---

Som om min själ slitits itu endast av underhållning snyftade jag lågt och lät min vänstra handrygg smekas mot mina ögons yttre. Jag gjorde allt i min makt för att försöka sopa bort spåren från de tårar jag fällt, men insåg snart att det var lönlöst då de gång på gång fylldes på och spilldes mot min ömtåliga och nu kalla hud.

“Have you told him?”

Hennes tunna röst skar igenom mina öron och fick mig att tveksamt titta upp medan jag osäkert skakade på mitt huvud. Jag tvingade mig själv att hålla uppe min kropp mentalt, även om jag visste att jag snart inte orkade mer, och såg in i Catlins oroliga, ljusa ögon.

Ljudlöst suckade jag, precis som att jag trodde att det skulle underlätta min kropp och få smärtan att försvinna, men insåg snart att jag skulle förbli sårad och försvagad; hur mycket jag än ville ändra på det.

“No”, avslöjade jag i en utandning samtidigt som jag kände hur min styrka och vilja till att leva sjönk allt mer ju längre situationen pågick. “How do you tell your boyfriend that you’re going to die? I... I can’t do that”

Jag ruskade mitt huvud som om orden hade varit giftiga och slöt mina trötta ögon. Tårar föll återigen mot sängöverkastet under mig och blötte ned deras yta; skapade mörka och blöta fläckar i det egentligen vita materialet.

“I can’t tell him that I’m going to leave him, especially not after I’ve seen his face when I told him why I am here. He... He looked so vulnerable and so... Destroyed. I’ve never seen him like that before”

“He’s clearly hurt, Jamie. You can’t blame him for that”

Caitlins likadant ruskande huvud fick mig att återigen sucka, men nu med mer kraft än förut och gjorde det möjligt för ljud att forsa ut från mina läppar.

“Of course I’m not blaming him”, fräste jag självklart när Caitlin yttrat sina ord och irritationen fallit över mig. Det var inte meningen att låta arg, men frustationen som fanns inuti min kropp från allt runt om i mitt liv fick min mun att röra sig av sig själv och ilskan att flöda fritt. “I just told him that I’ve got cancer for God’s sake, it’s not like I’m expecting him to be fine. I just wish that I could get a chance of survival, I mean, I can’t do anything about this nor can the doctors. It’s... It’s just like a bad fucking nightmare that’s gotten into life”

Tystnaden fyllde rummet med spänd luft, något som fick mig att försiktigt avbryta den intensiva ögonkontakten jag hade med Caitlin och blicka ned bland överkastet. Jag försökte hålla mig borta från all sorg och smärta, men hur mycket jag än inbillade mig att jag mådde bra och att jag skulle bli frisk, så skulle orden och förhoppningarna aldrig bli sanna.

“Have you told anyone else about it?”

Återigen suckade jag, precis som om suckar gjorde allting lättare precis innan jag började tala och ruskade ännu en gång på mitt huvud.

“I refuse to as much as speak to my father, especially after what he said and did to me. I tried to tell my mother, though. I was actually trying to reach her in the beginning when I found out that I had...”

Jag tittade menanade på Caitlin i hopp om att jag inte var tvungen att yttra orden, något hon verkade förstå då hon lätt nickade sitt huvud och försökte le hjälpsamt mot mig.

“But as I tried, you know calling, texting, even show up at her flat, I realised that if she wanted to know or even cared, she would’ve contacted me. But here we are, two years later, and I still haven’t talked to her or met her. I’ve tried as much as I can, but if she keeps ignoring me and so on, then there’s nothing I can do about it. It’s her own fault that she doesn’t know this”

Jag tog ett djupt andetag efter mina argsinta ord och långa förklaring, sedan försökte jag samla mig själv genom att låta tystnaden flöda genom mig och tankarna flöda fritt. Jag skulle inte behöva bry mig om det här, speciellt inte när jag var den som var drabbad och utsatt.

“Atleast you’ve got me and Harry...”, log Caitlin försiktigt mot mig, något som fick mig att tacksamt le tillbaks och acceptera den kärlek hon försökte ge mig. “But honey, are you really sure about this? Maybe you missunderstood what the doctor said? I mean, they can’t just tell you that there’s nothing they can do without even trying...”

“I’m sure”, försäkrade jag, men var fortfarande inte tillräckligt stark för att få Caitlin att tro på mina ord.

“Tell me what he said, Jamie. I need you to tell me this”

Då jag visste att hon inte trodde på mig eller på mina ord, särskilt inte efter att jag varit så dömande och förstörd redan innan jag kollapsade mitt på gatan, lät jag mina läppar smekas av min fuktiga tunga samtidigt som jag sökte igenom mitt huvud efter svar. Jag försökte citera doktorn och precis allt han sagt, men mitt sinne var allt för dimmigt och tankarna var för svåra för att sortera ut.

“He said that he had some bad news and then he like told me more about the kind of cancer I had. Uhm, he was very careful when he told me this and I think that he was kind of... afraid of my reaction. I mean when he told me that it had grown that much that they couldn’t do anything about it I basically burst into tears and just couldn’t stop crying. How am I supposed to deal with the fact that I’m going to leave the people that I love behind? It just feels so terrible that I can’t do anything about it, even worse when I know that I’ll be the reason for people to feel bad”

“Jamie it’s not like you wanted this... You have nothing to be guilty for”

Caitlin skakade bestämt sitt huvud medan en djup, frustrerad rynka hade funnit sin väg upp på hennes hud. Jag såg oroligheten och ångesten växa i hennes ögon, men bestämde mig för att släppa det och inte tänka på det då jag högt andades ut och försökte ta in det syre mina lungor lyckades tillåta.

“Then why does it feel like it?”

Jag ruskade mitt huvud och kände hur tomheten i min blick uppstod samtidigt som jag med en låg röst yttrade orden. En tveksam dörr öppnades sedan, något som fick både mig och Caitlin att rikta våra nyfikna och chockade blickar mot den ljusa, lilla öppningen.

En lång gestalt vars leende var litet och försiktigt befann sig i dörröppningen uppstod i min syn; fick fjärilarna i magen att återigen flyga och skapa kittlingar. Jag gav honom ett ärligt leende som visade min uppskattning av att se honom, sedan vände jag mitt huvud mot Caitlin vars suck fått mig att ägna min uppmärksamhet mot henne.

“Well, I better get going”, avslöjade hon i en utandning medan hon ställde sig upp. “But promise me to think about what I told you. You know how important it is”

Jag nickade åt hennes dömmande blick och allvarliga ord samtidigt som jag så oskyldigt som möjligt försökte glida bort från hennes blick. Mina ögon slöts och jag befann mig en kort sekund i total tystnad och mörker, något som fick mina nerver att lugna ner sig och njutning att inta min kropp.

Jag öppnade sedan ögonen då jag kände Caitlins brännande blick i min, men lade in ett leende då hennes armar omfamnade mig i en hård, men ändå så tveksam, kram.

“Love you”, viskade hon tyst innan hon släppte mig ur hennes grepp, sedan gav hon Harry ett kort leende och vandra ut ur rummet.

Jag suckade tyst för mig själv, precis som om jag inte trodde att Harry skulle märka av det, innan jag med ett osäkert leende tittade upp på honom och klappade på madrassen jag satt på som godkännande på att han fick sätta sig ned bredvid mig och hålla om mig medan den mörkaste perioden i mitt liv tog fart.