Tidigare i kapitel 2:

”Gosh, you scared me.” skrattade hon och höll handen på hjärtat. ”I’m making some dinner, want some?” frågade hon och rörde om i grytan. Jag skakade på huvudet och började gå bort från köket. ”No thanks.” mumlade jag och drog högerhanden längs vänsterarmen och smet in på mitt nya rum. Med en lång suck drog jag handen längs ansiktet och gick mot garderoben för att byta om. Ikväll skulle jag festa. Festa bort alla dumma minnen och glömma allt för en kväll. Glömma mamma, den nya staden, ny skola, men framförallt. Pappa.

 

---

Musiken dunkade högt i mina öron, klänningen satt tight och folket var ute på dansgolvet. Dags att festa. Jag kände ingen, absolut ingen, men ändå var det någon del i min hjärna som sa åt mig att ha kul. Skita i morgondagen och leva som det här var den sista dagen någonsin. Bara festa. Jag drog handen längs räcket på trappan och förflyttade mig till baren. Folket runt omkring mig satt däckade mot bänkens glasskiva eller så satt de och skrattade åt något helt meningslöst. Jag satt mig på en av de få lediga barstolarna och visade upp ett finger mot bartendern. Han nickade, ställde ner glaset han höll på att torka och ställde sedan ett litet shotglas framför mig och hällde i Vodka i det. När glaset var fullt till max log han svagt mot mig och gick iväg till andra delen av baren. Jag suckade lättad över att dem inte hade tagit leg, och förde snabbt shotglaset mot munnen. Snabbt ställde jag ner glaset igen med en smäll och ställde mig upp för att gå mot dansgolvet. Kroppar trycktes närma varandra och musiken höll på att spränga mina öron. Jag dansade med allt och alla innan jag ännu en gång gick mot baren för ännu en shot. Aldrig i livet att jag skulle gå härifrån utan att få levt mitt liv. Jag skulle stanna tills jag ville, även om det betydde att jag skulle stanna hela natten lång.

 

Min syn blev suddig, men jag brydde mig inte. Fnittrigt förde jag vodkaflaskan mot munnen och tog en stor klunk. Jag grimaserade smått innan jag började skratta och försökte gå över vägen. Mina ben styrde sig själva men var svaga som spaghetti och skakade hejdlöst. Huvudet snurrade det också och ville inte stå still hur mycket jag än försökte.
”Okay, little head. T-try to not spin, and I’ll give you a little,little gift.” svamlade jag och tog stöd mot en lycktstolpe. Man kan väll säga att jag hade druckit lite för mycket. Med ett litet skratt drog jag bort mig själv från stolpen och började gå över vägen igen. Förvirrad stannade jag mitt på vägen och tittade mig omkring. ”Where the hell do I live?” frågade jag mig själv med rynkad näsa och förde vodkaflaskan mot munnen igen. Plötsligt kände jag en varm hand på min axel. Min första tanke var att det var en våldtäktsman, min andra tanke var en polis och min tredje tanke var att det var en mördare. Snabbt med flaskan i andrahanden vände jag mig om och började skrika. Jag höll upp flaskan i luften och killen som stod framför mig höll upp händerna i försvar. ”Who are you?!” skrek jag nervöst och en rap bubblade upp ur magen på mig. Han skrattade lite och tittade ner i marken.
”Wow, take it easy. I’m not gonna hurt you.” svarade han tyst och tog ett steg närmare mig.
”No! Seriously, who are you?!” frågade jag och tog ett stadigare grepp om flaskan samtidigt som jag backade ett steg.
”You don’t remember me?” frågade han med höjda ögonbryn och jag skakade på huvudet. Han suckade och drog handen några centimeter utanför sin kropp. ”I’m Louis. You met me for some hours ago.” förklarade han och tog ett steg närmare, men denna gången stod jag still.
”Oh, right…” mumlade jag och förde flaskan mot munnen. Louis skakade på huvudet och tog flaskan ifrån mig.
”You shouldn't drink that.” skrattade han och jag suckade. ”Come on, let’s take you home.” fortsatte han. Han tog ett grepp om min arm och styrde mig hemåt. Jag protesterade ibland. Antigen behövde jag spy, behövde stanna av utmattning eller för att huvudet snurrade, men tillslut fick han hem mig. Försiktigt styrde han in mig på mitt rum så tyst som möjligt, men det gick väll inte så värst bra. Han drog mig försiktigt i armen medan han styrde mig genom hallen och in på ett rum som han chansade på var mitt.
”Ow, Louis!” klagade jag och slog bort hans hand och böjde mig ner för at ta mig om tån. ”I hit my toe. It ’s your fault!” skrek jag och Louis hyschade mig direkt. Han drog in mig på mitt rum och vände sig om så jag kunde byta om. Snabbt men klumpigt drog jag på mig en pyjamas och kröp ner i sängen. Han suckade och la armarna i kors medan han tittade kritiskt mot mig. ”Thank you,  Louis for taking me home. You’re my own hero.” fnittrade jag och Louis suckade.
”Goodnight, April.” viskade han och släckte i taket.
”Goodnight, Louis.” mumlade jag och kurrade in mig i täcket.

Jag vaknade av att en irriterande väckarklocka ringde.
”What’s that noise? It’s freaking insane!” klagade jag och slog med hög fart ner den på marken. ”Leave me alone.” mumlade jag mot kudden och drog täcket över huvudet. Inte långt efter hörde jag steg i rummet som närmade sig sängen mer och mer.
”Honey, wake up. It’s your first day of school.” viskade mamma tyst och rörde mig lätt på armen över täcket innan hon försvann ut ur rummet igen. Jag stönade högt och drog av täcket för att resa mig upp, men gjorde det alldeles för snabbt vilket fick huvudet att snurra runt i hög fart som fick mig att vilja spy. Med ett högt stönande satt jag handen för pannan och stängde ögonen. På något konstigt sätt gjorde min axel något fruktansvärt ont. Utan en aning vad det var som gjorde ont rynkade jag på näsan och skakade på huvudet. Ny skola, nya elever, nya idioter. Fan, fan, fan.

---

Jag vill ha en massa kommentarer nu, 30+ kanske? Sen vill jag bara välkomna våra grabbar till Sverige, HA DET BÄST KILLAR!! xx