Tidigare i kapitel 1:

Inte en tanke på vad som hände i världen runt omkring mig dunkade jag huvudet hårt i väggen medan tårarna fortsatte att falla. Det värkte i huvudet. Jag tryckte det hårdare och hårdare och snabbare och snabbare mot väggen utan att ens fundera på att sluta. Tillslut slutade jag av att jag kände något blött rinna längs mitt bakhuvud och långsamt höjde jag min hand och satt dit pekfingret. Blod. Det kändes som att huvudet skulle explodera av smärta och min omgivning blev plötsligt suddig. Jag tog tag i den stora tröjan igen och pressade den mot min mun innan jag knep ihop ögonen och hoppades på en snabb smärtsam död. Allt jag ville var att få träffa min pappa igen, min pappa som jag längtade efter så mycket.

---

Med en stor högljudd suck drämde jag igen bildörren efter mig. Mamma la händerna på ratten och gav mig en sorlig blick.

”Do you have to be so grumpy?” frågade hon tyst mot mig och la ena handen på växelspaken. Jag stönade och drog händerna genom håret.

”Mom, we’re moving from my hometown to fucking London.” klagade jag och gav henne en menande blick. Hon suckade ljudlöst och startade bilen.

”Don’t curse.” svarade hon tyst och började backa bort från uppfarten. Bort från mitt familjehem, snart bort från min hemstad. Jag himlade med ögonen och drog av mig skorna innan jag la upp fötterna på instrumentbrädan och rättade till den lila joggingdressen jag hade tagit på mig.

”I just don’t get it, mum.” suckade jag och la armarna i kors medan jag tittade irriterat på henne. ”Why can’t we just move to another house in the neighbourhood? Instead, we’re moving to a whole freaking new town. Do you understand how hard it’s going to be for me to get new friends?“

“I said, don’t curse!” sa hon och gav mig en menande blick medan hon började köra ut på den stora motorvägen.

”Damn it, mum.” mumlade jag tyst och blängde kort på henne. Hon drog handen längs ansiktet och suckade.

”What am I going to do with you, huh?!” frågade hon och höjde ögonbrynen mot mig medan hon skiftade sin blick mellan vägen och mig. ”I understand that you’re having a hard time with your dad and everything, but it isn’t easy for me either, April.” Hon suckade och jag hörde på hennes röst att ilskan gick över till besvikelse. ”You don’t make this easy for me, you don’t. You’re out late every night and just being in a really bad mood all days, stop it!” Jag höjde ögonbrynen och tittade ut genom fönstret utan att säga ett ord. Bara tittade ut över landskapet och såg min hemstad försvinna mer och mer för varje meter som gick. Mammas blick gick oroligt över mig och vägen igen. Hon tittade bekymrat på mig och bet sig i läppen då och då, men jag ignorerade henne helt. Efter ett tag började bilen bli riktigt varm och tystnaden blev värre och värre. Med en suck böjde jag mig fram och bytte kanal på radion och höjde sedan volymen så att Thomas Fiss Let go började låta ur högtalarna. Vi hade kört i något som kändes flera år, men hade egentligen bara kört lite mer än halvvägs. Plötsligt överröstade mammas suck volymen och hon böjde sig fram för att sänka den, men jag gav henne en blick som kunde döda som gjorde att hon lät bli.

”April.” sa hon precis tillräckligt högt för att överrösta volymen och skakade på huvudet. Jag låtsades som ingenting och höjde volymen på radion till max så att jag inte kunde höra vad jag själv tänkte. ”April!” skrek mamma och gav mig en sträng blick. ”Why’re you doing like this?” frågade hon sårat och sänkte volymen på radion. Jag tittade på henne en kort sekund och bet mig i läppen innan jag vände mig ut mot fönstret igen.

