---

 

För varje dag som gick blev hon svagare, för varje dag som gick blev jag mer rädd över attbli kvarlämnad utan henne. Hennes oro över att en dag behöva ge upp kampen hade blivit allt mer som ett faktum än ett konstaterande, för jag kunde se i hennes ögon hur smärtan steg och allt hon ville var att ge upp. Men hon gjorde det aldrig, hur nära jag än trodde att det var. Jag visste att hon höll sig kvar på grund av folket runt omkring henne - att hon aldrig skulle klara av att vara anledningen till deras sorg. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig medskyldig över hennes handlingar och val genom livet.

Ett skratt lämnade plötsligt Jamies läppar då jag som vanligt satt vid hennes sida i det där vita, sorgbelagda rummet.

“Remember when we stole our parents car and drove away to that beautiful meadow?”

En lugn känsla intog min kropp då ett leende steg upp på mina läppar; fick mig att faktiskt uppskatta den tid vi nu hade tillsammans.

“That was the same day as the storm came. I remember how you stubbornly kissed me, even though I drove in really a bad weather, and never stopped. I got so angry at you”

Ett generat skratt tillsammans med en huvudruskning lämnade min kropp efter att jag nämnt orden. Jamie skrattade hon med. Troligen hade hon insett att det hon i den situationen valt att göra kanske inte var så smart 

Försiktigt sneglade jag upp på henne, osäker om det var värt att ta upp.

“But it don’t mind me now, though. Because if you hadn’t done that, I don’t think we would’ve had that night together”, konstaterade jag med ett kärleksfullt leende.

Jamies kinder fylldes snart av en röd nyans och hennes huvud försökte böjas i skam.

“You were my first one”, berättade hon snart blygt.

Jag log av tanken och hennes ord. Det fick mig att känna mig speciell, även om jag visste att det jag gjort bara någon timme innan  inte hade varit särskilt trevligt. Jag kom ihåg att jag hade använt hårda ord mot henne och snäst då jag blivit arg, ändå hade hon gång på gång förlåtit mig och tillåtit mig att göra om mina misstag. Aldrig förstod jag varför, men kunde ändå inte låta bli att vara tacksam. För ifall hon inte förlåtit mig hade vi inte varit här, och då hade jag aldrig fått chansen att tillbringa min tid med den vackraste flickan jag någonsin mött.

“Rember when we drove to that farm, then?”, utbrast Jamie plötsligt. Återigen log jag då minnen strömmade förbi och känslorna kändes starkare än förut.

“We rode horses, and afterwards we low down in the grass. I remember how you suddenly found those goats and how we then ran away from the farmers”, sa jag i en tillbaka blick, fortfarande oförmögen till att sluta le åt situationen.

“I’ve never been so scared before”, skrattade Jamie med ett ruskande huvud.

Hennes ögon klämdes ihop av ansträngning i skrattet och leendet som täckte hennes läppar fick gåshud att uppstå på min hud. Jag granskade henne då hennes skratt dog ut och när ett vanligt enkelt leende ersatte skrattets plats. Utan att märka det själv föll jag långsamt in i en bubbla där ingen kunde nå mig.

Minnen passerade och mina ögon blev som fastspända på ett föremål, helt enkelt för att jag inte kunde förmå mig själv att bli uppväckt. Plötsligt, bland alla tankar och tillfällen som passerades, föll chocken in över mig och jag insåg de misstag jag tidigare begått.

“Yes you have”

Förvirrad över mina ord sneglade Jamie upp, men lyckades inte förstå deras innebörd. Hon var precis på väg att fråga vad jag menade när jag återigen öppnade munnen och yttrade skavande ord. Fortfarande var min blick fastspänd på ett och samma föremål.

“You were more scared of me when I threw myself over Luke”, konstaterade jag. Jag såg hur Jamie återigen öppnade sin mun för att motsäga mig, men hur min fortsättning fick henne att tysta sig själv. “I’m never going to forget myself for that. I’m not going to lie, that stupid acting of mine held me up for so many nights. I couldn’t sleep, I couldn’t eat. All I could possibly think of was when I made him pass out and the disappointed look you gave me once you had stopped me. I will never forget it”

Tystnade föll över rummet och sorgen intog min kropp. Inte förrän nu hade jag insett vilken idiot jag hade varit och hur jag så lite som ens kunde tänkt tanken på att skada honom. Jag visste inte hur, men på något sätt hade ett mörker fallit över mig så fort han rörde Jamie. Hans handlingar gjorde det omöjligt för mig att kontrollera mig själv och det var inte förrän efter jag gjort vad jag gjort som jag insåg hur det del var.

