Part 46. Bad as it is

---

“Where the hell have you been?! I haven’t heard from you since I don’t know when!”

Sues höga fräsande genom telefonen fick mig att chockat avlägsna avståndet mellan hennes skarpa röst och mitt öra. En suck letade sig ur min mun samtidigt som jag flyttade över till fönsterkarmen och lade blicken bland de svingande träden och dess kronor. Mina ögon granskade varje centimeter på de träd jag inspekterat varje dag i flera veckors tid. Ljudet av fågelkvitter fyllde tyst mitt lediga öra samtidigt som jag tog satts för att berätta för henne det jag fruktat under en mycket lång period.

“I... I have moved”, avslöjade jag uppriktigt, men de ord som jag förväntat mig skulle komma ut starka stannade vid tungspetsen och flög ut som små viskningar.

“No shit!”, lade hennes sarkastiska röst in under mitt tunga suckande. “You didn’t text or call me after that night before the party and when the school actually started, you weren’t there! I asked about you, but the bloody teachers only said that you had been transformed”

“Things didn’t really turn out like I wished for...”

En djup tystnad full med spänning lade sig över rummet i väntan på att Sue skulle svara mig. I hopp om att hon skulle förstå lutade jag trött mitt huvud mot väggen som stöd och slöt mina belastade ögon. Plötsligt hörde jag Sue djupt sucka, och bara sådär så var hennes ilska borta.

“Where are you now?”

Ointresserad ryckte jag mina axlar och ena mungipan som hängde med i rörelsen.

“I don’t know. Hours away from home, I guess”, svarade jag ansträngt och tvingade mig själv att öppna ögonen.

Min blick stirrade nu in i den vita, hårda väggen framför mig samtidigt som mina tankar sökte igenom mitt huvud efter svar. “I’m at this creepy boarding school. And guess what? It’s for girls only”

“You poor thing”, bekymrade Sue sig oroat. “How can you deal with it? Imagine that pain your secret boyfriend has then... He got to miss you like hell”

Jag suckade frustrerat, medveten om att tårar hade börjat samlas i mina ögon av tanken på honom. Irriterat tog jag upp min fria hand och drog bestämt den över min hud, allt för att sopa bort varje liten uns av tårar. Jag hade kommit över honom. Jag skulle inte sitta och gråta över honom en vecka till. Incidenten förra veckan på toaletten var allt för illa som den var.

“Well, that’s the thing”, suckade jag dystert och klämde ihop mina läppar. “He was kind of, eh, the reason I got here in the first place...”

Ett högt flämtande rymde från Sues läppar, något som fick mig att himla med ögonen åt hennes reaktion. Alltid skulle hon reagera på det mest dramatiska sättet.

“Your father send you there just because he didn’t like your boyfriend?! How awful!”

“I don’t think it was that he didn’t like him as a person, it was just who he was, not how”

En tystnad föll ännu en gång över rummet efter att meningen lämnat min kropp. Jag kunde se framför mig hur Sue spände sig och försökte tänka ut vem det var jag pratade om, men att hon hur mycket hon än försökte inte lyckades.

“... Okay you need to freaking tell me who this boy is right now”

Jag skrattade åt hennes plötsliga kommentar och ruskade mitt huvud med ett leende. Jag antog att det var tvunget att komma ut någon gång, och då var väl ändå Sue den första som skulle få reda på det... Väl?

“It was Harry Styles”, mumlade jag hastigt, medveten om att orden knappt hördes och att meningen blev ihoptrasslad.

“Who?”, frågade Sue förvirrat.

Jag suckade tyst och försökte rymma bort med blicken. Jag kände mig generad nog att behöva berätta det en gång, skulle jag verkligen behöva säga det en gång till?

“Harry Styles”, berättade jag tyst medan en lätt, röd färg spred sig över mitt ansikte. Ännu ett flämt rymde ur Sues mun när jag blickade ner på mina skor med ett huvud lika rött som nyspillt blod.

“No way!”, utbrast Sue plötsligt. “You hooked up with your step brother?!”

“Shhh!”, tystade jag frustrerat henne i osäkra tankar ifall hon hade folk i närheten.

Hon ignorerade min varning och pep exalterat om vad hon skulle kunna göra med den saftiga informationen samtidigt som ivriga ord lämnade hennes läppar.

“I got to tell Will!”

“No you’re not!”, fräste jag allvarligt med vidgade ögon. “You’re going to shut up about this, Sue. It’s already bad as it is”

Jag pressade samman mina läppar med den lilla kraft jag hade och tvingade mig själv att bära upp rösten.

