2014-06-09 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love
Part 79. Happiness in my life
“Was this the reason for you to fight against me back in the US?”
Förvirrat vred jag mitt huvud bort från den roande televisionen och vidare mot riktning den frågande rösten hördes ifrån.
Under de senaste dagarna hade mitt liv på sjukhuset blivit mer officiellt än någonsin och verkligheten hade gjort ett tillbaka slag mot min kropp. Jag började sakta men säkert inse att jag skulle tillbringa mer tid än någonsin där, ändå kunde jag inte sluta hoppas på att doktorn inom en snar framtid skulle komma till mig med lite goda nyheter.
En oförstående rynka gjorde sitt anländande mot min hud och avslöjade min förvirring, något som fick Harry att gulligt fnissa till och leendes skaka sitt huvud.
“What do you mean?”, frågade jag och slängde en nyfiken blick mot teven längre bort i rummet, fortfarande allt för intresserad av programmet för att ägna mig helhjärtat åt Harrys ord.
“I mean this”, förtydligade Harry och gestikulerade runt med armarna, allt för att få mig förstå det som tydligen var som en dimma inuti hans kropp. “Were you so stubborn with pushing me away because of this?”
En suck rymde sin väg ifrån mina läppar i samband med att jag slöt ögonen; vägrade att låta frågorna stiga mig åt huvudet och förklaringarna att bli allt för invecklade. Jag öppnade sedan mina ögon igen, men bestämde mig för att lägga min hela uppmärksamhet på den undrande pojken istället för programmet jag förmodligen skulle se hundra gånger om ändå.
“I”, började jag tafatt, men hindrade mig själv då mina läppar pressades samman och orsakade smärta inuti min kropp. “I just don’t want you to get hurt...”
En dubbelt så högljudd suck i jämförelse med den jag innan gett ifrån mig ekade i mina öron samtidigt som Harry skakade sitt huvud. Hans hand sökte sig villigt efter min och klamrade sig stadigt fast i den när den hittades, sedan log han sitt vackraste leende mot mig medan omsorg visades i hans ögon.
“Why would you hurt me? You’re just having some troubles with your body...”
En storm av känslor invaderade plötsligt min kropp då Harry yttrat orden och fick mig att vilja gråta som ett litet barn. Jag gjorde ett desperat försök till att svälja ned och stå ut med smärtan, men ilskan över att jag blivit den utsatta bubblade inom mig och fick mig att vilja skrika.
“When are you going to get it? It’s not just some issues with my body. It’s a disease”
Orden lät mycket tuffare och elakare än jag någonsin menat att låta, därför kom fräsandet som en chock för mig också och fick mig att ångerfullt öppna munnen till ett o. Skuldkänslor fyllde min kropp och gnagde inom mig, något jag tappert försökte ignorera då jag i hopp om sysselsättning pillade på mina fingrar och sänkte min blick.
Nyfikenheten, men samtidigt sorgen, reste sig och forsade igenom mig; fick mig att vilja fråga honom allt för många frågor som jag visste att han aldrig skulle kunna svara på.
“Harry, do you even know why I’m here?”
Min röst var svag och fylld med osäkerhet, något som fick den att sänkas och orden att bli ihopslängda. Jag hoppades att han skulle förstå vad jag sagt, men då jag blickade upp på honom var hans ögonbryn frustrerat rynkade av förvirring medan hans mun, likadant som min vid reaktionen av mina egna ord, vidöppnats.
Harry började förvirrat stamma ut ord som han hoppades och trodde var det rätta svaret, men som fick mig att lugnt stänga mina ögon och skaka mitt huvud. Jag ville aldrig att denna dag skulle komma då jag var tvungen att erkänna hemligheten jag hållit undan från honom, men så som det såg ut nu så hade jag inget annat val än att berätta allting.
“I have cancer”, utbrast jag plötsligt; fylld med så mycket styrka som jag förr aldrig funnit.
Mina ögon hade häftigt spärrats upp och min uppmärksamhet var riktad mot honom, även om jag inte ville veta hans reaktion. Innan Harry ens så lite som hann protestera eller kommentera mina ord fortsatte jag raskt samtidigt som jag kämpade emot den kramp som fyllde och gjorde försök till att ta över min kropp.
“It’s not an easy one either, Harry. The doctors barely know what to do about it and it’s making me weaker each day, even though I refuse to believe it”
“No...”, kommenterade han stumt; allt för tagen av mina ord för att kunna göra något annat än viska.
Hans huvud skakade i protester medan hans mun gick i ett utan att egentligen ge ifrån sig ord eller ljud.
“When I got here I just thought that it was some kind of-of a... No”, stammade han taget, något som fick mina ögon att vattnas och skuldkänslorna att inta mig.
Hårt knep jag samman mina läppar; allt för att inte låta vattnet inom mig spillas.
“I... How does... When did... What? Why haven’t you told me?”
Lågt snyftade jag i hopp om att mina att mina tårar inte skulle falla och ryckte på mina tunga axlar; försökte stöta bort den dåliga och jobbiga situationen så mycket som möjligt.