“Harry…”, försökte Jamie efter en stund, men jag bara skakade mitt huvud och försökte trycka bort hennes kärleksfulla ord.

Jag visste att jag gjorde fel. Ingen behövde komma och berätta för mig att jag inte gjorde det när jag klart och tydligt visste att det jag gjort var oacceptabelt.

“I’m not that kind of human. I’m not a monster”

En oroad och djup rynka uppstod i Jamies panna då jag förtvivlat ruskade mitt huvud. Hon gjorde samma sak och skakade sitt medan hon tvingade sig själv att luta sig fram och ta ett försiktigt grepp runt mina kinder. Hennes kalla händer omfamnade och ramade in mitt ansikte samtidigt som kylningar for igenom min kropp av hennes handlingar. Hon var så kall.

“Listen to me, Harry”, sa hon med en skarp röst medan en ensam tår av rädsla föll ner för min kind. Jag visste inte ifall orsaken var för det jag gjort mot Luke eller min rädsla mot Jamie, men jag var rädd. Det fanns det ingen tvekan om.

“Listen to me!”, upprepade hon darrigt då en tår likaså lämnade hennes glansiga ögonglober. “You’re not a horrible person, you’re really not. You’re the most amazing person I know and those things you do to others to make sure that they’re happy - I. I don’t know anyone else who would’ve done that, even less thought about it. The way you interact with your fans and the way you treat everyone you meet with respect makes me speechless because I know that you’re such a better person than me. And when I”

Plötsligt började fler tårar rulla ner från hennes hud och skapa blöta märken längs hennes ansikte. Hon försökte hämta styrka till att fortsätta, men sorgen överbelastade henne med svaghet och en darrande kropp. Smärtan och sorgen hade fått hennes röst att tappa greppet, för tårarna tog över och hennes meningar blev hoppiga och andningen blev mer ojämn ju längre hon pratade.

“When I leave you here, I want to be sure that you’ll be okay. I don’t want to be the reason for you to fall apart because I know that it will destroy you. I don’t want you to spend your tears on me and I want you to try to be happy. P-please try to be happy. I know how lovely you are and I won’t let my death take you away. I won’t let my death make you another person”

Plötsligt, när hennes ord tog slut och hennes tårar hastigt lämnade hennes kropp, föll hennes huvud kraftfullt ner i takten till hennes snyftande. Desperata skrik över att få stanna kvar på jorden lämnade hennes läppar och rädslan stod klart då jag hastigt bestämde mig för att försöka skydda henne. Mina darrande armar omfamnade henne snabbt; försökte vara den som fick henne att lugna ner sig. Men även tårar föll ur mig och jag visste, att hur mycket jag än försökte, så skulle det inte rädda henne. Jag skulle inte få henne tillbaka.

Desperat hyschade jag henne till ro; vaggade hennes kropp fram och tillbaka och viskade tröstande ord. Jag försökte intala henne att allt skulle bli bra, men jag kunde själv höra oron i min röst. Inte ens jag trodde på de ord jag sa och tecken till en lögn spred sig som löpsedlar över mitt ansikte. Jag var minst lika rädd som henne, men vågade fortfarande inte erkänna min sorg och skräck.

“I’m so scared, Harry”, utbrast Jamie plötsligt med en tårfylld röst. “I’m so scared”

 

Efter ett tag hade jag lyckats lugna ner Jamie, men fortfarande lämnade tårar då och då hennes ögon medan jag höll hårt i hennes hand. Jag vågade inte släppa taget, precis som att jag då aldrig skulle få se henne igen, och rädslan över att faktan kvarstod fick greppet om henne att hårdna i oro.

Plötsligt bestämde jag mig med klumpen i halsen att placera mig själv bredvid henne. Jag släppte kort hennes hand och tog mig upp på sängen medan små ord om att lämna uttrymme föll ut från mina läppar. Jamies reaktion till mina rörelser var en glimt i ögat, och även om det inte syntes, så visste jag att hon försökte lägga in ett leende på sina läppar.

