---

“Can you please promise to behave? I don’t want any trouble, especially not when I see them as rarely as I do”

Djupt suckade jag då Harry släppte ifrån sig de stela orden, sedan blickade jag upp på honom med ett lika stelt ansiktsuttryck och ryckte på mina axlar. Händerna som lätt svingades i luften tillhörde både han och mig och var sammanlänkade till ett, ändå kändes det som att vi gled ifrån varandra allt ju längre vi kom in på samtalsämnet.

“What am I even doing here?”, fnös jag smått irriterad och skakade mitt huvud. “I’ll get fired for not being at work and I can’t even have a conversation with the man we’re going to live at, so what’s the point with it all?”

Harry ruskade sitt huvud som protesterande åt mina påhopp och försökte se in i mina ögon medan vi tog de sista stegen fram mot vardagsrummet, men jag undvek hans blick och gjorde allt för att mentalt kunna rymma iväg så snabbt som möjligt.

Som om jag plötsligt blivit nerdragen till jordens yta vaknade jag upp av att Harrys nätta fingrar snuddade vid min hud; fick mig att osäkert vända mitt huvud mot honom och blicka in i hans djuplösa ögon. Jag gjorde ett försök till att besvara hans försiktiga leende, men inte ens det enklaste leendet kunde leta sig upp på mina läppar och göra den fruktansvärda situationen lättare.

Vi hade stannat precis innan rummet där alla väntade på oss; uppslukade i varandras blickar medan Harrys hud tog kontakt med min och hans läppar gav mig hans vackra, enkla leende.

“You’re trying too hard to be angry, my love”, viskade han ärligt. “Give it a chance, please. I just want to see my family”

Skuldkänslorna fyllde min kropp då jag insåg att jag gått och klagat på min fruktansvärda man till far medan Harry stod bredvid mig och inte träffat sin familj på månader.

Tungt svalde jag för att få den skavande klumpen inom mig att försvinna, men dess storhet höll sig kvar och envisades med att få mig att må dåligt.

“I’m sorry”, viskade jag ångerfullt tillbaks, nu tittandes in i hans ögon precis på samma sätt som han innan tittat på mig.

“Don’t worry about it. Just please try to be nice. Okay?”

Jag nickade lydigt så fort hans ord nått min hörsel, sedan fick jag återigen syn på det vackra leendet medan han slöt sina ögon. Långa ögonfransar vilade mot hans kinder då han lutade sig fram och planterade en kyss på min näsa, sedan lade han en beskyddande arm runt min kropp och drog mig intill honom.

“Good girl”

Han stod och omfamnade mig i ett tag; lät mig få chansen att andas in hans underbara, maskulina doft och känna hans beskyddande armar runt min kropp, sedan släppte han taget om min midja för att istället fatta tag i min hand. Han gav mig ett uppmuntrande, kort leende och en blick som sa allt innan han lugnt vandrade in i rummet med mig tätt i häl.

Vi möttes utav plötsligt resta kroppar vars ögon exalterat hamnade mot oss. Jag mötte Annes och Gemmas blick och gav dem en varsin kram, sedan stannade jag tvärt vid soffans ände och vägrade att flytta på mig. Det var som att mina fötter klistrats fast och som att varje muskel i min kropp stretade emot det jag egentligen ville göra för Harrys skull, för så fort jag försökte så lite som röra mig så fastnade jag återigen och kroppen frös till is.

Min fars hårda blick spändes tungt i mig och lyckades på något sätt göra så att paniken kom krypandes inom mig. Hur mycket jag än ville påstå det och hur mycket jag än ville tro, så skulle jag aldrig komma över faktumet att min far skrämde mig och orsakade kalla ilningar längs min ryggrad.

“Jamie”, hälsade han med en enkel huvudnickning bortifrån hans plats i andra soffan.

“Bruce”, mumlade jag tyst; inte alls lika exalterad av att se honom som han verkade vara av att se mig.

“It’s nice to meet you again”, sa han artigt och lade in ett leende.

Varnande texter forsade längs mitt sinne så fort leendet nått mina ögon och förnuftet intagit min kropp. Något som kändes som klökningar uppstod plötsligt inom mig då han så lite som vågade le mot mig och tro att allt var bra när det tydligt inte var det.

I ett försök av att hålla mig själv lugn lade jag in ett falskt leende mot honom och blickade in i hans kalla, själviska själ, sedan föll orden ur min mun och blev något jag inte hade en så lite som chans att stoppa, hur mycket jag än ville.

