Tidigare i kapitel 3:

Jag stönade högt och drog av täcket för att resa mig upp, men gjorde det alldeles för snabbt vilket fick huvudet att snurra runt i hög fart som fick mig att vilja spy. Med ett högt stönande satt jag handen för pannan och stängde ögonen. På något konstigt sätt gjorde min axel något fruktansvärt ont. Utan en aning vad det var som gjorde ont ryckte jag på näsan och skakade på huvudet. Ny skola, nya elever, nya idioter. Fan, fan, fan.

Jag drog snabbt åt mig en macka och hängde väskan över vänstra axeln. Mamma stod bredvid mig med ett leende på läpparna som gjorde mig ganska irriterad. Huvudet dunkade som aldrig förr och det ända jag ville var att gå och lägga mig i min säng igen, men inte fick jag det inte. Hon stod vid diskhon med handen på köksbänken och skrattade åt mig. Surt himlade jag med ögonen och stönade.

”What?” frågade jag irriterat och tog mig för huvudet. Det kändes som att en bomb skulle sprängas där inne. Mamma skrockade och skakade på huvudet. Jag bet mig i läppen i ett försök att tränga bort smärtan och ryckte av en tugga av mackan innan jag med snabba steg gick mot hallen. Där slängde jag på mig ett par av mina vita converse och en vår jacka. Mamma hade följt efter mig som en hundvalp och stod nu lutad mot väggen med en tekopp i handen och ett svagt leende på läpparna.

”Have a great day in school, honey.” log hon och tryckte fingrarna hårdare runt koppen.

”Whatever.” mumlade jag tyst och steg snabbt ut ur huset. Det ända jag ville var att komma bort från mammas leenden just nu. De leendena som aldrig visade sorg och alltid skulle vara starka. Det störde jag mig på. Varför kunde hon inte vara som alla andra? Visa lite sorg, din man har dött för fan.

Skolan var stor och ganska grå av sig. Tråkig, var ordet. Det fanns inte en ända känsla av nervositet inom mig, allt var ersatt med smärta. Jag tryckte ihop läpparna och öppnade den stora porten till korridoren som var fylld med en massa ungdomar. Vissa vände på huvudet och gav mig blickar och andra pratade på som ingenting, för det var ju det de var, ingenting. Ljudvolymen var hög. Alla pratade högt i munnarna på varandra och musik hördes från vissa av skåpen. Surt tog jag mig ännu en gång för huvudet och gick nonchalant i mitten av korridoren och trängde mig förbi alla. Att alla stod och skrek gjorde det inte bättre. Jag som inte trodde att det kunde bli värre, att huvudet inte kunde göra ondare, fast jag hade fel ännu en gång. Vissa av tjejerna gav mig bitchblickar vilket jag tyckte var väldigt underhållande medan killarna bara tittade på mig, gav mig en blick och tittade på sin kompis. Så killar brukar göra antar jag. Jag struntade i vad de gjorde och fortsatte gå i mitten av gången och skumläste över skyltarna som satt fasttejpade på dörrarna. Tillslut gick jag förbi en dörr där det stod principal och försökte ännu en gång tränga mig förbi folk, men denna gång bort till väggarna.  När jag äntligen lyckats armbåga mig fram tryckte jag upp dörren till rektorns rum och slängde mig in. Snabbt stängde jag dörren efter mig och pustade ut, det kändes som att jag skulle bli krossad som en tomat där ute. Jag hörde harklingar bakom mig och snabbt vände jag mig om mot rektorn, helt omedveten om att han faktiskt skulle sitta där. Han tittade skeptiskt på mig och jag ryckte på munnen innan jag gick och satt mig i fåtöljen mittemot hans skrivbord.

”So, you’re the new girl?” frågade han och flätade ihop sina händer. Jag nickade osäkert och la ner väskan på golvet. ”April Cooper?” Jag nickade ännu en gång och han gjorde likadant. ”I have heard that you’re a messy kid. Bad mood and out late every night, we don’t accept things like that here.” fortsatte han och gav mig onda ögat. Jag himlade med ögonen och la benet över det andra. Var jag förvånad över att det skulle börja såhär?