I behov av hennes närhet placerade jag min arm om henne; drog henne så närma mig som möjligt och gav henne möjligheten att andas in min maskulina doft. Jag lät sedan ett lättat leende smyga upp på mina läppar samtidigt som mina fingrar smått lekte med hennes blonda hårslingor. Hennes tillstånd var fortfarande dåligt och även om hon inte trodde jag såg det, så gjorde jag det. Jag märkte varenda liten sak hon gjorde, varende blinkning hon tog. Jag såg hur smärtan passerade hennes iris och hur osäkerheten över livslängden funderade henne, men vågade aldrig konstatera något utan lät henne bara tänka på det. För vad mer kunde jag göra?

 

Plötsligt började jag tro att sömnen fallit över henne då tystnaden fyllde rummet och tunga andetag kom från kroppen bredvid mig. Jag rättade försiktigt till armen jag hade runt om henne och placerade stelt om min kropp, allt för att inte väcka den prinsessa som fanns vid min sida. Om hon mådde dåligt så ville inte jag vara personen som fick henne att må sämre. Jag ville att hon skulle kunna vila den sista tiden hon hade kvar, och bestämde mig därför för att låta henne sova i min beskyddande, starka famn.

Tankar kring framtiden passerade sedan mitt huvud och genast började jag tänka på hur jag skulle klara mig utan henne. En kort stund fick jag för mig att jag skulle göra något jag aldrig riktigt tänkt på förut och en klar och tydlig text fick mina ögon att glittra och ett hoppfullt leende att placeras på mina läppar. Passande och personliga ord flög sedan förbi inuti mig, och innan jag visste ordet om det kändes allt så klart att hur lite jag än försökte så kunde min hjärna inte sluta levera något så personligt, så fint, men ändå så enkelt till flickan bredvid mig. Jag visste att hon skulle bli glad när den väl var klar.

"I'll keep my eyes wide open, I'll keep my arms wide open"

Min försiktiga och tysta sångröst lämnade min strupe då jag provade mig fram, och det var inte förrän det var försent som jag insåg att Jamie låg och sov bredvid mig.

"You sing beautiful. Was that something of your own?" 

Som att hon aldrig somnat och varit med och vakat över mig hela tiden blickade nu hennes ögon upp på mig. Hon hade ett mjukt leende placerat på läpparna och hennes trötta, tomma ögon blickade in i mina sorgsna. Tungt nickade jag med mitt trötta huvud samtidigt som ett lätt leende riktades mot henne. Jag kysste hennes hjässa i samband till mitt svar, och när hon hon såg min nickning log hon återigen med en viss tveksamhet och riktade ner sitt huvud.

"I'd love to hear the rest of it. Too bad that I won't be here for so long..."

Jag började återigen gråta stillsamt då jag såg hennes nu svårigheter att röra på kroppen och hennes svaga röst yttra orden. Tillståndet försämrades för var dag, och jag visste att det var illa, men när hon inte längre hade det lätt att flytta sina ben, likaså armar, då var det nära. Jag visste att det var närma. Plötsligt såg jag Jamie le mot mig då hennes ögon börjat blicka uppåt. Hon suckade tyst när hon slöt sina ögon, sedan tvingade hon återigen upp dem medan ord flödade ur hennes mun - precis som hon aldrig sagt något om den tunga situationen hon var satt i.

“Do you know what my dream is?” Försiktigt log jag då uppenbarheten passerade mig.

Jag nickade som svar och mina fingrar fortsatte att leka med hennes mjuka hår medan mina tårar föll ner i hennes hårbottnen.

“You want to own your own horse ranch, right?”, försäkrade jag henne, även om jag redan själv visste svaret. Något jag inte förväntat mig hände plötsligt, och Jamie skakade långsamt sitt huvud till svar.

Hon tittade upp i mina gröna ögon med en kärleksfull blick, och även om hennes ögon var tomma och livet ur dem försvunnit, så kunde jag inte hindra mig själv från att förälska mig i henne ännu en gång.

“No. That’s what I used to”, berättade hon sedan med ett enkelt leende. “Now I just want to live my life together with you”

---