Min blick föll över varje mänsklig varelse på gatorna; undrade var min speciella flicka hade tagit vägen. Hur långt mina ögon än sökte och hur mycket min själ än ville finna henne, så lyckades jag inte hitta henne, hur mycket jag än försökte.

Frustrerat bet jag mig i läppen då tjugo minuter redan passerat och tog upp min mobil. Jag klickade in det nummer jag visste hon skulle hört av sig till, det nummer vars ägare var anledningen till att vi börjat känna något extra för varandra från första början.

Innan jag tillät min tumme att klicka ned det bekanta numret lyfte jag försiktigt mitt huvud och skuggade över den så igenkännande staden. Människor vandrade tätt i häl på varandra över varje trottoar och gata, ändå så kunde jag inte förmå mig själv att se henne. Medan en tung suck gled ur mina läppar blickade jag ned på den starkt upplysta skärmen under mig, sedan klickade jag på uppringning och pressade den låtande mobilen mot mitt öra.

Signalerna gick fram utan något svar, något som fick mig att nervöst vandra runt på marken; hoppas på att någon skulle kunna ge mig tips om hennes närhet. Mitt tålamod höll precis på att ramla ut och försvinna helt när de väntande signalerna äntligen upphörde och luren fylldes med pinsam tystnad.

“Harry”, hörde jag henne tungt säga i en utandning.

“Hello Sue”, mumlade jag allvarligt medan jag flyttade ned min blick.

Min ena hand fattade tag i innehållet vid min byxficka där den senare kramade sig fast samtidigt som min högra fot övade sparkar mot småstenarna som befann sig vid mina fötter.

“I was wondering if you’ve seen Jamie. She was supposed to meet me here for about an half hour ago, but she hasn’t showed up”

Jag lät min hårda sula på högerfoten glida över några små stenars hårda yta medan jag mumlade upp orden mot henne; hoppades att hon skulle vara villig att ge mig lite information.

“Wait, you don’t know?”

Hennes plötsligt spruckna röst fick mig att förvirrat lyfta blicken. Oroligt tittade jag mig omkring medan en rynka växte sig stor på min panna och mina tankar krossade in i varandra av osäkerhet. Jag var precis på väg att öppna munnen, men Sues krossande ord fick mig att stumt stänga den medan mitt hjärta föll i tusen bitar på exakt samma sätt.

“Jamie has been taken to London hospital”

 

De kommande timmarna var som en dimma för min kropp, även om jag under hela tiden var vaken och utförde rörelser.

Sues ord hade fått min kropp att kollapsa mentalt medan mina darrande ben tagit mig över de folkfyllda gatorna. Jag hade pressat mig förbi alla människor som vandrade i motsatt riktning medan hjärtat satt som i halsen inom mig och varje muskel i min kropp skakade av oro. På något sätt hade jag i alla fall lyckats ta mig in i bilen och, utan någon som helst andratanke, gasat som aldrig förr och satt fart mot London.

Jag visste att jag var en bra bit hemifrån och jag visste även att jag var högt över den fart som lagen tillät, men i den situationen kunde jag inte bry mig mindre. Allt jag ville var att hålla henne i min famn; få reda på att allt var okej och att hon inte skulle lämna mig, men något kändes annorlunda denna gången. Något sa mig att det inte alls var okej och att situationen var så mycket farligare än vad jag någonsin kunnat tänka mig.

Mina tankar hade varit en hel röra medan jag tagit mig fram över vägarna och min syn hade på något sätt blivit suddig, även om jag klarade av att köra över asfalten utan några som helst problem. Jag antog att det satt psykiskt då jag fortfarande var i chock, men mina darrande rörelser och andfådda andetag sa mig något annat. 

Paniken fanns fortfarande i min kropp då jag i hög fart körde in på sjukhusets område några timmar senare. Mitt hjärta bultade hårt i bröstet och snabbare än någonsin när jag parkerade bilen, sedan tog jag ett djupt andetag och försökte få bort den skavande klumpen i min hals.

Jag försökte intala mig om att hon mådde bra, men smärtan inom mig fick mina övertalningar att verka som lögner och orden att bli oförståeliga. Tillslut tvingade jag mig själv ur bilen då tankeställarna om hennes tillstånd tog mig om huvudet och fick mig att bli galen.

Mina ben tog mig över den torra asfalten och förbi bilarna så fort jag bara kunde, sedan pressade jag mina darrande händer mot den stora glasdörren och tryckte upp dörren. Dess glasmaterial smällde mot de vita väggarna när jag tagit mig min väg in, något som orsakade många distraherade och besvärade blickar kastade mot mitt håll.

Jag ignorerade dem som att jag aldrig sett det medan jag vandrade bort mot disken där en brunett till kvinna satt och skrev i några papper.

“Which floor is Jamie Johnson at?”, slängde jag ut mig så fort jag kommit inom räckhåll.

Mina darrande händer placerades kontrollerande mot den hårda ytan framför mig i ett försök att få skakandet att upphöra medan jag allvarligt sökte mig in i de gråa ögonen rakt framför mig.

“I’m sorry, Mr. We can’t give you that informa-”

“Which. Floor”, avbröt jag henne irriterad, fortfarande upphetsad och varm efter rusandet från bilen.

“Mr. I understand that you’re worried, but Miss Johnson just came in and is not allowed to have visitors just yet”

Frustrerat slöt jag mina ögon i en kort sekund för att söka efter kraft, sedan öppnade jag dem återigen och lät hela min kraft och ilska i blicken att riktas mot den envisa damen.

“I’m not taking a no for an answer”, fräste jag surt. “Either way you’re giving me this information or I’ll find it myself”

Jag tog ett kort andetag, sedan lät jag min röst höjas i takt med min ilska och låta min sorg flöda.

“I need to see her, I need to know that she’s fucking okay. So give me the damn room number and I won’t bother you anymore”

Försiktigt tittade jag upp på henne då jag kände hur allt började falla samman och mitt tålamod sjönk. Jag kände hur mina ögon vattenfyllt glittrade medan jag tittade bort på henne, men hennes ansikte förblev till sten och hennes känslor var omöjliga att tyda.

Då jag insåg att det var förlorat; att jag inte skulle få se henne, brast min värld samman. Lågt sänkte jag mitt huvud då min kamp var som slut och ruskade mitt huvud; försökte få henne att förstå smärtan jag handskades med.

“Please”, viskade jag svagt då mitt huvud var som gömt och armarna skyddade dess ömtåliga hud.

Sekunderna passerade som om ingenting hänt och jag kände hur min livsvilja sjönk då jag inte hade henne i min närhet. Jag var precis på väg att ge upp då en lugn, vänlig röst fick mig att hoppfullt titta upp och tankar att återigen fylla min hjärna.

“Floor two, room three hundred and sixty-four”

---