“I wish I could say the same, but unfortunately, I can’t”

En suck föll ur Harrys mun då jag yttrat orden och han slöt kort ögonen i ett försök att samla kraft. Han öppnade dem några sekunder senare och blickade ned på mig, men hans vackra ögon var inte fyllt med något annat än ren besvikelse.

“Jamie you promised me to-”

“-Got ourselves a bighead, haven’t we?”, avbröt Bruce sansatt, men glöden syntes i hans ögon och lågorna började snart visas. Jag såg ilskan inom honom, men kände även hur jag själv började bli på dåligt humör av hans attityd och personlighet.

Ilsket lät jag mina ögon smalna då han yttrade orden, något som fick mig att även skaka mitt huvud av besvikelse och i ett försök att hålla min ilska under kontroll.

“How do you even have the nerves to show up in my house after all the problems that you’ve caused?”

“Excuse me?”, spottade jag irriterat ut mig, medveten om att mitt fortsättande bara skulle orsaka större problem. Men jag var trött på att hålla tyst, jag var trött på att låta den man som inte funnits där för mig de senaste åren trycka ned och förstöra mig.

“You heard me perfectly well”, påstod han lika ilsket som mig och gav mig en sträng blick. “I can gladly welcome Harry, but you, you’re just a bad failure from my second life that I want nothing less than to disappear off to her mother once again. You’re done here”

“Bruce!”, utbrast Anne chockat, inte medveten om de problem den man hon för några år sedan gifte sig med drog till sig.

Besviket ruskade jag mitt huvud, men var inte ett dugg förvånad.

“No, Anne. It’s okay”, sa jag lugnt. “I can live without this bastard to father, but I feel sorry for you. You’re stuck with him”

Återigen ruskade jag mitt huvud, fortfarande äcklad över de ord han spritt om sin egna dotter. Jag förväntade mig inte att min sjukdom skulle föra oss närmare, men jag hade i alla fall hoppats på att den skulle få honom att inse att misstagen han gjorde nu aldrig mer skulle kunna gå och fixa. Jag antog att mina hopp på honom hade varit allt för höga och att aldrig skulle förändras, hur mycket jag än hoppades och bad.

För en kort sekund pressade jag samman mina läppar och försökte genom den smärtan få ut all ilska, sedan vände jag mig generat om mot Harry och ruskade mitt huvud.

“I’m sorry, I can’t do this. I know that all you want is to meet your family, but that has to be without me”

Jag började vandra min väg ut ur rummet, men stoppades av Harrys hårda grepp lindat runt min handled. Han drog mig tillbaka och hindrade mig från att gå, samtidigt som de bedjande ögonen borrades in i mina.

“Please stay”, bad han desperat; sökte sig in i min själ och bad mig med hela sitt hjärta. Jag ville säga ja, men min hjärna hade mer kontroll än hjärtat och styrde därför alla de steg jag utförde.

Stumt skakade jag mitt huvud och försökte se in i hans ögon; försöka få han att förstå, men saken var lättare sagt än gjort och jag kunde inte lita på något annat än mina huvud ruskningar.

“I’m sorry, Harry”, viskade jag ångerfullt. “-But I can’t stay here. I can’t stay with the man who basically hates me, even though I’m his daughter”

Jag öppnade återigen min mun efter att jag släppt ifrån mig orden, men kunde inte förmå mig själv att tala något mer. Jag lyckades släppa ifrån mig en enkel suck, något som fick Harrys trötta huvud att lätt nickas i förståelse. Hans ögon skrek av hjälp, men hans mun sa något annat och gav mig tillåtelse att försvinna, även om det egentligen var det minsta jag ville.

“Meet my by the café downtown within three hours and... tell me how it went?”

Ännu en gång nickade Harry åt mina ord, något som gjorde mig själv stum i ord och endast gjorde det möjligt för mig att upprepa hans rörelser och nicka tillbaks mot honom. Ett enkelt leende var placerat på Harrys läppar när han såg på mig och var det sista jag hann se av honom innan hans mjuka, formade läppar mötte mina.

“I love you, don’t forget that”, viskade han tyst, så tyst att jag knappt kunde höra det.

Jag nickade åt hans ord när vi släppt taget om varandra, sedan log jag ett lätt leende och yttrade de samma orden tillbaka innan jag vandrade min väg bort från honom och från allt det drama som befann sig bakom mig.

För en kort stund slöt jag mina ögon i ett försök att ta in alla konturer ifrån den omgivningen jag befann mig i. Jag njöt av situationen då jag andades in den bekanta doften och vandrade in de få stegen som fattades för att nå in till stadsområdet. De butiker som fortfarande var öppna lös upp gatorna och främhävde området, även om solen fortfarande stod högt på himlen och ljuset inte försvunnit från himlen.