“... You miss him, don’t you?”

Ljudet av en dörr som öppnas fyllde mitt huvud med nyfikenhet och fick min uppmärksamhet att riktas mot dörren i början av rummet. Mina ögon granskade i brist på ord Caitlin när hon gav mig ett försiktigt leende och slängde ner sin famn med böcker mot sängen.

“Like hell”, svarade jag tyst, nu med huvudet riktat mot fönstret igen. “Look, I got to go. I’ll call you later, okay?”

Hastigt klickade jag på avsluta samtalet innan Sue hunnit svara och vände mitt huvud mot Caitlin.

“Hey”, hälsade jag lätt och gav henne ett hastigt leende. Hennes ben tog henne ut över rummet fram och tillbaka, något som jag nyfiket granskade en längre tid.

“Hi”, mumlade hon besvärat tillbaks, upptagen med att hitta de saker hennes ögon sökte efter. “Have you heard about the new rumors?”

Förvirrat kände jag hur en djup rynka bildades i min panna i samband med att jag skakade mitt trötta huvud.

“No...”

En suck rymde ur Caitlins mun samtidigt som hennes ögonbryn rynkades av frustration och hennes händer fumlade runt bland böckerna på sängen.

“Well, the students here can’t stop giggling about one special boy who apparently sneaks around. Some girls says that they actually saw him, but the rest of us just roll our eyes at them for their stupidity”

Så fort skvallret lämnat hennes läppar och rest sin väg över till mitt huvud kände jag hur hela min kropp frös till av förvåning. Mina ben kändes plötsligt orörliga och jag kunde inte förmå mig själv till att göra något annat än öppna munnen på glänt. En orolig känsla lade sig över mitt bröst medan jag tittade på när Caitlin tog upp några böcker i famnen och tittade ifall något hade fastnat emellan dem.

“How did he look like?”, frågade jag osäkert med ord så små och tysta att jag blev osäker på ifall hon hörde. En ryckning från Caitlins håll bekräftade att hon hört vad jag sagt samtidigt som hennes mun lätt ryckte.

“I don’t know, curly hair or something”

Den korta beskrivningen var egentligen inte mycket, men gav mig tillräckligt med information för att förstå vem det var - något som fick mig att inombords smälta och explodera av glädje på samma gång.

“Did you catch a name?”, fortsatte jag, desperat efter fler tecken på hans närvaro.

“I didn’t really listen on this gossip to be honest”, suckade Caitlin med fortsatta letande händer och irriterade svordomar som for ur hennes mun. “But, I heard something about that his name was Jasper and that he was all the way from Newcastle... Or something like that”

“Oh...”, mumlade jag lågt medan besvikelsen fyllde min kropp. Då var det alltså inte han...

“I don’t know. Jamie”, suckade Caitlin ännu en gång och skakade sitt huvud med de fortsatt rynkade ögonbrynen. “You shouldn’t listen at me, I don’t know for sure. I wasn’t even interested in what they said so I literally didn’t listen”

Jag nickade åt hennes ord medan mina fingrar nervöst flätades samman under den djupa tystnaden. Jag tog mig sedan ner från min vanliga plats i fönsterkarmen, smög över golvet och tvingade mig själv förbi Caitlins förvirrade blick.

“Where are you going? I thought we were going to hang out before the last lesson...”

Jag suckade, medveten om jag var tvungen att komma på något vettigt som lyckades övertala henne.

“I know, I know”, bekräftade jag pustandes medan jag greppade tag om den hårda, kalla knoppen ut till dörren. “But my lesson starts now and I didn’t find out until now. I’m sorry”

“Whatever”, mumlade Caitlin irriterad. Jag kunde svära på att hon kunde se rakt igenom mitt fula, ljugande ansikte. Jag var ett skämt. “I have english now anyway”

Med en spänning så hårt att den tystnade ner både mig och Caitlin utan några som helst vettiga ord, öppnade jag dörren ut till korridoren och flydde min väg. Jag visste att jag inte hade lektion förrän om en timme, jag visste att Caitlin såg att jag ljög, men sanningen var den att jag behövde lite egentid, även om det var det enda jag fått de senaste veckorna.

Frustrerat suckade jag i ljudet av pratande elever och krävde det sorgsna snyftandet som försökte leta sig upp ur min hals.

---

 

Fawk jag hr gråtit ihjäl mig älskar sina texter!