 

Hon parkerade vid sidan av den lilla motorvägen och bredvid ett stort hus. Där fanns prydligt svart staket, många träd och det var i vitt tegel. Tätt intill den ena ytterdörren fanns där även en annan dörr, antagligen till samma hus. Jag tyckte det var konstigt. Aldrig hade jag sett något liknande hemma i Harrogate. Halvt nyfiket reste jag mig upp från ställningen jag satt i och granskade huset framför mig genom rutan. Mamma suckade nöjt och öppnade bildörren.

”This is our new home, April.” log hon mot mig innan hon hoppade ur bilen och gick upp för stentrappan. Jag suckade, drog ner fötterna från instrumentbrädan, öppnade dörren och hoppade sedan ut. Hårt drämde jag igen dörren och la armarna i kors. ”Honey, you can take that box in the car, yeah?” ropade mamma samtidigt som hon drog upp en stor nyckelknippa ur byxfickan och tog de sista stegen uppför trappan. Med himlande ögon släpade jag mig till bagageluckan och satt händerna på det smutsiga handtaget. Jag grimaserade och rynkade på näsan av smutsen som fastnade på mina fingrar innan ett klickande ljud hördes och luckan for upp. Där stod det massa lådor, mest fyllda med kläder eftersom nästan allt annat redan hade körts hit och plockats upp. Jag greppade tag i en av lådorna och började gå mot det överdrivet fina huset. Långsamt böjde jag på benen för att dra upp grinden men tappade tålamodet och blev snabbt förbannad.

”Damn it.” suckade jag och bet ihop tänderna samtidigt som jag tryckte ryggen mot grinden. ”Damn, ugly wicket!” svor jag samtidigt som himlade med ögonen och stönade högt.

”Somebody seems to be in a bad mood.” skrattade plötsligt någon och irriterat rätade jag upp ryggen utan att ha kommit förbi grinden framför mig. Där, innanför den svarta stålgrinden stod en kille med brunt stylat hår, händerna i fickorna och ett underhållet leende på läpparna. Det äcklade mig att han var glad. Jag hade ingen lust att tänka på killar. ”Need any help?” frågade han och började långsamt gå mot mig. Jag skakade snabbt på huvudet och tittade ner på lådan.

”No thanks.” mumlade jag och drog foten längs stenen. Han struntade i vad jag sa och öppnade grinden innan han tog lådan ifrån mig.

”No, you do-” protesterade jag, men han skakade bara på huvudet. ”So.” mumlade jag och gick efter honom. ”Where do you live?” han skrattade och började gå upp från trappan.

”Here.” han nickade mot den guldfärgade dörren bredvid och öppnade sedan den svarta dörren mamma hade gått igenom. Jag nickade oförstående och tog lådan ifrån honom. Han kliade sig i håret och log snett mot mig. ”I guess I’ll see you.” log han och lutade sig mot väggen. Jag nickade och bet mig i läppen för att gå in genom dörren. ”Hey, what’s you’re name, by the way?” frågade han och satt sina händer i fickorna igen.

”April.” mumlade jag och gick baklänges in i hallen. Han nickade och bet sig i läppen.

”I’m Louis.” mumlade han och jag nickade innan jag stängde dörren i ansiktet på honom och gick in till köket där mamma stod. Jag slängde ner lådan på golvet och hon hoppade till av dunsen.

”Gosh, you scared me.” skrattade hon och höll handen på bröstet. ”I’m making dinner, want some?” frågade hon och rörde om i grytan. Jag skakade på huvudet och började gå bort från köket.

”No thanks.” mumlade jag och drog högerhanden längs vänsterarmen och smet in på mitt nya rum. Med en lång suck drog jag handen längs ansiktet och gick mot garderoben för att byta om. Ikväll skulle jag festa. Festa bort alla dumma minnen och glömma allt för en kväll. Glömma mamma, den nya staden, ny skola, men framförallt. Pappa.

---

Inte riktigt nöjd med detta kapitlet, men om ni kommentera bra så får ni en till bättre del ikväll, lovar! xx