En stund senare var jag ute ur rektorns kontor. Han hade gett mig skeptiska blickar och inte trott på mig när jag försvarade mig själv. Som vanligt hade jag tappat tålamodet och tillslut blivit riktigt uppjagad och nästan skrikigt ut orden till honom. Tillslut hade han gett mig ett schema och bett mig att gå. Jag smällde igen dörren och tog tag i schemat med båda händerna samtidigt som jag läste och gick mot höger. Första lektionen jag skulle ha var Matematik. Något jag alltid hade haft lätt för men på senaste tiden slarvat bort den lektionstid jag hade och sänkt mitt betyg, allt på grund av pappa. Med tiden började folk gå vidare och sa åt mig att jag inte längre kunde skylla ifrån mig på att min pappa var död, utan var tvungen att börja ta ansvar igen och bygga upp varje sten till min mur inom mig igen. Dem visste inte vad de pratade om. Ingen av dem gick igenom samma sak och led så mycket som jag gjorde. De förstod inte hur ont det gjorde i hjärtat när ens pappa bara lämnar en för att han tydligen inte klarar av livet. Den personen som ska vara din förebild försvinner. Det tar längre tid än vad folk tror att smälta. Jag drog diskret ett finger under ögat och började gå längs alla skåp. Jag fick inte börja gråta, inte första dagen. Folk fick inte tro att jag var en lipsill. Jag skulle låtsas som att allt var normalt. Att jag hade en levande pappa och dölja allt. Ingen skulle få veta. Jag skakade på huvudet och tittade mig omkring. Det var lite mindre folk i korridoren nu och alla såg lika sura ut. Att fråga om vägen till matematikklassrummet var det minsta jag ville. Jag skulle hitta dit på egen hand.  En stor flicka var det jag var.

Efter att gått runt ett tag stönade jag högt och drog en hand genom håret. Min blick gled ner på det skrynkliga schemat i min hand i hopp om att där skulle finnas en beskrivning. Pappret hade blivit ganska skrynkligt efter många intryckta naglar och ihop skrynklade bollar som sedan vikts upp igen. Plötsligt hörde jag killröster bakom mig och visslingar.

”Hey sexy.” hörde jag någon hest säga. Sekunden senare kände jag något hårt slås mot min rumpa. Irriterat himlade jag med ögonen och spände käkarna. Idioter till killar som inte hade något bättre för sig än att slå på tjejers rövar hade jag inte lust med. Jag vände mig surt om och skulle precis ge honom en rak höger, men hindrade mig i sista sekunden. Förvånat tog jag ner handen igen och min blick gled längs hans kropp. Hans blick blev förvånad och stora som golfbollar. ”April?” frågade han med rynkade ögonbryn. Förvirrade låga röster hördes bakom killen, som i detta fallet var min granne, Louis, och hans ögon blev nervösa. Killarna mumlade något som ’what the fuck?’ och Louis bet sig i läppen. Han skakade av sig sin förvånad och gav mig ett sliskigt leende. ”Nice ass, do you mind if I slap it again?” frågade han och bet sig i läppen. Killarna bakom han gjorde highfive med varandra medan de skrattade. Surt skakade jag på huvudet och tog upp min hand som hängde längs kroppen. Jag gav honom fingret och suckade.

”You’re a jerk, Louis. All guys are the same. Every damn guy.” mumlade jag innan jag vände mig om och började gå bort från honom och hans kompisar. Louis hade verkat som den söta, omtänksamma killen, men nu. Nu verkade han som stadens idiot och som en av alla killar. En kille som sätter på tjejer och sen lämnar dem. Patetisk.

Era lata... Pippifåglar. Här får ni även fast ni inte lyckades med 30 kommentarer, och det är ändå lite. Men jag antar att jag ska säga tack för besöksrekordet den 9/5 på 183 unika besökare, awesome. Men snälla, gör mig inte besviken igen? Bara... Lägg ner en minut på att kommentera och uppmuntra mig, tack. x