra, darriga läppar.
“How did it go at the hospital yesterday, then?”
Osäker på om folk kunde höra igenom den tunna barriären mellan telefonen tittade jag mig omkring med rädda ögon samtidigt som jag tog tillbaka mitt pass och vandrade iväg från folkmassan. Rädd för att berätta sanningen för henne högg mina tänder frustrerat till i min innerkind och tuggade tappert på den hårda huden. När tankarna cirkulerade runt i mitt huvud tillsammans med konversationer som pågått med olika läkare i några minuter blev jag trött på den allvarliga ton som lagt sig över samtalet, men framför allt över mitt liv.
Självsäkert skakade jag mitt huvud när jag vandrade bort från min väska och dess värdesaker, kramade om min kropp i rädsla för att känna mig ensam. Nej, det var ändå inget viktigt.
“Everything is as usual. The doctor said that it was good that I’m not feeling any pain and all that. Maybe I have a chance after all, Anne. Maybe I don’t have to leave you guys here”
Jag ryckte besvärat på mina axlar då jag försökte lägga in ett leende, men som misslyckades i min låga summa kraft som kom i vägen. En besviken suck ramlade plötsligt ut från Annes mun och hördes frånvarande genom mitt sorgsna öra. Jag kunde se framför mig hur hon ruskade sitt huvud åt min barnslighet medan hennes ögonbryn förtvivlat rynkades.
“You ain’t going nowhere. You’re going to survive this, whether you believe it or not. I just know that. You have a strength that I’ve never seen before, so don’t you dare to say that you’re going to leave us, because you’re not”
Fortfarande orolig över situationen tillät jag migsjälv att släppa på smilgroparna och tvinga upp ett leende. Jag visste inte hur jag skulle beskriva min tacksamhet för Anne, men hennes varma ord gjorde hoppet om överlevnad så mycket större, något som behövdes då jag kände mig nertryckt under jorden utan någon som helst väg till luft.