“I didn’t want to worry you”, viskade jag osäkert med ord som knappt räckte fram; ord som man var tvungen att anstränga sig för att höra. “I didn’t thought it would turn out this bad”
Jag gjorde ett försök till att skratta bort det onda och låta smärtan försvinna, men mitt försök misslyckades och ljuden lät allt annat än lyckliga. Jag gjorde ännu ett försök till att få honom att må bättre, nu med ett leende, samtidigt som jag sökte mig in i hans blick och gjorde allt i min makt för att få hans bekymrade min att försvinna.
“Don’t you have a concert tonight or something like that?”, frågade jag försiktigt.
Harry nickade stelt, men hans huvud ruskades direkt efter då han förstod tanken bakom min fråga.
“I’m not leaving you”, konstaterade han snart, helt bestämd över orden han yttrat och betydelsen och kraften bakom dem.
Jag suckade lätt och skakade mitt huvud i en långsam takt, sedan försökte jag återigen le och övertyga honom om att allt var okej.
“Harry, it’s okay. I’ll be fine. It’s just one night”
“I’m not doing it”, upprepade han återigen, denna gången ännu mer bestämd och hård än innan.
Jag visste att det var sorgen som talade, men ändå kunde jag inte låta bli att bli nedstämd av den ton han valde att använda.
“Please do it. You will make so many people happy by just showing up and using your amazing, beautiful voice for a couple of hours. Please. Do it for your fans”
Några korta ögonblick fyllda med spänd tystnad och våldsamt låg volym pågick, sedan slickade sig Harry suckandes om sina läppar och blickade över på mig.
“I can’t believe that you’re actually asking me to do that when you’re laying on a hospital all by yourself”
Ett enkelt, tillgjort leende var placerat på mina läppar då jag ryckte mina axlar och sökte mig in i hans ögon; försökte hitta den kärlek som på något sätt alltid lyckats hålla mig vid liv.
“Some people are meant to make other people happy. I can share the happiness in my life with some others for a couple of hours since I know that it can give you so much hope by just seeing that one person’s face. I want you to make other people happy, Harry. I want you to give back all the love your getting from your fans, because even though some of them are nasty and overprotecting, all of them are there to support you; no matter what. They deserve the love that they’re giving”
“Are you sure that you’re going to be fine?”
“Yes”, suckade jag trött och himlade med mina ögon.
Jag visste att den vackra, lockiga pojken framför mig bara ville mitt bästa, men hans försök till att stanna kvar vid min sida fick mig att vilja skicka bort honom till hans fans mer än någonsin. Jag visste att det varit ett fan som hade skrikit åt mig och hoppats att jag skulle få den sjukdom jag fått, men jag visste även att vissa av dem enbart var där för att pojkarna helt enkelt gjorde dem lyckliga och att de aldrig skulle få för sig att skrika något sådant. De fansen som fanns där för dem genom vått och torrt tyckte jag helt enkelt förtjänade den kärlek jag var dag lyckades få av den underbara pojken, även om de bara skulle få uppleva det för någon timme.
“-So go! I don’t want you to be late for your own concert”
En enkel dörr som öppnades fångade sedan vår uppmärksamhet. Både jag och Harry vände oss mot den vitmålade dörren med nyfikna blickar och lyckades för någon sekund glömma det tjafs vi precis haft om att han skulle gå.
En medelålders gammal man i vit rock hade ställt sig vid dörröppningen och tillåtit sin blick att vila över mitt utseende, något som fick mig att känna mig illa till mods samtidigt som otäcka känslor och tankar bubblade upp och varnade mitt huvud om oro. Jag förstod på direkten att det var min läkare, likaså gjorde Harry, och det fick honom att lågt sucka och luta sig fram mot mig.
Ett leende vilade i hans mungipa och han smekte lätt min kind, sedan yttrade han ord som återigen fick mig att tvivla över hans hälsa.
“I’ll be back in a couple of hours”
Strängt skakade jag mitt huvud åt hans konstaterande och suckade över hans barnsliga beteende.
“Don’t be ridiculous”, fnös jag och tittade allvarligt på honom. “Go home and get a good night’s sleep. You can come here tomorrow, but for God’s sake Harry, do not risk your own health because of me”
Jag såg att han tvekade då rynkan i pannan återigen uppstod när jag yttrat orden, men att han snart bestämde sig för att ignorera mina ord och för en gångs skull inte tjafsa emot. Han kysste snabbt mina läppar och viskade kärleksfulla ord med sin mjuka hud tryckt mot min, sedan vände han sig ursäktande om mot doktorn och vandrade sin väg ut ur rummet.
“So, what’s up, doctor? How am I doing?”
En bekymrad och osäker rynkade hade på samma sätt som på Harry uppstått i läkarens panna, något som fick smärtan inom mig att öka och oroligheten att fördubblas med tusen. Jag svalde osäkert och lät det leende som innan befunnit sig på mina läppar glida av, nu allt för orolig över vad hans ord skulle informera mig över.
“Miss, we have som news”, berättade han allvarligt. “-And it’s not some good ones”
Trackback
